ÅTTONDE KAPITLET

Bolsjevikpartiet under den utländska militärinterventionens och inbördeskrigets period.
(1918—1 920)

1. DEN UTLÄNDSKA MILITÄRINTERVENTIONENS BÖRJAN.
INBÖRDESKRIGETS FÖRSTA PERIOD.

Fredsslutet i Brest och sovjetmaktens befästande tack vare en rad revolutionärt-ekonomiska åtgärder, som den vidtagit vid en tidpunkt, då kriget i Västeuropa ännu var i full gång, utlöste den allra största oro bland Västerns imperialister, särskilt bland ententimperialisterna.

Ententens imperialister befarade att fredsslutet mellan Tyskland och Ryssland skulle kunna lätta Tysklands militära läge och i motsvarande grad försvåra ententtruppernas läge vid fronten. De fruktade vidare, att den fred som upprättats mellan Ryssland och Tyskland skulle stärka längtan efter fred i alla länder och vid alla fronter samt därmed undergräva krigets sak, imperialisternas sak. De fruktade slutligen, att sovjetmaktens existens på ett väldigt lands territorium och dess framgångar i landet, vilka inträdde sedan bourgeoisins makt därstädes störtats, kunde tjäna som ett smittande exempel för arbetarna och soldaterna i Västern, vilka gripits av ett djupt missnöje med det uttänjda kriget och — enligt ryssarnas exempel — kunde vända bajonetterna mot sina herrar och förtryckare. På grund härav beslöt ententens regeringar att sätta igång en militär intervention (ingripande) i Ryssland i syfte att störta sovjetmakten och upprätta en borgerlig makt, vilken skulle återställa den borgerliga ordningen i landet, uppsäga fredsfördraget med tyskarna och på nytt upprätta krigsfronten mot Tyskland och Österrike.

Ententimperialisterna tog så mycket hellre itu med detta smutsiga företag, som de var övertygade om sovjetmaktens ovaraktighet och inte tvivlade på, att dess snara fall var oundvikligt i händelse av vissa ansträngningar från dess fienders sida.

Sovjetmaktens framgångar och stabilisering vållade ännu större oro bland de störtade klasserna: godsägarna och kapitalisterna, och bland de slagna partierna: kadetterna, mensjevikerna, socialistrevolutionärerna, anarkisterna och alla slags borgerliga nationalister, bland de vitgardistiska generalerna, kosackofficerarna o. s. v.

Alla dessa fientliga element ropade redan under de första dagarna efter Oktoberrevolutionens seger på alla torg, att sovjetmakten inte hade någon jordmån i Ryssland, att den vore dömd till undergång, att den ovillkorligen skulle gå under om en eller ett par veckor, om en månad eller allra högst om två—tre månader. Men då sovjetmakten fortsatte att existera och stärkas trots dess fienders besvärjelser, så var dess fiender inom Ryssland tvungna att erkänna, att sovjetmakten var mycket starkare än de tidigare trott, att det behövdes betydande ansträngningar och en förbittrad kamp av alla kontrarevolutionens krafter för att störta sovjetmakten. Därför beslöt de att bedriva ett omfattande kontrarevolutionärt uppviglingsarbete för att samla kontrarevolutionens krafter, att sammansvetsa militärkadrer och organisera revolter framför allt i kosack- och kulakområdena.

Sålunda uppstod redan under första hälften av 1918 två bestämda krafter, vilka var redo att skrida till sovjetmaktens störtande: de utländska ententimperialisterna och kontrarevolutionen inom Ryssland.

Ingendera av dessa krafter besatt tillräckliga förutsättningar för att självständigt gripa sig an med att störta sovjetmakten. Kontrarevolutionen i Ryssland hade en del militärkadrer och likaså en viss mängd folkmaterial, huvudsakligen bland kosackspetsarna och kulakerna, vilka behövdes för att resa ett uppror mot sovjetmakten. Men den saknade pengar och utrustning. De utländska imperialisterna hade däremot pengar och utrustning, men de kunde ej "avstå" en tillräcklig mängd militära styrkor för interventionen inte bara för att de behövdes för kriget mot Tyskland och Österrike, utan också för att de kunde komma att visa sig ej fullt tillförlitliga i kampen mot sovjetmakten.

Betingelserna för kampen mot sovjetmakten dikterade en förening av de bägge sovjetfientliga krafterna, den utländska och den inhemska. Och denna förening ägde rum under förra hälften av 1918.

Så uppstod den utländska krigsinterventionen mot sovjetmakten, understödd av kontrarevolutionära resningar av sovjetmaktens fiender inom Ryssland.

Så slutade andhämtningspausen, och inbördeskriget i Ryssland började, det vill säga det krig som Rysslands arbetare och bönder av olika nationaliteter förde mot sovjetmaktens yttre och inre fiender.

Englands, Frankrikes, Japans och Amerikas imperialister började den militära interventionen utan krigsförklaring, ehuru interventionen var ett krig mot Ryssland och därtill krig av gemenaste slag. Hemligt, som tjuvar om natten, kom dessa "civiliserade" rövare smygande och landsatte sina trupper på Rysslands territorium.

Engelsmännen och fransmännen landsatte trupper i norra Ryssland, besatte Archangelsk och Murmansk, understödde den vitgardistiska resningen därstädes, störtade sovjetmakten och bildade en vitgardistisk "nordrysk regering".

Japanerna landsatte trupper i Vladivostok, besatte Stillahavsområdet, fördrev Sovjeterna och understödde de vitgardistiska rebellerna, som sedan återinförde den borgerliga ordningen.

I Nordkaukasien organiserade generalerna Kornilov, Alexejev och Denikin med understöd av engelsmännen och fransmännen en vitgardistisk "frivillig armé", igångsatte en resning av kosackspetsarna och började ett fälttåg mot Sovjeterna.

Vid Don igångsatte generalerna Krasnov och Mamontov en resning av donkosackerna med hemligt understöd av de tyska imperialisterna (tyskarna dristade sig inte att understödja dem öppet, på grund av att det existerade ett fredsfördrag med Ryssland), besatte Donområdet och började ett fälttåg mot Sovjeterna.

Vid mellersta Volga och i Sibirien organiserades med hjälp av engelsk-franska intriger en resning av den tjeckoslovakiska kåren. Denna kår, som bestod av krigsfångar, hade av sovjetregeringen fått tillstånd att återvända till sitt hemland genom Sibirien och Fjärran östern. Men under färden utnyttjades den av socialistrevolutionärerna samt engelsmännen och fransmännen till en resning mot sovjetmakten. Kårens resning tjänade som signal till en resning av kulakerna vid Volga och i Sibirien samt av de socialistrevolutionärt sinnade arbetarna på fabrikerna i Votkinsk och Isjevsk. Vid Volga bildades den vitgardistisk-socialistrevolutionära Samararegeringen. I Omsk — den sibiriska vitgardistregeringen.

