Proletärer i alla länder, förena er!

FÖRDÖM, BEKÄMPA OCH KROSSA DEN NYA ”VÄNSTER”-OPPORTUNISTISKA LINJEN!
FÖR DEN NY-DEMOKRATISKA REVOLUTIONEN, TILL FÖRSVAR FÖR MAOISMEN SOM TREDJE, NY OCH HÖGRE STADIUM AV MARXISMEN OCH DESS SKAPANDE TILLÄMPNING PÅ VÅR KONKRETA VERKLIGHET, GONZALOS TÄNKANDE, AVSLÖJA INFILTRATÖRERNA

Ett av de kännetecken som Ordförande Mao pekar på angående marxismen är ”dess klasskaraktär: den medger öppet att den dialektiska materialismen står i proletariatets tjänst”. Det är därför marxismen inte döljer sin klasskaraktär såsom andra filosofier gör, eller som de som vill framlägga att man i ett samhälle indelat i klasser kan tala om en filosofi ovanför klasserna eller som inte tjänar någon särskild bestämd klass.

Därför uttrycker PKP på ett mycket tydligt sätt vad Ny-demokratin betyder och vad den tjänar till, vem som leder den, vilken kultur som skall genomdrivas: den gamla borgerliga demokratins eller den som grundar sig på den nya ekonomin och den nya politiken under uppbyggnad och som tjänar det nya samhället:

”Å andra sidan konkretiserar Ny-demokratin, en av Ordförande Maos extraordinära utvecklingar, mästerligt den borgerliga revolutionen av ny typ som endast proletariatet kan leda, i syntes den demokratiska revolutionen inom den nya eran av den proletära världsrevolutionen vilken vi genomgår. Ny-demokratisk revolution som innebär ny ekonomi, ny politik och ny kultur, uppenbarligen genom att störta den gamla ordningen och resa den nya med gevären, det enda sättet att förändra världen.
Slutligen är det viktigt att understryka att Ny-demokratin, även om den såsom demokratisk revolution huvudsakligen fullgör de demokratiska uppgifterna, också som komplement går framåt i några socialistiska uppgifter: på detta sätt löses i grunden frågan om de två etapperna, den demokratiska och den socialistiska, som sig bör i länder som vårt, och garanterar, då den demokratiska revolutionen slutförts, dess fortsättning som socialistisk revolution utan något som helst uppehåll, oavbrutet” (PKP – Grundläggande dokument, 1988) [understrykningarna är våra]

Denna punkt angående Ny-demokratin är en av de centrala punkterna idag i klasskampen på världsnivå, och följaktligen i kampen inom den internationella kommunistiska rörelsen – och för oss, i kampen inom våra led och i Perus Kommunistiska Partis internationella arbete. Därför är det det som etablerats av Ordförande Mao och Ordförande Gonzalo som vägleder oss i kampen mot varje individ eller grupp som vill schackra med vårt folkkrig och som tjänar imperialismens och reaktionens planer. På så vis ser vi att imperialismen och reaktionen i sina planer för att förhindra att maoismen genomdrivs och leder den Nya Stora Vågen av den proletära världsrevolutionen, än en gång vänder sig till en av sina allierade, den nya revisionismen, och försöker infiltrera våra led i Peru liksom i utlandet. De försöker att till varje pris attackera proletariatets diktatur och under täckmantel av en mängd struntprat vill de leda den peruanska revolutionen på avvägar och dra ner den i revisionismens träsk – eller med så kallade nya synteser, som Avakian, Prachandas väg etc. Och då man vet vilken vikt den peruanska revolutionen har för Peru och för världens folk, använder de nu de eländiga utsålda bröderna Quispes nya ”vänster”-opportunistiska linjes populistiska tal, vilken man säkert inom kort kommer att kalla ”den nya syntesen” i peruansk tappning. De upprepar samma sak som Avakian och alla inom den nya revisionismen: maoismen är bara ett gäng och en sekt som vill påtvinga massorna terrorism. De pratar likadant som alla de reaktionära regeringarna: ”min regering är för hela folket”, ”för alla bönderna, oavsett om de är knarkhandlare eller inte”. Som om det att vara proletär vore en variant av att födas in i en kast, liksom i Indien, som Brahmin. Den ser inte klassursprung och inte det avgörande, klasspositionen. Den ser inte att det finns oorganiserade och organiserade massor, etc. och inte heller att fienden använder, har använt och kommer att fortsätta använda massor mot massor. Att det finns massor som, ibland tvingade av reaktionen och ibland inte, tar tjänst i kontrarevolutionens led. Med andra ord säger dessa bröder, som framstår som ”Björnligan”, på det mest insmickrande sätt att ”jag skall regera för alla” och ”proletariatets diktatur är inte för vår verklighet”. Liksom den nya revisionismen och reaktionen: ”Ordförande Mao och kulturrevolutionen tvingade de intellektuella och massorna (de talar i allmänhet) att följa maoismen och detsamma gjorde man med mig här (säger bröderna): Ordförande Gonzalo och ledningen tvingade mig att döda barn och kvinnor” etc. ”man lät mig inte tala, så jag kunde inte opponera mig, för då skulle de döda mig” (detsamma finner vi i hundratals böcker här i Europa) – och generaliserar Lucanamarca. Och detsamma upprepar infiltratörerna och de degenererade här i Europa. Nu, med bröderna Quispe, kommer de att kunna få sin borgerliga revolution med alla de ”mänskliga rättigheterna”. De eländiga vet inte, att här i Europa är alla medvetna om hela denna lögn om den borgerliga staten, och att de här tillämpar sin diktatur – och det märks speciellt med utmärkt tydlighet i de s.k. skandinaviska staterna, där fattigdomen hos sektorer av folket ökar och underkuvandet av massorna är nästan totalt, i vilket utbildningssystemet och massmedia är grundläggande verktyg. Ifall detta är den modell de siktar på att tillämpa så föregriper vi det; eller för att parafrasera Prachanda så kanske de vill förvandla även Peru till ”ett nytt Schweiz”, eller kanske ”ett nytt Sverige”.

