l oktober 1946

1. Centralkommitténs direktiv av den 20 juli rörande det aktuella läget[1] förklarade: "Vi kan besegra Chiang Kai-shek. Härom bör hela partiet vara fullt övertygat." Striderna under juli, augusti och september har bevisat att denna värdering var riktig.

2. Förutom de grundläggande politiska och ekonomiska motsättningarna, vilka Chiang Kai-shek inte kan lösa och vilka är huvudskälet till att vår seger är säker och Chiang Kai-sheks nederlag oundvikligt, har på det militära området en skarp motsättning uppkommit mellan Chiang Kai-sheks alltför långt utdragna stridslinjer och hans brist på trupper. Denna motsättning kommer utan tvivel att bli den direkta orsaken till vår seger och Chiang Kai-sheks nederlag.

3. Hela antalet av de reguljära styrkor som Chiang Kai-shek satt in i angreppen mot de befriade områdena, marionettrup-perna, fredsskyddskårerna och järnvägspoliskårerna oräknade, uppgår till över 190 brigader. Det mesta han kan åstadkomma härutöver är att flytta en del av sina trupper från söder till norr som förstärkningar. Men därefter blir det svårt för honom att sända några ytterligare förstärkningar. Av de något över 190 brigaderna har 25 utplånats av vår armé under de senaste tre månaderna. Däri ingår icke de styrkor som vi utplånade i nordöst från februari till juni i år.

4. Nästan hälften av Chiang Kai-sheks 190 brigader måste utföra garnisonstjänst. Endast något mer än hälften kan föras i fält. Och när dessa fältstyrkor rycker in i vissa regioner, måste en del, eller till och med flertalet av dem, gå över till garnisonstjänst. Fiendens fältstyrkor måste med nödvändighet smälta samman allt efter som striderna fortsätter, för det första därför att vi oavbrutet utplånar dem och, för det andra, därför att många av dem måste ägna sig åt garnisonstjänst.

5. Sju av de 25 brigader som vi tillintetgjorde under de senaste tre månaderna stod under befäl av Tang En-po (tidigare kommenderades de av Li Mo-an) och två leddes av Hsueh Yueh, sju stod under Ku Chu-tungs befäl (tidigare under Liu Chihs), två kommenderades av Hu Tsung-nan, fyra av Yen Hsi-shan, två av Wang Yao-wu och en av Tu Yu-ming. Endast de fyra grupperna under Li Tsung-jen, Fu Tso-yi, Ma Hung-kuei och Cheng Chien har ännu undgått att tillfogas förkrossande slag av vår armé. Alla de övriga sju grupperna har tillfogats allvarliga slag eller inledande slag. De som tillfogats allvarliga slag är Tu Yu-ming (vi medräknar då striderna i nordöst från februari till juni i år), Tang En-po, Ku Chu-tung och Yen Hsi-shan. Inledande slag har tilldelats Hsueh Yueh, Hu Tsung-nan och Wang Yao-wu. Allt detta bevisar att vår armé kan slå Chiang Kai-shek.

6. Under den instundande perioden är det vår uppgift att utplåna ytterligare omkring 25 fientliga brigader. Genomförandet av denna uppgift kommer att göra det möjligt att stoppa Chiang Kai-sheks offensiv och återta en del av den terräng vi förlorat. Det kan förutsägas att vår armé, efter att ha utplånat denna andra bunt av 25 brigader, med visshet kommer att vara i stånd att gripa det strategiska initiativet och gå över från defensiv till offensiv. Vår uppgift blir då att förinta en tredje bunt på 25 fientliga brigader. Därest vi uppnår detta, kan vi återta huvudparten eller till och med all förlorad terräng och utvidga de befriade områdena. Vid den tiden har säkerligen en väldig förändring inträffat i det relativa militära styrkeförhållandet mellan Kuomintang och Kommunistiska partiet. För att uppnå den måste vi fullfölja vår stora framgång, att under de senaste tre månaderna utplåna 25 brigader, genom att under de kommande tre månaderna eller så utplåna ytterligare omkring 25. Detta är nyckeln till att förändra läget mellan fienden och oss själva.[2]

7. Under de senaste tre månaderna har vi förlorat några dussin medelstora och små städer, såsom Huaiyin, Hotse, Chengteh och Chining. Utrymningen av de flesta av dessa städer var oundviklig, och det var riktigt att vi temporärt utrymde dem på eget initiativ. En del andra var vi tvungna att överge därför att vi inte kämpade bra. Hur som helst kommer vi, förutsatt att vi från och med nu kämpar bra, att bli i stånd att återta vår förlorade terräng. Även i framtiden kan det förekomma att vi inte kan hindra fienden från att ta vissa orter, men vi ska bli i stånd att återta dem allesammans senare. Alla områden bör kritiskt granska sina erfarenheter av de utkämpade striderna för att dra lärdomar av dem och undvika att upprepa misstag.

