Proletärer i alla länder, förena er!

LEVE ORDFÖRANDE MAOS FÖDELSEDAG!
LEVE FOLKKRIGET, DET INTERNATIONELLA PROLETARIATETS ALLMÄNGILTIGA TEORI OCH PRAKTIK!

”Hur kan krig elimineras utan att eliminera klasserna? Det beror inte på oss om det blir ett världskrig eller inte. Även om ett icke-krigförandeavtal tecknas, så finns fortfarande möjligheten att det blir krig. När imperialismen vill kriga så kommer det inte att tas hänsyn till något avtal. Och om det blir krig, så återstår frågan om huruvida atom- eller vätevapen kommer att användas. Även om kemiska vapen existerar, så har de inte använts i krigstid; när allt kom omkring så användes konventionella vapen. Även om det inte blir krig mellan de två lägren, så finns det ingen garanti för att krig inte kommer att utkämpas inom den kapitalistiska världen. Det kan bli krig mellan två imperialistmakter, eller mellan bourgeoisien och proletariatet i ett kapitalistiskt land. Imperialismen för redan nu krig mot kolonier och halvkolonier. Krig är en annan form av klasskonflikt. Men klasserna kommer inte att elimineras utan krig. Och kriget kan inte elimineras för alltid utan att eliminera klasserna. Utan att föra revolutionärt krig går det inte att eliminera klasserna. Vi tror inte att krig och vapen kan elimineras utan att förstöra klasserna. Det är inte möjligt. I klassamhällenas historia har alla klasser och stater strävat efter en ”styrkeposition”. Att vinna sådana positioner har varit den oundvikliga huvudtendensen i historien. De väpnade styrkorna är det konkreta uttrycket för en klass’ verkliga styrka. Och så länge det finns klass-antagonism så kommer det att finnas väpnade styrkor.”

(Ordförande Mao Tse-tung, Noter angående den sovjetiska Handboken i Politisk ekonomi, 1960)

”Mänsklighetens stora flertal kommer att ödeläggas, om vi inte höjer ett rättfärdigt krigs banér. Banéret i mänsklighetens rättfärdiga krig är banéret för mänsklighetens räddning. Banéret i Kinas rättfärdiga krig är banéret för Kinas räddning. Ett krig som föres av mänsklighetens stora flertal och av det kinesiska folket är utan tvivel ett rättfärdigt krig, det ädlaste och ärorikaste som kan företas för mänsklighetens och Kinas räddning, och en bro till en ny era i världshistorien. När det mänskliga samhället kommer dithän att klasser och stater avskaffats, kommer det inte längre att finnas krig, vare sig kontrarevolutionära eller revolutionära, orättfärdiga eller rättfärdiga; då inträder en era av bestående fred för mänskligheten. Vårt studium av lagarna för revolutionärt krig bottnar i vår önskan att avskaffa alla krig. Häri ligger skillnaden mellan oss kommunister och alla de exploaterande klasserna.”

(Ordförande Mao Tse-tung, Strategiska problem i Kinas revolutionära krig, 1936)

Med anledning av firandet av Ordförande Mao Tse-tungs födelsedag och den gångna 3 december, Ordförande Gonzalos födelsedag och Folkets Befrielsearmés dag, återförsäkrar sig Folkrörelsen Peru, Perus Kommunistiska Partis alstrade organ, i sin fasta, frivilliga, medvetna och ovillkorliga hälsning och fasthållelse till vårt Anförarskap Ordförande Gonzalo, Partiets enighetscentrum och segergaranti till kommunismen; till Partiet och hela dess ledningssystem; till den I Kongressen, Partiets enhetsbas, Centralkommmitténs III Plenarsammanträde och Ordförande Gonzalos mästerliga Tal. Vi riktar likaså våra varma kommunistiska hälsningar till alla världens kommunister och revolutionärer, som idag kämpar för att fast åtaga sig maoismen och tillämpa den på varje revolutions konkreta förhållanden i obeveklig och oupphörlig kamp mot revisionismen inom och utanför våra led för att kunna förbereda, inleda och utveckla folkkriget i varje land.

Den Internationella Kommunistiska Rörelsens erfarenheter under de senaste årtiondena bekräftar att det är nödvändigt att insistera på folkkrigets allmängiltighet såsom det internationella proletariatets militära linje; dess ”allmängiltiga militära teori och praktik, som således är tillämpbar överallt utifrån de konkreta förhållandena” (Intervju med Ordförande Gonzalo). Avakians och Prachandas nya revisionism motsatte sig folkkriget och dess allmängiltighet på olika sätt: politiken att ”samla krafter” i de imperialistiska länderna, d.v.s. att skjuta upp folkkriget tills det går att garantera att majoriteten av folket stöder det; politiken att använda den väpnade kampen för att ”sätta press” på den reaktionära staten och nå en viss position inom den gamla ordningen, genom att sälja folkets spillda blod för en grynvälling, o.s.v. Även om denna Avakians och Prachandas revisionism i huvudsak har krossats, så fortsätter det idag att existera konvergenser och försoning med sådana ståndpunkter.

Bakom de revisionistiska och vacklande ståndpunkterna angående folkkriget och dess allmängiltighet kan vi identifiera några grundläggande idéer. De pacifistiska idéerna, som utgår från att ”massorna vill inte ha krig, de vill bara ha fred”, vilka uttrycks i politiken att framställa det revolutionära kriget uteslutande som ett krig för ”självförsvar”. Detta är en anti-marxistisk ståndpunkt som lurar massorna och sprider illusioner. Vi kallar marxist-leninist-maoisterna att greppa och tillämpa det som Engels slog fast: ”En revolution är avgjort den mest auktoritära sak som finns: det är en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja medelst gevär, bajonetter och kanoner”. I stället för att främja pacifistsiska illusioner, härda massorna i det som Ordförande Mao etablerade: ”Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medelst krig. Denna marxist-leninistiska revolutions­princip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.”