Tyskland deltog inte och kunde ej deltaga i denna intervention av det engelsk-fransk-japansk-amerikanska blocket redan därför, att det befann sig i krigstillstånd med detta block. Men trots denna omständighet och oavsett att ett fredsfördrag mellan Ryssland och Tyskland existerade, fanns det ingen bolsjevik som betvivlade, att kejsar Wilhelms tyska regering var en lika blodtörstig fiende till Sovjetlandet som de engelsk-fransk-japansk-amerikanska interventionisterna. Och i verkligheten gjorde de tyska imperialisterna allt både möjligt och omöjligt för att isolera och försvaga Sovjetlandet och bringa det till undergång. De lösryckte Ukraina från Sovjetryssland — visserligen enligt "fördrag" med den ukrainska Radan, [Den nationalistiska kontrarevolutionära ukrainska bourgeoisins regering, som rekvirerade de österrikisk-tyska imperialisternas trupper till Ukraina för att kväva revolutionen. — övers.] de lät sina trupper rycka in i Ukraina på begäran av den vitgardistiska ukrainska Radan och började på det omänskligaste sätt plundra och förtrycka det ukrainska folket samt förbjöd det att upprätthålla någon som helst förbindelse med Sovjetryssland. De lösryckte Transkaukasien från Sovjetryssland, förde på de grusinska och aserbajdsjanska nationalisternas begäran dit tyska och turkiska trupper och började husera i Tiflis och Baku. De understödde på allt sätt — ehuru i all tysthet — med vapen och proviant den upproriska general Krasnov vid Don mot sovjetmakten.

Sålunda var Sovjetryssland avskuret från sina viktigaste livsmedels-, råstoff- och bränsleproducerande områden.

Det var svårt under denna period i Sovjetryssland. Det var knappt med brödet. Det var knappt med köttet. Hungern plågade arbetarna. I Moskva och Petrograd utdelades åt arbetarna en åttondels funt [1 En funt = 0,410 kg.- övers.] bröd för två dagar. Det fanns dagar, då intet bröd alls delades ut. Fabrikerna stod helt eller nästan helt stilla: det fattades råämnen och bränsle. Men arbetarklassen tappade inte modet. Bolsjevikpartiet tappade inte modet. De otroliga svårigheterna under denna period och den förtvivlade kampen mot dem visade, vilken outtömlig energi som låg gömd hos arbetarklassen och hur stor, hur omätlig styrkan i det bolsjevikiska partiets auktoritet var.

Partiet förvandlade landet till ett krigsläger och omställde dess ekonomiska och kulturpolitiska liv för kriget. Sovjetregeringen förklarade: "det socialistiska fosterlandet befinner sig i fara" och manade folket till motvärn. Lenin gav parollen: "allt för fronten", och hundratusentals arbetare och bönder gick som frivilliga till Röda armén, till fronten. Omkring hälften av hela partiets och Kommunistiska ungdomsförbundets medlemmar gick till fronten. Partiet reste folket till ett krig för fosterlandets räddning mot de utländska interventionstruppernas överfall, mot de av revolutionen störtade utsugarklassernas resningar. Arbetar- och bondeförsvarsrådet, som organiserades av Lenin, ledde frontens försörjning med folk, proviant, mundering och vapen. Genom övergången från frivillighetsprincipen till allmän värnplikt drogs hundratusentals nya förstärkningar in i Röda armén, och på kort tid blev Röda armén en miljonarmé.

Trots landets svåra läge och Röda arméns ungdom, som gjorde att den ännu ej hunnit stärkas, kunde redan de första framgångarna antecknas tack vare de vidtagna försvarsåtgärderna. General Krasnov hade trängts ut ur Tsaritsyn, vars erövring han ansåg säkrad, och kastats tillbaka över Don. General Denikins operationer hade lokaliserats inom ett mindre område i Nordkaukasien och general Kornilov hade stupat i striderna mot Röda armén. Tjeckoslovakerna samt de socialistrevolutionära och vitgardistiska banden hade drivits ut från Kasan, Simbirsk och Samara samt trängts tillbaka till Ural. Vitgardisten Savinkovs resning i Jaroslavl, vilken organiserades av chefen för engelska legationen i Moskva, Lockhart, slogs ned och Lockhart arresterades. Socialistrevolutionärerna, som mördat kamraterna Uritskij och Volodarskij och utfört ett skändligt attentat mot Lenins liv, blev för sin vita terror mot bolsjevikerna underkastade röd terror och nedslagna på alla något så när betydande platser i Centralryssland.

I striderna mot fienderna stålsattes den unga Röda armén och växte sig stark.

De kommunistiska kommissarier, som då arbetade inom Röda armén, spelade en avgörande roll i arméns stärkande, i dess politiska upplysning, i stärkandet av dess kampduglighet och disciplin.

Bolsjevikpartiet förstod att de framgångar, som Röda armén vunnit, ej var avgörande för det hela och endast var dess första framgångar. Partiet insåg att nya, ännu allvarligare strider förestod, att landet kunde återvinna de förlorade livsmedels-, råstoff- och bränsleproducerande områdena endast som resultat av långvariga och allvarliga strider mot fienderna. Därför började bolsjevikerna forcerat förbereda sig till ett långvarigt krig och beslöt att ställa hela landet bakom fronten till frontens tjänst. Sovjetregeringen införde krigskommunism. Förutom storindustrin ställde sovjetmakten också den medelstora och småindustrin under sin kontroll för att anskaffa massförbrukningsvaror och förse armén och landsbygden därmed. Den införde monopol på spannmålshandeln, förbjöd privathandel med spannmål och genomförde förskottsinfordran av böndernas livsmedelsöverskott för att kunna disponera över desamma, lagra spannmålsförråd och förse armén och arbetarna med livsmedel. Slutligen införde partiet allmän arbetsplikt för alla klasser. Då partiet drog in bourgeoisin i obligatoriskt fysiskt arbete och på så sätt frigjorde arbetarna för annat arbete, som var viktigare för fronten, förverkligade det principen: "den som inte arbetar, han skall inte heller äta".

Hela detta system av åtgärder, vilka framkallades av de utomordentligt svåra betingelserna för landets försvar och hade temporär karaktär, kallades krigskommunism.

Landet beredde sig till ett långvarigt och allvarligt inbördeskrig mot yttre och inre fiender till sovjetmakten. Det måste tredubbla arméns numerär till slutet av 1918. Det måste anskaffa förplägnadsmedel för denna armé.

Lenin uttalade under dessa dagar:

"Vi hade beslutat, att till våren ha en armé på 1.000.000 man, nu behöver vi en armé på tre miljoner man. Vi kan ha den. Och vi kommer att ha den."

2. TYSKLANDS MILITÄRA NEDERLAG. REVOLUTIONEN I TYSKLAND.
III INTERNATIONALENS GRUNDANDE. PARTIETS ÅTTONDE KONGRESS.

Samtidigt som sovjetlandet beredde sig till nya strider mot den utländska interventionen, försiggick bakom och vid de krigförande västeuropeiska ländernas fronter avgörande händelser. Tyskland och Österrike höll på att kvävas i krigets och livsmedelskrisens gastkramning. Samtidigt som England, Frankrike och Nordamerika vältrade fram ständigt nya reserver, sinade Tysklands och Österrikes sista, knappa reserver ut. Det hela artade sig till ett oundvikligt nederlag inom den närmaste framtiden för de till det yttersta utmattade Tyskland och Österrike.

I Tyskland och Österrike jäste dessutom folkets förbittring mot det ändlösa och ödeläggande kriget och mot de imperialistiska regeringarna i dessa länder, vilka fört folket till utmattning, till svält. Här yttrade sig också Oktoberrevolutionens kolossala revolutionära inflytande, förbrödringen mellan sovjetsoldaterna och de österrikisk-tyska soldaterna vid fronten redan före Brestfreden och därtill inflytandet av att kriget med Sovjetryssland avslutats och att fred slutits med detta land. Exemplet från Ryssland, där folket gjort slut på det förhatliga kriget genom att störta sin imperialistiska regering, kunde inte undgå att bli en lektion för de österrikisk-tyska arbetarna. Och de tyska soldater, som stått vid östfronten och sedan, efter Brestfreden, överförts till västfronten, kunde inte annat än demoralisera den tyska armén därstädes med sina berättelser om förbrödringen med sovjetsoldaterna och om hur sovjetsoldaterna befriat sig från kriget. Den österrikiska armén började av samma orsaker demoraliseras ännu tidigare.