8. Under de senaste tre månaderna har vår Befrielsearmé på Centralslätterna visat en uthållighet utan motstycke då det gällt att övervinna svårigheter och påfrestningar, och dess huvudstyrka har, bortsett från den del av armén som gått in i de gamla befriade områdena, upprättat två guerillabaser i södra Shensi och västra Hupeh.[3] Dessutom fortsätter våra styrkor både i östra och mellersta Hupeh guerillakriget. Allt detta har varit till stor hjälp och hjälper fortfarande striderna i de gamla befriade områdena samt kommer att spela en större roll i det långvariga krig som ligger framför oss.

9. Under de senaste tre månaderna har vi söder om Stora Muren bundit flera av Chiang Kai-sheks elitförband, som han ursprungligen planerade att sända till nordöstra Kina, och har sålunda vunnit tid att vila upp och konsolidera våra styrkor i nordöst och att resa massorna där. Även detta är av stor betydelse för vår framtida kamp.

10. Att koncentrera en överlägsen styrka för att utplåna fiendens förband ett i taget är den enda korrekta stridsmetoden, den metod som vi under de senaste tre månaderna använt för att förinta 25 av fiendens brigader. Endast genom att samla en styrka som är sex, fem, fyra eller åtminstone tre gånger så stark som fiendens, kan vi effektivt utplåna denna. Så måste vi göra både i fälttåg och i slag. Denna stridsmetod måste bemästras icke blott av alla befälhavare av högre grad utan också av alla kadrer i de mellersta och lägre graderna.

11. Under de senaste tre månaderna har vår armé, förutom de 25 reguljära fientliga brigaderna, förintat ett stort antal reaktionära styrkor: marionettrupper, fredsskyddskårer och järnvägspoliskårer. Även detta är en stor framgång. Vi bör fortsätta att utplåna dylika styrkor i stort antal.

12. Erfarenheterna från de senaste tre månaderna har bevisat att vi, för att utplåna en fientlig styrka på 10.000 man, måste betala ett pris på 2.000-3.000 egna förluster. Detta är oundvikligt. För att kunna genomföra ett långvarigt krig (och allting bör övervägas med tanke på ett dylikt krig) måste vi utöka vår armé på ett planmässigt sätt, försäkra oss om att våra huvudstyrkor alltid hålls vid full numerär och utbilda ett stort antal militära kadrer. Vi måste utveckla produktionen och reglera finanserna enligt plan och beslutsamt genomföra principerna om att utveckla vår ekonomi och säkerställa försörjningen, om enhetlig ledning och decentraliserad förvaltning och om att ta hänsyn till både armén och befolkningen och till såväl allmänna som privata intressen.

13. Erfarenheterna från dessa tre månader har ådagalagt att större kampduglighet visats av alla de förband, vilka under stilleståndsperioden från januari till juni intensifierade sin militära utbildning i enlighet med direktiven från Centralkommittén (som upprepade gånger instruerat de olika områdena att betrakta trupputbildningen, produktionen och jordreformen som sina tre huvuduppgifter). De har också givit belägg för att alla förband, som icke erhållit sådan utbildning, visat en mycket lägre stridsduglighet. Från och med nu måste alla områden använda uppehållen mellan slagen till intensifierad militär utbildning. Alla arméförbanden måste stärka sitt politiska arbete.

