TREDJE KAPITLET

Mensjevikerna och bolsjevikerna under det rysk-japanska krigets och den första ryska revolutionens period.
(1904-1907)

1. RYSK-JAPANSKA KRIGET. DEN REVOLUTIONÄRA RÖRELSENS FORTSATTA UPPSVING I RYSSLAND. STREJKERNA I PETERSBURG. ARBETARDEMONSTATIONEN FRAMFÖR VINTERPALATSET DEN 9 JANUARI 1905. BESKJUTNINGEN AV DEMONSTRATIONEN. REVOLUTIONENS BÖRJAN.

Vid slutet av 1800-talet började de imperialistiska staterna en skärpt kamp för herraväldet över Stilla havet, för Kinas delning, I denna kamp deltog också Tsarryssland. År 1900 kuvade tsaristiska trupper tillsammans med japanska, tyska, engelska och franska trupper med exempellös grymhet folkupproret i Kina, som riktade udden mot de utländska imperialisterna. Redan tidigare hade tsarregeringen tvingat Kina att avstå Liau-tung halvön med fästningen Port Arthur till Ryssland. Ryssland tilltvingade sig rätt att anlägga järnvägar på kinesiskt territorium. I Nordmandsjuriet byggdes en järnväg - Östkinesiska banan - och ryska trupper sändes till dess försvar. Nordmandsjuriet ockuperades med militärmakt av Tsarryssland. Tsarismen förberedde sig att kasta sig över Korea. Den ryska bourgeoisin välvde planer på att skapa ett "Gulryssland" i Mandsjuriet.

Under sina erövringar i Fjärran Östern stötte tsarismen ihop med en annan rövare - Japan, som snabbt förvandlats till ett imperialistiskt land och också strävade efter erövringar på den asiatiska kontinenten, främst på Kinas bekostnad. Liksom Tsarryssland, strävade också Japan efter att slå under sig Korea och Mandsjuriet. Japan drömde redan då om att erövra Sachalin och Fjärran Östern. England, som fruktade att Tsarryssland skulle stärkas i Fjärran Östern, stod i hemlighet på Japans sida. V Så mognade det rysk-japanska kriget. Det var den ryska storbourgeoisin, på jakt efter nya marknader, och de reaktionäraste godsägarskikten, som drev tsarregeringen till detta krig.

Japan väntade inte på tsarregeringens krigsförklaring utan började först kriget. Japan hade ett förträffligt spionage i Ryssland och räknade med att i denna kamp få att göra med en oförberedd motståndare. Utan att förklara krig överföll Japan i januari 1904 oväntat den ryska fästningen Port Arthur och tillfogade den vid Port Arthur befintliga ryska flottan betydande förluster.

Så började det rysk-japanska kriget.

Tsarregeringen räknade med att kriget skulle hjälpa den att stärka sin politiska ställning och sätta en damm för revolutionen. Men dess beräkningar slog fel. Kriget skakade tsarismen ännu mera.

Den ryska hären, som var dåligt rustad och oövad, ledd av odugliga och fala generaler, led det ena nederlaget efter det andra.

Kriget inbragte stora vinster åt kapitalisterna, ämbetsmännen och generalerna. Tjuveriet florerade överallt. Truppernas förplägning var dålig. Då det fattades granater, fick armén liksom till hån hela vagnslaster med helgonbilder. Soldaterna sade bittert: "Japanerna trakterar oss med granater, vi dem med helgonbilder". I stället för att transportera bort de sårade, avgick hela extratåg med gods, som tsargeneralerna rövat.

Japanerna belägrade samt intog därefter fästningen Port Arthur. Efter att ha tillfogat tsararmén en rad nederlag, slog de den i grunden vid Mukden. Den 300.000 man starka tsaristiska armén förlorade i detta slag inemot 120.000 man i stupade, sårade och tillfångatagna. Kort därpå blev den tsaristiska flottan, som från Östersjön sänts till det belägrade Port Arthurs undsättning, fullständigt slagen och gick under i Tsusimasundet. Nederlaget vid Tsusima var en fullständig katastrof: av de tjugo krigsskepp, som tsaren sänt, sänktes och förstördes tretton, medan fyra togs som byte av fienden. Kriget var slutgiltigt förlorat för Tsarryssland.

