FJÄRDE KAPITLET

Mensjevikerna och bolsjevikerna under den stolypinska reaktionens period. Bolsjevikerna formerar sig i ett självständigt marxistiskt parti. (1908-1 912)

1. STOLYPINREAKTIONEN. UPPLÖSNINGEN BLAND DE INTELLEKTUELLAS OPPOSITIONSSKIKT. FÖRFALLSTENDENSER. EN DEL AV DE INTELLEKTUELLA I PARTIET ÖVERGÅR TILL MARXISMENS FIENDELÄGER. FÖRSÖKEN ATT REVIDERA MARXISMENS TEORI. LENINS AVRÄKNING MED REVISIONISTERNA I SIN BOK "MATERIALISM OCH EMPIRIOKRITICISM" SAMT FÖRSVARET AV DET MARXISTISKA PARTIETS TEORETISKA GRUNDVALAR.

Andra Riksduman upplöstes av tsarregeringen den 3 juni 1907. Denna dag brukar i historien kallas dagen för statskuppen av den 3 juni. Tsarregeringen utfärdade en ny lag om val till tredje Riksduman och handlade härmed i strid med sitt eget manifest av den 17 oktober 1905, ty enligt detta manifest fick den utfärda nya lagar endast i samförstånd med duman. Andra dumans socialdemokratiska fraktion ställdes inför domstol, arbetarklassens representanter sändes till straffarbete och deporterades för tvångsbosättning.

Den nya vallagen var så avfattad, att antalet representanter för godsägarna samt handels- och industribourgeoisin i duman betydligt ökades. Samtidigt förminskades det redan förut ringa antalet representanter för bönderna och arbetarna flera gånger om.

Tredje duman var till sin sammansättning en svarthundra- och kadettduma. Av inalles 442 deputerade hade högern (svarthundra-folket) 171, oktobristerna och medlemmar av med dem besläktade grupper 113, kadetterna och medlemmar av dem närstående grupper 101, trudovikerna [i Småborgerlig gruppering, som bildades 1906 i första Riksduman av en del bondedeputerade och som leddes av socialistrevolutionära intellektuella. - övers. ] 13 och socialdemokraterna 18 Högermännen (de kallades så, emedan de i duman satt på högra sidan) representerade arbetarnas och böndernas värsta fiender de feodala godsägarnas svarthundraelement, som lät prygla och skjuta ned massor av bönder vid bonderörelsens kuvande, som organiserade judepogromer, överfall mot arbetardemonstrationer och bestialiska brandanläggningar mot lokaler, där möten pågick under revolutionsdagarna. Högern gick in för det brutalaste undertryckande av de arbetande, för en oinskränkt tsarmakt, mot tsarmanifestet av den 17 oktober 1905.

Nära högern i duman stod oktobristernas parti eller "Förbundet av den 17 oktober". Oktobristerna representerade det industriella storkapitalets och de storgodsägares intressen, som bedrev kapitalistiskt jordbruk (vid revolutionens utbrott 1905 gick en betydande del kadetter, som var storgodsägare, över till oktobristerna). Oktobristerna skilde sig från högern endast däri, att de erkände - och det bara i ord - manifestet av den 17 oktober. Oktobristerna understödde helt tsarregeringens såväl inrikes- som utrikespolitik.

Kadetterna eller det "konstitutionellt-demokratiska" partiet hade i tredje duman mindre mandat än det haft i första och andra dumorna. Detta förklaras av att en del av godsägarrösterna gått över från kadetterna till oktobristerna.

I tredje duman var också en fåtalig grupp småborgerliga demokrater, de så kallade trudovikerna, representerade. I duman vacklade trudovikerna mellan kadetterna och arbetardemokratin (bolsjevikerna). Lenin visade, att ehuru trudovikerna var oerhört svaga i duman, så representerade de massor, bondemassorna. Trudovikernas vacklan mellan kadetterna och arbetardemokratin var en oundviklig följd av småbrukarnas klassläge. Lenin ställde den uppgiften för de bolsjevikiska deputeradena, arbetardemokratin, att "hjälpa de svaga småborgerliga demokraterna, rycka dem undan liberalernas inflytande, sammansvetsa demokratins läger mot de kontrarevolutionära kadetterna och inte endast mot högern ..." (Lenin.Saml. verk, b, XV, s. 486.)

Såväl under 1905 års revolution som särskilt efter dess nederlag framträdde kadetterna alltmera som en kontrarevolutionär kraft. De kastade alltmera av sig den "demokratiska" masken och uppträdde som äkta monarkister, som tsarismens försvarare. 1909 utgav en grupp mycket bemärkta kadettförfattare samlingsverket "Vjechi" (Milstolpar), i vilket kadetterna i bourgeoisins namn uttalade ett tack till tsarismen för revolutionens undertryckande. Slaviskt krypande inför tsarregeringen, knutpiskans och galgens regering, skrev kadetterna öppet, att man måste "välsigna denna makt, den enda som med sina bajonetter och fängelser ännu värnar oss (det vill säga den liberala bourgeoisin) mot folkraseriet".

Sedan tsarregeringen fördrivit andra Riksduman och anställt räfst med den socialdemokratiska fraktionen i Riksduman, började den vidtaga skärpta åtgärder för att slå sönder proletariatets politiska och ekonomiska organisationer. Straffängelserna, tukthusen och förvisningsorterna överfylldes med revolutionärer. I fängelserna piskades revolutionärerna bestialiskt och utsattes för tortyr och grymheter. Svarthundramännens terror rasade för fullt. Tsarminister Stolypin täckte landet med galgar. Flera tusen revolutionärer avrättades. Galgen kallades på den tiden "stolypinska slipsen".

Vid kuvandet av arbetarnas och böndernas revolutionära rörelse kunde tsarregeringen inte inskränka sig till enbart förtrycksåtgärder, straffexpeditioner, arkebusering, fängelse och tukthus. Den tsaristiska regeringen såg med största oro, att böndernas naiva tro på "lille far tsaren" allt mera försvann. Den tillgrep därför en stor manöver, umgicks med tanken på att skapa sig ett starkt stöd på landsbygden i form av en talrik klass av lantbourgeoisi - kulakerna.

Den 9 november 1906 utfärdade Stolypin en ny jordlag om böndernas avskiljande från byalaget till självägande jordbrukare. Enligt den stolypinska jordlagen förintades byalagsjordbruket. Man föreslog varje bonde att ta sin jordandel i enskild ägo och avskilja sig från byalaget. Bonden kunde sälja sin jordlott, vilket han tidigare inte haft rätt till. Bykommunen var skyldig att tilldela de bönder, som utträdde ur byalaget, jord på ett ställe (chutor - självägande jordbruk; otrub - avskiftad jord).

De rika bönderna - kulakerna - fick härvid möjlighet att till billigt pris köpa upp jord av de mindre bemedlade bönderna. Under loppet av några år efter denna lags utfärdande hade över en miljon mindre bemedlade bönder fullständigt berövats sin jord och ruinerats. Allt eftersom de mindre bemedlade bönderna berövades sin jord, växte antalet självägande jordbruk och avskiftade jordområden, som ägdes av kulaker. Ibland var dessa riktiga lantgods, där man i stort omfång använde sig av lönarbete - lantarbetare. Regeringen tvingade bönderna att tilldela de utskiftade kulakerna byalagets bästa jord.

Om godsägarna hade roffat åt sig bondejord vid böndernas "befrielse", så började nu kulakerna roffa åt sig byalagsjord, i det de erhöll de bästa jordstyckena och till billigt pris köpte upp fattigböndernas jordandelar.

Tsarregeringen beviljade kulakerna betydande lån för inköp av jord och för att inrätta sig på de avskiftade gårdarna. Stolypin ville av kulakerna göra små godsägare, det tsaristiska självhärskardömets trogna försvarare.
Under nio år (från 1906 till 1915) utskiftades från byalagen inalles över två miljoner gårdsägare.

Stolypinpolitiken försämrade ytterligare de jordfattiga böndernas och fattigböndernas ställning. Böndernas differentiering ökades. Sammanstötningar mellan bönderna och de utskiftade kulakerna började förekomma.

Samtidigt började bönderna inse, att de inte skulle komma att få någon godsägarjord, så länge tsarregeringen och kadettgods-ägarnas Riksduma existerade.

Under de år, då utskiftandet till självägande jordbruk ökade (1907-1909), avtog till en början bonderörelsen, men snart - 1910-1911 och senare - tilltog den alltmera och riktade sig mot godsägarna och de utskiftade kulakerna på basis av sammanstötningarna mellan byalagens medlemmar och utskiftesbönderna.

Även inom industrin försiggick betydande förändringar efter revolutionen. Industrins koncentration ökade betydligt, det vill säga att industrin utvecklades till allt större företag och förenades i händerna på allt mäktigare kapitalistiska grupper. Redan före revolutionen 1905 hade kapitalisterna börjat sammansluta sig i förbund för att höja priserna på varorna inom landet samt lägga den extraprofit de vunnit till fonden för exportens stimulerande, så att det skulle bli möjligt att till ett lågt pris kasta ut varor på utlandsmarknaden och erövra marknader i utlandet. Sådana förbund, sådana kapitalistsammanslutningar (monopol) kallades truster och syndikat. Efter revolutionen ökade antalet kapitalistiska truster och syndikat ännu mera. Likaså ökade antalet storbanker och deras roll i industrin växte. Tillströmningen av utländskt kapital till Ryssland tilltog.

Således blev kapitalismen i Ryssland allt mera en monopolistisk, imperialistisk kapitalism.

Efter några års stagnation inträdde åter livaktighet i industrin: utvinningen av kol, metall och olja samt produktionen av textilvaror och socker ökades. Spannmålsexporten till utlandet steg kraftigt.

Ehuru Ryssland vid denna tid i viss mån tog ett steg framåt i industrin, var det fortfarande ett efterblivet land i jämförelse med Västeuropa samt avhängigt av utländska kapitalister. I Ryssland hade ännu inte upprättats någon produktion av arbets- och andra maskiner - dessa infördes från utlandet. Det fanns inte heller någon automobilindustri, ingen kemisk industri, ingen framställning av konstgödning. Även ifråga om tillverkningen av krigsmaterial låg Ryssland efter de andra kapitalistiska länderna.

Lenin påvisade den låga metallförbrukningen i Ryssland som ett tecken på dess efterblivenhet och skrev:

"Under det halva århundrade som gått sedan bondebefrielsen, har järnförbrukningen i Ryssland ökat femdubbelt, men Ryssland förblir i alla fåll ett otroligt, oerhört efterblivet land, fattigt och halvbarbariskt, ifråga om utrustning med moderna produktionsredskap fyra gånger sämre än England, fem gånger sämre än Tyskland och tio gånger sämre än Amerika." (Lenin.Saml. verk, b. XVI, s. 543.)

En direkt följd av Rysslands ekonomiska och politiska efterblivenhet var såväl den ryska kapitalismens som också själva tsarismens avhängighet av den västeuropeiska kapitalismen.

Detta kom till uttryck i att sådana ytterst viktiga folkhushållningsgrenar som kolet, oljan, elektriska industrin och metallurgin befann sig i händerna på det utländska kapitalet och att det tsaristiska Ryssland var tvunget att införa nästan alla maskiner och all maskinell utrustning från utlandet.

Detta kom till uttryck i de betungande utlandslånen, till vars räntor tsarismen årligen pressade ut många hundra miljoner rubel av befolkningen.

Detta kom till uttryck i de hemliga fördragen med de "allierade", enligt vilka tsarismen förband sig att i händelse av krig leverera miljontals ryska soldater till de imperialistiska fronterna för att understödja de "allierade" och trygga de engelsk-franska kapitalisternas svindlande profiter.

Stolypinreaktionens år utmärkte sig särskilt genom gangsteröverfall av gendarmer och poliser, tsarprovokatörer och svarthundraband på arbetarklassen. Men det var inte bara tsarens hantlangare, som förföljde arbetarna med våldsdåd. Fabriksägare och brukspatroner stod dem inte efter i detta avseende och skärpte särskilt sin offensiv mot arbetarklassen under de år, då det rådde stagnation i industrin och arbetslösheten tilltog. Fabriksägarna företog massavskedanden av arbetare (lockouter), förde "svarta listor", där klassmedvetna arbetare, vilka aktivt deltagit i strejker antecknades. Den som blivit uppförd på "svarta listan" eller i "svarta boken" togs inte i arbete på något enda av de företag, som tillhörde fabriksägarnas förbund inom respektive industrigren. Lönesatserna sänktes redan 1908 med 10-15 procent. Arbetsdagen förlängdes överallt till 10-12 timmar. Plundringssystemet med böter började ånyo florera.

Revolutionens nederlag 1905 förorsakade förfall och upplösning bland revolutionens medlöpare. Speciellt ökade upplösningen och förfallstendenserna bland de intellektuella. De medlöpare ur borgerlig miljö, vilka inträtt i revolutionens led under dess stormande uppsvingsperiod, lämnade partiet under reaktionens dagar. En del av dem gick över till de öppna revolutionsfiendernas läger, en del satte sig fast i de legala föreningar av arbetarklassen, som förblivit orörda, och bemödade sig att leda proletariatet bort från revolutionens väg och att diskreditera proletariatets revolutionära parti. Vid sin avmarsch från revolutionen bemödade sig medlöparna att anpassa sig till reaktionen, att finna sig tillrätta med tsarismen.

Tsarregeringen utnyttjade revolutionens nederlag till att värva de fegaste och mest egoistiskt inställda av revolutionens medlöpare till sina agenter - till provokatörer. De nedriga judasprovokatörer, som tsarochranan sände in i arbetar- och partiorganisationerna, spionerade inom dessa och förrådde revolutionärerna.

Kontrarevolutionens offensiv försiggick också på den ideologiska fronten. Det framträdde en hel skara skriftställare, som kom på modet, och som "kritiserade" och "avfärdade" marxismen, bespottade och hånade revolutionen, prisade förräderiet och lovsjöng den sexuella demoraliseringen under skylten av "personlighets-kult".

På filosofins område stärktes försöken till "kritik", till revision av marxismen, och likaså framträdde alla möjliga religiösa riktningar, maskerade med föregivet "vetenskapliga" bevisföringar.

"Kritiken" av marxismen kom på modet.

Alla dessa herrar, oavsett all deras brokighet, fullföljde ett och samma syfte: att draga massorna bort från revolutionen.

Förfallstendenserna och modfälldheten grep också en del av de intellektuella i partiet, vilka räknade sig som marxister, men som aldrig stått fast på marxismens positioner. Bland dessa fanns sådana författare som Bogdanov, Basarov, Lunatjarskij (vilka anslutit sig till bolsjevikerna 1905), samt Jusjkevitj och Valentinov (mensjeviker). De tog samtidigt upp "kritik" mot marxismens filosofiskt-teoretiska grundsatser, d. v. s. mot den dialektiska materialismen, samt mot dess vetenskapligt-historiska grundsatser, d. v. s. mot den historiska materialismen. Denna kritik skilde sig från vanlig kritik däri, att den ej fördes öppet och ärligt utan beslöjat och hycklande under flaggen av "försvar" för marxismens huvudpositioner. Vi är - sade de - i huvudsak marxister, men vi skulle vilja "förbättra" marxismen, befria den från några grundsatser. I själva verket var de fientliga mot marxismen, ty de försökte att undergräva marxismens teoretiska grundval, ehuru de i ord hycklande förnekade sin fientlighet mot marxismen och fortsatte sitt dubbelspel med att kalla sig marxister. Det farliga i denna hycklande kritik bestod i att den var avsedd att lura de meniga partiarbetarna och kunde föra dem på villovägar. Och ju mera hycklande denna kritik, som gick ut på att undergräva marxismens teoretiska grundval, fördes, desto farligare blev den för partiet, ty dess närmare anslöt den sig till reaktionens allmänna fälttåg mot partiet, mot revolutionen. En del av de intellektuella, som lämnat marxismen, gick så långt att de började predika nödvändigheten av att skapa en ny religion (de s. k. "gudasökarna" och "gudaskaparna").

