RAPPORT TILL ANDRA PLENARSAMMANTRÄDET MED KINAS KOMMUNISTISKA PARTIS SJUNDE CENTRALKOMMITTÉ[*]

5 mars 1949

Med avslutandet av fälttågen Liaohsi—Shenyang, Huai—Hai och Peiping—Tientsin har kuomintangarméns huvudstyrka förintats. Endast en miljon och något däröver av dess stridstrupper återstår och är utspridda över väldiga områden från Sin-kiang till Taiwan och över ytterligt långa fronter. Från och med nu kan endast tre metoder komma i fråga för undanskaffandet av dessa kuomintangtrupper — Tientsinmetoden, Pei-pingmetoden eller Suiyuanmetoden.[1] I första hand måste vi inrikta och förbereda oss på att undanskaffa dessa fientliga styrkor i strid såsom vi gjorde i Tientsin. Officerarna och kämparna i hela Folkets Befrielsearmé får inte ens i minsta mån låta sin stridsvilja slappna. Allt tänkande som minskar stridsviljan och nedvärderar fienden är felaktigt. Möjligheterna har ökat för lösningar enligt Peipingmetoden, d.v.s. att förmå de fientliga soldaterna att fredligt, snabbt och grundligt låta sig reorganiseras i Folkets Befrielsearmé och i överensstämmelse med dess system. Denna lösning är icke fullt så effektiv som stridslösningen då det gäller att snabbt undanskaffa resterna av kontrarevolutionen och likvidera dess politiska inflytande. Den kan emellertid väntas förekomma och är oundviklig sedan fiendens huvudstyrka förintats. Dessutom är den fördelaktig för vår armé och för folket, emedan förluster och förstörelse kan undvikas. Därför bör alla de ledande kamraterna i de olika fältarméerna uppmärksamma denna kampform och lära sig hur den ska användas. Detta är en form av kamp, en form av kamp utan blodsutgjutelse. Men den betyder inte att problemen kan lösas utan kamp. Suiyuanmetoden innebär att man medvetet bevarar delar av kuomintangtrupperna helt eller i det närmaste intakta, d. v. s. att man gör tillfälliga eftergifter för dessa trupper för att därigenom vinna dem över på vår sida eller neutralisera dem politiskt. Därigenom kan vi koncentrera våra styrkor för att först göra slut på huvudparten av de återstående kuomintangtrupperna och sedan, efter en viss tidsrymd (låt oss säga några månader, ett halvår eller ett år senare) ta itu med att reorganisera dessa trupper i Folkets Befrielsearmé i överensstämmelse med dess system. Detta är en annan form av kamp. Den bevarar mera av kontrarevolutionens rester och politiska inflytande än Peipingmetoden och gör det under en längre tid. Men det består inte minsta tvivel om att de slutligen blir bortskaffade. Man får aldrig ta för givet att kontrarevolutionärerna, sedan de givit sig till oss, förvandlas till revolutionärer, att deras kontrarevolutionära idéer och avsikter upphör att finnas till. Så är det absolut inte. Många av kontrarevolutionärerna kommer att formas om, en del kommer att sållas ut och vissa fanatiska kontrarevolutionärer kommer att undertryckas.

II

Folkets Befrielsearmé är alltid en kämpande styrka. Även efter den landsomfattande segern kommer vår armé att förbli en kämpande styrka under den historiska period i vilken klasserna i vårt land ännu icke avskaffats och det imperialistiska systemet fortfarande består i världen. I denna sak bör inga missförstånd och ingen vacklan förekomma. Folkens Befrielsearmé är också en arbetande styrka. Detta kommer att vara fallet alldeles särskilt om lösningar enligt Peiping- eller Sui-yuanmetoderna kommer till användning i södern. Med den gradvisa minskningen av fientligheterna kommer dess funktioner som arbetande styrka att öka. Det finns en möjlighet att hela Folkets Befrielsearmé inom kort kommer att förvandlas till en arbetande styrka, och vi måste ta denna möjlighet med i räkningen. De 53.000 kadrer som nu är redo att följa armén söderut är mycket otillräckliga för de väldiga nya områden som vi snart ska besitta, och vi måste förbereda alla de 2.100.000 man starka fältarméernas förvandling till en arbetande styrka. I sådant fall kommer det att finnas tillräckligt med kadrer och arbetet kan utvecklas över stora områden. Vi måste betrakta fältarméerna med deras 2.100.000 man som en jättelik kaderskola.