Den tsaristiska regeringen var tvungen att sluta en skymflig fred med Japan. Japan ockuperade Korea, tog ifrån Ryssland Port Arthur och halva Sachalin.

Folkmassorna ville inte detta krig och insåg dess skadlighet för Ryssland. Folket fick dyrt betala för Tsarrysslands efterblivenhet.

Bolsjevikerna och mensjevikerna tog olika ställning till detta krig.

Mensjevikerna, bland dem Trotskij, sjönk ned till fosterlandsförsvarets position, d. v. s. försvar av tsarens, godsägarnas och kapitalisternas "fosterland".

Lenin och bolsjevikerna däremot ansåg, att tsarregeringens nederlag i detta rövarkrig var nyttigt, emedan det skulle leda till att tsarismen försvagades och revolutionen stärktes.

Tsartruppernas nederlag blottade tsarismens ruttenhet inför folkets bredaste massor. Hatet mot tsarismen växte med varje dag bland folkmassorna. Port Arthurs fall - det är början till självhärskardömets fall, skrev Lenin.

Tsaren ville krig för att strypa revolutionen. Han uppnådde motsatsen. Det rysk-japanska kriget påskyndade revolutionen.

I Tsarryssland förstärktes det kapitalistiska förtrycket genom tsarismens förtryck. Arbetarna led inte endast under den kapitalistiska utsugningen, under det ofria arbetet, utan också under hela folkets rättslöshet. Därför strävade de klassmedvetna arbetarna att ställa sig i spetsen för en revolutionär rörelse av alla demokratiska element i stad och på land mot tsarismen. Bönderna kvävdes av jordbristen och de många resterna av livegenskapen, de trälade under godsägaren och kulaken. Folken i Tsarryssland stönade under det dubbla förtryck, som utövades såväl av deras egna som även av ryska godsägare och kapitalister. Den ekonomiska krisen 1900-1903 hade ökat de arbetande massornas lidanden, kriget skärpte dem ytterligare. Nederlagen i kriget stärkte hatet mot tsarismen bland massorna. Folkets tålamod höll på att ta slut.

Som man ser, fanns det mer än tillräckliga orsaker till revolution.

I december 1904 genomfördes en väldig, välorganiserad strejk av arbetarna i Baku under ledning av bolsjevikernas Bakukommitté. Strejken slutade med seger för arbetarna, och för första gången i Rysslands arbetarrörelses historia avslöts ett kollektivavtal mellan arbetarna och företagarna inom oljeindustrin.

Strejken i Baku var upptakten till ett revolutionärt uppsving i Transkaukasien och flera distrikt i Ryssland.

"Bakustrejken tjänade som signal till de ärorika januari-februariaktionerna i hela Ryssland." (Stalin.) Denna strejk var så att säga en ovädersbådande blixt, som föregick den stora revolutionära stormen.

Den revolutionära stormen började med händelserna den 9 (22) januari 1905 i Petersburg.

Den 3 januari 1905 utbröt strejk vid Petersburgs största fabrik, Putilovverken (nu Kirovverken). Strejken började med anledning av att fyra arbetare avskedats från fabriken. Strejken vid Putilovverken spred sig snabbt; andra verk och fabriker i Petersburg anslöt sig till den. Strejken blev till en generalstrejk. Rörelsen växte hotfullt. Tsarregeringen beslöt att kväva rörelsen i dess linda.

Redan 1904, före Putilovstrejken, hade polisen med hjälp av en provokatör, prästen Gapon, bildat en egen organisation bland arbetarna: "De ryska fabriks- och verkstadsarbetarnas förening". Denna organisation hade sina avdelningar i alla stadsdelar i Petersburg. Då strejken utbröt, föreslog prästen Gapon på sin förenings möten en provokatorisk plan: den 9 januari skulle alla arbetare samlas och i ett fredligt tåg med kyrkofanor och tsarporträtt marschera till Vinterpalatset och till tsaren överlämna en petition (böneskrift) om sina behov. Tsaren skulle - sades det - komma ut till folket, lyssna till dess krav och tillfredsställa dem. Gapon åtog sig att hjälpa den hemliga tsarpolisen: att provocera fram ett blodbad bland arbetarna och dränka arbetarrörelsen i blod. Men polisens plan vändes emot tsarregeringen.

