Bekämpa liberalismen

Den 7 september 1937

Vi håller på aktiv ideologisk kamp därför att den är vapnet att säkra enhet inom partiet och de revolutionära organisationerna till förmån för vår kamp. Varje kommunist och varje revolutionär bör göra bruk av detta vapen.

Men liberalismen förkastar den ideologiska kampen och håller på en principlös fred och ger därmed upphov till en dekadent, kälkborgerlig hållning och framkallar politiskt förfall inom vissa organisationer och hos vissa individer i partiet och de revolutionära organisationerna.

Liberalismen tar sig olika uttryck.

Att, då en person uppenbart felat, låta detta passera för lugnets och vänskapens skull, och avstå från en principiell diskussion därför att han är en gammal bekant, kommer från ens egen hemstad, är en skolkamrat, en nära vän, någon som man håller kär, en gammal kollega eller en före detta underordnad. Eller att, för att bevara vänskapen, endast beröra saken lätt i stället för att gå till grunden med den. Resultatet är att både organisationen och individen skadas. Detta är en typ av liberalism.

Att privat ge fritt lopp åt oansvarig kritik i stället för att aktivt lägga fram sina förslag inför organisationen. Att hålla tyst inför människor, men förtala dem bakom deras ryggar, eller att hålla tyst vid ett möte men skvallra efteråt. Att inte visa minsta hänsyn för det kollektiva livets principer utan följa sin egen böjelse. Detta är en andra typ.

Att låta saker bero så länge de inte angår en personligen; att säga så litet som möjligt medan man fullkomligt väl vet vad som är fel, att vara världsvis och gardera sig och enbart söka att undvika klander. Detta är en tredje typ.

Att inte lyda order, utan sätta sin egen mening i främsta rummet. Att kräva särskild hänsyn av organisationen men förkasta dess disciplin. Detta är en fjärde typ.

Att ge fritt lopp åt personliga angrepp, söka gräl, vräka ur sig sin personliga illvilja eller söka hämnd i stället för att ta upp en diskussion och bekämpa felaktiga åsikter för enhetens eller framåtskridandets skull eller för att få arbetet riktigt utfört. Detta är en femte typ.

Att lyssna till felaktiga åsikter utan att vederlägga dem och till och med lyssna till kontrarevolutionära anmärkningar utan att rapportera dem, utan i stället ta det lugnt som om ingenting hänt. Detta är en sjätte typ.

Att vara ute bland massorna och underlåta att föra propaganda och agitation eller tala vid möten eller bedriva undersökningar och förfrågningar bland dem och i stället vara likgiltig för dem och inte bry sig om deras välbefinnande, att glömma att man är kommunist och uppföra sig som om man vore en vanlig icke-kommunist. Detta är en sjunde typ.

Att åse hur någon skadar massornas intressen och ändå inte bli indignerad, eller avråda eller stoppa honom eller tala reson med honom, men låta honom fortsätta. Detta är en åttonde typ.

Att arbeta halvhjärtat utan en bestämd plan eller inriktning; att arbeta vårdslöst och dra sig fram på en slump - "Så länge man är munk, fortsätter man att dra i klockrepet". Detta är en nionde typ.

Att anse att man gjort revolutionen stora tjänster, stoltsera med att man är veteran, fnysa åt småuppgifter samtidigt som man är helt oförmögen att gå i land med de stora, vara slarvig i arbetet och slapp i studierna. Detta är en tionde typ.

Att vara medveten om sina egna misstag men ändå inte försöka rätta till dem, att ta en liberal inställning till sig själv. Detta är en elfte typ.

Vi skulle kunna anföra flera. Men dessa elva är huvudtyperna.

De är alla uttryck för liberalism.

Liberalismen är ytterst skadlig i ett revolutionärt kollektiv. Den är ett frätämne som fräter bort enheten, undergräver sammanhållningen, orsakar likgiltighet och skapar splittring. Den berövar de revolutionära leden fast organisation och fast disciplin, hindrar politikens genomförande och skiljer partiorganisationerna från de massor som partiet leder. Den är en mycket dålig tendens.

Liberalismen spirar ur småborgerlig själviskhet. Den sätter personliga intressen i främsta rummet och revolutionens intressen på andra plats. Detta ger upphov till ideologisk, politisk och organisatorisk liberalism.

Folk som är liberaler betraktar marxismens principer som abstrakta dogmer. De godtar marxismen men är inte beredda att tillämpa den eller tillämpa den helt och fullt; de är inte beredda att byta ut sin liberalism mot marxismen. Dessa människor har sin marxism men har samtidigt sin liberalism de talar marxism men tillämpar liberalism; de tillämpar marxismen på andra men liberalismen på sig själva. De har bägge slagen av varor i lager och finner användning för vart och ett. På detta sätt fungerar vissa människors hjärnor.

Liberalismen är ett uttryck för opportunism och står i grundläggande konflikt med marxismen. Den är negativ och resulterar objektivt i hjälp åt fienden; det är därför fienden glädjen sig åt att den bevaras i vår mitt. Eftersom dess natur är sådan, borde det inte finnas någon plats för den i revolutionens led.

Vi måste använda marxismen, vars anda är positiv, till att övervinna liberalismen, som är negativ. En kommunist bör vara vidsynt, ståndaktig och aktiv, betrakta revolutionens intressen som sitt liv och underordna sina personliga intressen dem som hör revolutionen till. Han bör alltid och allestädes hålla fast vid principer och föra en outtröttlig kamp mot alla felaktiga idéer och handlingar i syfte befästa partiets kollektiva liv och stärka banden mellan partiet och massorna. Han bör bry sig mer om partiet och massorna än om någon privatperson och mer om andra än om sig själv. Endast då kan han anses vara en kommunist.

Alla lojala, rättframma, aktiva och ståndaktiga kommunister bör enas för att bekämpa de liberala tendenser som vissa människor bland oss uppvisar och leda dem på rätt väg. Detta är en av uppgifterna på vår ideologiska front.