III

Från 1927 och till nu har tyngdpunkten i vårt arbete legat i byarna — vi har samlat krafter i byarna, använt byarna till att omringa städerna och därefter till att ta städerna. Den period under vilken denna arbetsmetod gällt är nu slut. Nu har perioden "från staden till byn" och då staden leder byn tagit sin början. Tyngdpunkten i partiets arbete har flyttats från byn till staden. I södern kommer Folkets Befrielsearmé att ockupera städerna först och byarna sedan. Uppmärksamhet måste ägnas både stad och by och det är nödvändigt att nära sammanknyta arbete i städer och på landbygd, arbetare och bönder, industri och jordbruk. Under inga förhållanden bör byn ignoreras och endast staden uppmärksammas, ett sådant tänkande är fullständigt felaktig. Icke dessmindre måste tyngdpunkten i partiets och arméns arbete ligga i städerna. Vi måste göra vårt yttersta för att lära oss att förvalta och bygga städerna. Vi måste lära oss hur man i städerna för kamp politiskt, ekonomiskt och kulturellt mot imperialisterna, Kuomin-tang och bourgeoisien och även hur man för diplomatisk kamp mot imperialisterna. Vi måste lära oss hur man för öppen kamp mot dem såväl som hur man för förtäckt kamp emot dem. Om vi inte ägnar uppmärksamhet åt dessa problem, om vi inte lär oss hur man för dessa olika slag av kamp och segrar i kampen kommer vi icke att vara i stånd att upprätthålla vår politiska makt, vi kommer icke att vara i stånd att hålla oss på fötter, vi kommer att misslyckas. Sedan fienderna med gevär utplånats kommer det fortfarande att finnas fiender utan gevär. De måste nödvändigtvis föra en desperat kamp emot oss, och vi får aldrig betrakta dessa fiender lättsinnigt. Om vi inte nu tar upp och förstår problemet på detta sätt, kommer vi att begå mycket allvarliga misstag.

IV

På vem ska vi stödja oss i vår kamp i städerna? En del förvirrade kamrater tror, att vi inte bör stödja oss på arbetarklassen utan på massan av fattiga. En del ännu mera förvirrade kamrater tror att vi bör stödja oss på bourgeoisien. Vad ledningen av den industriella utvecklingen beträffar, hävdar en del förvirrade kamrater att vi huvudsakligen bör understödja utvecklingen av privata företag men inte statliga företag. Andra däremot anser tvärtom att det är tillräckligt att ägna uppmärksamhet åt statliga företag och att privata företag har liten betydelse. Vi måste kritisera dessa förvirrade meningar. Vi måste helhjärtat stödja oss på arbetarklassen, skapa enhet med de övriga arbetande massorna, vinna de intellektuella och på vår sida vinna över så många som möjligt av den nationella bourgeoisien och dess representanter, som kan samarbeta med oss, — eller neutralisera dem — så att vi kan föra en beslutsam kamp mot imperialisterna, Kuomintang och byråkratkapitalisternas klass och besegra dessa fiender steg för steg. Under tiden ska vi ta itu med vår uppbyggnadsuppgift och steg för steg lära oss hur man förvaltar städer och återställer och utvecklar deras produktion. Vad beträffar problemet att återställa och utveckla produktionen måste vi vara klara över följande: i första rummet kommer den statliga industrins produktion, i andra rummet den privata industrins produktion och i tredje rummet hantverksproduktionen. Från första dagen vi tar en stad bör vi inrikta vår uppmärksamhet på att återställa och utveckla dess produktion. Vi får inte utföra vårt arbete i blindo och slumpartat och glömma vår centrala uppgift, ty det får inte ske att en stads produktion och uppbygge ännu flera månader efter det att vi övertagit den inte kommit in på rätt väg och att många industrier står stilla med påföljd att arbetarna är arbetslösa, deras försörjning försämras och de blir missnöjda med det kommunistiska partiet. Ett sådant tillstånd är absolut otillåtligt. Därför måste våra kamrater göra sitt yttersta för att lära sig produktionens teknik och metoderna att sköta produktionen samt annat därmed nära förbundet arbete sådant som handel och bankverksamhet. Endast då produktionen i städerna har återställts och utvecklats, då konsumerande städer förvandlats till producerande städer kan folkets politiska makt konsolideras. Annat arbete i städerna, till exempel i partiorganisationerna, i de politiska maktorganen, i fackföreningarna och andra folkorganisationer, i kulturinstitutioner och skolväsende, med eliminering av kontrarevolutionärer, på nyhetsbyråer, tidningar och radiostationer — allt detta arbete rör sig omkring och tjänar den centrala uppgiften, produktion och uppbygge. Om vi inte vet någonting om produktionen och inte snabbt bemästrar den, om vi inte snarast möjligt kan återställa och utveckla produktionen och uppnå bestående framgångar så att försörjningen kan förbättras, först och främst för arbetarna och sedan för folket i allmänhet, då kommer vi inte att vara i stånd att upprätthålla vår politiska makt, vi kommer inte att kunna hålla oss på fötter, vi kommer att misslyckas.