Petitionen behandlades på arbetarmöten, man införde rättelser och ändringar i den. På dessa möten uppträdde också bolsjeviker, ehuru de inte öppet kallade sig så. Under deras inflytande intogs i petitionen krav på tryck- och yttrandefrihet, föreningsfrihet för arbetarna, inkallande av en Konstituerande församling för att ändra statsskicket i Ryssland, likhet för alla inför lagen, kyrkans skiljande från staten, slut på kriget, införande av 8-timmars arbetsdag, jordens överlämnande till bönderna.

Då bolsjevikerna uppträdde på dessa möten, bevisade de för arbetarna, att man inte kan uppnå frihet medelst petitioner till tsaren, utan måste tillkämpa sig den med vapen i hand. Bolsjevikerna varnade för att man skulle komma att skjuta på arbetarna. Men de förmådde ej hindra tåget till Vinterpalatset. En betydande del av arbetarna trodde ännu, att tsaren skulle hjälpa dem. Rörelsen hade med väldig kraft gripit massorna. I Petersburgsarbetarnas petition hette det:

"Vi arbetare i staden Petersburg, våra hustrur, barn och hjälplösa, åldriga föräldrar har kommit till dig, härskare, för att söka sanning och försvar. Vi är utfattiga, förtryckta och dignar under det ohyggligt tunga arbetet, man skymfar oss och erkänner oss inte vara människor ... Vi har fördragit allt, men man driver oss allt längre och längre i en avgrund av elände, rättslöshet och okunnighet, despotismen och godtycket kväver oss . . . Vårt tålamod har nått sin gräns. Vi har kommit till den svåra stund, då döden är bättre än ett fortsättande av de outhärdliga plågorna ..." Den 9 januari 1905 tidigt på morgonen tågade arbetarna till Vinterpalatset, där tsaren då befann sig. Arbetarna gick till tsaren med hela sina familjer: hustru, barn och åldringar, de bar tsarporträtt och kyrkofanor, sjöng psalmer, marscherade utan vapen. Inalles hade över 140.000 personer samlats på gatorna.

Nikolaj II tog emot dem fientligt. Han gav order att skjuta på de obeväpnade arbetarna. Över 1.000 arbetare dödades denna dag av tsarens trupper och över 2.000 sårades. Petersburgs gator sköljdes av arbetarnas blod.

Bolsjevikerna gick samman med arbetarna. Många av dem dödades eller arresterades. Redan här, på de med arbetarblod fläckade gatorna, förklarade bolsjevikerna för arbetarna, vem som bar skulden till detta ohyggliga illdåd och hur man måste kämpa mot honom.

Den 9 januari har fått namnet "Blodiga söndagen". Den 9 januari fick arbetarna en blodig läxa. Den dagen sköts arbetarnas tro på tsaren i sank. De insåg, att de endast med kamp kunde tilltvinga sig sina rättigheter. Redan på kvällen den 9 januari började man bygga barrikader i arbetarstadsdelarna. Arbetarna sade: "Tsaren gav oss stryk, men nu skall vi ge tsaren stryk!"

Den hemska nyheten om tsarens blodsdåd spreds överallt. Hela arbetarklassen, hela landet greps av harm och förbittring. Det fanns inte en stad, där inte arbetarna strejkade som protest mot tsarens illdåd och ställde politiska krav. Arbetarna gick nu ut på gatan under parollen: "Ned med självhärskardömet". I januari nådde antalet strejkande den väldiga siffran 440.000. Under en månad strejkade flera arbetare än under hela det föregående årtiondet. Arbetarrörelsen steg till en oanad höjd.

Revolutionen i Ryssland hade börjat.

2. ARBETARNAS POLITISKA STREJKER OCH DEMONSTRATIONER. BÖNDERNAS REVOLUTIONÄRA RÖRELSE VÄXER. UPPRORET PÅ PANSARKRYSSAREN "POTEMKIN".

