KROSSA CHIANG KAI-SHEKS OFFENSIV GENOM ETT KRIG TILL SJÄLVFÖRSVAR[*]

20 juli 1946

1. Sedan Chiang Kai-shek brutit stilleståndsavtalet[1]och brutit mot Politiska rådgivande konferensens beslut[2] genom att ockupera Szepingkai, Changchun och andra av våra städer i nordöst, driver han nu en annan omfattande offensiv mot oss i östra och norra Kina; senare angriper han kanske ånyo i nordöst. Kinas folk kan återvinna freden endast sedan Chiang Kai-sheks offensiv krossats fullständigt.

2. Vårt parti och vår armé vidtar alla förberedelser för att slå ned Chiang Kai-sheks offensiv och sålunda vinna fred. Ehuru Chiang Kai-shek har hjälp av Förenta Staterna är folkstämningen emot honom, moralen hos hans trupper är låg och han har svårigheter med ekonomin. Vi har ingen utländsk hjälp, men folkstämningen är för oss, våra truppers moral är hög och vi kan bemästra vår ekonomi. Därför kan vi besegra Chiang Kai-shek. Därom bör hela partiet känna sig övertygat.

3. Den allmänna kampmetoden för att besegra Chiang Kai-shek är rörlig krigföring. Tillfällig utrymning av vissa orter eller städer är därför icke bara oundviklig utan också nödvändig. Vissa orter eller städer utrymmes tillfälligt för att vinna slutlig seger, vilket annars skulle vara omöjligt. Vi måste göra alla

partikamrater och allt folket i de befriade områdena klara häröver så att de är inställda härpå.

4. För att krossa Chiang Kai-sheks offensiv måste vi samarbeta intimt med folkets massor och vinna alla som kan vinnas för vår sak. I landsbygdsområdena bör vi, å ena sidan, beslutsamt lösa jordbruksproblemen, fast lita till jordbruksarbetarna och de fattiga bönderna och skapa enhet med medelbönderna. Å andra sidan bör vi, när vi löser jordfrågan, skilja vanliga rika bönder, medelstora och små godsägare från förrädare, skurkaktiga lantjunkare och lokala tyranner. Vi bör vara strängare i vår behandling av förrädare, skurkaktiga lantjunkare och lokala tyranner och mildare i vår behandling av rika bönder, medelstora och små godsägare. På de orter, där jordfrågan redan är löst, bör vi gå över till en mera måttfull hållning gent emot godsägarklassen som helhet med undantag för ett fåtal reaktionärer. För att minska de fientliga elementens antal och stärka de befriade områdena, bör vi hjälpa alla de godsägare som har svårt att vinna sin försörjning och förmå godsägare som flytt att återvända samt ge dem en chans att förtjäna sitt uppehälle. I städerna bör vi, förutom att ena oss med arbetarklassen, småbourgeoisin och alla framstegsvänliga element, se till att ena oss med alla mellangrupper och isolera reaktionärerna. Bland kuomintangförbanden bör vi dra över alla upptänkliga motståndare till inbördeskriget och isolera de krigiska elementen.

5. För att krossa Chiang Kai-sheks offensiv måste vi göra upp våra planer på lång sikt. Vi måste använda vår arbetskraft och våra materiella resurser med yttersta sparsamhet och göra allt som står i vår makt för att undvika slöseri. Vi måste undersöka och rensa upp med de fall av korruption i smått som förekommit på några håll. Vi måste lägga ned ett hårt arbete i produktionen i syfte att bli självförsörjande ifråga om alla nödvändighetsvaror och först och främst ifråga om spannmål och tyg. Vi måste befordra en omfattande bomullsodling och uppmuntra varenda familj att spinna och varje by att väva. Vi bör börja med allt detta även i nordöst. På finansieringens och försörjningens områden måste vi fylla de materiella krav som kriget till självförsvar ställer och samtidigt lätta bördan på folket i våra befriade områden så att folkets försörjning kan förbättras något även under de förhållanden som krigstiden skapar. För att sammanfatta: vi litar helt till våra egna ansträngningar, och vår position är oövervinnelig. Detta är raka motsatsen till Chiang Kai-shek, som är helt beroende av främmande länder. Vi lever enkelt och arbetar hårt, vi sörjer för både arméns och folkets behov. Detta är raka motsatsen till förhållandet i Chiang Kai-sheks områden, där de som sitter i toppen är korrupta och degenererade medan folket under dem är utarmat. Under dessa omständigheter ska vi säkerligen bli de som tar hem segern.