I södern är förhållandena annorlunda än i norr, och partiets uppgifter måste också vara annorlunda. Södern ligger fortfarande under Kuomintangs välde. Där är det partiets och Folkets Befrielsearmés uppgift att utplåna Kuomintangs reaktionära beväpnade styrkor i städerna och på landsbygden, skapa partiorganisationer, skapa organ för den politiska makten, väcka massorna, organisera fackföreningar, bondeföreningar och andra folkorganisationer, bygga upp folkets väpnade styrkor, sopa undan resterna av kuomintangstyrkorna och återställa och utveckla produktionen. På landsbygden är våra första uppgifter att föra kamp steg för steg för att rensa ut banditerna och bekämpa de lokala tyrannerna (den grupp av godsägarklassen som sitter vid makten), för att fullborda förberedelserna för sänkning av arrendeavgälder och räntor. Denna sänkning kan sedan erhållas inom ett år eller två efter Folkets Befrielsearmés ankomst och därmed skapas förutsättningen för fördelning av jorden. Samtidigt måste man se till att så vitt möjligt hålla jordbrukets produktion på dess nuvarande nivå och förhindra att den sjunker. I norr, med undantag för de få nyligen befriade områdena, är betingelserna helt andra. Här har Kuomintangs välde störtats, folkväldet har upprättats och jordfrågan har i allt väsentligt lösts. Här är partiets främsta uppgift att mobilisera alla krafter för att återställa och utveckla produktionen, det är på detta tyngdpunkten ska ligga i allt vårt arbete. Det är också nödvändigt att återställa och utveckla kultur- och undervisningsarbetet, att utplåna resterna av de reaktionära styrkorna, att konsolidera hela Norden och stödja Folkets Befrielsearmé.

VI

Vi har redan utfört ett omfattande ekonomiskt uppbyggnadsarbete, och partiets ekonomiska politik har genomförts i praktiken och lett till betydande framgångar. I partiet finns emellertid alltjämt många förvirrade åsikter i frågan om varför vi bör anta detta slags ekonomiska politik och inte en annan, d.v.s. i frågan om teorin och praktiken. Hur bör denna fråga besvaras? Enligt vår mening bör svaret lyda som följer. Före försvarskriget mot Japan var förhållandet mellan industri och jordbruk i Kinas näringsliv det, att industrin svarade för omkring 10 procent och jordbruket och hantverket för omkring 90 procent av hela produktionen. Detta var ett resultat av imperialistiskt och feodalt förtryck, det var det ekonomiska uttrycket för det gamla kinesiska samhällets halvkoloniala och halvfeodala karaktär. Och detta är utgångspunkten för alla frågor under den kinesiska revolutionen och under en tämligen lång tid efter segern. Detta ger upphov till en rad problem rörande vårt partis strategi, taktik och politik. För närvarande är det en viktig uppgift för vårt parti att komma till en klarare förståelse av dessa problem och hur de ska lösas. Detta betyder:

1. Kina har redan en modern industri, som utgör omkring 10 procent av hennes näringsliv. Detta innebär framåtskridande, detta är annorlunda än i gamla tider. Som ett resultat härav har Kina nya klasser och nya politiska partier — proletariatet och bourgeoisien, proletära och borgerliga partier. Proletariatet och dess parti har, till följd av att de förtryckts av en mängd fiender, stålsatts och är kvalificerade att leda det kinesiska folkets revolution. Alla, som förbiser eller förringar betydelsen härav, kommer att begå högeropportunistiska fel.

2. Kinas jordbruk och hantverk, som fortfarande är spritt och individuellt, svarar för omkring 90 procent av dess näringsliv. Detta är efterblivet och inte mycket annorlunda än i gamla tider — omkring 90 procent av vårt näringsliv har förblivit detsamma som det var i gamla tider. Vi har avskaffat eller kommer snart att avskaffa den urgamla feodala jordäganderätten. I detta avseende har vi blivit eller kommer snart att bli annorlunda än vi var i gammal tid, och vi har eller kommer snart att få möjligheter att modernisera vårt lantbruk och vårt hantverk steg för steg. I sin grundform är emellertid vårt lantbruk och vårt hantverk alltjämt splittrat och individuellt ungefär som i gamla tider och de kommer att så förbli under en ganska lång tid framöver. Den, som förbiser eller förringar detta förhållande, kommer att begå "vänster"-opportunistiska fel.

3. Ehuru Kinas moderna industri har en tillverkning som motsvarar endast omkring 10 procent av hela det kinesiska näringslivets tillverkningsvärde, är den mycket koncentrerad, De största och viktigaste delarna av kapitalet är koncentrerade i händerna på imperialisterna och deras lakejer, de kinesiska byråkratkapitalisterna. Konfiskeringen av detta byråkratkapital och dess överförande till den av proletariatet ledda folkrepubliken kommer att sätta folkrepubliken i stånd att kontrollera landets ekonomiska livsnerver och kommer att sätta den statsägda delen av näringslivet i stånd att bli den ledande sektorn i hela landets näringsliv. Till sin karaktär är denna sektor av näringslivet socialistisk, icke kapitalistisk. Den, som förbiser eller förringar detta förhållande, kommer att begå högeropportunistiska misstag.