Marxisterna stod inför uppgiften att oförtövat ge dessa på den marxistiska teorins område urartade elementen ett ordentligt svar, rycka masken av dem, slutgiltigt avslöja dem och på så sätt hävda det marxistiska partiets teoretiska grundsatser.

Man hade kunnat vänta sig att Plechanov och hans mensjevikiska vänner, vilka kallade sig "marxismens kända teoretiker", skulle gripa sig an med denna uppgift. Men de föredrog att draga sig ur affären genom att skriva ett par obetydliga artiklar i kritisk kåseristil och sedan försvinna från scenen.

Det var Lenin som fullgjorde denna uppgift i sin berömda bok "Materialism och empiriokriticism", vilken utkom år 1909.

"På mindre än ett halvt år - skrev Lenin i denna bok - har utkommit fyra böcker, vilka i huvudsak och nästan helt ägnats åt angrepp mot den dialektiska materialismen. Hit hör främst 'Korta uppsatser om (? borde heta: mot) marxismens filosofi', S:t Petersburg, 1908, en samling artiklar av Basarov, Bogdanov, Lunatjarskij, Berman, Gelfond, Jusjkevitj och Suvorov; vidare böckerna: Jusjkevitj: 'Materialism och kritisk realism', Berman: 'Dialektiken i den moderna kunskapsteorins ljus', Valentinov: 'Marxismens filosofiska konstruktioner'... Alla dessa personer, som - trots skarpa differenser i politiska åsikter - är förenade genom fiendskapen mot den dialektiska materialismen gör samtidigt anspråk på att vara marxister i filosofin! Engels' dialektik är 'mystik' - säger Berman, Engels' åsikter är 'föråldrade' - framkastar Basarov i förbifarten som något självklart - materialismen visar sig vara vederlagd av våra djärva krigare, vilka stolt åberopar sig på den 'moderna kunskapsteorin', på den 'nyaste filosofin' (eller den 'nyaste positivismen'), på 'den moderna naturvetenskapens filosofi' eller till och med på 'det XX århundradets naturvetenskaps filosofi'." (Lenin.Saml. verk, b. XIII, s. 11.)

I sitt svar till Lunatjarskij, som till försvar för sina vänner - revisionisterna inom filosofin - sade: "måhända tar vi fel, men vi söker" - skrev Lenin:

"Vad mig beträffar, så är jag också en 'sökare' inom filosofin. Nämligen: i de föreliggande anteckningarna (det är fråga om boken: 'Materialism och empiriokriticism' - Red.) har jag ställt mig uppgiften att försöka finna ut, på vad de personer vrickat sig, som under marxismens skylt serverar någonting så otroligt tilltrasslat, förvirrat och reaktionärt." (Sammastädes, s. 12.) I verkligheten gick Lenins bok likväl långt utöver ramen för denna anspråkslösa uppgift. I själva verket är Lenins bok inte endast en kritik av Bogdanov, Jusjkevitj, Basarov, Valentinov och deras filosofiska lärare: Avenarius och Mach, vilka i sina verk försökte servera en förfinad och slätkammad idealism som motvikt till den marxistiska materialismen. Lenins bok är på samma gång ett försvar av marxismens teoretiska grundsatser - den dialektiska och den historiska materialismen - samt ett materialistiskt förallmänligande av allt det viktiga och väsentliga av det, som vetenskapen och framför allt naturvetenskapen uppnått under en hel historisk period, under perioden från Engels' död till publicerandet av Lenins bok "Materialism och empiriokriticism". Sedan Lenin på behörigt sätt grundligt kritiserat de ryska empiriokritikerna och deras utländska lärare, kommer han i sin bok till följande slutsatser mot den filosofiskt-teoretiska revisionismen:

1. "En alltmera raffinerad förvrängning av marxismen, en allt mera raffinerad förfalskning av de antimaterialistiska lärorna efter marxismen - det är vad som karakteriserar den moderna revisionismen både i den politiska ekonomin, i taktikfrågorna och i filosofin överhuvud taget" (sammastädes, s. 270);

2. "Hela Machs och Avenarius' skola är på väg till idealismen" (sammastädes, s. 291);

3. "Våra machister har alla fastnat i idealismen" (sammastädes, s. 282);

4. "Bakom empiriokriticismens kunskapsteoretiska skolastik kan man inte undgå att se partiernas kamp inom filosofin, en kamp som i sista hand ger uttryck åt tendenserna och ideologin hos det moderna samhällets fientliga klasser" (sammastädes, s. 292);

5. "Empiriokriticismens objektiva, dess klassroll reducerar sig helt till lakejtjänst åt fideisterna" (reaktionärer, som ger tron företräde framför vetenskapen. - Red.) "i deras kamp mot materialismen i allmänhet och mot den historiska materialismen isynnerhet" (sammastädes, s. 292);

6. "Den filosofiska idealismen är... vägen till prästerlig obskurantism" (Lenin.Saml. verk, b. XIII, s. 304.) För att kunna uppskatta den kolossala betydelse Lenins bok har i vårt partis historia och förstå, vilken teoretisk rikedom Lenin försvarade mot alla slags revisionister och urartade element under den stolypinska reaktionsperioden, är det nödvändigt att, om än i korthet, lära känna grundvalarna för den dialektiska och den historiska materialismen.

Det är så mycket nödvändigare, som den dialektiska och den historiska materialismen utgör kommunismens teoretiska fundament, det marxistiska partiets teoretiska grundvalar, och varje aktiv medarbetare i vårt parti är förpliktad att känna och följaktligen tillägna sig dessa grundvalar. Alltså:

1. Vad är den dialektiska materialismen?

2. Vad är den historiska materialismen?

2. OM DEN DIALEKTISKA OCH DEN HISTORISKA MATERIALISMEN.

Den dialektiska materialismen är det marxistiskt-leninska partiets världsåskådning. Denna världsåskådning kallas dialektisk materialism, emedan dess inställning till naturföreteelserna, dess metod att studera naturföreteelserna, dess metod att lära känna dessa företeelser är dialektisk, medan dess tolkning av naturföreteelserna, dess uppfattning av naturföreteelserna, dess teori är materialistisk.

Den historiska materialismen är utsträckandet av den dialektiska materialismens teser på studiet av det samhälleliga livet, tillämpandet av den dialektiska materialismens teser på samhällslivets företeelser, på studiet av samhället, på studiet av samhällets historia.

Då Marx och Engels karakteriserar sin dialektiska metod, åberopar de sig vanligen på Hegel som den filosof, vilken formulerat dialektikens grunddrag. Detta innebär likväl inte, att Marx' och Engels' dialektik är identisk med Hegels dialektik. I verkligheten tog Marx och Engels från Hegels dialektik endast dess "rationella kärna", kastade bort det hegelska idealistiska skalet och utvecklade dialektiken vidare för att ge den en modern vetenskaplig gestalt.

"Min dialektiska metod - säger Marx - är till sin grundval inte endast olik den hegelska, utan dess direkta motsats. För Hegel är tänkandets process, som han under namnet idé rent av förvandlar till ett självständigt subjekt, det verkligas demiurg (skapare) och verkligheten blott dess yttre fenomen. För mig är tvärtom det ideella intet annat än det materiella, omsatt och översatt i människans hjärna." (Karl Marx, Efterord till andra upplagan av "Kapitalets" första band. "Kapitalet", b. I, s. 14.)

Då Marx och Engels karakteriserade sin materialism, åberopade de sig vanligen på Feuerbach som den filosof, vilken återinsatt materialismen i dess rättigheter. Detta innebär likväl inte, att Marx' och Engels' materialism är identisk med Feuerbachs materialism.

I verkligheten tog Marx och Engels från Feuerbachs materialism dess "grundkärna", utvecklade den vidare till materialismens vetenskapligt-filosofiska teori och kastade bort dess idealistiska och religiöst etiska avlagringar. Det är känt att Feuerbach, som i grunden var materialist, revolterade mot benämningen materialism. Engels förklarade flera gånger, att Feuerbach "trots den (materialistiska) 'grundvalen' förblev fången i de gamla idealistiska banden", att "Feuerbachs verkliga idealism" träder i dagen "så snart vi kommer in på hans religionsfilosofi och etik". (Karl Marx, Ausgewählte Werke. b. I, s. 443, 445.)

Ordet dialektik kommer från det grekiska ordet "dialego", som betyder att samtala, att polemisera. Med dialektik förstod man i antiken konsten att uppnå sanningen genom att avslöja motsägelserna i motståndarens resonemang och övervinna dessa motsägelser. I antiken ansåg en del filosofer, att det bästa medlet att få fram sanningen var att avslöja motsägelserna i tänkandet och sammanstötningen mellan mot varandra stående meningar. Detta dialektiska sätt att tänka, som senare utsträcktes till naturföreteelserna, förvandlades till den dialektiska metoden för uppfattandet av naturen, vilken betraktade naturföreteelserna som evigt befinnande sig i rörelse och förändring och naturens utveckling som resultatet av utvecklingen av motsägelserna i naturen, som resultatet av de mot varandra stående krafternas växelverkan i naturen.

Till sitt väsen står dialektiken i direkt motsättning till metafysiken.

1. Den marxistiska dialektiska metoden kännetecknas av följande grunddrag:

a) I motsats till metafysiken betraktar dialektiken naturen ej som en tillfällig anhopning av föremål och företeelser, vilka är lösryckta från varandra, isolerade från varandra och oberoende av varandra, utan som ett sammanhängande enhetligt helt, varvid föremålen och företeelserna är organiskt förbundna med varandra, är beroende av varandra och betingar varandra.

Därför anser den dialektiska metoden, att ingen enda företeelse i naturen kan förstås, om man tar den isolerat, utan samband med de omgivande företeelserna, ty varje företeelse på vilket område av naturen som helst kan förvandlas till en meningslöshet, om man betraktar den utan sammanhang med de omgivande betingelserna, lösryckt från dem, och tvärtom, varje företeelse kan förstås och motiveras, om den betraktas i sitt oupplösliga samband med de omgivande företeelserna, i sitt beroende av de omgivande företeelserna.

b) I motsats till metafysiken betraktar dialektiken naturen ej som ett tillstånd av vila och orörlighet, stillastående och oföränderlighet, utan som ett tillstånd av oavbruten rörelse och förändring, oavbruten förnyelse och utveckling, där ständigt någonting uppstår och utvecklas, någonting förstöres och upphör att leva.

Därför kräver den dialektiska metoden, att företeelserna betraktas ej endast ur synpunkten av deras ömsesidiga samband och beroende, utan också ur synpunkten av deras rörelse, deras förändring, deras utveckling, ur synpunkten av deras uppkomst och bortdöende.

För den dialektiska metoden är ej det framför allt viktigt, som i innevarande ögonblick synes varaktigt, men som redan börjar dö bort, utan det som uppstår och utvecklas, även om det i innevarande ögonblick synes ovaraktigt, ty oemotståndligt är endast det som uppstår och utvecklas.

"Hela naturen - säger Engels - från det minsta till det största, från sandkornen till solarna, från protiderna (de levande urcellerna - Red.) till människan" befinner sig "i evig uppkomst och undergång, i en oupphörlig ström, i rastlös rörelse och förändring". (Friedrich Engels, Dialektik der Natur, Marx-Engels Gesamtausgabe, s. 491.)

Därför tar, som Engels säger, dialektiken "tingen och deras begreppsmässiga avbilder huvudsakligen i deras sammanhang, deras sammankoppling, deras rörelse, deras uppkomst och undergång." (Sammastädes, s. 25.)

c) I motsats till metafysiken betraktar dialektiken utvecklingsprocessen ej som en enkel växandets process, där de kvantitativa förändringarna inte leder till kvalitativa förändringar, utan som en sådan utveckling, vilken går över från obetydande och dolda kvantitativa förändringar till öppna förändringar, till grundläggande förändringar, till kvalitativa förändringar, där de kvalitativa förändringarna ej framträder successivt, utan snabbt, plötsligt, i form av en språngartad övergång från det ena tillståndet till det andra, ej framträder tillfälligt utan lagbundet, framträder som resultat av de omärkliga och successiva kvantitativa förändringarnas anhopning.

Därför anser den dialektiska metoden, att utvecklingsprocessen ej får förstås som en rörelse i cirkel, ej som ett enkelt upprepande av det förgångna, utan som en framåtskridande rörelse, som rörelse längs en uppåtgående linje, som övergång från det gamla kvalitativa tillståndet till ett nytt kvalitativt tillstånd, som utveckling från det enkla till det komplicerade, från det lägre till det högre.

"Naturen - säger Engels - är dialektikens probersten, och vi måste säga om den moderna naturvetenskapen, att den levererat ett ytterst rikligt, med varje dag ökande material för detta prov och därmed bevisat, att det i naturen sist och slutligen går dialektiskt och inte metafysiskt till, att den inte rör sig i en ständigt upprepad cirkels eviga enahanda, utan genomgår en verklig historia. Här måste framför allt Darwin nämnas, vilken gav den metafysiska naturuppfattningen den kraftigaste stöt med sitt bevis att hela den nuvarande organiska naturen, växterna och djuren och därmed också människan, är produkten av en genom miljoner år fortsatt utvecklingsprocess." (Friedrich Engels, Anti-Dühring, Marx-Engels Gesamtausgabe, s. 25.) Karakteriserande den dialektiska utvecklingen som en övergång från kvantitativa förändringar till kvalitativa, sade Engels:

"I fysiken ... är varje förändring en övergång från kvantitet till kvalitet - en följd av kvantitativ förändring av den rörelsemängd i någon som helst form, som är inneboende i kroppen eller tillförts den. 'Så har exempelvis vattnets temperatur i första hand ingen betydelse för dess droppbart flytande tillstånd; men vid ökning eller minskning av det flytande vattnets temperatur inträder ett ögonblick, då detta sammanhangstillstånd förändras och vattnet i ena fallet förvandlas till ånga och i andra fallet till is' ... Så kräves det en bestämd minimiströmstyrka för att bringa platinatråden i en elektrisk glödlampa till att glöda; så har varje metall sin glöd- och smältvärme, så varje vätska sin vid ett känt tryck bestämda frys- och kokpunkt - såvitt våra medel tillåter oss att frambringa respektive temperatur; så har slutligen också varje gas sin kritiska punkt, där tryck och avkylning förvandlar den till flytande tillstånd ... De så kallade fysikens konstanter" (övergångspunkter från det ena tillståndet till det andra. - Red.) "är till största delen ingenting annat än beteckningar på knutpunkter, där kvantitativ" (förändring) "ökning eller minskning av rörelsen framkallar en kvalitativ ändring i den ifrågavarande kroppens tillstånd, där således kvantiteten slår över i kvalitet." (Sammastädes, s. 502-503.) I det Engels sedan går över till kemin, säger han:

"Kemin kan man beteckna som vetenskapen om kropparnas kvalitativa förändringar till följd av förändrad kvantitativ sammansättning. Det visste redan Hegel själv . . . Exempelvis syret: om tre atomer förenar sig till en molekyl i stället för de två vanliga, så har vi ozon, en kropp, som genom lukt och verkan mycket bestämt skiljer sig från vanligt syre. För att ej tala om de olika proportioner, i vilka syret förenar sig med kväve eller svavel, och av vilka var och en bildar en kropp, som kvalitativt skiljer sig från alla de andra!" (Sammastädes, s. 503.) Och till slut säger Engels i sin kritik av Dühring, som gnatar på Hegel allt vad han kan och på samma gång i all stillhet lånar av honom den kända tesen att övergången från den osinnliga världens rike till förnimmandets rike, från den oorganiska världens rike till det organiska livets rike är ett språng in i ett nytt tillstånd:

"Detta är hela den hegelska knutlinjen av måttförhållanden, där enbart kvantitativ stegring eller avtagande vid vissa bestämda knutpunkter förorsakar ett kvalitativt språng, t. ex. vid uppvärmt eller avkylt vatten, där kokpunkten och fryspunkten utgör de knutar, vid vilka språnget till ett nytt aggregattillstånd - under normaltryck - försiggår, där således kvantiteten slår över i kvalitet." (Sammastädes, s. 49-50.) d) I motsats till metafysiken utgår dialektiken ifrån att naturföremålen, naturföreteelserna kännetecknas av inre motsättningar, ty de äger alla sin negativa och sin positiva sida, sitt förflutna och sitt tillkommande, sitt bortdöende och sitt framväxande, att kampen mellan dessa motsatser, kampen mellan det gamla och det nya, mellan det bortdöende och det uppkommande, mellan det som upphör att vara till och det som utvecklas utgör det inre innehållet i utvecklingsprocessen, det inre innehållet i kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa.