Med sin MRTA-aktiga längtan efter ett romantiskt krig och fokism tillämpar de: ”så att de andra kommer att följa oss senare”, och motsätter sig så gonzalos tänkande – landsbygden huvudsaklig, staden komplement. De är inget annat än fotsoldater för revisionismen och reaktionen, för att undvika att maoismen genomdrivs som befäl och vägledning för den proletära världsrevolutionen, med falskt hjältemodiga skapelser. De försöker förhindra att bourgeoisien, byråkratkapitalismen och imperialismen sopas bort. De ligger nu i förhandlingar med dem. Allt har orkestrerats med imperialismen, reaktionen och den nya revisionismen, för att kunna säga ”låt dem nu visa oss maoismens tillämpning i Peru”. Vi ser samma ord som alltid från reaktionen, ”de är ett gäng diktatorer mot de fattiga massorna, de låter oss inte tala, de bor i överflöd i storstäderna med massornas pengar, eller från droghandeln”. Dessa personer verkar aldrig ha arbetat, och upprepar bara vad reaktionen har beordrat dem att upprepa, liksom man här i utlandet har upprepat detsamma så många gånger. För ögonblicket har de inte upprepat ”och de är ett gäng fyllon”, men de kommer snart med denna och andra kända visor. De uppvisar skamlöst sina rent militaristiska ståndpunkter, och säger ”Ordförande Gonzalo har aldrig hållit i ett gevär”; de vet ingenting om den koncentriska uppbyggnaden, och att Partiet är närvarande i varje aktion – för att inte tala om principen om att skydda ledningen. Vi förkastar och fördömer denna eländiga nya ”vänster”-opportunistiska linje, som ställer sig i klassfiendens tjänst liksom sina likar här i utlandet. Vi kommer att återkomma till dessa eländiga i Peru i andra artiklar. Se hur de är sammankopplade med samma planer, samma argument och samma förtal etc. med infiltratörerna här i utlandet. Det skulle vara bättre om de sade det direkt: ”vi är inte för maoismen, vi tar avstånd ifrån den, och vi vill ha den borgerliga demokratins diktatur”, så kunde de spara på sitt munväder. Se hur man i Peru och i utlandet har genomfört kampanjen för att förflytta fokus från kampen om de huvudsakliga frågorna; t.o.m. i det internationella stödet avleder den nya revisionismen fullt medvetet fokus från folkkriget i Peru och stödet till detta folkkrig sedan många år, med hela den betydelse och vikt som detta bär med sig, och mot det satte de Nepal; nu gör de det med Indien och därefter kommer andra att följa etc. Frågan är även att man i det internationella stödet inte lägger vikten vid det huvudsakliga. Man söker också efter en revolution som anpassar sig efter bourgeoisiens tycke eller vad bourgeoisien godkänner, och så kanske de i slutändan gör sina ”orangea revolutioner” etc. D.v.s. med fredliga medel, utan de revolutionära klassernas gemensamma diktatur och ännu mindre proletariatets, och för ett romantiskt krig i stil med någon film från deras ungdom.