Resultatet av alla dessa omständigheter var, att längtan efter fred ökade bland de tyska trupperna, de förlorade sin gamla stridsduglighet och började retirera under trycket av ententtruppernas anstorm, och i själva Tyskland utbröt i november 1918 en revolution, som störtade Wilhelm och hans regering.

Tyskland var tvunget att erkänna sig besegrat och bad ententen om fred.

Så störtades förstarangsmakten Tyskland med ett slag ned till en andrarangsmakts ställning.

Med hänsyn till sovjetmaktens ställning, hade denna omständighet en viss negativ betydelse, emedan den förvandlade entent-staterna, vilka organiserat interventionen mot sovjetmakten, till den härskande kraften i Europa och Asien, gav dem möjlighet att stärka interventionen och organisera blockad mot Sovjetlandet, att dra åt snaran omkring sovjetmakten. Så skedde också, som vi skall se längre fram. Men å andra sidan hade den en ännu större positiv betydelse, emedan den i avgörande grad underlättade Sovjetlandets läge. För det första fick sovjetmakten möjlighet att annullera rovfreden i Brest, inställa kontributionsbetalningarna

och föra en öppen, både militär och politisk kamp för att befria Estland, Lettland, Bjeloryssland, Litauen, Ukraina och Transkaukasien från den tyska imperialismens förtryck. För det andra — och det var huvudsaken — måste det faktum att det i Europas centrum, i Tyskland existerade en republikansk regim samt arbetar- och soldatdeputerades Råd, revolutionera Europas länder, vilket också blev fallet, och detta kunde ej undgå att stärka sovjetmaktens ställning i Ryssland. Det är sant, att revolutionen i Tyskland var borgerlig och inte socialistisk, att Råden var ett lydigt verktyg för det borgerliga parlamentet, ty i Råden härskade socialdemokrater, kompromissmakare i stil med de ryska mensjevikerna, vilket i själva verket också förklarar den tyska revolutionens svaghet. Hur svag revolutionen där var, framgår t. ex. av att den tillät de tyska vitgardisterna att ostraffat mörda sådana bemärkta revolutionärer som R. Luxemburg och K. Liebknecht. Men det var i alla fall en revolution, Wilhelm störtades, arbetarna bröt sig ur bojorna, och bara detta kunde ej undgå att öppna dörren för revolutionen i Västeuropa, kunde ej annat än framkalla ett uppsving för revolutionen i de europeiska länderna.

I Europa började ett revolutionärt uppsving. I Österrike flammade den revolutionära rörelsen upp. I Ungern uppstod en sovjetrepublik. På basis av det revolutionära uppsvinget trädde de kommunistiska partierna i Europa fram i dagen.

Det hade skapats en reell grund för de kommunistiska partiernas sammanslutning i III, Kommunistiska Internationalen.

I mars 1919 grundades i Moskva på Lenins och bolsjevikernas initiativ Kommunistiska Internationalen på den första kongressen av kommunistiska partier i olika länder. Ehuru blockaden och imperialisternas förföljelser hindrade många delegater att komma till Moskva, deltog dock delegater från Europas och Amerikas viktigaste länder i första kongressen. Lenin ledde kongressen.

I sitt referat om den borgerliga demokratin och proletariatets diktatur påvisade Lenin sovjetmaktens betydelse som den verkliga demokratin för de arbetande. Kongressen antog ett Manifest till det internationella proletariatet, i vilket den manade till energisk kamp för den proletära diktaturen, för Sovjeternas seger i alla länder.

Kongressen tillsatte Kominterns Exekutivkommitté (EKKI), den III, Kommunistiska Internationalens verkställande organ.

Så skapades den internationella revolutionära proletära organisationen av en ny typ — Kommunistiska Internationalen, den marx-leninska Internationalen.

I en situation av motstridiga förhållanden — å ena sidan stärkande av ententstaternas reaktionära block mot sovjetmakten, å andra sidan det revolutionära uppsvinget i Europa, huvudsakligen i de länder som lidit nederlag i kriget, vilket i hög grad underlättade Sovjetlandets läge — sammanträdde i mars 1919 vårt partis åttonde kongress.

I kongressen deltog 301 delegater med beslutande röst, vilka representerade 313.766 partimedlemmar. Antalet delegater med rådgivande röst uppgick till 102.

Då Lenin öppnade kongressen, ägnade han sina första ord åt minnet av J. M. Sverdlov, en av bolsjevikpartiets bästa organisatörer, som avlidit just före kongressens öppnande.

På kongressen antogs ett nytt partiprogram. I programmet ges en karakteristik av kapitalismen och dess högsta stadium, imperialismen. Programmet jämför två statssystem: det borgerligt-demokratiska och sovjetsystemet. I programmet anvisas ingående partiets konkreta uppgifter i kampen för socialismen: slutförande av bourgeoisins expropriation, statshushållningens förande enligt en enhetlig socialistisk plan, fackföreningarnas deltagande i folkhushållningens organiserande, socialistisk arbetsdisciplin, specialisternas utnyttjande i folkhushållningen under sovjetorganens kontroll, successivt och planmässigt indragande av medelbönderna i det socialistiska uppbyggnadsarbetet.

Kongressen antog Lenins förslag om att, jämte definitionen av imperialismen som kapitalismens högsta stadium, intaga i programmet den beskrivning av industrikapitalismen och den enkla varuhushållningen, som fanns i det gamla, redan av andra partikongressen antagna partiprogrammet. Lenin ansåg det nödvändigt att i programmet ta hänsyn till vår hushållnings komplicerade karaktär samt påvisa tillvaron av olika ekonomiska formationer i landet, bland dem även det varuproducerande småbruket, vars bärare medelbonden var. Vid behandlingen av programmet uppträdde Lenin därför bestämt mot Bucharins antibolsjevikiska åsikter, då denne föreslog att ur programmet utesluta punkterna om kapitalismen, om varuproduktionen i liten skala, om medelbondehushållningen. Bucharins åsikter innebar ett mensjevikiskt-trotskistiskt förnekande av medelbondens roll i sovjetuppbygget. Samtidigt suddade Bucharin ut det faktum att kulakelement uppstod och växte fram ur det varuproducerande bondesmåbruket.

Lenin gick också emot Bucharins och Pjatakovs antibolsjevikiska åsikter i den nationella frågan. De uttalade sig mot att punkten om nationernas självbestämmanderätt skulle tas in i programmet och mot nationernas likaberättigande under den förevändningen att denna paroll skulle hindra den proletära revolutionens seger, hindra sammanslutningen av de olika nationaliteternas proletärer. Lenin tillbakavisade dessa Bucharins och Pjatakovs ytterst skadliga, chauvinistiska stormaktsåsikter.