6. Svårigheter ligger framför oss, men de kan och måste övervinnas. Alla partikamrater, alla soldater och allt folket i de befriade områdena måste stå eniga som en man, fullständigt krossa Chiang Kai-sheks offensiv och bygga upp ett oberoende, fredligt och demokratiskt nytt Kina.

NOTER

[*] Detta endast för partiet avsedda direktiv skrevs för Kinas kommunistiska partis Centralkommittés räkning. Vintern 1945 rev Chiang Kai-shek sönder "Tiondeoktoberöverenskommelsen", men hans förberedelser för ett allomfattande inbördeskrig var inte färdiga, huvudsakligen därför att ett stort antal kuomintangförband ännu inte transporterats till inbördeskrigets fronter. Följaktligen fann sig kuomintangregeringen i januari 1946, under tryck från hela folkets krav på fred och demokrati, tvungen att sammankalla den Politiska rådgivande konferensen i vilken även Kinas kommunistiska parti och andra demokratiska partier deltog. Konferensen antog en serie resolutioner till förmån för fred och demokrati, och den 10 januari gav kuomintangregeringen order om eld-upphör. Chiang Kai-shek var icke villig att följa Politiska rådgivande konferensens resolutioner och ordern om eld-upphör. Under första hälften av 1946 fortsatte kuomintangtrupperna att angripa de befriade områdena på skilda håll. Angreppet i nordöst var av särskilt stor omfattning, och en situation skapades med strider i liten skala söder om Stora muren och strider i stor skala norr om den. Under tiden gjorde Förenta staterna stora ansträngningar för att transportera fram och utrusta kuomintangförbanden. I slutet av juni 1946 trodde Chiang Kai-shek och hans amerikanska herrar att de var fullt förberedda och kunde utplåna hela Folkets Befrielsearmé på tre till sex månader. Följaktligen inledde de en allomfattande offensiv mot de befriade områdena. Den började den 26 juni med en massiv inring-ningsattack mot befriade området på Centralslätterna. Från juli och till september satte kuomintangtrupperna successivt i gång omfattande angrepp mot de befriade områdena i Kiangsu-Anhwei, Shantung, Shansi-Hopei, Shantung-Honan, Shansi-Chahar-Hopei och Shansi-Suiyuan. I oktober inledde de ett- annat stort angrepp mot befriade området i nordöst. Samtidigt fortsatte de att inringa befriade området Shensi-Kansu-Ningsia med ett stort antal förband. När det landsomfattande inbördeskriget utbröt använde Kuomintang 193 brigader (divisioner) eller omkring 1.600.000 reguljära soldater för angreppen mot de befriade områdena. Detta innebar att de uppbådat 80 procent av hela sin till 248 reguljära brigader (divisioner) eller 2 miljoner man uppgående styrka. Under ledning av partiets Centralkommitté och dess byråer och underbyråer kämpade armén och folket i de befriade områdena heroiskt mot Chiang Kai-sheks offensiv. Vid denna tid fanns i de befriade områdena sex stora krigsskådeplatser. Dessa sex krigsskådeplatser och de förband ur Folkets Befrielsearmé som kämpade på dem var följande:

Befriade området Shansi-Hopei-Shantung-Honan med förband ur Folkets Befrielsearmé under ledning av Liu Po-cheng, Teng Hsiao-ping och andra kamrater; östkinas befriade område (omfattande de befriade områdena i Shantung och Kiangsu-Anhwei) med förband ur Folkets Befrielsearmé under befäl av Chen Yi, Su Yu, Tan Chen-lin och andra kamrater ; Nordöstra befriade området med förband ur Folkets Befrielsearmé under ledning av Lin Piao, Lo Jung-huan och andra kamrater; Befriade området Shansi-Chahar-Hopei med förband ur Folkets Befrielsearmé under ledning av Nieh Jung-chen och andra kamrater; andra kamrater; Folkets Befrielsearmé, som vid denna tid allt som allt uppgick till cirka 1,2 miljoner man, var numerärt underlägsen fienden. Den genomförde på ett riktigt sätt den strategi som utarbetats av kamrat Mao Tse-tung och tillfogade fienden oupphörliga hårda slag. Sedan Folkets Befrielsearmé på åtta månader utplånat 66 av fiendens reguljära brigader och några av hans irreguljära förband, tillsammans över 710.000 man, hade den stoppat fiendens med alla krafter företagna offensiv. Därefter utvecklade den steg för steg sin strategiska motoffensiv.[TILLBAKA]