Efter den 9 januari antog arbetarnas revolutionära kamp en mera tillspetsad politisk karaktär. Från ekonomiska och solidaritetsstrejker började arbetarna övergå till politiska strejker, till demonstrationer och på en del håll till väpnat motstånd mot tsartrupperna. En särskilt hårdnackad och organiserad karaktär hade strejkerna i storstäderna, där betydande arbetarmassor var koncentrerade: i Petersburg, Moskva, Warszawa, Riga, Baku. I främsta leden av det kämpande proletariatet gick metallarbetarna. Med sina strejker väckte arbetarnas förtrupper de mindre klassmedvetna skikten och reste hela arbetarklassen till kamp. Socialdemokratins inflytande växte snabbt.

Demonstrationerna den l maj åtföljdes på flera orter av sammanstötningar med polisen och militären. I Warszawa utsattes demonstrationerna för beskjutning, varvid flera hundra personer dödades och sårades. På den polska socialdemokratins uppmaning besvarade arbetarna i Warszawa blodsutgjutelsen med en allmän proteststrejk. Strejkerna och demonstrationerna pågick hela maj månad. I majstrejkerna i Ryssland deltog över 200.000 arbetare. Arbetarna i Baku, Lodz och Ivanovo-Vosnesensk gick ut i generalstrejk. Allt oftare förekom sammandrabbningar mellan de strejkande arbetarna och demonstranterna samt tsartrupperna. Dylika sammanstötningar förekom i flera städer: i Odessa, Warszawa, Riga, Lodz o. a.

En särskilt häftig karaktär antog kampen i Polens stora industricentrum, Lodz. Arbetarna i Lodz spärrade gatorna med tiotals barrikader och utkämpade under tre dagar (22-24 juni 1905) gatustrider mot de tsaristiska trupperna. Här sammanflätades den väpnade aktionen med generalstrejken. Lenin betraktade dessa strider som den första väpnade aktionen av arbetarna i Ryssland.

Bland de strejker, som förekom under sommaren, var arbetarstrejken i Ivanovo-Vosnesensk särskilt anmärkningsvärd. Den varade från slutet av maj till början av augusti 1905, d. v. s. nära två och en halv månad. Omkring 70,000 arbetare, bland dem många kvinnor, deltog i strejken, som leddes av bolsjevikernas Norra kommitté. Nästan varje dag samlades tusentals arbetare utanför staden vid floden Talka, där de på möten dryftade arbetarnas behov. På dessa arbetarmöten uppträdde bolsjeviker. För att slå ned strejken gav tsarmyndigheterna order åt trupperna att skingra arbetarna och skjuta på dem, med påföljd att flera tiotal arbetare dödades och flera hundra sårades. Staden förklarades i belägringstillstånd. Men arbetarna höll sig tappert och gick inte till arbetet. Arbetarna och deras familjer hungrade men gav sig inte, och först den yttersta utmattning tvingade arbetarna att återupptaga arbetet. Strejken stålsatte dem. Den visade prov på arbetarklassens mod, tapperhet, uthållighet och solidaritet. Den tjänade som en verklig skola i politisk fostran för arbetarna i Ivanovo-Vosnesensk.

Under denna strejk bildade arbetarna i Ivanovo-Vosnesensk en Sovjet av fullmäktige, som faktiskt var en av de första arbetardeputerades Sovjeter i Ryssland.

Arbetarnas politiska strejker satte hela landet i rörelse.

Efter staden började också landsbygden resa sig. På våren började bondeoroligheter bryta ut. I väldiga hopar tågade bönderna mot godsägarna, förstörde deras gods, sockerfabriker och brännvinsbrännerier, brände godsägarnas slott och herrgårdar. På flera ställen lade bönderna beslag på godsägarjord, högg ned skog massvis och krävde att godsägarjorden skulle överlämnas till folket. Bönderna beslagtog godsägarnas spannmål och andra förråd samt delade ut dem till de hungrande. De skräckslagna godsägarna var tvungna att fly till städerna. Tsarregeringen sände soldater och kosacker att kuva böndernas uppror. Trupperna sköt på bönderna, häktade "anstiftarna" samt piskade och misshandlade dem. Men bönderna inställde inte kampen.

Bonderörelsen spred sig allt vidare i det centrala Ryssland, i Volgaområdet och i Transkaukasien, särskilt i Grusien.