Därför anser den dialektiska metoden, att utvecklingsprocessen från det lägre till det högre inte försiggår i form av en harmonisk utveckling av företeelserna, utan i form av ett blottande av de motsägelser, som kännetecknar föremålen och företeelserna, i form av "kamp" mellan de motsatta tendenser, vilka verkar på basen av dessa motsägelser.

"I egentlig mening - säger Lenin - är dialektiken studiet av motsägelserna i "själva föremålens väsen." (Lenin."Filosofiska häften", s. 263.)

Och vidare:

"Utvecklingen är motsatsernas 'kamp'." (Lenin.Saml. verk, b. XIII, s. 301.)
Sådana är i korthet den marxistiska dialektiska metodens grunddrag.

Det är inte svårt att förstå, vilken kolossal betydelse det har, att den dialektiska metodens teser utsträckes till studiet av samhällslivet, till studiet av samhällets historia, vilken kolossal betydelse det har, att dessa teser tillämpas på samhällshistorien, på proletariatets partis praktiska verksamhet.

Om det inte finns några isolerade företeelser i världen, om alla företeelser är förbundna med varandra och betingar varandra, så är det klart, att varje samhällssystem och varje samhällelig rörelse i historien ej bör värdesättas ur den "eviga rättfärdighetens" eller någon annan förutfattad idés synpunkt, som historikerna ofta gör, utan ur synpunkten av de betingelser, som skapat detta system och denna samhälleliga rörelse och med vilka de är förknippade.

Slavägarsystemet är en absurditet under de nuvarande förhållandena, en naturvidrig dumhet. Slavägarsystemet är en fullt förståelig och lagbunden företeelse under förhållandena av det sönderfallande ursamhällets system, emedan det innebär ett steg framåt i jämförelse med ursamhällets system.

Kravet på en borgerligt-demokratisk republik under de förhållanden, då tsarismen och det borgerliga samhället existerade, var exempelvis i Ryssland 1905 ett fullt förståeligt, riktigt och revolutionärt krav, ty den borgerliga republiken betydde då ett steg framåt. Kravet på en borgerligt-demokratisk republik är för våra nuvarande förhållanden i Sovjetunionen ett meningslöst och kontrarevolutionärt krav, ty den borgerliga republiken vore ett steg bakåt i jämförelse med Sovjetrepubliken.

Allt är beroende av betingelserna, rummet och tiden.

Det är klart att utan en sådan historisk inställning till samhällsföreteelserna kan historievetenskapen omöjligt existera och utvecklas, ty endast en sådan inställning räddar den historiska vetenskapen från att förvandlas till ett kaos av tillfälligheter och en samling av de mest dåraktiga fel.

Vidare. Om världen befinner sig i oavbruten rörelse och utveckling, om det gamlas bortdöende och det nyas framväxande är utvecklingens lag, så är det klart, att det inte längre finnes någon "orubblig" samhällsordning, inga "eviga principer" för privatäganderätten och utsugningen, inga "eviga idéer" om böndernas underordnande under godsägarna, arbetarnas under kapitalisterna.

Således kan det kapitalistiska systemet ersättas med det socialistiska systemet, alldeles som det kapitalistiska systemet på sin tid ersatte det feodala systemet.

Således bör man inte orientera sig på de samhällsskikt, som inte längre befinner sig i utveckling, även om de för närvarande representerar den övervägande kraften, utan på de skikt, som befinner sig i utveckling, som har framtiden för sig, även om de i nuvarande stund inte representerar den övervägande kraften.

På förra seklets åttiotal, under den epok då marxisternas kamp mot "de folkliga" pågick, utgjorde proletariatet i Ryssland en obetydlig minoritet i jämförelse med de enskilda bönderna, vilka bildade den väldiga majoriteten av befolkningen. Men proletariatet utvecklades som klass, medan bönderna som klass befann sig i upplösning. Och just därför att proletariatet som klass befann sig i utveckling, orienterade sig marxisterna på proletariatet. Och de tog inte fel, ty proletariatet växte sedan som bekant från en obetydlig kraft till en förstarangs historisk och politisk kraft.

Således, för att ej begå fel i politiken, bör man skåda framåt och ej tillbaka.

Vidare. Om övergången från långsamma kvantitativa förändringar till snabba och plötsliga kvalitativa förändringar är en utvecklingslag, så är det klart att de revolutionära omstörtningar, som utföres av de förtryckta klasserna, utgör en fullständigt naturlig och oundviklig företeelse.

Således kan övergången från kapitalismen till socialismen och arbetarklassens befrielse från det kapitalistiska förtrycket ej förverkligas medelst långsamma förändringar, ej medelst reformer, utan endast medelst en kvalitativ förändring av det kapitalistiska systemet, medelst revolution.

Således, för att ej begå fel i politiken bör man vara revolutionär och ej reformist.

Vidare. Om utvecklingen försiggår i form av blottande av de inre motsägelserna, i form av sammanstötningar mellan motsatta krafter på basis av dessa motsägelser för att övervinna dessa motsägelser, så är det klart, att proletariatets klasskamp är en fullständigt naturlig och oundviklig företeelse.

Således får man ej beslöja den kapitalistiska ordningens motsättningar, utan blotta dem och reda ut dem, inte dämma upp klasskampen, utan föra den till slut.

Således, för att ej begå fel i politiken måste man, bedriva en oförsonlig proletär klasspolitik, och inte en reformistisk politik som går ut på harmoni mellan proletariatets och bourgeoisins intressen, inte en kompromisspolitik för kapitalismens "inväxande" i socialismen.

Så förhåller det sig med den marxistiska dialektiska metoden, om man tillämpar den på samhällslivet, tillämpar den på samhällets historia.

Vad den marxistiska filosofiska materialismen beträffar, så står den i sina grunder i direkt motsättning till den filosofiska idealismen.

2. Den marxistiska filosofiska materialismen kännetecknas av följande grunddrag:

a) I motsats till idealismen, som anser att världen är personifieringen av den "absoluta idén", av "världsanden", "medvetandet", går Marx' filosofiska materialism ut ifrån, att världen till sin natur är materiell, att de mångartade företeelserna i världen utgör olika former av den i rörelse befintliga materien, att företeelsernas inbördes sammanhang och ömsesidiga villkorlighet, vilka fastställes av den dialektiska metoden, är lagar för den i rörelse befintliga materiens utveckling, att världen utvecklas enligt materiens rörelselagar och inte har behov av någon som helst "världsande".

"Den materialistiska världsåskådningen - säger Engels - innebär helt enkelt uppfattningen av naturen sådan den är, utan främmande tillägg." (K. Marx och Engels, ryska uppl., b. XIV, s. 651.)

Beträffande den antika filosofen Heraklits materialistiska uppfattning, enligt vilken "världen, det enda av allt, ej skapats vare sig av någon bland gudarna eller någon bland människorna, utan den var, är och förblir en evigt levande eld, som lagbundet flammar upp och lagbundet slocknar" - sade Lenin: "En mycket god framställning av den dialektiska materialismens grundsatser". (Lenin. "Filosofiska häften", s. 318.)

b) I motsats till idealismen, som påstår, att det enda som verkligen existerar är vårt medvetande, att den materiella världen, varat, naturen endast existerar i vårt medvetande, i våra förnimmelser, föreställningar och begrepp, går den marxistiska filosofiska materialismen ut ifrån att materien, naturen, varat är den objektiva verkligheten, som existerar utanför och oberoende av medvetandet; att materien är primär, emedan den är källan till förnimmelserna, föreställningarna, medvetandet, medan medvetandet är sekundärt, härlett, emedan det är en återspegling av materien, en återspegling av varat, att tänkandet är en produkt av materien, som i sin utveckling nått en hög fulländningsgrad, nämligen en produkt av hjärnan, och hjärnan är tänkandets organ; att man därför ej får skilja tänkandet från materien, om man ej vill göra sig skyldig till ett grovt fel.

"Den högsta frågan i hela filosofin — säger Engels — är frågan om tänkandets förhållande till varat, andens till naturen . . . Allt efter som denna fråga besvarades så eller så, delade filosoferna upp sig i två stora läger. De som hävdade andens ursprunglighet gentemot naturen . . . bildade idealismens läger. De andra, som ansåg naturen vara det ursprungliga, tillhör materialismens olika skolor." (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I, s. 435.) Och vidare:

"Den substantiella, sinnligt förnimbara världen, till vilken vi själva hör, är det enda verkliga . . ." Vårt "medvetande och tänkande, så översinnligt det förefaller", är "produkten av ett substantiellt, kroppsligt organ, hjärnan . . . Materien är ej en produkt av anden, utan anden är själv endast den högsta produkten av materien." (Karl Marx, Ausgew. Werke, Bd. I, s. 439.) Marx säger, i det han berör frågan om materien och tänkandet:

"Man kan inte skilja tänkandet från en materie, som tänker. Den är alla förändringars subjekt." (Sammastädes, s. 400.) I det Lenin karakteriserar den marxistiska filosofiska materialismen säger han:

"Materialismen erkänner överhuvud taget det objektivt reella varat (materien) oberoende av medvetandet, av förnimmelsen, av erfarenheten ... Medvetandet är... endast varats avbild, i bästa fall dess tillnärmelsevis riktiga (adekvata, idealiskt exakta) avbild." (Lenin.Saml. verk, b. XIII, s. 266—267.)

Och vidare:

a) "Materien är det, som framkallar en förnimmelse, då det verkar på våra sinnesorgan; materien är den objektiva verklighet, som vi fått genom förnimmelsen ... Materien, naturen, varat, det fysiska är det primära, medan anden, medvetandet, förnimmelsen, det psykiska är det sekundära." (Sammastädes, s. 119—120.)

b) "Bilden av världen är en bild av hur materien rör sig och hur 'materien tänker'." (Sammastädes, s. 288.)

c) "Hjärnan är organ för tanken." (Sammastädes, s. 288.)

c) I motsats till idealismen, vilken bestrider möjligheten att fatta världen och dess lagbundenhet, ej tror på våra kunskapers tillförlitlighet, ej erkänner den objektiva sanningen och anser att världen är full av "ting i sig", vilka vetenskapen aldrig kan fatta, går den marxistiska filosofiska materialismen ut ifrån att världen och dess lagbundenhet är fullt fattbar, att våra kunskaper om naturlagarna, som prövats genom erfarenheten och praktiken, är tillförlitliga kunskaper, som har betydelsen av objektiva sanningar, att det inte finns några ting i världen som ej kan fattas, utan endast sådana ting som ännu inte fattats, som kommer att upptäckas och fattas av vetenskapens och praktikens krafter.

I det Engels kritiserar Kants och andra idealisters tes om att världen ej kan fattas och om ofattbara "ting i sig" samt försvarar materialismens kända tes om våra kunskapers tillförlitlighet, skriver han:

"Den mest slående vederläggningen av detta liksom alla andra filosofiska griller är praktiken, nämligen experimentet och industrin. Om vi kan bevisa riktigheten av vår uppfattning om en naturföreteelse därmed att vi själva utför den, framkallar den ur dess betingelser och till på köpet tvingar den att tjäna våra syften, så är det slut med det kantska ofattbara 'tinget i sig'. De kemiska ämnen, som bildas i växt- och djurkroppen, förblev sådana 'ting i sig', till dess den organiska kemin började framställa dem det ena efter det andra; därmed blev 'tinget i sig' ett ting för oss, som exempelvis alisarin, krappörtens färgämne, som vi inte längre odlar på åkern i krapprötterna, utan betydligt billigare och enklare framställer ur koltjära. Kopernikus' solsystem var under loppet av trehundra år en hypotes, som man kunde hålla hundra, tusen, tiotusen mot ett på, men det var i alla fall en hypotes; men då Leverrier på basen av de genom detta system givna uppgifterna inte endast bevisade, att det måste existera en ännu okänd planet, utan också räknade ut platsen på himmelen där denna planet måste befinna sig, och då Galle sedan verkligen fann denna planet, så var

Kopernikus' system därmed bevisat." (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I s. 436—437.)

Lenin beskyllde Bogdanov, Basarov, Jusjkevitj och andra Mach-anhängare för fideism samt hävdade materialismens kända tes om att våra vetenskapliga kunskaper om naturens lagbundenhet är tillförlitliga, att vetenskapens lagar representerar den objektiva sanningen. Han säger:

"Den moderna fideismen förkastar alls inte vetenskapen; den förkastar endast vetenskapens 'överdrivna anspråk', nämligen anspråket på den objektiva sanningen. Om det finnes en objektiv sanning (som materialisterna anser), om naturvetenskapen, som återspeglar yttervärlden i den mänskliga 'erfarenheten', ensam är i stånd att ge oss den objektiva sanningen, så förkastas ovillkorligen varje fideism." (Lenin.Saml. verk, b. XIII, s. 102.)

Sådana är i korthet den marxistiska filosofiska materialismens karaktärsdrag.

Det är lätt att förstå, vilken kolossal betydelse det har att utsträcka den filosofiska materialismens teser till studiet av samhällslivet, till studiet av samhällets historia, vilken kolossal betydelse det har att tillämpa dessa teser på samhällshistorien, på proletariatets partis praktiska verksamhet.

Om naturföreteelsernas sammanhang och deras ömsesidiga beroende är naturutvecklingens lagar, så framgår härav, att sammanhanget och det ömsesidiga beroendet hos samhällslivets företeelser inte heller är någonting tillfälligt, utan samhällsutvecklingens lagar.