[1]"Stilleståndsavtalet" var det avtal som den 10 januari 1946 in-gicks mellan representanter för Kinas kommunistiska parti och Chiang Kai-sheks kuomintangregering. Det stipulerade, att bägge parternas trupper skulle inställa de militära operationerna från sina ställningar vid midnatt den 13 januari. I verkligheten använde Chiang Kai-shek detta avtal som en rökridå bakom vilken han vidtog åtgärder för ett storkrig. Samtidigt som ordern om eld-upphör utsändes, beordrade han kuomintangförbanden att "ta strategiska punkter" och förde därefter oavbrutet fram trupper för angrepp mot de befriade områdena. I juli hade Chiang Kai-shek öppet slitit Stilleståndsavtalet i bitar och satt in alla krafter i den offensiv han inlett mot de befriade områdena.[TILLBAKA]

[2] Den Politiska rådgivande konferensen hölls i Chungking under tiden 10—31 januari 1946. Bland deltagarna var representanter för Kuomintang, Kinas kommunistiska parti och andra politiska partier samt framstående personer utan partianslutning. Konferensen antog fem överenskommelser.

1) överenskommelse om regeringsformen. Denna överenskommelse bekräftade att "den Organiska lagen om regeringsformen" ska revideras med sikte på att stärka det Nationella Statsrådet". Den utökade antalet ledamöter i Nationella Statsrådet och fastställde att "Nationella Statsrådets ledamöter ska av Nationella Statsrådets president utses såväl bland medlemmar som icke-medlemmar av Kuomintang", att "Nationella Statsrådets president ska utnämna medlemmar av olika partier till ledamöter av Nationella Statsrådet på grundval av de berörda partiernas rekommendationer, och, om presidenten icke godtar dessa, ska partierna göra nya rekommendationer", att "då Nationella Statsrådets president till statsrådsledamot nominerar någon icke partiansluten person och en tredjedel av de redan utnämnda statsrådsledamöterna motsätter sig utnämningen, ska presidenten ompröva frågan och företa en ny nominering för utnämning" och att "hälften av Nationella Statsrådets ledamöter ska vara medlemmar av Kuomintang och den andra hälften bestå av medlemmar av andra politiska partier samt framstående personer". Det Nationella Statsrådet fastställdes vara "det högsta regeringsorganet som handhar statens angelägenheter" med befogenhet att diskutera och besluta om lagstiftningsprinciper, förvaltningspolitik och större militära åtgärder, finansplaner och budget såväl som de frågor vilka Nationella Statsrådets president framlade för övervägande. Samtidigt var emellertid Nationella Statsrådets president utrustad med mycket vidsträckta befogenheter, däribland rätt att nominera personer för ämbeten, vetorätt (som ehuru formellt begränsad i verkligheten var absolut, ty för beslut emot presidentens veto krävdes tre femtedels majoritet i statsrådet, där presidentens eget parti hade hälften av samtliga platser) och rätt att utfärda nödförordningar, överenskommelsen stadgade vidare, att "sju eller åtta ledamöter av det verkställande Yuan ska vara icke kuo-mintangmedlemmar, vilka ska inneha antingen existerande ministerportföljer eller föreslagna poster såsom ministrar utan portfölj".

2. Programmet för fred och nationell nydaning. Detta program innehöll nio olika avsnitt, nämligen: Allmänna principer, Folkets rättigheter, Inrikes angelägenheter, Militära angelägenheter, Utrikes angelägenheter, Ekonomiska och finansiella angelägenheter, Undervisning och kultur, Hjälpverksamhet och rehabilitering samt Angelägenheter angående utlandskineserna.