De citerade punkterna om Ny-demokratin är mycket klara för maoisterna. Men det finns några infiltrerande element – kring vilka vi kallar till uppmärksamhet och varnar revolutionärerna och kommunisterna – som under täckmantel av att framställa sig som stora politiska analytiker vill täcka över sitt svarta och illvilliga arbete inom proletariatets och massornas led, genom att sprida pessimism och förvirring och kallar dem till kapitulation och splittring. Se hans historiska förlopp, han manipulerar de oerfarna, improviserade och opportunistiska befäl som blivit kvar efter att HOL:s försvarare kastades ut ur MPP:s led, för att försöka mörda sin politiske rival och svärfar, som vid den tiden kallade individen i fråga för ”infiltratör från den svenska imperialismen”. Anledningen som gavs för att genomföra detta attentat var att det rörde sig om en degenererad person. Men när det dyker upp en småaktig grupp av degenererade - framför allt den som fungerade som befäl och en degenererad kvinna som kallades trasproletär av alla dem som nu fjäskar för henne, som har varit sexuellt aktiv sedan tolv års ålder, som t.o.m. hade sexuellt umgänge med sin partners far och släktingar, som levde ett socialt dubbelliv, bland andra ännu värre saker som vi inte tar upp nu – säger han tillsammans med sina kumpaner att ”befälet har lurat den stackars kvinnan att gå till sängs med befälet”, och att därför de åtgärder som vidtogs, vilka gavs av den högre apparaten,  var resultat av ”falska rapporter som skickades” om denna lilla ängel och om saker i allmänhet. Varför? Eftersom hon är ett element som är lättpåverkat av den degenererade person som utgav sig för att vara hennes partner och av den infiltratör med vilken hon också hade haft ett liknande äventyr. Men den andre måste man skicka någon för att döda; för att han inte gick med på denne individs lysande röda tänkande och inte lät honom bilda sitt parti och ännu mindre styra och ställa i MPP, och på grund av sin ideologiska och politiska impotens sökte han eliminera honom fysiskt. Sedan ville han fortsätta använda sina familjeband till några före detta medlemmar av MPP, och eftersom denne person till slut kapitulerade, och upprepade samma gamla visa som individen vi talar om: ”man har begått orättvisor mot mig, man har gett felaktiga rapporter, partiet har usurperats av felicianisterna, men jag skall vänta tills det riktiga partiet kommer, den tredje fraktionen skall komma och rädda mig”. Sedan fortsätter han även sitt arbete med släktingarna till den han ville eliminera, och då han inte kunde ta kontrollen över MPP, tog han kontrollen över denne persons familj, då hans f.d. kvinna tillhörde denna, och intog den post som denne person hade haft i familjen, en slags klan i den politiska aspekten. Därefter ägnade han sig åt att undergräva ledningens arbete och gick och öppnade inom sin familj hela det politiska arbetet; han påtog sig inte ledningens beslut utan sade att han var den rent röde, men att man hade tvingat honom att gå ned med direktiven etc. Han gjorde detsamma på det internationella planet; öppnade det organisatoriska arbetet och genomförda aktioner, för att komma på god fot med dem som spelade Avakians spel och skulle bilda det svenska Partiet, för att fullgöra uppgiften att bilda så kallade ”kommunistiska partier” i Europa (under den nya revisionismens befäl). När han skickades till Indien gjordes t.o.m. en intervju som han då den publicerades sade att kamraterna i Indien hade manipulerat eller missförstått. Nu är det kanske klarare att det skulle kunna ha varit han som gjorde dessa uttalanden. Allt detta slutade med att denna individ blev sanktionerad och skickad för att arbeta på annan plats, och han gick och sade att MPP hade tagits över av två Tengxiaopingister; åtminstone en av dessa arbetar nu med honom och han har kanske nu gjort denne till ”maoist”. Så fort han flyttade, kapitulerade hans före detta kvinna, och en efter en kapitulerade även de andra medlemmarna av denna familj som var kopplade till honom. Den siste från denna familj, hans svåger, gjorde det också till slut. Vi ser att alla är personer som är kopplade till honom eller kommer i kontakt med honom (som en slags kung Midas, men med den skillnaden att det han rör vid inte blir till guld utan till kapitulanter och förrädare), vilka han övertygar om att han är den röda fraktionen och att han genomför en intern kontroll och därför måste man rapportera till honom vad man har blivit tillsagd att göra eller inte göra. Man attackerar Partiets ledningssystem under täckmantel av ”kontroll nerifrån och upp”, infiltrerar apparaterna utan att någonsin berätta det i sin egen apparat, och bryter ner Partiets enighet, attackerar partihemligheten som han själv aldrig har tillämpat och uppmuntrar andra att göra detsamma. Angiveriet är hans hobby och han börjar tro att han är partiets centrum, som om det kunde existera två ledningar. Han utnyttjar de personliga ambitionerna hos var och en av dem som följer förräderiets, kapitulationens och degenerationens väg, och hos andra, för att de skall kunna fortsätta göra sina saker och tillfredsställa sina egna personliga intressen. Han förnekar Partiets ledningssystem och säger att han agerar på detta låga sätt för att så komplettera det system som inte fungerar, och att det behövs en upplyst person för att Partiet inte skall kunna överraskas av falska rapporter. Han tror att eftersom han är låg så är alla sådana. Eftersom han bara ser individer så vet han inte vad ledningssystem är. Nu börjar de förneka principerna, i morgon kommer de att förneka allt och attackera maoismen såsom Hoxha och andra renegater gjorde, och attackera Ordförande Gonzalo och gonzalos tänkande. Denne intrigerande och infiltrerande individ sprider kapitulationen: ”om vi alla kapitulerar så har vi något för att dra uppmärksamheten till oss, och så ställer vi villkor; utan oss blir de ett obetydligt antal, utan våra pengar kommer de inte ha ekonomi och så har vi dem i våra händer”, etc. Till slut gör han detsamma med några medlemmar som tidigare arbetade under hans befäl och som då han blev sanktionerad och skickad till en annan plats följde det exempel han själv lärt dem, och som ville ”förinta” honom själv – men idag slår de sig för ett ögonblick samman återigen som folk av samma skrot och korn. På den plats han blev skickad till för att arbeta gör han samma sak, som en Chang Kuo-t’ao, i stället för att rätta sig: han övertygar den som nu är hans kvinna om att han är den röda fraktionen inom MPP och försvararen av Ordförande Gonzalo och gonzalos tänkande, och hon underordnar sig hans diktat. Han för en dubbelpolitik med befälet där de arbetade; han och hans kvinna sade då de centraliserade information om sitt befäl att ”han är gammal nu”, ”nu kan han inte mer”. Eller var det bara för att se om vi skulle ena oss med hans avsikter att, till varje pris, ta över vilken som helst ledande post, i vilken som helst apparat? När han ser att detta inte är fallet, och att det kanske skulle komma att vara så resten av livet, säger han: ”det finns inget Parti, hur kan Partiet ge någon annan rätt och inte mig?” (enligt hans egna ord), för att undergräva inför massorna, utan parti-anda ser han bara sitt skinn och hur han själv skall framstå. Och därefter agerar han för att göra ett undergrävande arbete med alla sina tidigare ”fiender” och får dem att skicka skrifter och brev som han själv skriver mot MPP:s och Partiets ledning. En liten man som vill utge sig för att vara en stor politisk analytiker, en som destillerar kunskap; en reaktionens förtrupp inom våra led. Vi kallar alla rörelser, organisationer och Partier att vara på sin vakt mot denna individ och hans svarta arbete; en som inte vet något om krig och ännu mindre om folkkrig, utöver att han har lekt krig i den svenska imperialismens militärtjänst. Och vars personliga uppdrag är att undvika att imperialismen, speciellt den svenska, förstörs; dess ekonomi, politik och kultur. Och nu ägnar han sig åt att hänga efter allt som låter som revolution, men medveten om att där finns ingen maoism och därför utgör det ingen risk för imperialismen. Därför är det, enligt dem, bra att fortsätta propagera för Chavez, Nicaragua, Evo, Filippinerna, anarkiströrelsen i Danmark etc. Det är bra att följa Prachandas väg, det är bra att kritisera Indien, men sedan mobilisera alla för fullt stöd, då det ”representerar maoismen eller närmar sig den” även om de har några ”pyttesmå problem” med det grundläggande i maoismen, den nya makten, som brännmärker varje närmande till bourgeoisiens diktatur och dess s.k. ”demokratiska system”, en anhängare av Avakians syntes, hans eget huvuds syntes, etc. Och eftersom allt pekar på att maoisterna i Peru inte kommer att stanna upp förrän den slutliga segern, ”så föregriper jag det genom att säga att även om de segrar så är det inte längre vårt Partis ledning, och inte heller vår ideologi”, utan att ”en annan linje har tagit ledningen, den historiska kontingenten är tillfångatagen och med den tog Partiet slut” (som råttorna, han upprepar samma sak som sin högra hand). De siktar på samma sak som den nya revisionismen, HOL, reaktionen, imperialismen; och nu gäller det att leta efter det förlorade paradiset, nu måste man leta efter den verkligt röda fraktionen, göra som Indiana Jones i jakten på den försvunna skatten (de har redan, precis som Avakian, skickat två upptäcktresande och tillkännager att det kommer ännu en) för att se sig om i månen efter densamma. Men för säkerhets skull måste man hänga efter ”Mantaro Rojo”, den lysande skyttegraven i Yanamayo etc. Kanske är det där den ”verkligt röda fraktionen” finns och ”dem måste jag prata med, nu kan de ge mig dokumenten, direktiven, intervjuerna, dikterna, affischerna, målningarna etc. som den nya makten gör, och så kan jag schackra med dessa och framställa mig inför världen som det fjärde svärdet från Europa”.