En betydande plats i åttonde partikongressens arbete upptog frågan om förhållandet till medelbonden. Resultatet av det bekanta dekretet om jorden var, att medelbonden alltmera dominerade på landsbygden. Medelbonden utgjorde nu majoriteten av bondebefolkningen. Stämningen bland medelbönderna, vilka vacklade mellan bourgeoisin och proletariatet, samt deras uppträdande hade en kolossal betydelse för inbördeskrigets och det socialistiska uppbyggets öde. Utgången av inbördeskriget var i många avseenden beroende av åt vilket håll medelbonden kommer att vackla, vilken klass som skulle förmå dra till sig medelbönderna — proletariatet eller bourgeoisin. Tjeckoslovakerna, vitgardisterna, kulakerna, socialistrevolutionärerna och mensjevikerna hade lyckats störta sovjetmakten i Volgaområdet sommaren 1918, emedan en betydande del av medelbönderna understödde dem. Samma var förhållandet under de resningar, som kulakerna organiserade i centrala Ryssland. Men från hösten 1918 hade en vändning till förmån för sovjetmakten inträtt i medelbondemassans stämning. Bönderna såg, att de vitas seger medförde återupprättande av godsägarnas makt, att jorden togs ifrån bönderna, att bönderna plundrades, piskades och misshandlades. Till omsvängningen i böndernas stämning bidrog också fattigbondekommittéernas verksamhet, vilka slog ned kulakerna. I samband härmed ställde Lenin i november 1918 parollen:

"Man måste förstå att uppnå samförstånd, därvid inte för ett ögonblick inställa kampen mot kulakerna och fast stödja sig endast på fattigbönderna." (Lenin, Saml. verk, b. XXIII, s. 294.)

Självfallet hade medelböndernas vacklan inte fullständigt upphört, men medelbönderna hade kommit närmare sovjetmakten, hade börjat stödja den fastare. Härtill bidrog i många avseenden också den politik gentemot medelbönderna, som fastställdes av åttonde partikongressen.

Åttonde partikongressen var en vändpunkt i partiets politik gentemot medelbönderna. Lenins referat och kongressens beslut utstakade en ny partilinje i denna fråga. Kongressen krävde, att partiorganisationerna och alla kommunister strängt skulle åtskilja och avskilja medelbönderna från kulakerna och genom ett hänsynsfullt förhållande till deras behov dra dem över på arbetarklassens sida. Medelbondens efterblivenhet måste bekämpas på övertygelsens väg, men alls inte med vålds- och tvångsåtgärder. Därför gav kongressen anvisning om att genomföra socialistiska åtgärder på landsbygden (bildande av kommuner, lantbruksarteller) utan att tolerera något tvång. I alla de fall, där medelbondens livsviktiga intressen berördes, måste man träffa praktiska överenskommelser med honom, göra eftergifter för medelbonden ifråga om metoderna för de socialistiska omdaningarnas genomförande. Kongressen föreslog att man skulle fullfölja politiken av ett fast förbund med medelbonden, under det att proletariatets ledande roll i detta förbund upprätthölls.

Den nya politiken i förhållande till medelbönderna, som Lenin proklamerade på åttonde kongressen, krävde av proletariatet, att det skulle stödja sig på fattigbonden, upprätthålla ett fast förbund med medelbonden och bekämpa kulaken. Intill åttonde kongressen hade partiet i allmänhet fullföljt politiken att neutralisera medelbonden. Det innebar att man bemödade sig att förmå medelbonden att ej ställa sig på kulakens sida, på bourgeoisins sida överhuvud. Men nu var detta redan otillräckligt. Åttonde kongressen övergick från politiken att neutralisera medelbonden till ett fast förbund med honom för kamp mot vitgardisterna och den utländska interventionen, och likaså för ett framgångsrikt socialistiskt uppbygge.

Den linje som kongressen slog fast för förhållandet till böndernas huvudmassa, till medelbonden, spelade en avgörande roll för den framgångsrika utgången av inbördeskriget mot den utländska interventionen och dess vitgardistiska lakejer. Hösten 1919, då det gällde att välja mellan sovjetmakten och Denikin, understödde bönderna Sovjeterna, och den proletära diktaturen besegrade sin farligaste fiende.

Som särskild punkt på kongressen stod frågan om Röda arméns uppbyggande. På kongressen uppträdde en så kallad "militäropposition". Denna förenade ett icke ringa antal f.d. "vänsterkommunister". Men jämte representanterna för den krossade "vänsterkommunismen" omslöt "militäroppositionen" också funktionärer, som aldrig deltagit i någon som helst opposition, men var missnöjda med Trotskijs ledning i armén. De flesta militära delegaterna var skarpt inställda mot Trotskij, mot hans knäfall för de militära specialisterna från den gamla tsararmén, av vilka en del direkt förrådde oss under inbördeskriget, de var mot Trotskijs högdragna och fientliga förhållande till de gamla bolsjevikiska kadrerna i armén. Det anfördes på kongressen exempel "ur praktiken", då Trotskij försökt att låta skjuta en hel rad kommunister, som innehade ansvariga militära poster vid fronten och som var obekväma för honom, vilket var att verka till förmån för fienden, och endast CK:s ingripande och protesterna från militära funktionärer hade förhindrat dessa kamraters undergång.

Ehuru "militäroppositionen" kämpade mot Trotskijs förvrängande av partiets militärpolitik, försvarade den likväl oriktiga uppfattningar i en rad frågor rörande den militära organisationen. Lenin och Stalin uppträdde bestämt mot "militäroppositionen", som försvarade kvarlevorna av partisanväsendet inom armén och bekämpade skapandet av en reguljär Röd armé, kämpade mot de militära specialisternas utnyttjande, mot den järnfasta disciplinen, utan vilken en armé ej kan vara en verklig armé. Samtidigt som kamrat Stalin vederlade "militäroppositionen", krävde han att en reguljär armé skulle skapas, vilken vore genomsyrad av en anda av den strängaste disciplin.

"Antingen — sade kamrat Stalin — kommer vi att skapa en verklig, strängt disciplinerad arbetar- och bonde-, i övervägande grad bondearmé och försvara republiken, eller också går vi under."

Kongressen förkastade en rad förslag av "militäroppositionen" men slog samtidigt ned på Trotskij, i det den krävde förbättring av de centrala militärinstansernas arbete och stärkande av kommunisternas roll i armén.

Som resultat av den på kongressen tillsatta militärkommissionens arbete uppnåddes ett enhälligt beslut av kongressen i militärfrågan.

Kongressens beslut i militärfrågan medförde att Röda armén stärktes och att den kom allt närmare partiet.
På kongressen behandlades vidare frågan om parti- och sovjetorganisationernas uppbyggnad, om partiets ledande roll i Sovjeternas arbete. Vid behandlingen av denna fråga slog kongressen tillbaka en opportunistisk grupp, ledd av Sapronov och Osinskij, vilken förnekade partiets ledande roll i Sovjeternas arbete.

I samband med den kolossala tillströmningen av nya medlemmar till partiet fattade kongressen till sist beslutet att förbättra partiets sociala sammansättning och genomföra en omregistrering av partimedlemmarna.

Detta var början till den första rensningen av partileden.

3. INTERVENTIONENS STÄRKANDE. BLOCKADEN MOT SOVJETLANDET. KOLTJAKS FÄLTTÅG OCH HANS KROSSANDE. DENIKINS FÄLTTÅG OCH HANS KROSSANDE. TRE MÅNADERS ANDHÄMTNINGSPAUS. PARTIETS NIONDE KONGRESS.