4. Kinas privatkapitalistiska industri, som intar andra platsen i dess moderna industri, är en kraft som icke får ignoreras. Kinas nationella bourgeoisie och dess representanter har, till följd av att de förtryckts och kringskurits av imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen, ofta deltagit i folkets demokratiska revolutionära strider eller intagit en neutral hållning. Av denna orsak och därför att Kinas näringsliv alltjämt är efterblivet, är det under en ganska lång period efter revolutionens seger behövligt att såväl i städerna som på landsbygden i största möjliga mån utnyttja privatkapitalismens positiva egenskaper till förmån för näringslivets utveckling. Under denna period bör alla kapitalistiska element i städerna och på landsbygden som icke är till skada utan till nytta för näringslivet tillåtas att existera och växa. Detta är icke blott oundvikligt utan också ekonomiskt nödvändigt. Men kapitalismens existens och tillväxt kommer icke att såsom i de kapitalistiska länderna vara ohämmad och oinskränkt. Den kommer att inskränkas från flera håll — ifråga om verksamhetens omfattning samt genom skattepolitik, marknadspriser och arbetsvillkor. Vi kommer att anta en väl avvägd och smidig politik för att begränsa kapitalismen från olika håll i enlighet med de särskilda förhållandena på varje ort, inom varje industri och i varje period. Det är nödvändigt och nyttigt för oss att tillämpa Sun Yat-sens paroll om "reglering av kapitalet".[2] I hela näringslivets intresse och i arbetarklassens och hela det arbetande folkets nuvarande och framtida intresse, får vi emellertid icke begränsa den privata kapitalistiska ekonomin alltför mycket eller alltför snävt utan måste lämna den rum att existera och utvecklas inom ramen för folkrepublikens ekonomiska politik och planering. Politiken att begränsa privatkapitalismen kommer med nödvändighet att möta motstånd av varierande styrka och former från bourgeoisiens sida, särskilt från de stora privata företagsägarna, det vill säga från storkapitalisterna. Begränsning versus opposition mot begränsning kommer att bli huvudformen för klasskampen i den ny-demokratiska staten. Det är fullständigt felaktigt att tro att vi för närvarande icke behöver begränsa kapitalismen och kan göra oss av med parollen om "reglering av kapitalet". Detta är en högeropportunistisk åsikt. Men den motsatta åsikten, som förespråkar en allt för stor eller alltför snäv begränsning av privatkapitalismen eller anser att vi helt enkelt kan eliminera privatkapitalismen mycket snabbt, är också fullständigt felaktig. Den är en "vänster"-opportunistisk eller äventyrsmässig åsikt.

5. Spridda individuella jordbruk och hantverksföretag, som svarar för 90 procent av näringslivets tillverkningsvärde kan och måste försiktigt, steg för steg men likväl aktivt, ledas att utveckla sig i riktning mot modernisering och kollektivisering. Uppfattningen att de bör lämnas att välja sin egen kurs är felaktig. Det är nödvändigt att organisera producent-, konsument- och kreditkooperativer och ledande organ för koopera-tiverna på riks-, provins-, stads-, chien- och distriktsnivå. Dylika kooperativer är de arbetande massornas kollektiva ekonomiska organisationer, baserade på privat äganderätt och dirigerade av statsmakten som ledes av proletariatet. Faktum att det kinesiska folket är kulturellt efterblivet och inte har någon tradition att organisera kooperativer kan skapa svårigheter för oss, men kooperativer kan och måste organiseras och måste befordras och utvecklas. Om det endast funnes en statsägd men ingen kooperativ sektor i näringslivet skulle det vara omöjligt för oss att steg för steg leda det arbetande folkets individuellt bedrivna hushållning till kollektivisering, omöjligt att utveckla vårt land från det ny-demokratiska till det framtida socialistiska samhället, och omöjligt att konsolidera proletariatets ledning över statsmakten. Den som förbiser eller undervärderar detta förhållande, kommer också att begå mycket allvarliga fel. Den statsägda sektorn av näringslivet är av socialistisk karaktär, och den kooperativa är halvsocialistisk. Dessa båda plus privatkapitalismen, plus den individuella hushållningen, plus den statskapitalistiska hushållningen, i vilken staten och privata kapitalister samarbetar, kommer att bli de viktigaste sektorerna i folkrepublikens näringsliv och kommer att ge det ny-demokratiska näringslivet dess struktur.