Denne ideologiskt och politiskt svage figur tror att Centralkommittén måste tala om för honom vem som skall väljas ut för att sprida Partiets linje eller att massorganisationer inte får lov att skriva sina egna dokument, med resterna i sitt huvud av den utbildning han fått på dessa platser. Denne individ skall genomföra maoismens ”demokratisering” och kommer snart att kalla till allmänna val för att välja befäl med massornas breda deltagande och om det är någon annan än han själv eller någon i hans tycke som blir vald, skall han annullera valet genom dekret från högsta ort eller säga att det gavs falska rapporter, valfusk etc. Eller i värsta fall, säga att det finns ingen ”demokrati”, ”vi står inför en diktatur och det är inte Ordförande Gonzalos röda linje”. Slutsats: Vad har han åstadkommit, om han säger sig vara del av den nya makten, vad har han centraliserat i form av målningar, konst, dokument, böcker, planer etc.? Slutsats: att andra skall föra folkkriget, ”jag är den högste ledaren för dem alla”. Låt oss hoppas att hans kumpan nu visar honom alla direktiven, inbundna och på svenska för att han skall kunna förstå, allt som han har mottagit då han arbetade tillsammans med råttorna. Vi är för proletariatets diktatur, och att den förkroppsligas i apparater, i människor av kött och blod, vilket inte nödvändigtvis behöver vara deras skinn. Inte heller några degenererade personers som vi inte kommer att tigga och be för att de skall stanna eller lämna kvar den oskyldiga lilla flickan, eller sina ”enorma ekonomiska bidrag” etc. Ännu mindre för att de skall ändra sin ruttna ideologi; det skulle vara bättre om de blev präster eller munkar, för att kunna ha ett liv i fred och harmoni och ägna sig åt sitt svammel. De är som hoppjerkor som går från organisation till organisation, från rörelse till rörelse och från parti till parti, bakom de borgerliga och småborgerliga intellektualoiderna, och ännu mer om man är SVENSK, då allt som är svenskt är mer ”demokratiskt” och följer ”de mänskliga rättigheterna”, individens rättigheter; allt annat är ”terrorism, stalinister, Hitler, Islamism, Lenins gangsterstil, maoismens sekteristiska gäng” etc. De säger att de söker en revolution som behandlar en som ett rosblad, ”som det smör jag är”, att mina ”mänskliga rättigheter” inte trampas på och att ”ingen blandar sig i mina promiskuösa förhållanden”, ”det borgerliga kan fortsätta tillsammans med det socialistiska, vi är för den reaktionära teorin om produktivkrafterna, speciellt i dess kinesiska version, och för imperialismens fantastiska degenererade kultur”. Några avfällingar och degenererade, med chauvinistiska och t.o.m. rasistiska drag, spelar dem i händerna och tror att de har något nytt att lära folken i tredje världen i fråga om revolution. De är ingenting annat än schackrare och som i slutändan blir kontrarevolutionärer. Element som inte ens vill bryta med ekonomin, politiken och kulturen i den gamla imperialistiska stat de bor i, och därför vill de fortsätta att bland massorna i tredje världen sprida sin borgerliga diktatur, av dem kallad det ”högst heliga demokratiska systemet”. Därför är det viktigt att läsa Ordförande Maos omfattande dokument om Ny-demokratin, för att inte låta sig överraskas och för att förkasta och ta avstånd ifrån dessa schackrare.