Sedan ententstaterna besegrat Tyskland och Österrike, beslöt de att kasta stora militärstyrkor mot Sovjetlandet. Efter Tysklands nederlag och sedan dess trupper utrymt Ukraina och Transkaukasien, intog engelsmännen och fransmännen Tysklands plats, varvid deras flottor inträngde i Svarta havet och landsatte trupper i Odessa och Transkaukasien. Ententens interventionsstyrkor huserade till den grad bestialiskt i de ockuperade områdena, att de inte drog sig för att göra processen kort med hela grupper av arbetare och bönder. Mot slutet, efter Turkestans besättande, gick interventionisternas fräckhet så långt, att de i Kaspiska havsområdet bortförde 26 ledande bolsjeviker från Baku: kamraterna Sjaumjan, Fioletov, Dsjaparidse, Malygin, Asisbekov, Korganov och andra samt med socialistrevolutionärernas hjälp bestialiskt arkebuserade dem.

Efter någon tid förklarade interventionsmakterna Ryssland i blockad. Alla sjövägar och övriga kommunikationer med yttervärlden avskars.

Så blev Sovjetlandet omringat på nästan alla sidor.

Den största förhoppningen fäste ententen nu vid amiral Koltjak, ententens hejduk i Sibirien, i Omsk. Han utropades till "Rysslands högsta regent". Hela kontrarevolutionen i Ryssland underordnades honom.

Sålunda blev östfronten den viktigaste fronten.

Våren 1919 trängde Koltjak, som samlat en väldig armé, nästan ända fram till Volga. Mot Koltjak sändes bolsjevikernas bästa krafter, mobiliserades ungkommunister och arbetare. I april 1919 tillfogade Röda armén Koltjak ett svårt nederlag.

Inom kort började Koltjakarmén retirera längs hela fronten.

I det ögonblick, då Röda arméns offensivaktioner befann sig i full gång på östfronten, kom Trotskij med förslag till en misstänkt plan:" att stanna framför Ural, inställa förföljandet av Koltjaktrupperna och överföra trupperna från östfronten till sydfronten. Partiets CK, som väl insåg, att man ej fick lämna Ural och Sibirien i Koltjaks händer, där han med japanernas och engelsmännens hjälp skulle kunna hämta sig och ånyo komma på fötterna, avvisade denna plan och gav direktiv om att fortsätta offensiven. Då Trotskij ogillade detta direktiv, anhöll han om avsked. CK avböjde Trotskijs avskedsanhållan, men ålade honom samtidigt att omedelbart taga sin hand från ledningen av operationerna på östfronten. Röda arméns offensiv mot Koltjak igångsattes med ny kraft. Röda armén tillfogade Koltjak en rad nya nederlag och befriade Ural och Sibirien från vita, varvid Röda armén understöddes av en mäktig partisanrörelse, som uppstått bakom de vitas front.

Sommaren 1919 gav imperialisterna general Judenitj, som stod i spetsen för kontrarevolutionen i nordväst (i Baltikum, invid Petrograd), i uppdrag att avleda Röda arméns uppmärksamhet från östfronten genom ett anfall på Petrograd. Garnisonen på två fort utanför Petrograd gav efter för den kontrarevolutionära agitationen av f. d. officerare och gjorde myteri mot sovjetmakten, och i frontstaben avslöjades en kontrarevolutionär sammansvärjning. Fienden hotade Petrograd. Men tack vare de åtgärder sovjetmakten vidtog med arbetarnas och matrosernas understöd rensades de revolterande forten från vita. Judenitjs trupper led nederlag och Judenitj drevs tillbaka till Estland.

Judenitjs nederlag utanför Petrograd underlättade kampen mot Koltjak. I slutet av 1919 blev Koltjaks armé slutgiltigt slagen. Koltjak själv häktades och blev skjuten i Irkutsk efter revolutionskommitténs dom.
Sålunda var man färdig med Koltjak.

Om Koltjak sjöng folket i Sibirien en visa:

"Munderingen engelsk,
epåletten fransk,
tobaken japansk,
regenten från Omsk.
Munderingen slets ut
epåletten föll av
tobaken fördunsta,
regenten försvann."

Då interventionisterna såg, att Koltjak ej rättfärdigade de förhoppningar man fäst vid honom, ändrade de sin plan för angreppet mot Sovjetrepubliken. De trupper, som landsatts i Odessa måste dragas tillbaka, emedan interventionstrupperna vid beröringen med Sovjetrepublikens trupper smittades av den revolutionära andan och började revoltera mot sina imperialistiska herrar. Så gjorde de franska matroserna i Odessa myteri under André Martys ledning. Till följd härav var ententens uppmärksamhet nu, efter Koltjaks nederlag, framför allt riktad på general Denikin, Kornilovs stallbroder och organisatören av den "frivilliga armén". Denikin härjade vid denna tid mot sovjetmakten i söder, i Kubandistriktet. Ententen försåg hans armé med stora mängder utrustning och ammunition samt satte den i rörelse norrut mot sovjetmakten.

Således blev sydfronten denna gång huvudfront. Denikin började sitt egentliga fälttåg mot sovjetmakten sommaren 1919. Trotskij omintetgjorde arbetet på sydfronten och våra trupper led det ena nederlaget efter det andra. I mitten av oktober hade de vita bemäktigat sig hela Ukraina, tagit Orel och närmade sig Tula, som försåg vår armé med gevärsammunition, gevär och kulsprutor. De vita kom allt närmare Moskva. Sovjetrepublikens läge blev mer än allvarligt. Partiet slog alarm och kallade folket till motvärn. Lenin gav parollen: "Alla till kamp mot Denikin". Entusiasmerade av bolsjevikerna spände arbetarna och bönderna alla krafter för att slå ned fienden.

För att organisera Denikins krossande sände CK kamraterna Stalin, Vorosjilov, Ordsjonikidse och Budjonny till sydfronten. Trotskij avlägsnades från ledningen av Röda arméns operationer i söder. Före kamrat Stalins ankomst hade överbefälet för sydfronten tillsammans med Trotskij utarbetat en plan, enligt vilken huvudstöten mot Denikin skulle riktas från Tsaritsyn mot Novorossisk, genom Donstepperna, där Röda armén skulle ha varit tvungen att dra fram genom ett land utan vägar och genom områden med kosackbefolkning, av vilken en betydande del då befann sig under vitgardisternas inflytande. Kamrat Stalin underkastade denna plan en skarp kritik och förelade CK sin egen plan för Denikins krossande: att rikta huvudstöten över Charkov-Donbass-Rostov. Denna plan tryggade våra trupper en snabb frammarsch mot Denikin, tack vare den uppenbara sympati från befolkningen som vår armé skulle möta på sin väg genom arbetar- och bondeområden. Dessutom gav det täta järnvägsnätet i detta område möjlighet att säkra våra trupper en regelbunden försörjning med allt nödvändigt. Slutligen gav denna plan möjlighet att befria Donbass och tillförsäkra vårt land bränsle.

Partiets Centralkommitté godkände kamrat Stalins plan. Under andra hälften av oktober 1919 blev Denikin efter förbittrat motstånd slagen av Röda armén i avgörande drabbningar utanför Orel och vid Voronesj. Denikin började skyndsamt retirera och flydde redan mot söder, förföljd av våra trupper. I början av 1920 var hela Ukraina och Nordkaukasien befriade från vita.