6. Det skulle vara omöjligt att återställa och utveckla folkrepublikens näringsliv utan en politik som går ut på kontroll över utrikeshandeln. När imperialismen, feodalismen, byråkratkapitalismen och kuomintangregimen, som är det koncentrerade uttrycket för alla dessa tre, har avskaffats i Kina står problemet om upprättandet av ett oavhängigt och enhetligt industriellt system olöst kvar och det kommer att få sin slutliga lösning endast då vårt land genomgått en betydande ekonomisk utveckling och förvandlats från ett efterblivet agrarland till ett framskridet industriland. Det kommer att bli omöjligt att uppnå detta mål utan kontroll över utrikeshandeln. Efter den kinesiska revolutionens landsomfattande seger och sedan jordfrågan lösts, kommer det fortfarande att existera två grundläggande motsättningar i Kina. Den första ligger på det inre planet, det är motsättningen mellan arbetarklassen och bourgeoisien. Den andra ligger på det yttre planet, det är motsättningen mellan Kina och de imperialistiska länderna. Följaktligen får folkrepublikens av arbetarklassen ledda statsmakt inte försvagas sedan folkets demokratiska revolution segrat utan måste stärkas. De två grundlinjerna i statens politik för den ekonomiska kampen kommer att vara reglering av kapitalet inom landet och kontroll över utrikeshandeln. Den, som förbiser eller undervärderar detta förhållande, kommer att begå mycket allvarliga fel.

7. Kina har ärvt ett efterblivet näringsliv. Men det kinesiska folket är modigt och flitigt. Med segern för det kinesiska folkets revolution och bildandet av folkrepubliken, med Kinas kommunistiska parti i ledningen och med stöd av arbetarklassen i alla världens länder och framför allt med stöd av Sovjetunionen kommer tempot i Kinas ekonomiska uppbygge icke att bli mycket långsamt utan kan bli ganska snabbt. Den dagen då Kina uppnår välstånd ligger icke långt borta. Det finns absolut ingen anledning till pessimism om Kinas ekonomiska återuppresning.

VII

Det gamla Kina var ett halvkolonialt land under imperialistisk dominans. Det kinesiska folkets demokratiska revolution, som till sin karaktär är alltigenom antiimperialistisk, har ådragit sig bittert hat från imperialisterna, som gjort sitt yttersta för att bistå Kuomintang. Detta har hos det kinesiska folket framkallat en ännu djupare indignation mot imperialisterna och berövat dem den sista tillstymmelsen till anseende bland det kinesiska folket. Samtidigt har hela det imperialistiska systemet i hög grad försvagats efter Andra världskriget medan den antiimperialistiska världsfronten, med Sovjetunionen i spetsen, blivit starkare än någonsin tidigare. Under dessa förhållanden kan och bör vi anta en politik som är inriktad på att systematiskt och fullständigt förinta den imperialistiska dominansen i Kina. Denna imperialistiska dominans visar sig på politikens, ekonomins och kulturens områden. I varje stad eller ort där kuomintangtrupperna utplånas och kuomintang-styret störtas, störtas med det också den imperialistiska politiska dominansen och likaledes den imperialistiska ekonomiska' och kulturella dominansen. Men de ekonomiska och kulturella institutioner som drivs direkt av imperialisterna finns fortfarande där och likaså den diplomatiska personal och de journalister som Kuomintang erkänt. Vi måste behandla dem alla på rätt sätt allt efter behovet. Vägra att tillerkänna kuomin-tangperiodens utländska diplomatiska institutioner och personal rättslig ställning, vägra att erkänna alla de landsförrädiska avtalen från kuomintangperioden, avskaffa alla de imperialistiska propagandaagenturerna i Kina, ta omedelbart kontroll över utrikeshandeln och reformera tullsystemet — detta hör till de första åtgärderna vi måste vidtaga när vi går in i de stora städerna. När det kinesiska folket utfört dessa handlingar har det rest sig mot imperialismen. Vad de återstående imperialistiska ekonomiska och kulturella institutionerna angår, kan de tillåtas att tills vidare bestå under vår uppsikt och kontroll for att tas till behandling av oss efter den landsomfattande segern. Vad vanliga utländska medborgare beträffar, bör deras legitima intressen skyddas och inte trädas för nära. Vad beträffar frågan om vårt lands erkännande från de imperialistiska ländernas sida, bör vi inte ha någon brådska med att lösa den nu och behöver inte ha brått att lösa den ens under en tämligen lång tidsrymd efter den landsomfattande segern. Vi är villiga att upprätta diplomatiska förbindelser med alla länder enligt jämlikhetens princip, men imperialisterna, som alltid varit fientliga mot det kinesiska folket kommer alldeles bestämt inte att göra sig någon brådska med att behandla oss som jämlikar. Så länge de imperialistiska länderna inte ändrar sin fientliga inställning, skall vi inte tillerkänna dem rättslig ställning i Kina. Ifråga om att göra affärer med utlänningar är saken klar, där det finns affärer att göra, ska vi göra dem, och vi har redan börjat. Affärsmän från flera kapitalistiska länder konkurrerar redan om att få göra affärer med oss. Såvitt möjligt ska vi i första hand driva handel med de socialistiska och folkdemokratiska länderna, men samtidigt skall vi handla också med kapitalistiska länder.