Således upphör samhällslivet, samhällets historia att vara en samling "tillfälligheter", ty samhällets historia blir till en lagbunden samhällsutveckling, och studiet av samhällets historia förvandlas till en vetenskap.

Således får det proletära partiets praktiska verksamhet ej basera sig på "framstående personers" fromma önskningar, inte på "förnuftets", "den allmänna moralens" o. s. v. krav, utan på samhällsutvecklingens lagar, på studiet av dessa lagar.

Vidare. Om världen är fattbar och våra kunskaper om naturutvecklingens lagar är tillförlitliga kunskaper, som har betydelsen av objektiva sanningar, så följer härav att samhällslivet och samhällsutvecklingen även är fattbara och vetenskapens resultat beträffande samhällsutvecklingens lagar är tillförlitliga resultat, som har betydelsen av objektiva sanningar.

Således kan vetenskapen om samhällets historia, oavsett allt det komplicerade i samhällslivets företeelser, bli en lika exakt vetenskap som exempelvis biologin och bli i stånd att utnyttja samhällsutvecklingens lagar för praktisk tillämpning.

Således får det proletära partiet i sin praktiska verksamhet ej låta leda sig av några slags tillfälliga motiv, utan av samhällsutvecklingens lagar, av de praktiska slutledningarna ur dessa lagar. Således förvandlas socialismen från drömmen om en bättre framtid för mänskligheten till en vetenskap.

Således måste sambandet mellan vetenskapen och den praktiska verksamheten, sambandet mellan teorin och praktiken, deras enhet bli det proletära partiets ledstjärna.

Vidare. Om naturen, varat, den materiella världen är det primära, medan medvetandet, tänkandet är det sekundära, det härledda, om den materiella världen utgör den objektiva verkligheten, som existerar oberoende av människornas medvetande, medan medvetandet är en återspegling av denna objektiva verklighet, så följer härav att samhällets materiella liv, dess vara, också är primärt, medan dess andliga liv är sekundärt och härlett, att samhällets materiella liv är den objektiva verkligheten, som existerar oberoende av människornas vilja, medan samhällets andliga liv är en återspegling av denna objektiva verklighet, är varats återspegling.

Således måste källan till utformandet av samhällets andliga liv, källan till samhällsidéernas, samhällsteoriernas, de politiska åsikternas, de politiska institutionernas ursprung inte sökas i själva idéerna, teorierna, åsikterna, i de politiska institutionerna, utan i betingelserna för samhällets materiella liv, i det samhälleliga varat, vars avbild dessa idéer, teorier, åsikter o. s. v. utgör.

Om således under olika perioder i samhällets historia iakttages olika samhälleliga idéer, teorier, åsikter och politiska institutioner, om vi under slavägarsystemet påträffar vissa samhälleliga idéer, teorier, åsikter och politiska institutioner, under feodalismen andra och under kapitalismen återigen andra, så förklaras detta ej av själva idéernas, teoriernas, åsikternas och de politiska institutionernas "natur", deras "egenskap", utan av de olika betingelserna för samhällets materiella liv under olika perioder av samhällsutvecklingen.

Sådant samhällets vara, sådana betingelserna för samhällets materiella liv är, sådana är också dess idéer, teorier, politiska åsikter och politiska institutioner. I detta sammanhang säger Marx:

"Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande." (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I, s. 359.) Således, för att ej begå fel i politiken och ej förfalla till tomma drömmerier, får det proletära partiet i sin verksamhet inte gå ut ifrån "det mänskliga förnuftets" abstrakta "principer", utan från de konkreta betingelserna för samhällets materiella liv som samhällsutvecklingens avgörande kraft, inte från "stora mäns" fromma önskningar, utan från de reella behoven för det materiella samhällslivets utveckling.

Utopisternas, bland dem "de folkligas", anarkisternas, socialistrevolutionärernas bankrutt förklaras bland annat därav, att de ej erkände den primära roll, som betingelserna för samhällets materiella liv spelar i samhällsutvecklingen, att de förföll till idealism och ej byggde sin praktiska verksamhet på basis av behoven för det materiella samhällslivets utveckling, utan oberoende av dem och i motsats till dem, att de byggde på grundvalen av "ideella planer" och "allomfattande projekt", lösryckta från det verkliga samhällslivet.

Marxismen-leninismens kraft och livsduglighet består i att den i sin praktiska verksamhet stödjer sig just på behoven för det materiella samhällslivets utveckling, utan att någonsin lösrycka sig från det verkliga samhällslivet.

Av Marx' ord följer likväl inte, att de samhälleliga idéerna och teorierna, de politiska åsikterna och de politiska institutionerna ej har någon betydelse i samhällslivet, att de ej utövar återverkan på det samhälleliga varat, på utvecklingen av de materiella betingelserna för samhällets liv. Vi har här tills vidare talat om de samhälleliga idéernas, teoriernas, åsikternas och de politiska institutionernas ursprung, om deras uppkomst, om att samhällets andliga liv utgör en återspegling av betingelserna för dess materiella liv. Vad de samhälleliga idéernas, teoriernas, åsikternas, de politiska institutionernas betydelse beträffar, vad deras roll i historien beträffar, så förnekar inte den historiska materialismen, utan tvärtom understryker deras allvarliga roll och betydelse i samhällslivet, i samhällets historia.

Det finns olika samhälleliga idéer och teorier. Det finns gamla idéer och teorier, som levat ut sin tid och som tjänar de bortdöende samhällskrafternas intressen. Deras roll består i att de hämmar samhällsutvecklingen och dess framåtskridande. Det finns nya, progressiva idéer och teorier, vilka tjänar de progressiva samhällskrafternas intressen. Deras betydelse består i att de underlättar samhällets utveckling, dess framåtskridande, varvid de erhåller allt större betydelse ju mera exakt de återspeglar behoven för det materiella samhällslivets utveckling.

Nya samhälleliga idéer och teorier uppstår först sedan det materiella samhällslivets utveckling ställt samhället nya uppgifter. Men sedan de uppstått, blir de en högst betydande kraft, som hjälper till att lösa de nya uppgifter, vilka det materiella samhällslivets utveckling ställt, underlättar samhällets framåtskridande. Just här yttrar sig också de nya idéernas, de nya teoriernas, de nya politiska åsikternas, de nya politiska institutionernas utomordentligt organiserande, mobiliserande och omdanande betydelse. Nya samhälleliga idéer och teorier uppstår också egentligen därför, att de är nödvändiga för samhället, därför att det utan deras organiserande, mobiliserande och omdanande arbete är omöjligt att lösa de mognade uppgifterna i det materiella samhällslivets utveckling. De nya samhälleliga idéerna och teorierna, vilka uppstått på basis av de nya uppgifter, som utvecklingen av det materiella samhällslivet ställt, bryter sig väg, blir folkmassornas tillhörighet, mobiliserar dessa, organiserar dem mot de bortdöende samhällskrafterna, och underlättar på så sätt störtandet av dessa bortdöende samhällskrafter, vilka bromsar det materiella samhällslivets utveckling.

Så påverkar de samhälleliga idéerna, teorierna och politiska institutionerna, vilka uppstått på grundval av de mognade uppgifterna för det materiella samhällslivets och det samhälleliga varats utveckling, senare själva det samhälleliga varat, det materiella samhällslivet, och skapar de betingelser som är nödvändiga för att slutföra lösandet av det materiella samhällslivets mognade uppgifter samt möjliggöra dess fortsatta utveckling.

I detta sammanhang säger Marx:

"Teorin blir till materiell makt, så snart den bemäktigar sig massorna." (Marx-Engels, Gesamtausgabe, Erste Abteilung, b. I, erster Halbband, s. 614.)

Således måste proletariatets parti för att ha möjlighet att påverka det materiella samhällslivets betingelser och påskynda deras utveckling, påskynda deras förbättrande, stödja sig på en sådan samhällsteori, en sådan samhällsidé, som riktigt återspeglar behoven för det materiella samhällslivets utveckling och som på grund härav är i stånd att sätta de breda folkmassorna i rörelse, i stånd att mobilisera dem och av dem organisera det proletära partiets stora armé, som är redo att slå ned de reaktionära krafterna och bana väg för samhällets progressiva krafter.

"Ekonomisternas" och mensjevikernas bankrutt förklaras bland annat därav, att de inte insåg den progressiva teorins, den progressiva idéns mobiliserande, organiserande och omdanande roll utan förföll till vulgärmaterialism och reducerade sin roll nästan till intet samt dömde följaktligen partiet till passivitet och vegeterande.

Marxismen-leninismens kraft och levnadsduglighet består i att den stödjer sig på en progressiv teori, som riktigt återspeglar behoven hos det materiella samhällslivets utveckling, lyfter teorin till en tillbörlig höjd och anser det vara sin skyldighet att helt och fullt utnyttja dess mobiliserande, organiserande och omdanande kraft.

Så löser den historiska materialismen frågan om förhållandet mellan det samhälleliga varat och det samhälleliga medvetandet, mellan betingelserna för det materiella livets utveckling och utvecklingen av samhällets andliga liv.

Det återstår att utreda frågan: vad bör man ur den historiska materialismens synpunkt förstå med "betingelserna för det materiella samhällslivet", vilka i sista hand bestämmer samhällets fysionomi, dess idéer, åsikter, politiska institutioner o. s. v.?

I själva verket — vad är detta för "betingelser för det materiella samhällslivet", vilka är deras kännetecken?

I begreppet "betingelserna för det materiella samhällslivet" ingår otvivelaktigt för det första den samhället omgivande naturen, den geografiska miljön, som är en av de nödvändiga och ständiga betingelserna för samhällets materiella liv och som självfallet inverkar på samhällsutvecklingen. Vilken roll spelar den geografiska miljön i samhällets utveckling? Är inte den geografiska miljön den huvudkraft, som bestämmer samhällets fysionomi, karaktären av människornas samhällssystem och övergången från ett system till ett annat?

Den historiska materialismen besvarar denna fråga nekande.

Den geografiska miljön är obestridligen en av de ständiga och nödvändiga betingelserna för samhällsutvecklingen och den inverkar naturligtvis på samhällsutvecklingen — den påskyndar eller fördröjer samhällsutvecklingens gång. Men dess inflytande är ej det bestämmande inflytandet, emedan samhällets förändringar och utveckling försiggår ojämförligt mycket snabbare än den geografiska miljöns förändringar och utveckling. Under loppet av tre tusen år hann tre olika samhällssystem avlösas i Europa: ursamhällets system, slavägarsystemet samt feodalsystemet, och i östra delen av Europa, i Sovjetunionen, har till och med fyra samhällssystem blivit avlösta. Under samma period har de geografiska förhållandena i Europa antingen inte alls förändrats eller också förändrats till den grad obetydligt, att geografin till och med vägrar att tala om det. Det är också förståeligt. För någorlunda allvarliga förändringar i den geografiska miljön kräves miljoner år, medan några hundra eller ett par tusen år är tillräckliga för de betydelsefullaste ändringar i människornas samhällssystem.

Men härav följer, att den geografiska miljön ej kan tjäna som huvudorsak, som bestämmande orsak för samhällsutvecklingen, ty det som förblir nästan oförändrat under loppet av tiotusentals år, kan inte tjäna som huvudorsak till utvecklingen av det, som genomgår djupgående förändringar under loppet av hundra år.

Det är vidare otvivelaktigt, att folkmängdens ökning, den ena eller den andra befolkningstätheten också ingår i begreppet "betingelserna för det materiella samhällslivet", ty människorna bildar ett nödvändigt element av betingelserna för det materiella samhällslivet, och utan att det finnes ett visst minimum människor, kan intet som helst materiellt samhällsliv finnas. Är inte folkmängdens ökning den huvudkraft, som bestämmer karaktären av människornas samhällssystem?

Den historiska materialismen besvarar också denna fråga nekande.

Självfallet har folkmängdens ökning inflytande på samhällsutvecklingen, underlättar eller fördröjer samhällsutvecklingen, men den kan inte vara samhällsutvecklingens huvudkraft, och dess inflytande på samhällsutvecklingen kan ej vara bestämmande, emedan folkmängdsökningen i och för sig ej ger nyckeln till att förklara, varför ett givet samhällssystem avlöses just av ett bestämt nytt system och inte av något annat, varför ursamhället avlöstes just av slavägarsystemet, detta av feodalsystemet, detta av det borgerliga systemet och inte av något slags annat system.

Om folkmängdens ökning skulle vara den bestämmande kraften för samhällsutvecklingen, så skulle en större befolkningstäthet ovillkorligen kalla till liv ett samhällssystem av motsvarande högre typ. Men detta iakttager man i verkligheten inte. I Kina är befolkningstätheten fyra gånger större än i USA, men likväl står USA högre än Kina ur samhällsutvecklingens synpunkt, ty i Kina råder fortfarande ett halvfeodalt system, medan USA för länge sedan uppnått kapitalismens högsta utvecklingsstadium. I Belgien är befolkningstätheten 19 gånger större än i USA och 26 gånger större än i Sovjetunionen, men likväl står USA högre än Belgien ur samhällsutvecklingens synpunkt, och jämfört med Sovjetunionen har Belgien blivit efter en hel historisk epok, ty i Belgien härskar det kapitalistiska systemet, medan Sovjetunionen redan gjort slut på kapitalismen och här upprättat det socialistiska systemet.

Men av detta följer, att folkmängdens ökning ej är och ej kan vara samhällsutvecklingens huvudkraft, som bestämmer samhällssystemets karaktär, samhällets fysionomi.

Vari består då i så fall den huvudkraft inom systemet av betingelser för det materiella samhällslivet, som bestämmer samhällets fysionomi, samhällssystemets karaktär, samhällets utveckling från ett system till ett annat?

Denna kraft anser den historiska materialismen vara sättet att utvinna de medel till livsuppehälle, som är nödvändiga för människornas existens, sättet att producera materiella nyttigheter: livsmedel, kläder, skor, bostäder, bränsle, produktionsredskap och så vidare, vilka är nödvändiga för att samhället skall kunna leva och utvecklas.

För att leva måste man ha livsmedel, kläder, skor, bostäder, bränsle o. s. v., för att ha dessa materiella nyttigheter måste man producera dem, och för att producera dem måste man ha produktionsredskap, med vilkas hjälp människorna framställer livsmedel, kläder, skor, bostäder, bränsle o. s. v., måste man kunna tillverka dessa redskap och förstå att använda dem.

Produktionsredskapen, med vilkas hjälp de materiella nyttigheterna framställes, människorna, vilka sätter produktionsredskapen i rörelse och förverkligar framställningen av materiella nyttigheter tack vare en viss produktionserfarenhet och arbetsskicklighet — alla dessa element tillsammans bildar samhällets produktivkrafter.

Men produktivkrafterna utgör endast den ena sidan av produktionen, den ena sidan av produktionssättet, vilken ger uttryck åt människornas förhållande till föremålen och krafterna i naturen, vilka tages i bruk för framställningen av materiella nyttigheter. Den andra sidan av produktionen, den andra sidan av produktionssättet utgör människornas förhållande till varandra i produktionsprocessen, människornas produktionsförhållanden. Människorna kämpar mot naturen och utnyttjar naturen för att framställa materiella nyttigheter ej isolerade från varandra, ej i form av från varandra lösryckta individer, utan gemensamt, i grupper, i samhällen. Därför är produktionen alltid och under alla förhållanden en samhällelig produktion. Under det människorna utför framställningen av materiella nyttigheter, upprättar de sinsemellan olika inbördes förhållanden inom produktionen, olika produktionsförhållanden. Dessa förhållanden kan vara förhållanden av samverkan och ömsesidig hjälp av personer som är fria från utsugning, de kan vara förhållanden av herravälde och underkastelse, de kan slutligen vara övergångsförhållanden från den ena formen för produktionsförhållandena till den andra. Men vilken karaktär produktionsförhållandena än har, så utgör de — alltid och under alla system — ett lika så nödvändigt produktionselement som samhällets produktivkrafter.