Under de avgörande striderna på sydfronten drev imperialisterna ånyo Judenitjs kår mot Petrograd för att avleda våra krafter från södern och underlätta ställningen för Denikins trupper. De vita trängde ända fram till Petrograds stadsportar. Petrograds hjältemodiga proletariat försvarade med liv och blod revolutionens första stad. Kommunisterna gick som alltid i främsta leden. Efter förbittrade strider blev de vita slagna och ånyo vräkta tillbaka över vårt lands gränser - till Estland.

Sålunda var man färdig också med Denikin.

Efter Koltjaks och Denikins krossande inträdde en kortvarig andhämtningspaus.

Då imperialisterna såg, att de vitgardistiska trupperna var slagna, att interventionen ej lyckades och att sovjetmakten befästes över hela landet, medan i Västeuropa arbetarnas förbittring över interventionisternas krig mot Sovjetrepubliken tilltog, begynte de ändra sitt förhållande till Sovjetstaten. I januari 1920 fattade England, Frankrike och Italien beslut om att upphäva blockaden mot Sovjetryssland.

Därmed hade en betydelsefull bräsch slagits i interventionens mur.

Det betydde naturligtvis inte, att Sovjetstaten redan gjort slut på interventionen och inbördeskriget. Ännu återstod faran för angrepp från det imperialistiska Polens sida. Ännu var inte interventionstrupperna slutgiltigt utdrivna från Fjärran Östern, Transkaukasien och Krim. Men Sovjetlandet erhöll en tids andrum och kunde lägga ned mera kraft på det ekonomiska uppbygget. Partiet fick möjlighet att sysselsätta sig med de ekonomiska frågorna.

Under inbördeskrigets tid hade många kvalificerade arbetare lämnat produktionen till följd av att fabrikerna och verkstäderna stängts. Nu sände partiet de kvalificerade arbetarna tillbaka till produktionen för att arbeta inom sina fack. Några tusen kommunister beordrades till arbete på att återupprätta trafikväsendet, som befann sig i ett svårt läge. Utan att återupprätta trafiken var det omöjligt att på allvar gripa sig an med återupprättandet av industrins huvudgrenar. Arbetet med livsmedelsförsörjningen forcerades och förbättrades. Man började utarbeta en plan för Rysslands elektrifiering. Under vapen stod nära 5 miljoner rödarmister, vilka på grund av krigsfaran inte kunde demobiliseras. Därför överfördes några av Röda arméns delar till arbetsarméer för att användas på det ekonomiska uppbyggets område. Arbetar-och bondeförsvarsrådet ombildades till Arbets- och försvarsrådet (STO). Till dess hjälp bildades Statliga plankommissionen (Gosplan).

I denna situation öppnades partiets nionde kongress i slutet av mars 1920.

I kongressen deltog 554 delegater med beslutande röst, vilka representerade 611.978 partimedlemmar. Antalet delegater med rådgivande röst uppgick till 162.

Kongressen fastställde landets närmaste ekonomiska uppgifter på trafikväsendets och industrins område samt påvisade särskilt nödvändigheten av att fackföreningarna deltog i det ekonomiska uppbygget.

Särskild uppmärksamhet ägnade kongressen åt frågan om en enhetlig hushållningsplan, som i främsta rummet förutsåg höjandet av trafikväsendet, bränsleproduktionen och metallurgin. Den främsta platsen i denna plan intog frågan om elektrifiering av hela folkhushållningen, vilken Lenin uppställde som det "stora programmet för 10-20 år". På denna grundval utarbetades sedan den bekanta GOELRO - planen, som nu redan vida överträffats.

Kongressen slog tillbaka den "demokratiska centralismens" partifientliga grupp, som uppträdde mot enmansledningen och direktörernas personliga ansvarighet inom industrin samt försvarade en obegränsad "kollegialitet" och oansvarighet i industrins ledning. Huvudrollen i denna partifientliga grupp spelade Sapronov, Osinskij och V. Smirnov. De understöddes på kongressen av Rykov och Tomskij.

4. DE POLSKA PANERNAS ANFALL PÅ SOVJETLANDET.
GENERAL WRANGELS ANFALL. DEN POLSKA PLANEN RAMLAR.
WRANGELS KROSSANDE. INTERVENTIONENS SLUT.

Trots att Koltjak och Denikin krossats, trots att Sovjetlandet alltmera utvidgade sitt territorium och befriade Norra området, Turkestan, Sibirien, Don, Ukraina o. s. v. från vita och interventionstrupper, trots att ententen varit tvungen att upphäva blockaden mot Ryssland, ville ententstaterna fortfarande inte försona sig med tanken, att sovjetmakten visade sig vara orubblig, att den visade sig vara segrare. Därför beslöt de att göra ännu ett interventionsförsök mot Sovjetlandet. Denna gång beslöt interventionisterna att å ena sidan använda sig av den borgerliga kontrarevolutionära nationalisten Pilsudskij, den polska statens faktiska styresman, och å andra sidan general Wrangel, som på Krim samlade resterna av Denikins armé och därifrån hotade Donbass och Ukraina.

De så kallade panernas Polen och Wrangel - det var enligt Lenins uttryck den internationella imperialismens två händer, som försökte strypa Sovjetlandet.

Polackerna hade följande plan: att besätta den på högra sidan av Dnjepr befintliga delen av Sovjet-Ukraina och Sovjet-Bjeloryssland, att i dessa områden återställa de polska panernas välde, utvidga den polska statens gränser "från hav till hav", från Danzig till Odessa, samt som ersättning för den hjälp Wrangel skulle ge - bistå Wrangel i att slå Röda armén och återupprätta godsägarnas och kapitalisternas makt i Sovjetryssland.

Denna plan hade godkänts av ententstaterna.

Sovjetregeringens försök att inleda förhandlingar med Polen i syfte att bevara freden och förebygga kriget gav inga som helst resultat. Pilsudskij ville inte underhandla om fred. Pilsudskij ville krig. Han räknade med att de i striderna mot Koltjak och Denikin uttröttade röda trupperna inte skulle hålla stånd mot de polska truppernas angrepp.

Den kortvariga andhämtningspausen tog slut.

I april 1920 bröt de polska trupperna in över Sovjet-Ukrainas gränser och intog Kiev. Samtidigt gick Wrangel till offensiv och började hota Donbass.

Till svar på de polska truppernas angrepp gick de röda trupperna till kontraattack längs hela fronten. Sedan sydfrontens röda trupper befriat Kiev och drivit ut de polska panerna ur Ukraina och Bjeloryssland, trängde de i sin offensiventusiasm ända fram till portarna av Lwow i Galizien, medan västfrontens trupper närmade sig Warszawa. Det hela artade sig till fullständigt nederlag för de polska panernas trupper.

Men Trotskijs och hans anhängares misstänkliga verksamhet i Röda arméns huvudstab omintetgjorde Röda arméns framgångar. De röda truppernas offensiv på Västfronten i riktning mot Warszawa fördes - och härtill var Trotskij och Tuchatjevskij skyldiga - fullständigt oorganiserat: man lät inte trupperna befästa de erövrade positionerna, förtrupperna fördes alltför långt framåt, reserverna och ammunitionen lämnades alltför långt bakom fronten, förtrupperna -blev sålunda utan ammunition och reserver, frontlinjen drogs ut i det oändliga och följaktligen underlättades ett genombrott av fronten. Till följd av allt detta blev våra trupper, som lämnats utan ammunition, tvungna att retirera, när en mindre grupp polska trupper genombröt vår västfront på en av dess punkter. Sydfrontens trupper, vilka stod utanför Lwows portar och där ansatte polackerna, förbjöds av den sorgligt beryktade ordföranden för Revolutionära krigsrådet, Trotskij, att intaga Lwow, varjämte han gav order att ryttararmén, d. v. s. sydfrontens huvudstyrka, skulle förflyttas långt åt nordost för att, som det föregavs, komma västfronten till hjälp, ehuru det ej var svårt att förstå att Lwows intagande skulle varit den enda möjliga och bästa hjälpen åt västfronten. Men ryttararméns bortkommenderande från sydfronten och dess avmarsch från Lwow innebar i verkligheten ett återtåg av våra trupper också på sydfronten. Sålunda tvingades trupperna vid vår sydfront genom Trotskijs i skadegörarsyfte givna order att till de polska panernas glädje företa en obegriplig och på intet sätt motiverad reträtt.