VIII

Alla förutsättningar är mogna för att inkalla den Politiska rådgivande konferensen och bilda en demokratisk koalitionsregering. Alla de demokratiska partierna, folkorganisationerna och de partilösa demokraterna står på vår sida. Bourgeoisien i Shanghai och i Yangtsedalen försöker att upprätta kontakter med oss. Sjöfarten och postförbindelserna mellan norden och södern har återupptagits. Det sönderfallande Kuomin-tang har fjärmat sig själv från alla massorna. Vi förbereder oss att förhandla med den reaktionära nankingregeringen.[3] De som driver den att förhandla med oss är krigsherrarna inom Kwangsiklicken, de grupper inom Kuomintang som är för fred samt bourgeoisien i Shanghai. Deras mål är att få del i koalitionsregeringen, behålla så många av sina soldater som möjligt, skydda bourgeoisiens intressen i Shanghai och i södern och göra sitt bästa för att dämpa revolutionen. Dessa grupper erkänner våra åtta villkor som grundval för förhandlingar, men de vill köpslå så att deras förluster inte ska bli för stora. De som försöker omintetgöra förhandlingarna är Chiang Kai-shek och hans edsvurna anhängare. Chiang Kai-shek har fortfarande sextio divisioner söder om Yangtse, och de förbereder sig till strid. Vår politik är att icke vägra förhandlingar utan att kräva att den andra sidan accepterar samtliga de åtta villkoren och att icke tillåta något köpslående. I gengäld skulle vi avstå från att bekämpa Kwangsiklicken och de andra fraktionerna i Kuomintang som är för fred, uppskjuta reorganisatio-nen av deras trupper i omkring ett år, tillåta några personer ur nankingregeringen att deltaga i Politiska rådgivande konferensen och koalitionsregeringen samt gå med på att skydda vissa av bourgeoisiens intressen i Shanghai och i södern. Förhandlingarna ska föras på en allomfattande grundval, och om de lyckas kommer många hinder att minska för vår frammarsch i södern och för vårt övertagande av de stora städerna där, vilket kommer att vara mycket fördelaktigt. Om de inte lyckas, kommer separata förhandlingar att föras på lokal grundval sedan vår armé ryckt fram. Förhandlingarna på en allomfattande grund har preliminärt fastställts att äga rum i slutet av mars. Vi hoppas att kunna ockupera Nanking i april eller maj för att därefter inkalla den Politiska rådgivande konferensen till Peiping, bilda en koalitionsregering och göra Pei-ping till huvudstad. Eftersom vi gått med på förhandlingar, bör vi vara beredda på det myckna bråk som kommer att uppstå om förhandlingarna går i lås, och vi bör vara redo att med klara huvuden möta den taktik som den andra sidan kommer att använda, Apkungens taktik då han for ned i magen på prinsessan med järnsolfjädern för att plåga livet ur henne.[4] Så länge vi är andligen fullt beredda, kan vi besegra vilka djävulska apkungar som helst. Vare sig fredsförhandlingarna kommer att gälla hela landet eller blir lokala, bör vi vara beredda på dylika eventualiteter. Vi bör inte vägra att träda i förhandlingar därför att vi är rädda för bråk och vill undvika komplikationer, men vi bör inte heller gå i förhandlingar med våra sinnen omtöcknade. Vi bör vara principfasta men också besitta all den smidighet som är tillåtlig och nödvändig för att genomföra våra principer.