En annan grundläggande punkt i såväl den öppna som den dolda oppositionen mot folkkriget är idén att ”fienden är stark och vi är svaga”, vilken fortsätter att uttryckas inom och utanför de Kommunistiska Partiernas led. Detta är den förevändning som de revisionistiska och opportunistiska ledarna sprider bland massorna för att rättfärdiga sin kompromisspolitik, ”fredsavtalen”, de ”taktiska allianserna” med den ena eller andra imperialistiska supermakten eller makten, såsom vi har sett i Nepal och även i Filippinerna. Den tjänar dessutom som förevändning för att främja revisionistiska eller fascistiska väpnade regimer och rörelser såsom den i Venezuela eller Kuba, genom att hävda att det är ”bättre än ingenting” eller att dylika regimer ”skulle skapa förutsättningar för att göra revolutionärt arbete”. Denna idé om de revolutionära styrkornas förmodade ”svaghet” fortsätter att spridas av alla slags revisionister; den uttrycks i den högeropportunistiska linjens revisionistiska tes om den så kallade ”världsrevolutionens reträtt”, och det är avgörande att kommunisterna i varje land fortsätter att kämpa för att krossa och sopa bort varje konvergens med denna. Vi återförsäkrar oss i det som Ordförande Mao sade:

"Före försvarskriget förekom en hel del prat om nationellt underkuvande. En del sade: 'Kina är underlägset ifråga om vapen och måste därför förlora i ett krig.' Andra sade: 'Om Kina bjuder väpnat motstånd, kommer det säkerligen att bli ett andra Abessinien.' [...]
Dessa företrädare för teorin, om Kinas oundvikliga underkuvande, bildar det sociala basen för tendensen att kompromissa. De finns överallt i Kina, och därför är det risk för att kompromissproblemet när som helst dyker upp inom den antijapanska fronten, och vi kommer förmodligen att få dras med det ända fram till krigets slut. Nu då Hsuchow fallit och Nuhat är i fara, tror jag det kan löna sig att slå bottnen ur teorin om det nationella underkuvandet. [...]
Frågat är tu: Kommer Kina att bli underkuvat? Svaret är: Nej, det kommer inte att bli underkuvat, utan kommer att vinna slutlig seger. Kat Kina vinna snabbt? Nej, det kat inte vinna snabbt, och försvarskriget kommer att bli ett långvarigt krig."

(Ordförande Mao Tse-tung, Om långvarigt krig)

I andra fall är oppositionen mot folkkriget kopplad till trotskistiska ståndpunkter som ifrågasätter eller förnekar fattigböndernas roll. I Peru, före folkkrigets inledande, behövde den röda fraktionen ledd av Ordförande Gonzalo krossa ”arbetaristiska” ståndpunkter som ”satte klassens fokus på det fackliga och motsatte sig att den skulle fullgöra sin ledande roll”. Kopplat till detta sprider alla slags revisionister idén om att folkkriget uteslutande är ett bondekrig, och att det därför inte är tillämpbart i de imperialistiska länderna. Vi upprepar: även om folkkriget i de halvkoloniala och halvfeodala länderna måste basera sig på bönderna, huvudsakligen fattigbönderna, såsom huvudstyrka, så har Ordförande Mao aldrig någonsin definierat detta drag hos folkkriget i Kina som ett allmänt drag hos folkkriget för alla länder.

Det som faktiskt är det grundläggande i folkkriget är den nya makten. Ordförande Gonzalo säger: ”vi ser alltid två aspekter i kriget, det destruktiva och det konstruktiva, och den andra är den huvudsakliga”. Detta är vad som skiljer folkkriget från Prachandas eller den ”vänster”-opportunistiska linjens väpnade revisionism i Peru. Revisionisterna och opportunisterna utvecklar den väpnade kampen för att vinna fördelar i sina förhandlingar med reaktionen, för att vinna poster inom den gamla ordningen eller bygga lokala ”kungadömen” kring sin personliga makt, genom att schackra med etiketten ”maoism” och med den väpnade kampen. Vi kommunister mobiliserar folkets massor genom att bygga det nya samhället mitt i det långvariga folkkriget, och gör allt för att bevara våra styrkor och förinta fiendens, ända tills erövringen av makten i hela landet: ”I den ekonomiska basen i den nya makten håller vi på att etablera nya produktionsförhållanden, ett konkret bevis på detta är hur vi tillämpar jordpolitiken, använder det kollektiva arbetet och det sociala livets organisering med en ny verklighet, med en gemensam diktatur, i vilken det för första gången är arbetarna, bönderna och de framstegsvänliga som bestämmer, d.v.s. de som vill förändra detta land på det enda möjliga sättet, genom folkkriget.” (Intervju med Ordförande Gonzalo)

Idag, då de imperialistiska supermakterna och makterna genomför sin nyuppdelning av världen och förbereder sig för ett nytt imperialistiskt världskrig, så upprepar vi och återförsäkrar oss i det som Ordförande Gonzalo etablerat: ”världsfolkkriget är det adekvata svaret, som tjänar till att förhindra det imperialistiska kriget eller, om detta inträffar, förvandla det till folkkrig.”

LEVE MAOISMEN, NED MED REVISIONISMEN!
LEVE ORDFÖRANDE GONZALOS FÖDELSEDAG OCH FOLKETS BEFRIELSEARMÉS DAG!
LEVE FOLKKRIGET, DET INTERNATIONELLA PROLETARIATETS MILITÄRA TEORI OCH PRAKTIK!
FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!