Detta var direkt hjälp, men inte åt vår västfront, utan åt de polska panerna och ententen.

Om några dagar stoppades de polska truppernas frammarsch och våra trupper beredde sig till en ny kontraattack mot polackerna. Men då Polen ej hade krafter att fortsätta kriget och med största oro motsåg de rödas kontraattack, var det tvunget att avstå från sina anspråk på att besätta den på högra stranden av Dnjepr befintliga delen av Ukraina och Bjeloryssland samt föredrog att sluta fred med Ryssland. Den 20 oktober 1920 avslöts i Riga ett fredsfördrag med Polen, enligt vilket Polen fick behålla Galizien och en del av Bjeloryssland.

Sedan Sovjetrepubliken slutit fred med Polen, beslöt den att göra upp räkningen med Wrangel. Wrangel hade av engelsmännen och fransmännen erhållit de modernaste vapen, pansarbilar, tanks, flygplan och ammunition. Han hade vitgardistiska stormtrupper, huvudsakligen bestående av officerare. Men Wrangel hade ej lyckats samla några betydande styrkor av bönder och kosacker omkring de trupper han landsatt på Kuban och vid Don. Wrangel trängde likväl ända fram till Donbass och hotade vårt stenkolsområde. Sovjetmaktens ställning komplicerades ytterligare av att Röda armén vid denna tid var synnerligen uttröttad. Rödarmisterna måste rycka fram under oerhört svåra förhållanden, då de företog offensiven mot Wrangels trupper och samtidigt slog ned de anarkistiska Machnoband, som hjälpte Wrangel. Men trots att Wrangel var överlägsen i tekniskt avseende, trots att Röda armén ej hade några tanks, drev Röda armén Wrangel ut på Krimhalvön. I november 1920 intog de röda trupperna den av befästningar omgivna Perekop, ryckte in på Krim, slog ned Wrangels trupper och rensade Krim från vitgardister och interventionstrupper. Krim blev sovjetområde.

Med korsandet av de polska stormaktsplanerna och Wrangels tillintetgörande slutade interventionsperioden.

I slutet av 1920 inleddes Transkaukasiens befriande från förtrycket av de borgerliga nationalist-mussavatisterna i Aserbajdsjan, nationalmensjevikerna i Grusien och dasjnakerna i Armenien. Sovjetmakten segrade i Aserbajdsjan, Armenien och Grusien.

Men detta innebar ännu inte ett fullständigt slut på interventionen. Den japanska interventionen i Fjärran Östern varade ända till 1922. Dessutom gjordes nya försök att organisera intervention (ataman Semjonov och baron Ungern i öster, vitfinska interventionen i Karelen 1921). Men Sovjetlandets viktigaste fiender, interventionens huvudkrafter hade krossats mot slutet av 1920.

De utländska interventionisternas och de ryska vigardisternas krig mot Sovjeterna hade slutat med seger för Sovjeterna.

Sovjetrepubliken hade hävdat sin statliga oavhängighet, sin fria tillvaro.

Detta var slutet på den utländska militärinterventionen och inbördeskriget.

Detta var en historisk seger för sovjetmakten.

5. HUR OCH VARFÖR BESEGRADE SOVJETLANDET DEN ENGELSK-FRANSK-JAPANSK-POLSKA INTERVENTIONENS OCH DEN BORGERLIGA, GODSÄGAR OCH VITGARDISTISKA KONTRAREVOLUTIONENS FÖRENADE KRAFTER I RYSSLAND?

Om man betraktar den stora europeiska och amerikanska pressen under interventionstiden, kan man utan svårighet fastställa, att ingen enda bemärkt författare, vare sig militär eller civil, ingen enda kännare av militära frågor trodde på seger för sovjetmakten. Tvärtom, alla bemärkta författare, kännare av militärfrågor, revolutionshistoriker från alla länder och folk, så kallade vetenskapsmän - alla ropade de med en röst att sovjetmaktens dagar var räknade, att sovjetmaktens nederlag var oundvikligt.

I sin övertygelse om interventionens seger gick de ut ifrån, att Sovjetlandet ännu ej hade en konsoliderad Röd armé, att denna måste skapas så att säga på stående fot, medan interventionisterna och vitgardisterna hade en mer eller mindre färdig armé.

De utgick vidare ifrån, att Röda armén ej hade erfarna militärkadrer, enär majoriteten av dessa kadrer gått över till kontrarevolutionen, medan interventionisterna och vitgardisterna ägde sådana kadrer.

De utgick vidare ifrån, att Röda armén led brist på vapen och ammunition, att det som fanns var av dålig kvalitet till följd av den ryska krigsindustrins efterblivenhet och att Ryssland inte kunde erhålla krigsmaterial från andra länder, då det till följd av blockaden var instängt från alla håll, medan interventionsmakternas och vitgardisternas armé rikligt försågs och skulle komma att förses med förstklassiga vapen, ammunition och mundering.

De utgick slutligen ifrån, att interventionisternas och vitgardisternas armé vid denna tid besatt Rysslands rikaste livsmedelsområden, medan Röda armén var berövad sådana områden och led brist på proviant.

Och det var verkligen så, att alla dessa defekter och brister faktiskt var förhanden i Röda arméns truppdelar.

I detta avseende - men endast i detta avseende - hade herrar interventionister fullständigt rätt.

Hur skall det emellertid då förklaras, att Röda armén, som led av så allvarliga brister, besegrade interventionisternas och vitgardisternas armé, vilken var fri från dessa brister?

1. Röda armén segrade, emedan sovjetmakten, för vars skull Röda armén kämpade, följde en riktig politik, som stod i överensstämmelse med folkets intressen, emedan folket uppfattade och förstod denna politik som riktig, som sin egen politik samt understödde den till det sista.

Bolsjevikerna visste, att en armé, som kämpar för en oriktig politik, vilken ej har folkets understöd, inte kan segra. Just en sådan armé var interventionisternas och vitgardisternas armé. Interventionisternas och vitgardisternas armé hade allt: gamla erfarna officerare, förstklassig utrustning, ammunition, mundering och proviant. Det fattades endast ett: understöd och sympati från Rysslands folk, ty Rysslands folk ville och kunde ej understödja interventionisternas och de vitgardistiska "regenternas" folkfientliga politik. Och interventionisternas och vitgardisternas armé led nederlag.

2. Röda armén segrade, emedan den till det sista var trogen och hängiven sitt folk, varför folket också älskade och understödde den som en armé av sitt eget kött och blod. Röda armén är ett barn av folket, och om den är trogen sitt folk som en trofast son sin moder, kommer den att äga folkets understöd, den måste segra. Men en armé, som går emot sitt folk, måste lida nederlag.