Avsnittet "Allmänna principer" stadgade, att samtliga politiska partier i landet "ska samverka intimt för att bygga upp ett nytt, enat, fritt och demokratiskt Kina, att man skulle genomföra "politisk demokratisering, nationalisering av de militära förbanden och jämställdhet och legalitet för alla politiska partier" och att "politiska tvistefrågor ska lösas med politiska medel för att säkerställa nationens fred och utveckling".

Avsnittet om "Folkets rättigheter" slog fast, att "personlig frihet, tankefrihet, trosfrihet, yttrandefrihet, press-, mötes- och församlingsfrihet, frihet att flytta och välja bostadsort samt att brevväxla utan censur ska garanteras åt folket". Det sade vidare, "alla andra organ och personer än rättsväsendets och polisens är strängt förbjudna att arrestera, anställa rättegång mot och bestraffa folk, och envar som överträder denna bestämmelse skall straffas".

Avsnittet "Inrikespolitiska angelägenheter" stadgade, att "alla administrativa organ ska granskas, deras befogenheter och ansvar fastställas enligt enhetliga normer, all förekommande dubblering avskaffas, den administrativa proceduren förenklas och alla såväl högre som lägre administrationsorgan anförtros att svara för bestämda uppgifter". Vidare stadgades i detta avsnitt, att "kompetenta ämbetsmän ska skyddas, utnämningarna grundas på kompetens och tjänstetid och icke på partitillhörighet och favorisering och samtidigt innehav av flera poster förbjudas" samt att "övervakningssystemet ska noggrant upprätthållas, korruption bli strängt bestraffad och möjligheter ordnas för folket att fritt framlägga anklagelser mot korrupta ämbets-och tjänstemän". Slutligen stadgades också, att "lokal självstyrelse ska verksamt befordras och på allmän rösträtt baserade val genomföras från de lägre organen och uppåt", och att "de centrala och lokala myndigheternas befogenheter ska fastställas enligt principen om en rimlig maktfördelning, att de lokala myndigheterna må vidta sådana åtgärder som passar de lokala förhållandena men att en provins' eller ett chiens beslut icke får stå i motsättning till centralregeringens".

Avsnittet om "Militära angelägenheter" föreskrev att "de militära organisationerna ska anpassas till det nationella försvarets krav, det militära systemet ska reformeras i överensstämmelse med den demokratiska statsformen och förhållandena i landet, den militära makten ska skiljas från de politiska partierna och de militära myndigheterna från de civila myndighe-heterna, den militära utbildningen förbättras, utrustningen göras tillfredsställande och personal- och finanssystemen förbättras i syfte att bygga upp en moderniserad nationalarmé", och att "nationens försvarsmakt ska, vad den numerära styrkan beträffar, effektivt beskäras och omorganiseras i enlighet med bestämmelserna i den militära reorganisationsplanen".

Avsnittet om "Ekonomiska och finansiella angelägenheter" stadgade, att "byråkratkapitalets utveckling ska hejdas och statens ämbets- och tjänstemän strängt förbjudas att utnyttja sin officiella ställning och sitt inflytande till att engagera sig i spekulationer, monopolbildning, skattesmiteri, smuggling, förskingring av allmänna medel och olagligt utnyttjande av transportmedel", att "hyres- och arrendeavgifter jämte räntor ska sänkas, att hyresgästers och arrendatorers rättigheter ska skyd- das, betalningen av jordbruksarrenden säkerställas, jordbrukskrediterna utvidgas, ocker strängeligen förbjudas i syfte att förbättra böndernas tillvaro och en jordbrukslag genomföras i syfte att nå målet 'jorden till dess brukare' " och att "arbetslagar ska genomföras för att förbättra arbetsförhållandena", Avsnittet föreskrev vidare, att "den finansiella administrationen ska göras offentlig, budgetsystemet och systemet med finansiella rapporter noga iakttagas, budgetutgifterna bli föremål för en drastisk nedskärning, inkomster och utgifter balanseras, centrala och lokala myndigheters finanser skiljas åt, den cirkulerande sedelstocken beskäras, myntsystemet stabiliseras och upptagandet av såväl inhemska som utländska lån liksom deras användning offentligen redovisas och göras till föremål för granskning av offentliga organ", att "skattesystemet ska reformeras och att alla godtyckliga och olikartade uttaxeringar och illegala pålagor helt avskaffas".