Låt oss först påpeka att den Ny-demokratiska revolutionen i Peru inte är för att installera någon demokrati av den gamla borgerliga typen. I det ekonomiska siktar den på privategendomens förstörande – som dessa element aldrig kommer att vilja förstöra, då de mottar smulor från och är lydiga springpojkar åt borgarna i sina respektive länder. Politiken är till fördel för de klasser som tillsammans utövar den gemensamma diktaturen i det första stadiet i denna revolution, inte för borgarna eller det privata kapitalet. Och vi utövar den demokratiska centralismen, bland folket genom folkförsamlingarna, d.v.s. direktdemokratin, där alla medlemmarna är närvarande för att de eländiga infiltratörerna och intrigmakarna inte skall kunna gömma sig bland folket, sprida sitt förtal individuellt eller ha möten och tala bakom ryggen på Partiet och massorna, eller ägna sig åt sin degeneration genom att använda sig av partiapparaterna och rättfärdiga det med att de utför något livsviktigt uppdrag åt Partiet, att omständigheterna tvingade dem, och framlägga att ”t.o.m. i den ryska revolutionen fanns det promiskuitet” (tvärtemot detta, se samtalet mellan Lenin och Clara Zetkin i ”Ur min anteckningsbok” angående denna fråga). I kulturen är det en kultur baserad på den nya ekonomin och den nya politiken, och som i sin tur tjänar den nya ekonomiska basens utveckling. Det är en ny kultur grundad på det kollektiva, i det samhälleliga såsom människans väsen, inte i individen eller egoismen. Den gamla kulturen tjänar på samma sätt och understöds av den gamla staten, och tjänar dennas reproduktion då den fortsätter göra motstånd för att inte dö. Därför marknadsför dessa individer denna gamla kultur och kulturformer så mycket. De följer t.o.m. imperialismens planer, vad de tidigare gjorde med sina planer och språkprogram (såsom Lingvistiska Sommarinstitutet), och nu med ”abortkampanjer”, program mot analfabetismen, kondomkampanjer etc. – under slagord om att försvara kvinnans rättigheter och om välgörenhet. Men sanningen är att vad de vill främja och sprida, för att förhindra att den dör, är sin ruttna imperialism och byråkratkapitalism, och få massorna att tro att deras imperialistiska länder har alla dessa program och rättigheter för att ”de är mer avancerade och lever i borgerlig demokrati, och för att bli likadana som dem måste vi också införa en borgerlig demokrati”. Demokrati, som t.ex. Bo Göransson (f.d. svensk ambassadör i Somalia) och journalisten Cecilia Bäcklander säger: ”I Somalia har den provisoriska regeringen haft framsteg på sistone. Al Shabab har tvingats lämna Mogadishu och dragit sig söderut. Möjligheterna för den humanitära hjälpen att komma fram har ökat. Risken är att det är en temporär reträtt. Det är viktigt att komma ihåg att deras mylla inte är religion utan missnöjet i det somaliska samhället över det kaos som härskat i landet under många år. Utmaningen är att ge någon form av demokrati möjligheten att leverera ordning och utveckling. Den chansen har demokratin aldrig fått i Somalia.” Dessa individer syftar uppenbarligen på den borgerliga demokratin, det imperialistiska systemet som statsform och byråkratkapitalismen under den borgerliga demokratins regeringsform, som tjänar den svenska imperialismens och världsimperialismens intressen, och inte på en demokrati av ny typ. Men sanningen är att alla dessa rättigheter, såsom rätten till skilsmässa, abort, allmänna dagis, fritidsklubbar etc., var saker som kapitalismen och imperialismen tog från framstegen i fråga om kvinnans och folkets rättigheter i de socialistiska samhällena. Och borgarklassen tog dem för att inte överträffas i dessa avseenden av socialismen. De är socialismens erövringar och framsteg, inte kapitalismens – eller ännu värre, som några tror att de kommer ifrån den svenska imperialismen. Nu vill de schackra med detta för att lura i massorna att de först måste gå igenom en borgerlig etapp, och under borgarklassens ledning, för att kunna vinna dessa erövringar, vars målsättningar också har förvrängts av imperialismen; då de ursprungligen genomfördes för att bygga socialismen på väg mot kommunismen, inte för någon enskild individs personliga deformeringar eller njutningar.