14. Erfarenheterna från dessa tre månader har bevisat att bönderna, överallt där Centralkommitténs direktiv av den 4 maj[4] genomfördes snabbt och beslutsamt och jordfrågan löstes radikalt och grundligt, ställde sig på vårt partis och vår armés sida mot Chiang Kai-shek-truppernas angrepp. Där "4. majdirektivet" icke genomförts beslutsamt eller åtgärderna vidtogs för sent, liksom där detta arbete uppdelades i etapper eller där jordreformen eftersattes med ursäkten att man var upptagen av kriget, intog bönderna en avvaktande hållning. Under de närmaste månaderna måste alla områden, hur mycket arbete kriget än bereder dem, beslutsamt leda bondemassorna till att lösa jordfrågan och, på grundval av jordreformen, vidtaga åtgärder för produktionsarbete i stor skala nästa år.

15. Erfarenheterna från dessa tre månader har visat att varhelst de regionala väpnade styrkorna, inklusive folkmilisen, guerillastyrkorna och de beväpnade arbetslagen[5]är väl organiserade, kan vi kontrollera väldiga landsbygdsområden, även om många punkter och städer tillfälligtvis är ockuperade av fienden. Men varhelst de regionala väpnade styrkorna är svaga och ledningen är dålig, har fienden det ganska lätt. Från och med nu måste vi i de områden som tillfälligt ockuperats av fienden stärka partiets ledning, utveckla de regionala väpnade styrkorna, ståndaktigt fortsätta guerillakriget, skydda massornas intressen och rikta slag emot reaktionärernas verksamhet.

16. Tre månaders krig har i det närmaste uttömt Kuomintangs reserver och allvarligt försvagat dess militära styrka inom dess egna områden. Samtidigt har Kuomintangs återinförande av militärutskrivningarna och spannmålspålagorna[6] framkallat allmänt missnöje och skapat en situation som gynnar utvecklingen av masskamp. Hela partiet måste stärka sin ledning av masskampen i kuomintangområdena och intensifiera sitt arbete för att skapa upplösning i kuomintangarmén.

17. Kuomintangreaktionärerna har, under Förenta Staternas ledning, brutit stilleståndsavtalet och resolutionerna från Politiska rådgivande konferensen i januari detta år och är, i sitt försök att tillintetgöra folkets demokratiska krafter, fast beslutna att föra inbördeskrig. Alla deras vackra ord är ingenting annat än bluff. Vi måste avslöja alla Förenta Staternas och Chiang Kai-sheks komplotter.

18. Under dessa tre månader har de bredaste lager av befolkningen, inklusive den nationella bourgeoisien[7], i kuomintangområdena, snabbt kommit till en bättre förståelse av faktum att Kuomintang och Förenta Staterna arbetar i hemligt samförstånd, har börjat inbördeskriget och förtrycker folket. Allt fler människor inser nu att Marshalls medling är ett be- drägeri och att Kuomintang är ärkeförbrytaren i inbördeskriget. De breda massorna, som förlorat sina illusioner om Kuomintang och Förenta Staterna, sätter nu sitt hopp till vårt partis seger. Detta inrikespolitiska läge är ytterligt gynnsamt. Den amerikanska imperialismens reaktionära politik framkallar växande missnöje hos folkens breda massor i alla länder. Den politiska medvetenheten hos folken i alla länder stiger med varje dag. I alla kapitalistiska länder växer folkens kamp för demokrati. De kommunistiska partiernas styrka har i många länder ökat kraftigt, och det kommer att vara omöjligt för reaktionärerna att tvinga dem till underkastelse. Sovjetunionens styrka och dess prestige bland folken växer dagligen. De amerikanska reaktionärerna och de av dem understödda reaktionärerna i andra länder blir oundvikligen mer och mer isolerade. Denna internationella politiska situation är ytterligt gynnsam. Situationen såväl hemma som i utlandet skiljer sig mycket från den som bestod efter första världskriget. De revolutionära krafterna har växt ofantligt sedan andra världskriget. Vi kan besegra de kinesiska och utländska reaktionärerna hur våldsamma de än må vara (denna våldsamhet är historiskt oundviklig och inte alls att förvåna sig över). Ledande kamrater i alla områden bör ingående klargöra detta för de kamrater i partiet som, till följd av sin oklara uppfattning om situationen hemma och i utlandet, ser mörkt på framtidsutsikterna för kampen. Det måste göras klart att fienden fortfarande är stark, att vi själva fortfarande är bekajade med några svagheter och att vi alltjämt har en långvarig och bitter kamp att utkämpa. Men vi kan förvisso segra i den. Denna förståelse och övertygelse måste bli fast rotad i hela partiet.