"I produktionen — säger Marx — inverkar människorna inte endast på naturen, utan också på varandra. De producerar endast genom att de samverkar på ett bestämt sätt och ömsesidigt utbyter sin verksamhet. För att producera träder de i bestämda förbindelser och förhållanden till varandra, och endast inom dessa samhälleliga förbindelser och förhållanden äger deras inverkan på naturen, äger produktionen rum." (Karl Marx, Ausgew. Werke. b. I, s. 261.)

Följaktligen omfattar produktionen och produktionssättet såväl samhällets produktionskrafter som också människornas produktionsförhållanden och utgör på så sätt förkroppsligandet av dessas enhet i de materiella nyttigheternas produktionsprocess. En av produktionens säregenheter består i att den aldrig blir stående på en punkt för en längre period utan ständigt befinner sig i ett tillstånd av förändring och utveckling, varvid förändringarna i produktionssättet oundvikligen framkallar en förändring av hela samhällssystemet, av de samhälleliga idéerna, de politiska åsikterna, de politiska institutionerna — framkallar ett omdanande av hela den samhälleliga och politiska strukturen. På olika utvecklingsstadier använder människorna olika produktionssätt, eller för att uttrycka sig enklare — har olika levnadssätt. I ursamhället existerar ett produktionssätt, under slaveriet ett annat produktionssätt, under feodalismen ett tredje produktionssätt o. s. v. I överensstämmelse härmed är också människornas samhällssystem, deras andliga liv, deras åsikter, deras politiska institutioner olika.

Sådant samhällets produktionssätt är, sådant är i huvudsak också själva samhället, sådana är dess idéer och teorier, dess politiska åsikter och institutioner.

Eller för att tala enklare: sådant människornas levnadssätt är, sådant är också deras tänkesätt.

Detta innebär, att samhällets utvecklingshistoria i främsta rummet är historien om produktionsutvecklingen, historien om de produktionssätt, vilka avlöser varandra under århundradenas lopp, historien om utvecklingen av produktivkrafterna och människornas produktionsförhållanden.

Således är samhällsutvecklingens historia på samma gång historien om själva framställarna av de materiella nyttigheterna, historien om de arbetande massorna, vilka utgör produktionsprocessens huvudkrafter och utför produktionen av de materiella nyttigheter, som är nödvändiga för samhällets existens.

Således kan den historiska vetenskapen, om den vill vara en verklig vetenskap, ej längre reducera samhällsutvecklingens historia till kungarnas och härförarnas handlingar, till "erövrarnas" och "statsbetvingarnas" handlingar, utan måste framför allt sysselsätta sig med historien om de materiella nyttigheternas framställare, med de arbetande massornas historia, med folkens historia.

Således får nyckeln till studiet av samhällshistoriens lagar ej sökas i människornas huvuden, ej i samhällets åsikter och idéer, utan i det produktionssätt, som praktiseras av samhället under varje given historisk period, i samhällets ekonomi.

Således består den historiska vetenskapens allra främsta uppgift i att studera och upptäcka produktionslagarna, lagarna för produktivkrafternas och produktionsförhållandenas utveckling, lagarna för samhällets ekonomiska utveckling.

Således måste proletariatets parti, om det vill vara ett verkligt parti, framför allt tillägna sig kunskap om produktionsutvecklingens lagar, kunskap om den ekonomiska samhällsutvecklingens lagar.

Således måste proletariatets parti för att ej begå fel i politiken, såväl vid utformandet av sitt program som också i sin praktiska verksamhet framför allt utgå ifrån produktionsutvecklingens lagar, från den ekonomiska samhällsutvecklingens lagar.

Produktionens andra säregenhet består i att dess förändringar och utveckling alltid börjar med förändringar och utveckling av produktivkrafterna, främst med produktionsredskapens förändringar och utveckling. Produktivkrafterna är alltså produktionens rörligaste och mest revolutionära element. Att börja med förändras och utvecklas samhällets produktivkrafter och sedan — beroende av dessa förändringar och i överensstämmelse med dem xxxx — förändras människornas produktionsförhållanden, människornas ekonomiska förhållanden. Detta betyder likväl inte, att produktionsförhållandena ej inverkar på produktivkrafternas utveckling och att de senare inte är beroende av de förra. I det produktionsförhållandena utvecklas i beroende av produktivkrafternas utveckling, inverkar de i sin tur på produktivkrafternas utveckling, påskyndar eller fördröjer den. Härvid måste man observera, att produktionsförhållandena ej alltför länge kan bli efter produktivkrafternas tillväxt och stå i motsättning till dessa, emedan produktivkrafterna kan utvecklas i fullt mått endast i det fall att produktionsförhållandena står i överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär och tillstånd samt ger produktivkrafternas utveckling spelrum. Därför måste produktionsförhållandena, hur de än blivit efter produktivkrafternas utveckling, förr eller senare komma i överensstämmelse — och kommer verkligen i överensstämmelse — med produktivkrafternas utvecklingsnivå, med produktivkrafternas karaktär. I motsatt fall skulle en fundamental rubbning av enheten mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena inom produktionssystemet inträda, ett avbrott i produktionen i dess helhet, en produktionskris, produktivkrafternas förstörande.

Exempel på bristande överensstämmelse mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas karaktär, exempel på en konflikt mellan dem utgör de ekonomiska kriserna i de kapitalistiska länderna, där det kapitalistiska privatägandet av produktionsmedlen befinner sig i skriande brist på överensstämmelse med produktionsprocessens samhälleliga karaktär, med produktivkrafternas karaktär. Resultatet av denna bristande överensstämmelse är de ekonomiska kriserna, vilka leder till produktivkrafternas förstörande, varvid själva denna bristande överensstämmelse utgör den ekonomiska grundvalen för den sociala revolutionen, som är kallad att förstöra de nuvarande produktionsförhållandena och skapa nya, vilka står i överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär.

Och tvärtom, ett exempel på full överensstämmelse mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas karaktär är den socialistiska folkhushållningen i Sovjetunionen, där samhällets ägande av produktionsmedlen står i full överensstämmelse med produktionsprocessens samhälleliga karaktär och där det på grund härav ej förekommer vare sig ekonomiska kriser eller ödeläggande av produktivkrafterna.

Följaktligen är produktivkrafterna ej endast produktionens rörligaste och mest revolutionära element. De är dessutom produktionsutvecklingens bestämmande element.

Sådana produktivkrafterna är, sådana måste också produktionsförhållandena vara.

Om produktivkrafternas tillstånd svarar på frågan, med vilka produktionsverktyg människorna framställer de materiella nyttigheter, som är nödvändiga för dem, så svarar produktionsförhållandenas tillstånd på en helt annan fråga: i vems besittning befinner sig produktionsmedlen (jorden, skogen, vattnet, naturrikedomarna, råämnena, produktionsverktygen, produktionsbyggnaderna, trafik- och kommunikationsmedlen o. s. v.), till vems disposition står produktionsmedlen, till hela samhällets disposition eller till enskilda personers, gruppers, klassers disposition, vilka utnyttjar dem för att utsuga andra personer, grupper, klasser.

Den schematiska bilden av produktivkrafternas utveckling från äldsta tider till våra dagar ser ut på följande sätt. Övergång från primitiva stenredskap till båge och pil och i samband härmed övergång från jägarens levnadssätt till tämjande av djur och primitiv boskapsskötsel; övergång från stenverktyg till metallverktyg (järnyxa, plog med järnbill o. s. v.) samt i överensstämmelse härmed övergång till växtodling och till åkerbruk; fortsatt förbättring av metallverktygen för råämnenas bearbetande, övergång till smide med blåsbälg, övergång till krukmakeri och i överensstämmelse härmed utveckling av hantverket, hantverkets skiljande från åkerbruket, utveckling av den självständiga hantverks- och sedan manufakturproduktionen; övergång från produktion med hantverksredskap till maskin samt hantverks- och manufakturproduktionens förvandling till maskinindustri; övergång till maskinsystem och uppkomst av den moderna mekaniserade storindustrin — sådan är den allmänna, långt ifrån fullständiga bilden av utvecklingen av samhällets produktivkrafter under loppet av mänsklighetens historia. Härvid är det klart, att produktionsverktygens utveckling och förbättring utfördes av människor, som stod i förhållande till produktionen, och inte oberoende av människorna — följaktligen, samtidigt med produktionsverktygens förändring och utveckling, förändrades och utvecklades människorna som produktivkrafternas viktigaste element, förändrades och utvecklades deras produktionserfarenhet, deras arbetsvana, deras förmåga att använda produktionsverktygen.

I överensstämmelse med förändringen och utvecklingen av samhällets produktivkrafter under historiens lopp förändrades och utvecklades människornas produktionsförhållanden, deras ekonomiska förhållanden.

Historien känner fem huvudtyper av produktionsförhållanden: ursamhället, slaveriet, feodalismen, kapitalismen och socialismen.

Under ursamhällets system är det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen grundvalen för produktionsförhållandena. Detta motsvarar i huvudsak produktivkrafternas karaktär under denna period. Stenredskapen och därpå uppträdande båge och pilar uteslöt möjligheten av individuell kamp mot naturkrafterna och rovdjuren. För att samla in frukter i skogen, fånga fisk i vattnet, uppföra något slags bostad, är människorna tvungna att arbeta gemensamt, därest de ej vill falla offer för svältdöden, rovdjuren eller grannsamhällena. Det gemensamma arbetet leder till gemensamt ägande av produktionsmedlen liksom också till den framställda produkten. Här finns ännu inget begrepp om privatäganderätt till produktionsmedlen, ifall man bortser från den personliga äganderätten till en del produktionsverktyg, vilka på samma gång utgör verktyg till försvar mot rovdjuren. Här finnes ingen exploatering, inga klasser.

Under slavägarsystemet utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av att slavägaren äger produktionsmedlen och även producenten — slaven, som slavägaren kan sälja, köpa och döda som ett kreatur. Sådana produktionsförhållanden motsvarar i huvudsak produktivkrafternas tillstånd under denna period. I stället för stenredskap har människorna nu metallredskap till sin disposition, i stället för den eländiga och primitiva jakthushållningen, som inte kände boskapsskötsel eller åkerbruk, uppträder boskapsskötsel, åkerbruk, hantverk, arbetsdelning mellan dessa produktionsgrenar, uppstår möjlighet att byta produkter mellan enskilda personer och samhällen, möjlighet att samla rikedomar i händerna på några få, ett verkligt hopande av produktionsmedlen i en minoritets händer, möjlighet att underordna de många under de få och förvandla dem till slavar. Här finnes inte längre ett gemensamt och fritt arbete av alla samhällets medlemmar i produktionsprocessen, här råder tvångsarbete av slavar, som exploateras av de icke-arbetande slavägarna. Därför finnes inte heller gemensam äganderätt vare sig till produktionsmedlen eller till den framställda produkten. Den avlöses av privatägande. Här är slavägaren den främsta och huvudsakliga ägaren med fulla rättigheter.

Rika och fattiga, utsugare och utsugna, fullt berättigade och rättslösa, en förbittrad klasskamp mellan dem — det är bilden av slavägarsystemet.

Under feodalsystemet utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av att feodalherren äger produktionsmedlen och delvis producenten — den livegne, som feodalherren inte längre kan döda, men som han kan sälja och köpa. Vid sidan av det feodala ägandet existerar bondens och hantverkarens individuella ägande av produktionsverktygen och deras privathushåll, som är baserat på personligt arbete. Sådana produktionsförhållanden motsvarar i huvudsak produktivkrafternas tillstånd under denna period. Fortsatt förbättring av järnets smältning och bearbetning; järnplogens och vävstolens spridning; fortsatt utveckling av åkerbruket, trädgårdsodlingen, vinodlingen, smörberedningen; vid sidan av hantverkarnas verkstäder uppträder manufakturföretag — sådana är de karakteristiska dragen för produktivkrafternas tillstånd.

De nya produktivkrafterna kräver, att den arbetande skall visa ett visst initiativ i produktionen, en viss arbetslust och intresse för arbetet. Därför överger feodalherren slaven, som ej är intresserad för arbetet och fullständigt utan initiativ, och föredrar att ha att göra med den livegne, som har sitt eget hushåll, sina produktionsverktyg och ett visst intresse för arbetet, vilket är nödvändigt för att han skall bruka jorden och betala feodalherren in natura av sin skörd.

Privatäganderätten erhåller här en fortsatt utveckling. Utsugningen är nästan lika hård som under slaveriet — den är endast något mildrad. Klasskampen mellan utsugarna och de utsugna utgör feodalsystemets grunddrag.

Under det kapitalistiska systemet utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av den kapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen, medan äganderätten till producenterna, lönearbetarna, saknas, då kapitalisten ej kan vare sig döda eller sälja dem, emedan de är fria från personligt beroende men berövade produktionsmedel och för att ej dö av hunger tvungna att sälja sin arbetskraft till kapitalisten och bära utsugningens ok på sin nacke. Vid sidan av det kapitalistiska ägandet av produktionsmedlen existerar under första tiden i stor utsträckning de från livegenskapsberoende frigjorda böndernas och hantverkarnas privatägande av produktionsmedlen, baserat på personligt arbete. I stället för hantverkarverkstäder och manufakturföretag har uppstått väldiga fabriker och verkstäder utrustade med maskiner. I stället för de adliga godsen, som brukades med böndernas primitiva produktionsverktyg, har uppstått stora kapitalistiska jordbruk, som drives på agroteknikens grundval och är försedda med lantbruksmaskiner.

De nya produktivkrafterna kräver, att producenterna skall vara kulturellt högre stående och intelligentare än de förtryckta och okunniga livegna, att de skall vara i stånd att begripa sig på maskinen och sköta den riktigt. Därför föredrar kapitalisterna att ha att göra med de från livegenskapens bojor fria lönearbetarna, som är tillräckligt kultiverade för att kunna handskas med maskinerna riktigt.

Men då kapitalismen utvecklade produktivkrafterna till en kolossal omfattning, invecklade den sig i motsättningar, som den inte själv kan lösa. Genom att producera alltmera varor och sänka priserna på varorna, skärper kapitalismen konkurrensen, ruinerar massan av små och medelstora privatägare, förvandlar dem till proletärer och sänker deras köpkraft, med påföljd att avsättningen av de producerade varorna blir omöjlig. Genom att utvidga produktionen och samla miljoner arbetare i väldiga fabriker och verkstäder, ger kapitalismen emellertid produktionsprocessen en samhällelig karaktär och undergräver därmed sin egen basis, emedan produktionsprocessens samhälleliga karaktär kräver samhälleligt ägande av produktionsmedlen, under det att ägandet av produktionsmedlen förblir privatkapitalistiskt och oförenligt med produktionsprocessens samhälleliga karaktär.