Som vi ser så är det fråga om två väldigt olika saker; den demokratiska revolutionen av ny typ är inte till för att skapa en borgerlig demokrati, med den gamla ekonomin, gamla politiken och gamla kulturen, och ännu mindre skall den vara under borgarnas, imperialisternas eller deras representanters befäl. Denna revolution hör till den nya eran, som Ordförande Mao säger. Borgarklassen, imperialismen och alla deras lakejer har redan passerat förbi i historien som revolutionär klass, och har ingenting att erbjuda folket. Idag har alla folkets rättigheter erövrats i kamp på liv och död mot bourgeoisien, kapitalismen och imperialismen, idag under täckmantel av sin s.k. ”demokrati” och dekadenta och korrupta kultur. Därför är vi mot all imperialism, inte endast Yankeeimperialismen utan även den svenska och alla de andra imperialistmakterna; och notera att även den svenska imperialismen i sin dubbelhet och tvist mer och mer underordnar sig Yankeeimperialismens order; några svenska opportunister och degenererade skall inte komma och framställa sig som dem som skall rädda de stackars länderna i tredje världen eller öppna deras ögon för vem som suger ut dem mest. Vi skall sopa bort all imperialism. Se även hur den svenska imperialismen, samtidigt som den tog emot chilenska flyktingar här, gjorde stora affärer med Pinochets diktatur, för att inte tala om hur det är idag.

