VARFÖR DET ÄR NÖDVÄNDIGT ATT DISKUTERA VITA BOKEN

28 augusti 1949

I tre olika artiklar ("Ett erkännande av hjälplöshet"[1], "Kasta undan illusionerna, bered er till strid" och "Farväl, Leighton Stuart") har vi kritiserat den amerikanska Vita boken och Achesons följebrev. Vår kritik har väckt stor uppmärksamhet och diskussion i alla demokratiska partier, i folkorganisationerna och pressen, i skolorna och på universiteten samt bland demokratiska personligheter inom olika skikt i hela landet. Dessa har gjort många riktiga och nyttiga deklarationer, uttalanden och kommentarer. Det har hållits särskilda möten för att diskutera Vita boken, och diskussionen utvecklas fortfarande. Diskussionen omspänner förhållandet mellan Kina och Förenta Staterna, mellan Kina och Sovjetunionen och Kinas förhållande till främmande makter under de senaste hundra åren, det ömsesidiga förhållandet mellan den kinesiska revolutionen och de revolutionära krafterna i den övriga världen, förhållandet mellan kuomintangreaktionärerna och det kinesiska folket, vilken hållning de demokratiska partierna, folkorganisationerna och de demokratiska personligheterna ur olika skikt bör inta i kampen mot imperialismen, vilken hållning liberalerna eller de så kallade demokratiska individualisterna bör inta i hela frågan om landets inre och yttre förhållanden, sättet att möta nya imperialistiska intriger och så vidare. Allt detta är mycket bra och av stort värde ur fostringssynpunkt.

Hela världen diskuterar nu den kinesiska revolutionen och den amerikanska Vita boken. Detta beror inte på en tillfällighet utan visar vilken stor betydelse den kinesiska revolutionen har i världshistorien. Vi kineser har, trots att vi i allt väsentligt vunnit seger för vår revolution, inte på länge haft tillfälle att grundligt diskutera de inbördes förhållandena mellan denna revolution och olika krafter här hemma och utomlands. Det är nödvändigt att en sådan diskussion kommer till stånd, och nu bjuder diskussionen av Vita boken tillfälle därtill. Tidigare har vi inte haft tillfälle till en diskussion av detta slag därför att vi då ännu inte vunnit den grundläggande segern i revolutionen, därför att kinesiska och utländska reaktionärer avskurit de stora städerna från folkets befriade områden och därför att revolutionen då ännu inte blottlagt vissa sidor av motsättningarna. Nu är läget ett annat. Större delen av Kina har befriats, alla sidor av de inre och yttre motsättningarna har blottlagts fullständigt, och precis i detta ögonblick har Förenta Staterna givit ut Vita boken. Sålunda har vi funnit tillfället att diskutera.

Vita boken är ett kontrarevolutionärt dokument, som öppet redovisar Förenta Staternas imperialistiska intervention i Kina. I detta stycke har imperialismen gjort ett avsteg från sin vanliga praxis. Den stora segerrika kinesiska revolutionen har tvungit en sektion eller en grupp av den amerikanska imperialistklicken att bemöta angreppen från en annan genom att publicera vissa autentiska uppgifter om sina egna aktioner mot Kina därför att den eljest inte skulle kunna värja sig. Faktum, att hemlighållandet ersatts med offentligt avslöjande, visar att imperialismen gjort avsteg från sin vanliga praxis. Ända till för ett par veckor sedan, före utgivande av Vita boken, hade regeringarna i de imperialistiska länderna, fastän de varje dag sysslade med kontrarevolutionär verksamhet, aldrig berättat sanningen i sina uttalanden eller officiella dokument utan hade fyllt eller åtminstone smaksatt dessa med tal om humanitet, rättvisa och moral. Därmed fortsätter alltjämt den brittiska imperialismen, som är gammal och van, när det gäller att lura och bedraga, och flera andra smärre imperialistiska länder. Men den nykomna, neurotiska uppkomlingsgruppen bland de amerikanska imperialisterna — Truman, Marshall, Acheson, Leighton Stuart och andra —, som å ena sidan bekämpats av folket och å den andra av en annan grupp inom sitt eget läger, har ansett det nödvändigt och möjligt att offentligen avslöja en del (men inte alla) av sina kontrarevolutionära förehavanden. Detta har de gjort i tvisten med motståndarna i det egna lägret om vilken kontrarevolutionär taktik som är den klokaste. På detta sätt har de försökt att övertyga sina opponenter så att de kan fortsätta att tillämpa vad de anser vara den klokaste kontrarevolutionära taktiken. Två grupper av kontrarevolutionärer har konkurrerat med varandra. Den ena sade: "Vår metod är den bästa." Den andra sade: "Nej, vår är bäst." När trätan var som hetsigast, lade den ena gruppen korten på bordet och avslöjade många av sina älsklingsknep i det förflutna — och där har ni Vita boken.