Dessa oförsonliga motsättningar mellan produktivkrafternas karaktär och produktionsförhållandena ger sig tillkänna i periodiska överproduktionskriser, då kapitalisterna, som ej finner en köpkraftig efterfrågan till följd av att de själva ruinerat befolkningsmassan, är tvungna att bränna produkter, förstöra färdiga varor, inställa produktionen och ödelägga produktivkrafterna, då miljoner av befolkningen är tvungna att utstå arbetslöshet och svält, inte för att varorna ej räcker till, utan för att det producerats för mycket varor.

Detta innebär, att de kapitalistiska produktionsförhållandena upphört att motsvara de samhälleliga produktivkrafternas tillstånd och kommit i oförsonlig motsättning till dem.

Det innebär, att kapitalismen går havande med revolutionen, som är kallad att ersätta det nuvarande kapitalistiska ägandet av produktionsmedlen med det socialistiska ägandet.

Det innebär, att den ytterligt skärpta klasskampen mellan exploatörerna och de exploaterade utgör det kapitalistiska systemets grunddrag.

Under det socialistiska systemet, som hittills förverkligats endast i Sovjetunionen, utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av att samhället äger produktionsmedlen. Här finns inte längre vare sig utsugare eller utsugna. De framställda produkterna fördelas efter arbetsprestation enligt principen: "den som inte arbetar skall inte heller äta". Det inbördes förhållandet mellan människorna i produktionsprocessen karakteriseras här som ett förhållande av kamratligt samarbete och socialistisk ömsesidig hjälp av från utsugning fria arbetande. Här står produktionsförhållandena i full överensstämmelse med produktivkrafternas tillstånd, ty produktionsprocessens samhälleliga karaktär befästes av det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen.
Därför känner den socialistiska produktionen i Sovjetunionen inga periodiska överproduktionskriser och med dem förknippade orimligheter.

Därför utvecklas produktivkrafterna här i forcerat tempo, då de produktionsförhållanden, som motsvarar dem, ger dem fullt spelrum för en sådan utveckling.

Sådan är bilden av utvecklingen av människornas produktionsförhållanden under mänsklighetens historia.

Sådan är den avhängighet, i vilken produktionsförhållandenas utveckling står till de samhälleliga produktivkrafternas utveckling, framför allt till produktionsverktygens utveckling, till följd varav produktivkrafternas förändringar och utveckling förr eller senare leder till motsvarande förändringar och utveckling av produktionsförhållandena.

"Bruk och tillverkning av arbetsmedel [Med "arbetsmedel" menar Marx i huvudsak produktionsredskap. — Red.]— säger Marx — ehuru i sin grodd något redan för vissa djurarter eget, karakteriserar den specifikt mänskliga arbetsprocessen, och Franklin definierar därför människan som ... — ett verktygsfabricerande djur. Samma vikt, som uppbyggandet av skelettrester har för kännedomen om djursläktens organisation, vilka gått under, har lämningarna av arbetsmedel för bedömandet av ekonomiska samhällsformationer, vilka gått under. Det är inte vad som göres, utan hur, med vilka arbetsmedel det göres, som skiljer de ekonomiska epokerna ... Arbetsmedlen är inte blott gradmätare på den mänskliga arbetskraftens utveckling, utan utvisar också de samhälleliga förhållanden, i vilka arbetet utföres". (Karl Marx, "Kapitalet", b. I, Stockholm, Tiden, 1930, s. 154—155. Översättningen förtydligad.) Och vidare:

a) "De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. Med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, sättet att vinna livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett samhälle med industrikapitalister." (Karl Marx, "Filosofins elände", Sthlm, Fram, 1929, s. 142.)

b) "Vi lever mitt i en ständig rörelse av produktivkrafternas tillväxt, förstörelse av sociala förhållanden, uppkomst av idéer; endast rörelsens abstraktion är orörlig." (Sammastädes, s. 142.)

I det Engels karakteriserar den historiska materialismen, sådan den formuleras i "Kommunistiska partiets manifest", säger han: "att den ekonomiska produktionen och den ur denna med nödvändighet följande samhälleliga strukturen i varje historisk epok bildar grundvalen för denna epoks politiska och andliga historia; att i enlighet härmed (alltsedan upplösningen av det uråldriga gemensamma jordägandet) hela historien varit en historia om klasstrider, strider mellan utsugna och utsugande, behärskade och härskande klasser på olika stadier av samhällsutvecklingen; att denna kamp emellertid nu nått ett stadium, där den utsugna och förtryckta klassen (proletariatet) inte längre kan befria sig från den utsugande och förtryckande klassen (bourgeoisin) utan att samtidigt för alltid befria hela samhället från utsugning, förtryck och klasstrider . . ." (Engels' förord till tyska upplagan av "Manifestet" 1883.)

Produktionens tredje säregenhet består i att uppkomsten av nya produktivkrafter och dem motsvarande produktionsförhållanden inte försiggår skilt från det gamla systemet, inte sedan det gamla systemet försvunnit, utan i det gamla systemets sköte, att den ej sker som resultat av människornas överlagda, medvetna verksamhet, utan spontant, omedvetet, oberoende av människornas vilja. Den sker spontant och oberoende av människornas vilja på grund av två orsaker:

För det första emedan människorna ej är fria i valet av det ena eller andra produktionssättet, ty varje ny generation, som träder in i livet, mötes av redan färdiga produktivkrafter och produktionsförhållanden, vilka utgör resultatet av förgångna generationers arbete, varför den för den första tiden måste taga emot

allt vad den påträffar i färdig form på produktionens område och anpassa sig till det, för att få möjlighet att framställa materiella nyttigheter.

För det andra emedan människorna, då de förbättrar ett eller annat produktionsredskap, ett eller annat element av produktivkrafterna, ej har klart för sig, ej förstår och ej tänker över, till vilka samhälleliga resultat dessa förbättringar måste leda, utan endast tänker på sina egna vardagliga intressen, hur de skall kunna göra sitt arbete lättare och skaffa sig någon omedelbar, påtaglig fördel.

Då några medlemmar av ursamhället så småningom och trevande övergick från stenredskap till järnverktyg, visste de självfallet inte och tänkte inte på, till vilka samhälleliga resultat denna nyhet skulle leda, de förstod inte och var inte medvetna om att övergången till metallverktyg betydde en omvälvning i produktionen, att den slutligen skulle leda till slavägarsystemet — de ville helt enkelt göra sitt arbete lättare och uppnå en närliggande, kännbar fördel — deras medvetna verksamhet inskränkte sig till den trånga ramen för denna vardagliga personliga fördel.

När Europas unga bourgeoisi under feodalsystemets period vid sidan av de små skråverkstäderna började uppföra stora manufakturföretag och på så sätt drev de samhälleliga produktivkrafterna framåt, så visste den självfallet inte och tänkte inte över, vilka samhälleliga följder denna nyhet skulle få, den var inte medveten om och förstod inte att denna "lilla" nyhet skulle leda till en sådan omgruppering av samhällskrafterna, som måste sluta med revolution både mot kungamakten, vars nåd den skattade så högt, och mot adeln, i vars led dess bästa representanter ofta drömde om att hamna — den ville helt enkelt förbilliga varuproduktionen, kasta ut mera varor på Asiens och det just upptäckta Amerikas marknader och vinna större profiter — dess medvetna verksamhet begränsades av den trånga ramen för denna vardagliga praktik.

När de ryska kapitalisterna tillsammans med de utländska kapitalisterna ivrigt upprättade den moderna maskinella storindustrin i Ryssland, medan de lämnade tsarismen orörd och utlämnade bönderna att utplundras av godsägarna, så visste de ej och tänkte självfallet inte över, vilka samhälleliga följder denna betydelsefulla ökning av produktivkrafterna skulle leda till, de var inte medvetna om och förstod inte, att detta betydelsefulla språng på de samhälleliga produktivkrafternas område skulle leda till en sådan omgruppering av samhällskrafterna, som skulle ge proletariatet möjlighet att med sig förena bönderna och fullborda den segerrika socialistiska revolutionen — de ville helt enkelt utvidga industriproduktionen till det yttersta, sätta sig i besittning av den kolossala inre marknaden, bli monopolister och pressa ut större profiter ur folkhushållningen — deras medvetna verksamhet gick ej utöver deras vardagliga, trångt praktiska intressen. I överensstämmelse härmed säger Marx:

"I sitt livs samhälleliga produktion" (d. v. s. i produktionen av de materiella nyttigheter, som är nödvändiga för människornas liv. — Red.) "träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende [Kurs. av red.] förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar ett bestämt utvecklingsstadium av deras materiella produktivkrafter." (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I, s. 359.)

Detta betyder likväl inte, att produktionsförhållandenas ändring och övergången från gamla produktionsförhållanden till nya försiggår lugnt, utan konflikter, utan skakningar. Tvärtom, en sådan övergång sker vanligen genom att de gamla produktionsförhållandena störtas på revolutionär väg och nya upprättas. Intill en viss period fortgår utvecklingen av produktivkrafterna och förändringarna på produktionsförhållandenas område spontant, oberoende av människornas vilja. Men det är endast till ett visst ögonblick, till det ögonblick, då de produktivkrafter, som uppstått och håller på att utvecklas, hunnit erhålla tillräcklig mognad. Sedan de nya produktivkrafterna mognat, förvandlas de bestående produktionsförhållandena och deras bärare — de härskande klasserna — till den "oövervinnliga" barriär, som kan skaffas ur vägen endast medelst nya klassers medvetna verksamhet, medelst våldsamma aktioner av dessa klasser, medelst revolution. Här framträder särskilt bjärt den väldiga roll, som de nya samhälleliga idéerna, de nya politiska institutionerna, den nya politiska makten spelar, vilka är kallade att med våld avskaffa de gamla produktionsförhållandena. På basis av konflikten mellan de nya produktivkrafterna och de gamla produktionsförhållandena, på basis av samhällets nya ekonomiska behov uppstår nya samhälleliga idéer, de nya idéerna organiserar och mobiliserar massorna, massorna sammansluter sig i en ny politisk armé, upprättar en ny revolutionär makt och använder den till att med våld avskaffa den gamla ordningen på produktionsförhållandenas område samt fastställa en ny ordning. Den spontana utvecklingsprocessen ger vika för människornas medvetna verksamhet, den fredliga utvecklingen för den våldsamma omstörtningen, evolutionen för revolutionen.

"I kampen mot bourgeoisin — säger Marx — förenar sig proletariatet med nödvändighet till en klass", "gör sig genom en revolution till härskande klass" och upphäver "som härskande klass med våld de gamla produktionsförhållandena". (Kommunistiska partiets manifest", Sthlm, Arbetarkultur, 1934, s. 48.) Och vidare:
a) "Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom rycka från bourgeoisin allt kapital, centralisera alla produktionsverktyg i statens, d. v. s. det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktivkrafter." (Sammanstädes, s. 46—47.)

b) "Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt." (Karl Marx, "Kapitalet", b. I, Sthlm. Tiden, s. 709.)

Här har vi den geniala formulering av den historiska materialismens kärna, som Marx gav 1859 i det historiska förordet till sin berömda bok "Till kritiken av den politiska ekonomin":

"I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar ett bestämt utvecklingsstadium av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella basis, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och som motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga levnadsprocessen överhuvud. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsägelse till de rådande produktionsförhållandena eller, vad som endast är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka de hittills rört sig. Från utvecklingsformer för produktivkrafterna slår dessa förhållanden om till bojor för dem. Då inträder en epok av sociala revolutioner. Med förändringen av den ekonomiska grundvalen försiggår långsammare eller snabbare en omvälvning i hela den oerhörda överbyggnaden. Vid betraktandet av sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsvillkoren, som med naturvetenskaplig exakthet kan konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt de ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer det, som är en individ, efter vad han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande, utan man måste snarare förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Ingen samhällsformation går under, innan alla produktivkrafter, för vilka den har tillräckligt spelrum, utvecklats och nya, högre produktionsförhållanden träder aldrig istället, innan deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty vid närmare betraktande kommer det ständigt att visa sig, att uppgiften själv uppstår först då de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande." (Karl Marx, Ausgew. Werke, b. I, s. 359—360.)

Så förhåller det sig med den marxistiska materialismen, då man tillämpar den på samhällslivet och på samhällets historia.

Detta är den dialektiska och den historiska materialismens grunddrag.

Av detta kan man se, vilken teoretisk rikedom Lenin försvarade för partiet mot revisionisternas och de urartade elementens anslag och vilken stor betydelse Lenins bok "Materialism och empiriokriticism" hade för vårt partis utveckling.

3. BOLSJEVIKERNA OCH MENSJEVIKERNA UNDER STOLYPINREAKTIONENS ÅR. BOLSJEVIKERNAS KAMP MOT LIKVIDATÖRERNA OCH OTSOVISTERNA.

Under reaktionsåren var det mångdubbelt svårare att arbeta i partiorganisationerna än under den föregående perioden, då revolutionen befann sig i utveckling. Antalet partimedlemmar minskade starkt. Många av partiets småborgerliga medlöpare, särskilt intellektuella, lämnade partiet, emedan de fruktade tsarregeringens förföljelser.

Lenin påvisade, att de revolutionära partierna vid sådana tillfällen måste komplettera sina kunskaper. Under revolutionens uppsvingsperiod hade de lärt att gå till offensiv, under reaktionsperioden måste de lära sig, hur man skall utföra ett återtåg riktigt, hur man skall gå över i illegalitet, hur man skall bevara och befästa det illegala partiet, hur man skall utnyttja de legala möjligheterna, utnyttja alla slags legala organisationer, särskilt massorganisationerna till att stärka förbindelserna med massorna.

Mensjevikerna retirerade i panik, emedan de inte trodde att ett nytt revolutionsuppsving var möjligt, de avsvor sig på ett skamligt sätt programmets revolutionära krav och partiets revolutionära paroller samt ville likvidera, tillintetgöra proletariatets revolutionära illegala parti. Därför började man kalla dylika mensjeviker för likvidatorer.

I olikhet med mensjevikerna var bolsjevikerna förvissade om, att ett revolutionärt uppsving skulle inträda under de närmaste åren och att partiet var förpliktat att förbereda massorna till detta nya uppsving. Revolutionens huvuduppgifter var inte lösta. Bönderna hade inte fått godsägarnas jord, arbetarna hade inte fått 8-timmars arbetsdag, det av folket hatade tsaristiska självhärskardömet var ej störtat, utan hade ånyo strypt de obetydliga politiska friheter, vilka folket tillkämpat sig av det 1905. På så sätt fortsatte de orsaker att verka, som hade framkallat revolutionen 1905. Därför var bolsjevikerna övertygade om att ett nytt uppsving i den revolutionära rörelsen skulle komma, de förberedde sig till det och samlade arbetarklassens krafter.

Bolsjevikerna stärktes i sin övertygelse om, att ett nytt uppsving i revolutionen var oundvikligt också av det faktum, att revolutionen 1905 lärt arbetarklassen att erövra sina rättigheter i revolutionär masskamp. Under reaktionsåren, de år då kapitalet gick till offensiv, kunde arbetarna inte glömma de lärdomar året 1905 gett. Lenin har anfört brev från arbetare, i vilka de berättade om hur fabriksägarnas repressalier och fräckheter åter kommit i gång, samt skrev: "Vänta bara, det kommer ett nytt 1905!"