För att återgå till dessa infiltratörer, som är precis de som har bland sina uppgifter att skapa splittringar i den internationella kommunistiska rörelsen och den anti-imperialistiska rörelsen bland massorna, genom att försöka vända massorna mot sina ledare och partier (se kapitel 5 i den store Lenins ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom), så säger vi till dem att förr eller senare kommer de att avslöjas inför massorna och betala dyrt för sin fräckhet. De tror att för att de fick med sig ett av Partiets vapen så finns det inga fler i världen; Ordförande Mao lärde oss att omvandla allt till vapen i striden, inklusive våra händer. Eller skulle det inte finnas någon bland massorna, aktivisterna och partimedlemmarna som är beredd att vara Partiets hand? Allt har sin tid i detta liv lyder ett ordspråk. Krigets princip vad gäller förrädare och infiltratörer - tyvärr för dem som vill binda massornas händer med sentimentala monsergas för att de inte skall fullgöra den revolutionära rättvisan – är densamma t.o.m. i deras borgerliga reaktionära arméer.

Det är så dessa individer nu vill rättfärdiga sin kapitulation, genom att ta till de gamla teorierna om produktivkrafterna och att länderna i tredje världen måste bli kapitalistiska länder för att uppnå välstånd och lära sig av deras avancerade kultur. Redan Haya de la Torre lade fram detta i Peru, med sin berömda, eller snarare skändliga, ”rummet och den historiska tiden”. Vi måste bygga kapitalismen hos våra folk för att gemensamt konfrontera världsimperialismen, i korthet. Och i korthet kan vi se dess historiska förlopp i Peru.
Men dessutom vill dessa eländiga personer överraska de godtrogna med gamla teorier från Liu Shao-chi och Yang Sien-chen; teorin om den ”syntetiserade ekonomiska basen”, en reaktionär variant av teorin om produktivkrafterna: ”Vårt land har en underutvecklad och efterbliven produktion. Idag är inte problemet att det finns för många fabriker i det privata kapitalets händer, utan att det finns väldigt få. Nu måste man inte bara tillåta den privata kapitalismen att existera, utan den måste utvecklas, den måste expandera”. ”I Kina kommer socialismen om två eller tre årtionden”
”Konsolidera böndernas privata egendom”; och de attackerade jordbrukskooperationen som ”ett slags dålig, farlig och utopisk agrarsocialism” (Liu Shao-chi).
”Under övergångsperioden hade den socialistiska statsmaktens ekonomiska bas en ’syntetiserad karaktär’, den omfattade både den socialistiska sektorn och den kapitalistiska, liksom den individuella bonde-ekonomins sektor”. ”De kan utvecklas på ett jämlikt och koordinerat sätt”. ”Den socialistiska överbyggnaden måste tjäna hela den ekonomiska basen inklusive den kapitalistiska ekonomin, och även tjäna bourgeoisien” (Yang Sien-Chen).

Det de söker är kapitalismens och imperialismens restaurering, inte dess död. Och för några av dessa individer, att deras s.k. jordiska paradis, av full frihet och korruption och utsvävningar, fortsätter  att existera, enligt dem för individen i allmänhet, men i verkligheten för några få maktgruppers diktatur och det privata ägandet av produktionsmedlen. De verkar för att folket och arbetarklassen alieneras mer och mer, och inte får klassmedvetande utan lever sina liv inom arbetet, självtillfredsställelsen och det fördummande nöjeslivet, att de inte kan höja sin kulturella nivå. De tror att för att de är arbetare så är de födda sådana och att detta att höja sin kulturella nivå eller klassmedvetande bara är för borgarklassen och för småborgerliga intellektualoider. De vill stimulera konformismen hos massorna, underdånigheten inför sina utsugare, representerade av deras ”arbetsgivare” och olika auktoriteter, i vilka de ser sin nya Gud som har gett dem allt och utan vilka de inte kan leva, vilka kräver total underordning, t.o.m. sexuella tjänster för att få ett arbete. Redan Lenin och Ordförande Mao lade fram:

”Så länge det privata ägandet av produktionsmedlen fortsätter att existera… och den fria handeln, kommer den ekonomiska basen för kapitalismen att existera. Proletariatets diktatur är det enda sättet att framgångsrikt kämpa för att riva ned denna bas, det enda sättet att avskaffa klasserna…”
”Övergångsperioden måste vara en period av kamp mellan den dödsdömda kapitalismen och den gryende kommunismen eller, med andra ord, mellan den kapitalism som har besegrats men inte förstörts, och kommunismen som har fötts men som fortfarande är mycket svag” (Lenin, Samlade verk, band 30 – vår översättning från spanska)

Och Ordförande Mao påpekade: ”Övergångsperioden är full av motsättningar och kamper. Vår nuvarande revolutionära kamp går ännu djupare än den revolutionära väpnade kampen i det förgångna. Den är en revolution, som en gång för alla ska begrava det kapitalistiska systemet och alla andra utsugningssystem.”