Vita boken har på detta sätt blivit material för det kinesiska folkets skolning. I många år har ett antal kineser (på sin tid ett mycket stort antal) bara till hälften trott vad vi kommunister sagt i många frågor, framför allt ifråga om imperialismens karaktär och socialismens. De har tänkt: "Det kanske inte är på det sättet i alla fall." Häri har det skett en ändring sedan den 5 augusti 1949. Ty Acheson höll en föreläsning för dem, och han talade i sin egenskap av Förenta Staternas utrikesminister. I fråga om vissa uppgifter och slutsatser sammanfaller det han sade med vad vi kommunister och andra progressiva har sagt. Och sedan detta hänt kunde folk inte annat än tro oss, och många fick sina ögon öppnade — "Jaså, det var ändå så det låg till i verkligheten!"

Acheson börjar sitt följebrev till Truman med berättelsen om hur han sammanställde Vita boken. Hans Vita bok skiljer sig, påstår han, från alla andra, den är mycket objektiv och uppriktig:

Detta är en uppriktig redogörelse för en ytterligt komplicerad och olycksalig period i ett stort lands tillvaro, ett land till vilket Förenta Staterna sedan länge varit knutna med intima vänskapsband. Inget tillgänglig material har utelämnats av det skälet att det innehåller uttalanden som är kritiska mot vår politik eller skulle kunna ligga till grund för framtida kritik. Vårt systems inneboende styrka ligger i att regeringen låter sig påverkas av en upplyst och kritisk allmän opinion. Det är just denna upplysta och kritiska allmänna opinion som totalitära regeringar, de må bestå av högermän eller kommunister, inte kan tåla och inte tolererar.

Det finns vissa band mellan det kinesiska folket och det amerikanska folket. Genom deras gemensamma ansträngningar kan dessa band i framtiden utvecklas dithän att man kan tala om "intim vänskap". Men de hinder som rests av de kinesiska och amerikanska reaktionärerna har försvårat och försvårar ännu vidmakthållandet av dessa band. Till följd av att reaktionärerna i bägge länderna har berättat så många lögner för sina folk och spelat dem så många fula spratt, d.v.s. spritt så mycken dålig propaganda och begått så många dåliga handlingar, är banden mellan de bägge folken dessutom långt ifrån intima. De "intima vänskapsband", som Acheson talar om, är de som består mellan reaktionärerna i de bägge länderna, inte mellan folken. Här är Acheson varken objektiv eller uppriktig. För folken i de bägge länderna är den kinesiska revolutionens seger och de kinesiska och amerikanska reaktionärernas nederlag det mest glädjande som någonsin skett, och den innevarande perioden är den lyckligaste i deras liv. Och omvänt, det är endast för Truman, Marshall, Acheson, Leighton Stuart och andra amerikanska reaktionärer samt för Chiang Kai-shek, H. H. Kung, T. V. Soong, Chen Li-fu, Li Tsung-jen, Pai Chung-hsi och andra kinesiska reaktionärer som den i sanning är "en ytterligt komplicerad och synnerligen olycksalig" period i deras liv.

Acheson och hans gelikar har, då de sysslat med den allmänna opinionen, förväxlat reaktionärernas allmänna opinion med folkets. Gent emot den allmänna opinionen bland folket har Acheson och hans gelikar aldrig visat någon som helst benägenhet att låta sig påverkas utan har ställt sig blinda och döva. I åratal har de vänt dövörat till när folken i Amerika, Kina och den övriga världen givit luft åt sin opposition mot den amerikanska regeringens reaktionära utrikespolitik. Vad är det Acheson menar då han talar om en "upplyst och kritisk allmän opinion"? Ingenting annat än de otaliga propagandainstrument — tidningar, nyhetsbyråer, tidskrifter och radiostationer, som kontrolleras av de två reaktionära partierna, Demokraterna och Republikanerna, i Förenta Staterna och har specialiserat sig på att tillverka lögner och hotelser mot folket. Acheson kan med full rätt säga att kommunisterna "inte kan tåla och inte tolerar" dessa företeelser (det gör inte folket heller). Det är därför vi har stängt de imperialistiska informationsbyråerna, hindrat de imperialistiska nyhetsbyråerna att sända ut sina meddelanden till den kinesiska pressen och berövat dem friheten att på kinesisk mark förgifta det kinesiska folkets själar.