Bolsjevikernas politiska huvudmål var fortfarande detsamma som 1905 — att störta tsarismen, slutföra den borgerligt-demokratiska revolutionen och övergå till den socialistiska revolutionen. Bolsjevikerna glömde inte ett ögonblick detta mål, de fortsatte att för massorna ställa de revolutionära huvudparollerna: demokratisk republik, konfiskering av godsägarnas jord, 8-timmars arbetsdag.

Men partiets taktik kunde inte förbli densamma som under revolutionens uppsvingsperiod 1905. Man kunde t. ex. inte under den närmaste tiden kalla massorna till politisk generalstrejk eller till väpnat uppror, emedan en nedgång i den revolutionära rörelsen, en kolossal trötthet hos arbetarklassen, en betydande förstärkning av de reaktionära klasserna var förhanden. Partiet kunde ej låta bli att ta hänsyn till den nya situationen. Offensivtaktiken måste ersättas med försvarstaktik, taktiken att dra samman krafter, taktiken att föra kadrerna över i illegalitet och att utföra partiarbetet i illegalitet, taktiken att förena det illegala arbetet med arbetet i de legala arbetarorganisationerna.

Och bolsjevikerna förstod att uppfylla denna uppgift.

"Vi förstod att arbeta långa år före revolutionen. Det var inte för ro skull man kallade oss de 'klippfasta'. Socialdemokraterna har skapat ett proletärt parti, som ej fäller modet för att det första stridsangreppet misslyckats, som inte tappar huvudet, inte låter sig förledas till äventyrligheter" — skrev Lenin. (Lenin.Saml. verk, b. XII, s. 126.)

Bolsjevikerna kämpade för att bevara och stärka de illegala partiorganisationerna. Men samtidigt ansåg bolsjevikerna det vara nödvändigt att utnyttja alla legala möjligheter, varje legal anknytning, med vars hjälp man kunde upprätthålla och bevara förbindelserna med massorna och därigenom stärka partiet.

"Det var den period, då vårt parti gjorde en omställning från öppen revolutionär kamp mot tsarismen till en kamp på omvägar, till att utnyttja alla slags legala möjligheter — från försäkringskassor till Dumatribunen. Det var återtågets period, sedan vi blivit slagna i revolutionen 1905. Denna omställning krävde att vi tillägnade oss nya kampmetoder för att, sedan vi dragit samman krafter, ånyo gå till öppen revolutionär kamp mot tsarismen." (Stalin, Stenografiskt protokoll från XV partikongressen, Moskva 1935, s. 366—367.)

De legala organisationer, som blivit orörda, var ett slags betäckning för de illegala partiorganisationerna och en förbindelselänk med massorna. För att upprätthålla förbindelsen med massorna använde sig bolsjevikerna av fackföreningarna och andra legala offentliga organisationer: sjukförsäkringskassor, arbetarkooperativer, klubbar och kulturella föreningar, folkets hus. Bolsjevikerna utnyttjade Riksduman som tribun för att avslöja tsarregeringens politik, för att avslöja kadetterna och för att dra bönderna över på proletariatets sida. Genom att den illegala partiorganisationen bevarades, så att partiet genom den kunde leda alla de övriga formerna av det politiska arbetet, tryggades genomförandet av den riktiga partilinjen, förberedandet av krafterna till det nya revolutionära uppsvinget.

Bolsjevikerna förverkligade sin revolutionära linje under kamp på två fronter, mot två former av opportunismen inom partiet: mot likvidatorerna, som var direkta motståndare till partiet, och mot de så kallade otsovisterna, partiets förstuckna ovänner.

Lenin och bolsjevikerna kämpade oförsonligt mot likvidatorsriktningen redan från det ögonblick denna opportunistiska riktning uppstod. Lenin visade att likvidatorsriktningen var den liberala bourgeoisins agentur inom partiet.

I december 1908 ägde RSDAP:s femte (allryska) konferens rum i Paris. På Lenins förslag fördömde denna konferens likvidatorsriktningen, d. v. s. försöken av en viss del av partiets intellektuella (mensjevikerna) att "likvidera den existerande organisationen av RSDAP och till varje pris ersätta den med en formlös sammanslutning inom legalitetens ram, även om denna legalitet skulle köpas till priset av att öppet prisge partiets program, taktik och traditioner." (SUKP(b) i resolutioner, del I, s. 128.)

Konferensen manade alla partiorganisationer till energisk kamp mot likvidationsförsöken.

Men mensjevikerna underordnade sig inte detta konferensens beslut och gled allt längre ned på den väg, som innebar likvidationssträvan, förräderi mot revolutionen och närmande till kadetterna. Mensjevikerna tog allt öppnare avstånd från det proletära partiets revolutionära program, från kraven på demokratisk republik, 8-timmars arbetsdag och konfiskering av godsägarnas jord. Genom att prisge partiets program och taktik ville mensjevikerna erhålla tsarregeringens samtycke till ett öppet, legalt, föregivet "arbetar"-parti. Mensjevikerna var redo att försona sig med den stolypinska regimen och anpassa sig till den. Därför kallades likvidatorerna också "det stolypinska arbetarpartiet".

Samtidigt med kampen mot revolutionens öppna motståndare, likvidatorerna, vilka leddes av Dan, Axelrod och Potresov med bistånd av Martov, Trotskij och andra mensjeviker, förde bolsjevikerna också en oförsonlig kamp mot de förstuckna likvidatorerna, mot otsovisterna, som maskerade sin opportunism med "vänster "-fraser. Otsovister kallades en del f. d. bolsjeviker, vilka krävde att de arbetardeputerade skulle återkallas från Riksduman och att överhuvud taget allt arbete i de legala organisationerna skulle inställas.

År 1908 krävde en del bolsjeviker att de socialdemokratiska deputerade i Riksduman skulle återkallas (på ryska: otosvat). Härifrån härleder sig benämningen "otsovister". Otsovisterna bildade en egen särskild grupp (Bogdanov, Lunatjarskij, Alexinskij, Pokrovskij, Bubnov o. a.), som började kämpa mot Lenin och den leninska linjen. Otsovisterna vägrade bestämt att arbeta inom arbetarnas fackföreningar och andra legala föreningar. Härmed tillfogade de arbetarnas sak stor skada. Otsovisterna försökte lösrycka partiet från arbetarklassen och beröva det förbindelserna med de partilösa massorna, de ville innesluta sig i en illegal organisation och utsatte samtidigt denna för fara, då de berövade den möjligheten att använda legala betäckningar. Otsovisterna förstod inte att bolsjevikerna i och genom Riksduman kunde utöva inflytande på bönderna, kunde avslöja tsarregeringens politik och kadetternas politik, vilka bemödade sig att genom bedrägliga manövrer dra bönderna med sig. Otsovisterna stod i vägen, då det gällde att dra samman krafterna till det nya revolutionära uppsvinget. Därför var otsovisterna "upp- och nedvända likvidatorer" — de försökte omintetgöra möjligheten av att utnyttja legala organisationer och avstod i verkligheten från proletariatets ledning över de breda partilösa massorna, avstod från det revolutionära arbetet.

År 1909 inkallades en konferens av den bolsjevikiska tidningen "Proletarijs" utvidgade redaktion för att behandla frågan om otsovisternas uppförande, och denna fördömde otsovisterna. Bolsjevikerna förklarade, att de inte hade någonting gemensamt med otsovisterna samt uteslöt dem ur den bolsjevikiska organisationen. Såväl likvidatorerna som otsovisterna var i själva verket endast småborgerliga medlöpare till proletariatet och dess parti. Vid en tidpunkt, då proletariatet befann sig i en svår situation, visade likvidatorerna och otsovisterna särskilt påtagligt sitt verkliga ansikte.

4. BOLSJEVIKERNAS KAMP MOT TROTSKISMEN. DET PARTIFIENTLIGA AUGUSTIBLOCKET.

Samtidigt som bolsjevikerna förde en oförsonlig kamp på två fronter — mot likvidatorerna och mot otsovisterna — för det proletära partiets principfasta linje, understödde Trotskij de likvidatoriska mensjevikerna. Det var just under dessa år Lenin kallade honom "Judas Trotskij". Trotskij organiserade i Wien en litterär grupp och började ge ut en "utanför fraktionerna stående" men i verkligheten mensjevikisk tidning. Lenin skrev vid den tiden om Trotskij: "Trotskij har uppfört sig som den nedrigaste karriärist och fraktionsmakare . . . Skrävlar om partiet, men uppför sig sämre än alla de övriga fraktionsmakarna."

Senare, år 1912, var det Trotskij som organiserade augustiblocket, d. v. s. ett block av alla antibolsjevikiska grupper och riktningar mot Lenin, mot det bolsjevikiska partiet. I detta block, som var fientligt mot bolsjevismen, sammanslöt sig både likvidatorerna och otsovisterna och bevisade därmed sin släktskap. Trotskij och trotskisterna intog en likvidatorisk ställning i alla grundläggande frågor. Men Trotskij maskerade sin likvidatorsinställning med centrism, d. v. s. med försonlighet, i det han påstod att han stod utanför bolsjevikerna och mensjevikerna och gav sig sken av att vilja försona dem. Med anledning härav sade Lenin, att Trotskij är nedrigare och skadligare än de öppna likvidatorerna, emedan han ljuger för arbetarna att han står "utanför fraktionerna", medan han i själva verket helt understödjer de likvidatoriska mensjevikerna. Trotskismen var den viktigaste gruppen, som spred centrismen.

"Centrismen — skriver kamrat Stalin — är ett politiskt begrepp. Dess ideologi är en anpassningens ideologi, en ideologi som går ut på att underordna de proletära intressena under småbourgeoisins intressen inom ett gemensamt parti. Denna ideologi är främmande och motbjudande för leninismen." (J. Stalin, Leninismens grundfrågor, 9:e uppl., s. 379, ryska.) Under denna period var Kamenjev, Sinovjev och Rykov faktiskt Trotskijs förstuckna agenter, då de ofta bistod honom mot Lenin. Under medverkan av Sinovjev, Kamenjev, Rykov och andra förstuckna Trotskijanhängare inkallades i januari 1910 ett plenarsammanträde av Centralkommittén mot Lenin. Vid denna tid hade Centralkommitténs sammansättning förändrats till följd av att en rad bolsjeviker häktats och de vacklande elementen fick möjlighet att driva igenom antileninska beslut. Så beslöts på detta plenum att den bolsjevikiska tidningen "Proletarij" skulle indragas och att Trotskijs tidning "Pravda", som han utgav i Wien, skulle erhålla penningunderstöd. Kamenjev inträdde i redaktionen för Trotskijs tidning och bemödade sig tillsammans med Sinovjev att göra Trotskijs tidning till Centralkommitténs organ.

Endast på Lenins yrkande antog Centralkommitténs januariplenum ett beslut om att fördöma likvidatorsriktningen och otsovismen, men också härvid vidhöll Sinovjev och Kamenjev det trotskistiska förslaget att inte nämna likvidatorerna vid deras rätta namn.

Det gick så, som Lenin hade förutsett och varnat för: bolsjevikerna var de enda som underordnade sig CK-plenums beslut, de indrog sitt organ "Proletarij", medan mensjevikerna fortsatte att ge ut sin likvidatoriska fraktionstidning "Golos Sotsialdemokrata" (Socialdemokratens röst).

Lenins position stöddes helt av kamrat Stalin, som publicerade en speciell artikel i nr 11 av "Sotsialdemokrat". I denna artikel fördömdes de trotskistiska hantlangarnas uppförande, det talades om nödvändigheten av att göra slut på det onormala tillstånd, som uppstått i den bolsjevikiska fraktionen till följd av Kamenjevs, Sinovjevs och Rykovs förrädiska uppträdande. I artikeln framfördes de närmaste uppgifterna, vilka senare förverkligades på partikonferensen i Prag: inkallande av en konferens för hela partiet, utgivande av en legal partitidning och skapande av ett illegalt praktiskt particentrum i Ryssland. Kamrat Stalins artikel baserade sig på beslut av Bakukommittén, vilken fullständigt understödde Lenin.

Som motvikt mot Trotskijs partifientliga augustiblock, vilket omfattade enbart partifientliga element från likvidatorerna och trotskisterna till otsovisterna och gudaskaparna, bildades ett partiblock av anhängarna till det illegala proletära partiets upprätthållande och stärkande. Till detta block hörde bolsjevikerna med Lenin i spetsen samt ett litet antal mensjeviker, vilka var för partiets bevarande, med Plechanov i spetsen. Plechanov och hans grupp av partitrogna mensjeviker, vilka i en rad frågor vidhöll den mensjevikiska ståndpunkten, tog bestämt avstånd från augustiblocket och likvidatorerna och försökte få till stånd en överenskommelse med bolsjevikerna. Lenin antog Plechanovs förslag och ingick för en tid block med Plechanov mot de partifientliga elementen, utgående från den synpunkten att ett sådant block var fördelaktigt för partiet och ödesdigert för likvidatorerna.

Kamrat Stalin stödde helt detta block. Han befann sig vid denna tid i förvisning. I ett brev, som kamrat Stalin skrev till Lenin från förvisningen, sade han:

"Enligt min mening är blockets (Lenin-Plechanov) linje den enda riktiga: 1. den och endast den motsvarar de verkliga intressena för arbetet i Ryssland, som kräver att alla verkligt partitrogna element i Ryssland sammanslutes; 2. den och endast den påskyndar processen av de legala organisationernas befriande från likvidatorernas tryck, då den spränger en klyfta mellan de mensjevikiska arbetarna och likvidatorerna samt skingrar och tar död på de senare." (Samlingsverket "Lenin och Stalin"., b. I, s. 529—530, ryska uppl.)

Tack vare sin skicklighet i att förena det illegala arbetet med det legala lyckades bolsjevikerna bli en betydande kraft i de öppna arbetarorganisationerna. Detta visade sig bland annat i det betydande inflytande, som bolsjevikerna utövade över arbetargrupperna på de fyra legala kongresser, som ägde rum under denna period, nämligen folkhögskole-, kvinno-, fabriksläkar- och nykterhetskongresserna. Bolsjevikernas uttalanden på dessa legala kongresser hade en stor politisk betydelse och vann genklang i hela landet. Så avslöjade t. ex. den bolsjevikiska arbetardelegationen i sina tal på folkhögskolekongressen tsarismens politik, som kvävde varje kulturarbete, och visade att ett verkligt kulturellt uppsving i landet var otänkbart utan att tsarismen likviderades. På fabriksläkarnas kongress skildrade arbetardelegationen i sina tal de ohyggliga sanitära förhållanden, under vilka arbetarna måste leva och arbeta, och kom till den slutsatsen att läkarhjälpen på fabrikerna inte kunde ordnas på ett riktigt sätt utan att den tsaristiska ordningen störtats.

Bolsjevikerna trängde så småningom ut likvidatorerna ur de olika legala organisationer, som förblivit orörda. Den egenartade taktiken av enhetsfront med den plechanovska partigruppen möjliggjorde för bolsjevikerna att erövra en rad mensjevikiska arbetarorganisationer (Viborgska stadsdelen i Petersburg, Jekaterinoslav o. s. v.).

Under denna svåra period gav bolsjevikerna genom sitt arbete exempel på, hur det legala arbetet bör förenas med det illegala.