IX

Folkets demokratiska diktatur, ledd av proletariatet och grundad på förbundet mellan arbetare och bönder, kräver att vårt parti arbetar för att ena hela arbetarklassen, hela bondebefolkningen och de breda massorna av revolutionära intellektuella; dessa är diktaturens ledande och viktigaste krafter. Utan enhet dem emellan kan diktaturen inte konsolideras. Det kräves också att vårt parti skapar enhet med så många som möjligt av representanterna för småbourgeoisien i städerna och för den nationella bourgeoisien, som kan samarbeta med oss, och med deras intellektuella och politiska grupper så att vi under revolutionen kan isolera de kontrarevolutionära krafterna och helt störta både de kontrarevolutionära och de imperialistiska krafterna i Kina och så att vi, sedan revolutionen segrat, snabbt kan återställa och utveckla produktionen, ta itu med den utländska imperialismen och hålla stadig kurs på Kinas förvandling från ett agrarland till ett industriland och bygga upp Kina till en mäktig socialistisk stat. Därför bör vårt partis politik för långvarigt samarbete med partilösa demokrater klart omfattas av hela vårt parti såväl i tanke som i praktiskt arbete. Vi måste betrakta flertalet av de partilösa demokraterna på samma sätt som vi betraktar våra egna kadrer, ärligt och öppet rådgöra med dem för att lösa de problem som kräver rådslag och lösning, ge dem arbetsuppgifter, anförtro dem det ansvar och den auktoritet som hör samman med deras poster och hjälpa dem att utföra sitt arbete väl. Utgående från vår önskan om enhet med dem, bör vi föra allvarlig och lämplig kritik eller kamp mot deras misstag och brister för att uppnå enhet. Det skulle vara fel att intaga en försonlig hållning till deras fel och brister. Det skulle också vara fel att intaga en likgiltig eller avvisande hållning emot dem. I varje stor och medelstor stad, i varje strategiskt område och varje provins bör vi skapa en grupp av partilösa demokrater som har prestige och kan samarbeta med oss. Den felaktiga hållningen till partilösa demokrater, som uppammades av den avvisande stilen i vårt parti under det agrara revolutionskriget, var inte helt övervunnen under försvarskriget mot Japan och dök upp på nytt 1947 då jordreformen kulminerade i basområdena. Denna hållning skulle endast tjäna till att isolera vårt parti, förhindra konsolideringen av folkets demokratiska diktatur och göra det möjligt för fienden att erhålla bundsförvanter. Nu, då Kinas första Politiska rådgivande konferens under vårt partis ledning snart ska inkallas, då en demokratisk koalitionsregering snart ska bildas och revolutionen snart ska segra i hela landet, måste hela partiet företa en allvarlig och självkritisk granskning av detta problem och förstå det rätt. Det måste bekämpa två avvikelser, den försonliga högeropportunistiska avvikelsen och den avvisande och likgiltiga "vänster"-avvikelsen och inta en helt riktig hållning.

X

Mycket snart kommer vi att ha segrat över hela landet. Denna seger kommer att slå hål på imperialismens östra front och att få stor internationell betydelse. Det kräves inte mycket mera tid och ansträngningar för att vinna denna seger, men det krävs ganska mycket av bägge delarna för att konsolidera den. Bourgeoisien betvivlar vår förmåga att bygga upp. Imperialisterna räknar med att vi omsider skall tigga allmosor från dem för att kunna leva. Efter segern är det möjligt att vissa stämningar kan växa fram i partiet — högmod, hjältefasoner, slöhet och ovilja mot framsteg, njutningslystnad och avsmak för fortsatt hårt liv. Efter segern kommer folket att vara tacksamt mot oss, bourgeoisien kommer att träda fram för att smickra oss. Det har bevisats att fienden inte kan betvinga oss med vapenmakt. Det är emellertid möjligt att bourgeoisiens smicker kan betvinga de viljesvaga i våra led. Det kan möjligen finnas en del kommunister, som fienderna inte kunde besegra med gevär och som var värda att kallas hjältar för det sätt på vilket de motstod dessa fiender, men som inte kan motstå sockermantlade kulor. De kommer att besegras av sockermantlade kulor. Vi måste värja oss emot en sådan situation. Att vinna en landsomfattande seger innebär bara att ta första steget i en tiotusen li lång marsch. Även om det är ett steg värt att vara stolt över så är det jämförelsevis litet. Mera värt att vara stolt över är det som komma ska. Efter flera årtionden kommer det kinesiska folkets demokratiska revolution, när man ser tillbaka på den, att te sig endast som en kort prolog till ett långt drama. Ett drama inledes med en prolog, men prologen är inte dramats klimax. Den kinesiska revolutionen är stor, men vägen efter revolutionen kommer att bli längre, arbetet större och mödosammare. Detta måste nu göras klart i partiet. Kamraterna måste läras att förbli anspråkslösa, förtänksamma och fria från högmod och överilning i sin arbetsstil. Vi har kritikens och självkritikens marxistiskleninistiska vapen. Vi kan göra oss av med en dålig stil och behålla den goda. Vi kan lära oss det vi inte vet. Vi är skickliga inte bara att förinta den gamla världen, vi är också skickliga att bygga den nya. Det kinesiska folket kan inte blott leva utan att tigga imperialisterna om allmosor, det kommer att leva ett bättre liv än man gör i de imperialistiska länderna.