Avsnittet "Undervisning och kultur" föreskrev, att "den akademiska friheten ska garanteras och det vare sig av religiösa tros- eller politiska åsiktsskäl ska förekomma några ingripanden mot skol- eller universitetsledningar", att "den del av na-tionalbudgeten som anslås till undervisnings- och kulturändamål ska ökas" och att "krigstidscensuren över press, publikationer, film, teater, post och telegram ska avskaffas".

3) överenskommelsen om Nationalförsamlingen. Denna överenskommelse föreskrev, att "Nationalförsamlingen ska utökas med sjuhundra delegater, vilka ska tas från olika partier och bland framstående personligheter" och att "den första National-samlingens plikt och befogenhet ska vara att utforma och anta en författning".

4) överenskommelsen om författningsförslaget. Denna stadgade skapande av en granskningskommitté för revidering av det författningsförslag som utarbetats av Kuomintang och fastlade principerna för revideringen. Förutom föreskrifter angående de vägledande principerna för fastställandet av Nationalförsamlingens och regeringsorganens skyldigheter och befogenheter, ges anvisningar angående särskilda bestämmelser för "lokal styrelse" och rörande "folkets rättigheter och skyldigheter". Ifråga om "lokal styrelse" föreskrives att "provinsen ska vara den lokala självstyrelsens högsta enhet", att "provinsstyrelsens befogenheter i förhållande till centralregeringens ska fastställas enligt principen om en rimlig maktfördelning", att "provinsguvernören ska väljas av folket" och att "provinsen kan ha en provinsförfattning, vilken emellertid ej får strida mot bestämmelserna i den nationella författningen". Om "folkets rättigheter och skyldigheter" säges, att "alla friheter och rättigheter som i allmänhet åtnjutes av folket i ett demokratiskt land ska av författningen skyddas mot olagliga kränkningar", att "om någon bestämmelse införes i lag om folkets frihet ska den åsyfta att skydda denna frihet och icke att be- gränsa den". Slutligen stadgas, att "tvångskommendering av arbetskraft må föreskrivas i lokala stadgor men icke i den nationella författningen" och att "rätt till självstyrelse ska tillförsäkras nationella minoriteter som lever tillsammans i särskilda samhällen".

5) överenskommelsen om "Militära angelägenheter". Denna föreskrev att "det militära systemet ska reformeras i överensstämmelse med den demokratiska statsformen och förhållandena i vårt land", att "militärutskrivningen ska förbättras", att "den militära utbildningen ska bedrivas på grundval av de principer som är vägledande för arméns uppbyggnad och ska för alla tider särskiljas från politiska partier och personliga förbindelser". Vidare stadgades, att "den militära makten ska avskiljas från de politiska partierna", att "alla politiska partier och enskilda ska avstå från att använda armén som ett instrument i den politiska kampen", att "militär myndighet ska skiljas från civil myndighet" samt att "militär i aktiv tjänst icke samtidigt får inneha civilt ämbete eller civil tjänst". Angående reorganisationen av kuomintangtrupperna och truppförbanden i de befriade områdena föreskrevs, att "den av tre ledamöter bestående militära subkommittén bör fortsätta att snabbast möjligt söka uppnå en överenskommelse om åtgärder för att reorganisera Kinas kommunistiska partis truppstyrkor och fullborda deras reorganisation", att kuomintangtrupperna "i enlighet med den plan som redan fastlagts av krigsministeriet ska reorganiseras i nittio divisioner och att denna reorganisation ska fullbordas med största möjliga skyndsamhet inom sex månader" samt att "då de ovan nämnda bägge reorga-nisationsuppgifterna är genomförda, ska alla nationens stridskrafter sammanföras och ytterligare reorganiseras i femtio eller sextio divisioner".

Dessa överenskommelser på den Politiska rådgivande konferensen var mer eller mindre förmånliga för folket och oförmånliga för Chiang Kai-sheks reaktionära styre. Chiang Kai-shek, som ville försöka utnyttja överenskommelserna till att genomföra sitt fredsbedrägeri, uttryckte sitt gillande av dem. Men i verkligheten bedrev han aktiva militära förberedelser för att inleda ett landsomfattande inbördeskrig. Snart rev han den ena efter den andra av dessa överenskommelser från Politiska rådgivande konferensen i stycken. [TILLBAKA]