5. PARTIKONFERENSEN I PRAG 1912. BOLSJEVIKERNA FORMERAR SIG TILL ETT SJÄLVSTÄNDIGT MARXISTISKT PARTI.

Kampen mot likvidatorerna och otsovisterna — liksom också kampen mot trotskisterna — ställde bolsjevikerna inför den trängande uppgiften att sammansluta alla bolsjeviker och av dem formera ett självständigt bolsjevikiskt parti. Detta var ytterst nödvändigt inte bara för att göra slut på de opportunistiska strömningarna inom partiet, vilka splittrat arbetarklassen. Det var också nödvändigt för att slutföra arbetet på att samla arbetarklassens krafter och förbereda arbetarklassen till det nya revolutionära uppsvinget.

Men för att lösa denna uppgift var det framför allt nödvändigt att rensa partiet från opportunister, från mensjeviker.

Nu var det inte längre någon av bolsjevikerna, som betvivlade att det var otänkbart för bolsjevikerna att längre stanna kvar i samma parti som mensjevikerna. Mensjevikernas förrädiska uppträdande under stolypinreaktionens period, deras försök att likvidera det proletära partiet och organisera ett nytt, reformistiskt parti gjorde att brytningen med dem blev oundviklig. Så länge bolsjevikerna befann sig i samma parti som mensjevikerna, tog de på ett eller annat sätt på sig det moraliska ansvaret för mensjevikernas uppförande. Men att påtaga sig det moraliska ansvaret för mensjevikernas öppna förräderi var nu otänkbart, därest bolsjevikerna ej själva ville bli förrädare mot partiet och arbetarklassen. Enheten med mensjevikerna inom ramen av ett gemensamt parti växte sålunda över till förräderi mot arbetarklassen och dess parti. Därför var det nödvändigt att slutföra den faktiska brytningen med mensjevikerna, att föra den ända till formelitorganisatorisk brytning med dem och driva ut dem ur partiet.
Endast på denna väg var det möjligt att återupprätta proletariatets revolutionära parti med ett enhetligt program, en enhetlig taktik och en enhetlig klassorganisation.

Endast på denna väg kunde man upprätta den verkliga (och inte formella) partienhet, som mensjevikerna ödelagt.

Denna uppgift måste lösas av den sjätte allmänna partikonferensen, som bolsjevikerna förberedde.

Men denna uppgift utgjorde endast en sida av saken. Den formella brytningen med mensjevikerna samt bolsjevikernas formering till ett särskilt parti var självfallet en mycket viktig politisk uppgift. Men bolsjevikerna stod också inför en annan, ännu viktigare uppgift. Uppgiften bestod inte endast i att bryta med mensjevikerna och formera ett särskilt parti, utan framför allt i att efter brytningen med mensjevikerna skapa ett nytt parti, skapa ett parti av en ny typ, som var olikt de vanliga socialdemokratiska partierna i Västern, som var fritt från opportunistiska element, som var i stånd att föra proletariatet till kamp för makten.

I kampen mot bolsjevikerna använde alla mensjeviker utan skillnad på schatteringar, från Axelrod och Martynov till Martov och Trotskij, oföränderligt de vapen de tagit ur de västeuropeiska socialdemokraternas arsenal. De ville i Ryssland ha ett alldeles likadant parti som exempelvis det tyska eller franska socialdemokratiska partiet. Det var just därför de bekämpade bolsjevikerna, emedan de i dem anade någonting nytt, ovanligt, någonting olikt Västerns socialdemokrati. Och vad utgjorde då Västerns socialdemokratiska partier? En blandning, ett mischmasch av marxistiska och opportunistiska element, av vänner och motståndare till revolutionen, av anhängare och motståndare till partitroheten — varvid de förra så småningom ideologiskt försonade sig med de senare, de förra faktiskt så småningom underordnade sig de senare. Försoning med opportunisterna, med revolutionens förrädare — varför? frågade bolsjevikerna de västeuropeiska socialdemokraterna. För "freden inom partiet", för "enhetens" skull — svarade man bolsjevikerna. Enhet med vem, med opportunisterna? Ja, svarade man, med opportunisterna. Det var klart att sådana partier inte kunde vara revolutionära partier.

Bolsjevikerna kunde inte undgå att se, att de västeuropeiska socialdemokratiska partierna efter Engels' död börjat urarta från den sociala revolutionens partier till "sociala reform"- partier, och att vart och ett av dessa partier som organisation redan förvandlats från en ledande kraft till ett bihang åt sin egen parlamentsgrupp.

Bolsjevikerna kunde inte undgå att känna till, att proletariatet inte kunde vänta sig något gott av ett sådant parti, att ett sådant parti inte var i stånd att föra arbetarklassen till revolution.

Bolsjevikerna kunde inte undgå att känna till, att proletariatet inte behöver ett sådant parti, utan ett annat, nytt, ett verkligt marxistiskt parti, som var oförsonligt mot opportunisterna och revolutionärt mot bourgeoisin, som var fast sammansvetsat och helgjutet, som var ett den sociala revolutionens parti, den proletära diktaturens parti.

Bolsjevikerna ville hos sig ha just ett sådant, nytt parti. Och bolsjevikerna byggde och förberedde ett sådant parti. Hela historien om kampen mot "ekonomisterna", mot mensjevikerna, trotskisterna, otsovisterna, mot idealisterna av alla slag till och med empiriokritikerna, var historien om förberedandet av just ett sådant parti. Bolsjevikerna ville skapa ett nytt, ett bolsjevikiskt parti, som vore i stånd att vara en förebild för alla, som ville ha ett verkligt revolutionärt marxistiskt parti. Bolsjevikerna hade förberett ett sådant parti ända sedan den gamla "Iskras" dagar. De förberedde det ihärdigt, hårdnackat, trots allt. Den grundläggande och avgörande rollen i detta förberedelsearbete spelade sådana verk av Lenin som "Vad bör göras?", "Två taktiska linjer" o. s. v. Lenins bok "Vad bör göras?" var den ideologiska förberedelsen till ett sådant parti. Lenins bok "Ett steg framåt, två tillbaka" var den organisatoriska förberedelsen till ett sådant parti. Lenins bok "Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen" var den politiska förberedelsen till ett sådant parti. Och slutligen var Lenins bok, "Materialism och empiriokriticism" den teoretiska förberedelsen till ett sådant parti.

Man kan med visshet säga, att en politisk grupp aldrig någonsin i historien varit så grundligt förberedd på att formeras till ett parti, som den bolsjevikiska gruppen var.

Under sådana förhållanden utgjorde bolsjevikernas formering till ett parti en fullt färdig och mognad sak.
Sjätte partikonferensens uppgift bestod i att kröna det redan fullbordade verket med att driva ut mensjevikerna och formera det nya partiet, bolsjevikernas parti.

Sjätte allryska partikonferensen ägde rum i Prag i januari 1912. Över 20 partiorganisationer var representerade på densamma. Den hade därför formellt betydelsen av en partikongress.

I kungörelsen om konferensen, som meddelade att partiets förstörda centralapparat skulle återupprättas och att en Centralkommitté för partiet skulle bildas, förklarades att reaktionsåren varit de svåraste åren allt sedan den ryska socialdemokratin bildats som en bestämd organisation. Trots all förföljelse, alla svåra slag inifrån, trots opportunisternas förräderi och vacklan inom partiet hade proletariatets parti bevarat sin fana och sin organisation.

"Inte endast den ryska socialdemokratins baner, dess program, dess revolutionära bud har blivit orörda, oskadd är dess organisation, vilken man kunde undergräva och försvaga, men som inga förföljelser kunde helt förstöra" — hette det i kungörelsen om konferensen.

Konferensen konstaterade de första tecknen till ett nytt uppsving för arbetarrörelsen i Ryssland och ökad livaktighet i partiarbetet.

Efter rapporterna från lokalorganisationerna konstaterade konferensen, att "bland de socialdemokratiska arbetarna bedrives överallt i lokalorganisationerna ett energiskt arbete för att befästa de lokala illegala socialdemokratiska organisationerna och grupperna."

Konferensen fastställde, att lokalorganisationerna överallt erkänt den bolsjevikiska taktikens viktigaste regel under återtågsperioden: det illegala arbetets förenande med det legala arbetet i olika legala arbetarföreningar och förbund.

Pragkonferensen valde en bolsjevikisk Centralkommitté för partiet. I Centralkommittén ingick Lenin, Stalin, Ordsjonikidse, Sverdlov, Spandarjan, Golosjtjokin och andra. Kamraterna Stalin och Sverdlov, som befann sig i förvisning, valdes i sin frånvaro till CK-medlemmar. Bland kandidaterna till CK valdes kamrat Kalinin.

Ett praktiskt centrum med kamrat Stalin i spetsen valdes för att leda det revolutionära arbetet i Ryssland (CK:s ryska byrå). Till CK:s ryska byrå hörde förutom kamrat Stalin kamraterna J. Sverdlov, S. Spandarjan, S. Ordsjonikidse, M. Kalinin och Golosjtjokin.

Pragkonferensen summerade hela den kamp bolsjevikerna fört mot opportunismen samt beslöt att driva ut mensjevikerna ur partiet.

Sedan Pragkonferensen drivit ut mensjevikerna ur partiet, utformerade den det bolsjevikiska partiets självständiga existens.

Då bolsjevikerna ideologiskt och organisatoriskt krossade mensjevikerna och drev ut dem ur partiet, räddade de åt sig partiets, RSDAP:s gamla baner. Därför kallade sig bolsjevikernas parti alltjämt fram till 1918 Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti med "bolsjevikerna" tillagt inom parentes.

Om Pragkonferensens resultat skrev Lenin till Gorkij i början av 1912:-

"Äntligen har det lyckats — trots det likvidatoriska packet — att få partiet och dess Centralkommitté att uppstå på nytt. Jag hoppas, att Ni gläds över detta tillsammans med oss", (Lenin.Saml. verk, b. XXIX, s. 19.)

Kamrat Stalin värdesätter Pragkonferensens betydelse på följande sätt:

"Denna konferens hade den största betydelse i vårt partis historia, ty den drog upp en rågång mellan bolsjevikerna och mensjevikerna och sammansvetsade de bolsjevikiska organisationerna i hela landet till ett enhetligt bolsjevikiskt parti." (Stenografiskt protokoll från SUKP(b):s XV partikongress, s. 361—362.)

Sedan mensjevikerna drivits ut och bolsjevikerna formerats till ett självständigt parti, blev bolsjevikernas parti fastare och starkare. Partiet stärker sig genom att det rensar sig från opportunistiska element— det är en av bolsjevikpartiets paroller såsom ett parti av ny typ, principiellt olika II Internationalens socialdemokratiska partier. II Internationalens partier, som i ord kallade sig marxistiska, tolererade faktiskt i sina led motståndare till marxismen och öppna opportunister samt tillät dem att upplösa II Internationalen och föra den till undergång. Bolsjevikerna däremot bekämpade oförsonligt opportunisterna, rensade det proletära partiet från opportunismens ohyra och nådde så långt att de skapade ett parti av ny typ, det leninska partiet, det parti som sedan erövrade proletariatets diktatur.

Om opportunisterna stannat kvar i det proletära partiets led, så skulle det bolsjevikiska partiet inte kunnat marschera upp och dra med sig proletariatet, inte kunnat taga makten och organisera proletariatets diktatur, det hade inte kunnat gå som segrare ur inbördeskriget, inte kunnat bygga upp socialismen.

I sina beslut uppställde Pragkonferensen som partiets närmaste politiska paroller minimiprogrammet: demokratisk republik, 8-timmars arbetsdag och konfiskering av all godsägarjord.

Under dessa revolutionära paroller genomförde bolsjevikerna valkampanjen till den fjärde Riksduman.

Under dessa paroller försiggick det nya uppsvinget i arbetarmassornas revolutionära rörelse 1912—1914.

KORT SAMMANFATTNING

Åren 1908—1912 var en ytterligt svår period för det revolutionära arbetet. Efter revolutionens nederlag, under förhållanden, då den revolutionära rörelsen ebbade ut och det rådde trötthet bland massorna, ändrade bolsjevikerna sin taktik och gick över från direkt kamp mot tsarismen till att föra denna kamp på omvägar. Under stolypinreaktionens svåra förhållanden utnyttjade bolsjevikerna de ringaste legala möjligheter till att upprätthålla förbindelsen med massorna (från försäkringskassorna och fackföreningarna till dumatribunen). Bolsjevikerna drog utan rast och ro samman krafter för det nya uppsvinget i den revolutionära rörelsen.

I den svåra situationen då revolutionen lidit nederlag och de oppositionella riktningarna befann sig i upplösning, då det rådde missräkning över revolutionen och de ur partiet utträdda intellektuella (Bogdanov, Basarov o. a.) stärkte sina revisionistiska utfall mot partiets teoretiska grundsatser, visade sig bolsjevikerna vara den enda kraft i partiet, som inte sänkte partifanan, som förblev partiprogrammet troget och slog tillbaka angreppen från dem som "kritiserade" den marxistiska teorin (Lenins bok "Materialism och empiriokriticism"). Den ideologiska, marxistisk-leninska stålsättningen, förståelsen för revolutionens perspektiv hjälpte bolsjevikernas kärntrupp, som slutit upp kring Lenin, att försvara partiet och dess revolutionära principer. "Det var inte för ro skull, man kallade oss de klippfasta" — sade Lenin om bolsjevikerna.

Mensjevikerna avlägsnade sig under denna period alltmera från revolutionen. De blev likvidatorer, krävde att proletariatets illegala revolutionära parti skulle likvideras, tillintetgöras, de tog allt öppnare avstånd från partiprogrammet, från partiets revolutionära uppgifter och paroller, försökte organisera ett eget reformistiskt parti, vilket arbetarna döpte till "stolypinska arbetarpartiet". Trotskij understödde likvidatorerna och maskerade sig fariseiskt med parollen "partienhet", som i verkligheten betydde enhet med likvidatorerna.

Å andra sidan krävde en del av bolsjevikerna, som ej förstod nödvändigheten av att slå in på nya vägar, att på omvägar bekämpa tsarismen, att man skulle avstå från att utnyttja de legala möjligheterna och krävde arbetardeputerades återkallande från Riksduman. Otsovisterna drev partiet mot isolering från massorna och hindrade krafternas samling för det nya revolutionära uppsvinget. Otsovisterna gömde sig bakom "vänster"- fraser, men i verkligheten tog de avstånd från den revolutionära kampen på samma sätt som likvidatorerna.

Likvidatorerna och Otsovisterna förenade sig mot Lenin till ett gemensamt block, augustiblocket, som organiserades av Trotskij.

I kampen mot likvidatorerna och Otsovisterna, i kampen mot augustiblocket vann bolsjevikerna övertaget och försvarade framgångsrikt det illegala proletära partiet.

En synnerligen viktig händelse under denna period var RSDAP:s konferens i Prag (januari 1912). På denna konferens drevs mensjevikerna ut ur partiet och det gjordes för alltid slut

på bolsjevikernas formella förening med mensjevikerna i ett parti. Från en politisk grupp formerade sig bolsjevikerna till det självständiga Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti (bolsjevikerna). Pragkonferensen lade grunden till ett parti av ny typ, leninismens parti, det bolsjevikiska partiet.

Det proletära partiets rensande från opportunister, från mensjeviker, vilket utfördes av Pragkonferensen, hade en stor, en avgörande betydelse för partiets och revolutionens fortsatta utveckling. Om bolsjevikerna ej hade drivit ut förrädarna mot arbetarnas sak, de mensjevikiska kompromissmakarna ur partiet, så skulle ej det proletära partiet år 1917 ha kunnat resa massorna till kamp för att erövra proletariatets diktatur.