NOTER

[*] Kinas kommunistisk partis sjunde Centralkommitté höll sitt andra plenarsammanträde i byn Hsipaipo i Pingshans chien i provinsen Hopei från den 5 till den 13 mars 1949. Trettiofyra av Centralkommitténs medlemmar och nitton av dess suppleanter deltog. Detta sammanträde, som inkallades kort före den kinesiska folkrevolutionens landsomfattande seger, var synnerligen viktigt. I sin rapport till sammanträdet framlade kamrat Mao Tse-tung en politik som avsåg att befordra en snabb landsomfattande seger för revolutionen och att organisera denna seger. Han förklarade att denna seger skulle leda till att tyngdpunkten i partiets arbete flyttades från byarna till städerna, redogjorde för grunddragen i den in- och utrikespolitik och den ekonomiska politik, som partiet borde föra efter segern, samt uppställde de allmänna uppgifterna och angav huvudlinjen för Kinas förvandling från ett jordbruksland till ett industriland, från ett ny-demokratiskt till ett socialistiskt samhälle. Alldeles särskilt analyserade han det aktuella läget i de olika sektorerna av Kinas näringsliv och den politik som partiet måste antaga såsom den riktiga, framhöll vilka vägar det var nödvändigt att slå in på för att kunna genomföra den socialistiska omvandlingen i Kina, kritiserade olika "vänster"- och högeravvikelser i denna fråga och gav uttryck åt sin fasta övertygelse att Kinas näringsliv skulle utvecklas jämförelsevis snabbt. Kamrat Mao Tse-tung gjorde en värdering av det nya läge som skulle uppstå i klasskampen såväl i Kina som i utlandet såsom en följd av segern för det kinesiska folkets demokratiska revolution och varnade i rattan tid att bourgeoisins "sockerklädda kulor" skulle bli huvudfaran för proletariatet. Allt detta ger rapporten stor betydelse under en lång historisk tidsrymd. Denna rapport och hans artikel Om folkets demokratiska diktatur, som skrevs i juni samma år, bildade grundvalen för den politik som innehålles i det Gemensamma programmet, vilket antogs av första plenarsammanträdet i det kinesiska folkets Politiska rådgivande konferens och efter det Nya Kinas bildande utgjorde dess provisoriska konstitution. Andra plenarsammanträdet med partiets sjunde Centralkommitté antog en resolution grundad på kamrat Mao Tse-tungs rapport. Efter sammanträdet förlades Kinas kommunistiska partis Centralkommittés säte från Hsipaipao till Peiping.[TILLBAKA]

[1]Den 19 september 1949 gjorde Tung Chi-wu, guvernör för provinsen Suiyuan, och Sun Lan-feng, armébefälhavare för Kuomin-tang, revolt och gick över med mer än fyrtiotusen man. Omgrupperingen av dessa förband började den 21 februari 1950 under ledning av Folkets Befrielsearmés militärkommando i Suiyuan. De reorganiserades i Folkets Befrielsearmé den 10 april samma år.[TILLBAKA]

[2] "Reglering av kapitalet" var en av Sun Yat-sens välkända paroller. Manifestet från Kuomintangs första rikskongress, om vilket Kuomintang och kommunistiska partiet samarbetade, publicerades den 23 januari 1924 och gav följande tolkning åt denna paroll: "Privata industriföretag, som, vare sig de ägs av kinesiska eller utländska medborgare, är antingen av monopolistisk karaktär eller sådana att det överstiger en enskild persons förmåga att utveckla dem, såsom banker, järnvägar och rederier, skall tas om hand av staten på det att privatägt kapital icke skall kontrollera folkets ekonomiska liv."[TILLBAKA]

[3] I fråga om fredsförhandlingarna med den reaktionära kuomin-tangregeringen i Nanking beslöt Kinas kommunistiska parti den 26 mars 1949:

1) Tidpunkt för förhandlingarnas början: den l april.

2) Förhandlingsort: Peiping.

3) Chou En-lai, Lin Po-chu, Lin Piao, Yeh Chien-ying och Li Wei-han utses till delegater (den l april beslöt Centralkommittén att utöka delegationen med Nieh Jung-chen), med Chou En-lai som chefsdelegat, att förhandla med nankingdelegationen på grundval av ordföranden Mao Tse-tungs uttalande av den 14 januari, om det nuvarande läget, samt de åtta villkor som däri uppställdes.

4) Den reaktionära kuomintangregeringen i Nanking ska omedelbart pr radio meddelas om vad ovan sagts och tillsägas att sända sin delegation till den angivna orten vid den angivna tidpunkten och, för att underlätta förhandlingarna, medföra allt nödvändigt material berörande de åtta villkoren.[TILLBAKA]

[4] Historien om hur Sun Wu-kung, Apkungen, förvandlade sig till en liten insekt och tog sig ned i magen på prinsessan med järnsolfjädern och sålunda besegrade henne återfinnes i kap. 59 i den kinesiska romanen Pilgrimsfärden till Västern.[TILLBAKA]