3. Röda armén segrade, emedan sovjetmakten lyckades resa hela etappområdet, hela landet till tjänst för frontens intressen. En armé, som ej har ett starkt stöd bakom sig, vilket på allt sätt understödjer fronten, är dömd till nederlag. Bolsjevikerna visste detta och just därför förvandlade de landet till ett krigsläger, som försåg fronten med vapen, ammunition, mundering, proviant och förstärkningar.

4. Röda armén segrade, emedan: a) rödarmisterna förstod krigets mål och uppgifter och insåg deras riktighet; b) insikten om det riktiga i krigets mål och uppgifter stärkte hos dem disciplinandan och kampdugligheten; c) rödarmistmassorna presterade till följd därav i kampen mot fienderna mycket ofta exempellös självuppoffring och en massheroism utan motstycke.

5. Röda armén segrade, emedan den ledande kärnan av Röda armén både vid fronten och bakom fronten utgjordes av bolsjevikernas parti, enhetligt genom sin sammansvetsning och disciplin, starkt genom sin revolutionära anda och beredvillighet att påtaga sig vilka offer som helst för den gemensamma sakens framgång, oöverträffat i sin förmåga att organisera miljonmassorna och leda dem rätt i en komplicerad situation.

"Endast tack vare att partiet stod på vakt - sade Lenin - att partiet var strängt disciplinerat, emedan partiets auktoritet förenade alla förvaltningsorgan och institutioner, emedan tiotals, hundratals, tusentals och slutligen miljoner som en man följde den paroll som CK gav, och endast därför att oerhörda offer bragtes - endast därför kunde det under som skedde äga rum. Endast därför var vi i stånd att segra, trots det tvåfaldiga, trefaldiga och fyrfaldiga fälttåget av ententens imperialister och hela världens imperialister." (Lenin, Saml. verk, b. XXV, s. 96.)

6. Röda armén segrade, emedan: a) den förmådde att i sina led smida sådana militära ledare av en ny typ som Frunse, Vorosjilov, Budjonny och andra; b) i dess led kämpade sådana äkta folkhjältar som Kotovskij, Tjapajev, Laso, Sjtjors, Parchomenko och många andra; c) Röda arméns politiska upplysning omhänderhades av sådana ledarkrafter som Lenin, Stalin, Molotov, Kalinin, Sverdlov, Kaganovitj, Ordsjonikidse, Kirov, Kujbysjev, Mikojan, Sjdanov, Andrejev, Petrovskij, Jaroslavskij, Jesjov, Dsersjinskij, Sjtjadenko, Mechlis, Chrusjtjov, Sjvernik, Sjkirjatov och andra; d) Röda armén i sina led hade sådana framstående organisatörer och agitatorer som krigskommissarierna, vilka med sitt arbete sammansvetsade rödarmisternas led, ingöt hos dem disciplinens och tapperhetens anda, energiskt, snabbt och skoningslöst förebyggde enskilda befälspersoners förrädiska handlingar och tvärtom dristigt och bestämt stödde sådana befälhavares - både partimedlemmars och partilösas - auktoritet och ära, som bevisat sin hängivenhet för sovjetmakten och var i stånd att med fasthet handha ledningen av Röda arméns avdelningar.

"Utan krigskommissarien skulle vi ej ha någon Röd armé" - sade Lenin.

7. Röda armén segrade, emedan bakom de vitgardistiska arméernas front, bakom Koltjaks, Denikins, Krasnovs och Wrangels front bedrevs illegalt arbete av utomordentliga bolsjeviker, både partimedlemmar och partilösa, vilka reste arbetarna och bönderna till uppror mot interventionisterna och vitgardisterna, underminerade etappområdet för sovjetmaktens fiender och därigenom underlättade Röda arméns frammarsch. Det är allom bekant, att partisanerna i Ukraina, Sibirien, Fjärran Östern, Ural, Bjeloryssland och Volgaområdet, som undergrävde etappområdet för vitgardisterna och interventionstrupperna, gjorde Röda armén en ovärderlig tjänst.

8. Röda armén segrade, emedan Sovjetlandet inte stod ensamt i sin kamp mot den vitgardistiska kontrarevolutionen och den utländska interventionen, emedan sovjetmaktens kamp och dess framgångar framkallade sympati och hjälp av proletärerna i hela världen. På samma gång som imperialisterna bemödade sig att kväva Sovjetrepubliken med intervention och blockad, stod arbetarna i dessa imperialistiska länder på Sovjeternas sida och hjälpte dem. Deras kamp mot kapitalisterna i de mot Sovjetrepubliken fientliga länderna bidrog till att imperialisterna blev tvungna att avstå från interventionen. Arbetarna i England, Frankrike och andra i interventionen deltagande länder organiserade strejker, vägrade att lasta krigsmaterial till hjälp åt interventionstrupperna och de vitgardistiska generalerna, bildade "aktionskommittéer" under parollen: "Bort med händerna från Ryssland!".

"Så snart den internationella bourgeoisin lyfter sin hand mot oss - sade Lenin - gripes denna av dess egna arbetare." (Lenin, Saml. verk, b. XXV, s. 405.)

KORT SAMMANFATTNING

Slagna av Oktoberrevolutionen ingår godsägarna och kapitalisterna tillsammans med de vitgardistiska generalerna på bekostnad av sitt fosterlands intressen avtal med regeringarna i entent-länderna om ett gemensamt militärangrepp mot Sovjetlandet och om sovjetmaktens störtande. På denna grundval organiseras ententens militära intervention och vitgardistiska resningar i Rysslands gränsområden, med påföljd att Ryssland avskäres från livsmedels- och råämnesområdena.

Tysklands militära nederlag och likviderandet av kriget mellan de två imperialistiska koalitionerna i Europa leder till ententens stärkande, till stärkande av interventionen, skapar nya svårigheter för Sovjetlandet.

Revolutionen i Tyskland och den revolutionära rörelsen, som börjat i Europas länder, skapar däremot en för sovjetmakten gynnsam internationell situation och Sovjetlandets ställning förbättras.

Bolsjevikpartiet reser arbetarna och bönderna till ett fosterländskt krig mot de utländska inkräktarna och bourgeoisins och godsägarnas vitgardistiska koppel. Sovjetrepubliken och dess Röda armé slår ned den ena efter den andra av ententens hejdukar: Koltjak, Judenitj, Denikin, Krasnov, Wrangel, vräker ut ytterligare en ententagent - Pilsudskij - ur Ukraina och Bjeloryssland och slår sålunda tillbaka den utländska militära interventionen, driver ut dess trupper över Sovjetlandets gränser.

Således slutar det internationella kapitalets första militärangrepp mot socialismens land med ett fullständigt sammanbrott.

Socialistrevolutionärernas, mensjevikernas, anarkisternas och nationalisternas partier, som blivit slagna av revolutionen, stödjer under interventionsperioden de vitgardistiska generalerna och interventionisterna, anstiftar kontrarevolutionära sammansvärjningar mot Sovjetrepubliken, organiserar terror mot sovjetledare. Dessa partier, som före Oktoberrevolutionen haft ett visst inflytande inom arbetarklassen, avslöjar sig under inbördeskriget fullständigt i folkmassornas ögon som kontrarevolutionära partier.

Inbördeskrigets och interventionens period var en period av politisk undergång för dessa partier och slutgiltig triumf för det kommunistiska partiet i Sovjetlandet.