Påståendet att en regering som leds av Kommunistiska partiet är en "totalitär regering" innehåller bara en halv sanning. Den är en regering som utövar diktatur över inhemska och utländska reaktionärer och inte ger dem någon frihet att fortsätta sin kontrarevolutionära verksamhet. I ilskan häröver blir reaktionärerna ovettiga och okvädar: "Regeringen är totalitär." Däri har de absolut rätt i den mån det rör sig om folkregeringens befogenhet att undertrycka reaktionärerna. Denna befogenhet är nu inskriven i vårt program. Den kommer också att skrivas in i vår konstitution. Denna befogenhet är liksom mat och kläder något som ett segrande folk inte kan undvara ens för ett ögonblick. Den är en utmärkt sak, en skyddsamulett, en klenod, som man inte under några omständigheter ska göra sig av med innan klasserna inom landet och imperialismen i utlandet avskaffats grundligt och fullständigt. Ju mera reaktionärerna angriper regeringen som "totalitär", dess tydligare framstår att denna befogenhet är en verklig skatt. Men Achesons påstående är också till hälften falskt. För folkets massor är en regering, som representerar folkets demokratiska diktatur under Kommunistiska partiets ledning, varken diktatorisk eller autokratisk utan demokratisk. Den är folkets egen regering. Alla som arbetar i denna regering och dess förvaltning måste respektera och följa folkets röst. Samtidigt är de folkets lärare, som undervisar folket med självuppfostran eller självkritikens metod.

Vad angår de "totalitära högerregeringar" som Acheson talar om, så har Förenta Staterna stått som den främsta bland dessa allt sedan fascistregimerna i Tyskland, Italien och Japan bröt samman. Alla bourgeoisins regeringar, däribland också de tyska, italienska och japanska reaktionärernas av imperialismen beskyddade regeringar, är regeringar av denna typ. Tito-regeringen i Jugoslavien har nu blivit en medbrottsling till detta gäng. De amerikanska och brittiska regeringarna hör till den typ i vilken bourgeoisien, och denna klass allena, utövar diktatur över folket. Denna typ av regering, som i alla avseenden är raka motsatsen till folkregeringen, tillämpar så kallad demokrati för bourgeoisien men är en diktatur gentemot folket. Hitlers, Mussolinis, Tojos, Francos och Chiang Kai-sheks regeringar fann det fördelaktigt att avlägga slöjan av demokrati för bourgeoisien eller använde den aldrig, därför att klasskampen i deras länder var ytterligt tillspetsad och de fann det fördelaktigt att avlägga eller att inte använda denna slöja för att inte också folket skulle dra nytta av den. Förenta Staternas regering bär fortfarande en demokratisk slöja, men de amerikanska reaktionärerna har beskurit den så att det bara är en liten lapp kvar och den är mycket blekt och sliten och inte alls vad den var på Washingtons, Jeffersons och Lincolns tid.[2] Orsaken är att klasskampen har blivit hårdare. När klasskampen tillspetsas ytterligare kommer den amerikanska demokratins slöja oundvikligen att bli borta med vinden.

Som alla kan se gör Acheson ett stort antal misstag så snart han öppnar munnen. Detta är ofrånkomligt därför att han är en reaktionär. Då det gäller i vilken grad Vita boken kan anses som en "uppriktig" redogörelse, tror vi att den är både uppriktig och inte uppriktig på samma gång. Acheson och hans gelikar är uppriktiga, när de föreställer sig att uppriktigheten kan gagna deras parti eller deras grupp. I annat fall är de inte uppriktiga. Att låtsa uppriktighet är en krigslist.

N O T E R

[1]En kommentar från nyhetsbyrån Hsinhuas redaktionella avdelning, publicerad den 12 augusti 1949.[TILLBAKA]

[2] George Washington (1732-99), Thomas Jefferson (1743-1826) och Abraham Lincoln (1809—65) var välbekanta borgerliga statsmän under Förenta Staternas tidigare historia. Washington var överbefälhavare för koloniernas revolutionära armé under det amerikanska frihetskriget (1775—83) och Förenta Staternas förste president. Jefferson skrev den amerikanska Oavhängighetsförklaringen och blev Förenta Staternas president. Lincoln förespråkade negerslaveriets avskaffande i Förenta Staterna och ledde under sin presidenttid kriget mot slavägarna i sydstaterna (1861-65). Ar 1862 utgav han proklamationen om slaveriets avskaffande.[TILLBAKA]