19. De närmaste månaderna kommer att bli en viktig och svår period. Vi måste bemöda oss att mobilisera hela partiet, genomföra noggrant planerade militära operationer och radikalt förändra det militära läget. Alla områden måste beslutsamt genomföra den ovan angivna politiken och sträva att uppnå en genomgripande förändring i det militära läget.

NOTER

[*]Detta till partiet ställda direktiv utformades för Kinas kommunistiska partis Centralkommittés räkning. Det summerade i detalj den serie av erfarenheter som gjorts under de tre stridsmånaderna efter det landsomfattande inbördeskrigets utbrott i juli 1946, klargjorde Folkets Befrielsearmés strategi och stridsuppgifter från denna tidpunkt och påvisade att vi, efter att ha tagit oss igenom en period av svårigheter, var säkra om segern i Folkets Befrielsekrig. Direktivet klargjorde också i princip de problem som måste lösas i förbindelse med och för att bära upp Folkets Befrielsekrig, t. ex. jordreformen, utvecklingen av produktionen i de befriade områdena, förstärkningen av ledningen för massornas kamp i kuomintangom-rådena och andra betydelsefulla problem. [TILLBAKA]

[1]Se "Krossa Chiang Kai-sheks offensiv genom ett krig till självförsvar", i detta band. [TILLBAKA]

[2]Den senare utvecklingen visade att situationen mellan fienden och oss själva började förändras i juli 1947, när Folkets Befrielsearmé i Shansi-Hopei-Shantung-Honan slog sig över Gula floden och började marschera mot Tapiehbergen. Vid den tiden hade Folkets Befrielsearmé kämpat i tolv månader och utplånat omkring ett hundra fientliga brigader, i genomsnitt åtta pr månad. Detta översteg de beräkningar som gjordes i direktiven ovan därför att Chiang Kai-shek, med den amerikanska imperialismens stöd, satt in alla sina tillgängliga styrkor i offensiven.[TILLBAKA]

[3]I slutet av juli 1946 inledde Befrielsearmén på Centralslätterna, som stod under befäl av Li Hsien-nien, Cheng Wei-san och andra kamrater, en strategisk förflyttning av sina styrkor och slog sig segerrikt ut ur en omringning för vilken Kuomintang uppbådat 300.000 man. De förband, om vilka kamrat Mao Tse-tung säger, att de begivit sig in i de gamla befriade områdena, var de som leddes av Wang Chen och andra kamrater. De gick efter att ha brutit sig ut ur omringningen, in i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia. Guerillabasen i södra Shensi bildades av en del av huvudstyrkan i Centralslätternas Befrielsearmé och omfattade Lushih och Hsi-chuan i västra Honan samt Lonan och Shanyang i södra Shensi. Guerillabasen i västra Hupeh upprättades av en annan del av samma armé och hade Wutangbergen i nordvästra Hupeh som sitt centrum.[TILLBAKA]

[4]Här avses de "Direktiv i jordfrågan" som den 4 maj 1946 utgavs av Kinas kommunistiska partis Centralkommitté. Efter Japans kapitulation beslöt Centralkommittén, med hänsyn till böndernas ivriga krav på jord, att ändra den jordbrukspolitik som gällt under försvarskriget, d. v. s. att gå över från nedsättning av arrenden och räntor till att konfiskera godsägarnas jord och fördela den bland bönderna. "4. majdirektivet" markerade denna förändring.[TILLBAKA]

[5] De beväpnade arbetslagen var små arbetslag, som begav sig djupt in i de av fienden ockuperade områdena för att organisera massorna och rikta slag mot fienden. Ett sådant lag bestod av kadrer, som uttagits från olika organisationer och organ - Kommunistiska partiet, regeringarna i de befriade områdena, folkarmén och massorganisationerna - och försetts med en del vapen. De var en lämplig form för verksamheten inom de av fienden ockuperade områdena.[TILLBAKA]

[6]Här avses naturaskatter på jorden.[TILLBAKA]

[7]Den nationella bourgeoisien är den del av bourgeoisien som har liten eller ingen förbindelse med imperialismen och därigenom skiljer sig från den del av bourgeoisien som är starkt beroende av imperialismen och kan karaktäriseras såsom dess hantlangare mot sitt eget folk, d.v.s. storbourgeoisien eller byråkratkapitalisterna. [TILLBAKA]