Vad dessa individer vill är att inga socialistiska produktionsförhållanden skall finnas förrän efter att den socialistiska revolutionen genomförts, och att saker skall ske spontant genom ren evolutionism. De försöker förneka proletariatets diktatur och motsätter sig den proletära revolutionen. Men Ordförande Mao vederlägger kraftfullt dessa skadliga revisionistiska teser:

”Det är sant, att produktivkrafterna, praktiken och den ekonomiska grundvalen i allmänhet spelar den viktigaste och avgörande rollen. Den som inte erkänner detta är inte materialist. Men det måste också erkännas att, under vissa betingelser, sådana sidor som produktionsförhållandena, teorin och överbyggnaden i sin tur framträder i den viktigaste och avgörande rollen.” (Ordförande Mao Tse-tung, Om motsättningar)

Det är inte så att vi skall vänta tills produktivkrafterna är fullt utvecklade för att kunna, då vi tar makten, göra så att produktionsförhållandena börjar försvinna och lösa egendomsfrågan, och utifrån detta kraftfullt driva fram produktivkrafternas utveckling. Vad de vill är att man låter kapitalismen leva och att våra länder blir byråkratkapitalistiska eller att byråkratkapitalismen fördjupas, och att man på så vis förråder syftet med den demokratiska revolutionen av ny typ, d.v.s. att gå över till proletariatets diktatur och den socialistiska uppbyggnaden. Och för några av dessa typer, att deras dekadenta kultur förblir livskraftig för att kunna framställa sig som fanbärare för den borgerliga demokratin och hela dess uppsättning av deformeringar, och att de skall lära våra folk att leva i demokrati. Må först kämpa mot imperialismen i sina egna länder och lära sig och tillämpa maoismen i politiken och i sina dagliga liv för att förstöra imperialismen som underkastar våra folk utsugning och elände, så kommer de inte längre behöva ge bort de överblivna smulorna som de ger med sina borgerliga hjälp-program. Kvinnans och folkets rättigheter erövras i samband med uppbyggandet av den nya makten. Innan man kan lära ut måste man däremot först lära sig; må de lära sig av Ordförande Mao som säger: ”Proletariatets och det revolutionära folkets kamp för att förändra världen inbegriper verkställandet av följande uppgifter: att förändra den objektiva världen och på samma gång deras egen subjektiva värld - att förändra deras förmåga till kunskap och att förändra förhållandena mellan den subjektiva och den objektiva världen”. Konkret sett, med Marx’ ord, att förändra världen för att förändra sig själv, och det är nu, inte när kommunismen lyser över jorden.

Då kan vi vara i stånd att stödja eller aktivt delta i en revolution. Revolutionärerna och kommunisterna är de som är i stånd att ge livet för en sak, och denna sak är den centrala drivkraften i deras liv, allt är underordnat denna, ingenting är högre än denna, och den utgör dessutom det högsta på deras axiologiska värdetabell. Därför är även våra känslor bundna till denna sak, våra känslor svallar inte för våra individuella angelägenheter utan är förenade med vår sak. Inte som de som säger ”men varför skall mina barn delta i folkkriget, låt de andra kamraternas barn delta men inte mina”. T.o.m. i det namn vi väljer till våra barn kan vi ta klassposition. Saken är att för vissa går deras individ före allt, sedan kommer revolutionen, Partiet, kommunismen. Vi återförsäkrar oss i att ge livet för PARTIET OCH REVOLUTIONEN, MED FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN.

”Alla revolutioners historia har visat att det inte var nödvändigt att först ha utvecklat produktivkrafterna fullt ut för att kunna omvandla de föråldrade produktionsförhållandena. Den kinesiska revolutionen började med att propagera marxismen. Tack vare denna propaganda föddes en ny allmän opinion, vilket underlättade revolutionen. Det är nödvändigt att först av allt förstöra den gamla överbyggnaden för revolutionens skull, för att de gamla produktionsförhållandena skall kunna avskaffas. Det är efter att dessa har förintats som man kan skapa nya produktionsförhållanden, och öppna vägen för att utveckla det nya samhällets produktivkrafter. Endast efter detta kan man utveckla en stor teknologisk revolution, för att utveckla produktivkrafterna på ett livskraftigt sätt och samtidigt fortsätta omvandlingen av produktionsförhållandena och ideologierna.” (Ordförande Mao Tse-tung).

FÖRDÖM, BEKÄMPA OCH KROSSA DEN NYA ”VÄNSTER”-OPPORTUNISTISKA LINJEN!
LEVE DEN DEMOKRATISKA REVOLUTIONEN AV NY TYP, FÖR EN NY EKONOMI, EN NY POLITIK OCH EN NY KULTUR!
LEVE ORDFÖRANDE GONZALO!
LEVE FOLKKRIGET I PERU!
LEVE MAOISMEN, NED MED REVISIONISMEN!
LEVE DET ÄRORIKA PERUS KOMMUNISTISKA PARTI!

Folkrörelsen Peru
Augusti 2011