Socialdemokraterna trängde allt djupare in på landsbygden. Partiets CK gav ut ett upprop till bönderna: "Bönder, er gäller vårt ord". De socialdemokratiska kommittéerna i Tver, Saratov, Poltava, Tjernigov, Jekaterinoslav, Tiflis och många andra guvernement gav ut upprop till bönderna. I byarna anordnade socialdemokraterna möten, organiserade cirklar för bönderna och bildade bondekommittéer. Sommaren 1905 utbröt på flera ställen lantarbetarstrejker, organiserade av socialdemokraterna.

Men det var endast början till böndernas kamp. Bonderörelsen omfattade endast 85 härad, d. v. s. omkring en sjundedel av alla härad i den europeiska delen av Tsarryssland.

Arbetar- och bonderörelsen samt de ryska truppernas nederlag i rysk-japanska kriget utövade sitt inflytande på armén. Denna tsarismens stödjepelare började vackla.

I juni 1905 utbröt ett uppror inom Svartahavsflottan, på pansarkryssaren "Potemkin". Pansarkryssaren var vid denna tid förlagd till närheten av Odessa, där arbetarnas generalstrejk pågick. De revolterande matroserna gjorde upp räkningen med de mest hatade officerarna och förde pansarkryssaren in till Odessa. Pansarkryssaren "Potemkin" gick över på revolutionens sida.

Lenin tillmätte detta uppror en väldig betydelse. Han ansåg att bolsjevikerna måste leda denna rörelse och sammanknyta den med arbetarnas, böndernas och de lokala garnisonernas rörelse.

Tsaren sände krigsskepp mot "Potemkin", men matroserna på dessa krigsskepp vägrade att skjuta på sina upproriska kamrater. Under några dagar vajade revolutionens röda flagga över pansarkryssaren "Potemkin". Men vid denna tid, år 1905, var bolsjevikernas parti inte det enda parti, som ledde rörelsen, som fallet var senare, år 1917. På "Potemkin" fanns inte så få mensjeviker, socialistrevolutionärer och anarkister. Därför hade upproret ingen riktig och tillräckligt erfaren ledning, ehuru enskilda socialdemokrater deltog i det. En del av matroserna tvekade i de avgörande ögonblicken. De övriga av Svartahavsflottans skepp anslöt sig inte till den upproriska pansarkryssaren. Av brist på kol och proviant var den revolutionära pansarkryssaren tvungen att anlöpa Rumäniens kust och ge sig åt de rumänska myndigheterna.

Matrosernas uppror på pansarkryssaren "Potemkin" slutade med nederlag. De matroser, som senare råkade i händerna på tsarregeringen, ställdes inför domstol. En del avrättades och en del sändes till straffarbete. Men själva det faktum att upproret ägt rum hade en utomordentligt stor betydelse. Upproret på pansarkryssaren "Potemkin" var den första revolutionära massaktionen inom armén och flottan, det första fall då en betydande stridsenhet av tsarens militärstyrkor gick över på revolutionens sida. Detta uppror gjorde tanken på arméns och flottans anslutning till arbetarklassen, till folket, alltmera förståelig och förtrogen för arbetar-, bonde- och särskilt för soldat- och matrosmassorna själva.

Arbetarnas övergång till politiska masstrejker och demonstrationer, bonderörelsens stärkande, de väpnade sammanstötningarna mellan folket å ena sidan och polisen och militären å den andra samt slutligen upproret inom Svartahavsflottan - allt detta vittnade om, att betingelserna för folkets väpnade uppror höll på att mogna. Denna omständighet tvang den liberala bourgeoisin att på allvar sätta sig i rörelse. Den liberala bourgeoisin, som själv fruktade revolutionen men på samma gång skrämde tsaren med revolution, sökte schackra med tsaren mot revolutionen och ställde krav på små reformer "för folket", för att "lugna" folket, för att splittra revolutionens krafter och därmed förebygga "revolutionens fasor". "Man måste avskära jord till bönderna, annars kommer de att skära halsen av oss", sade de liberala godsägarna. Den liberala bourgeoisin beredde sig att dela makten med tsaren. "Proletariatet kämpar, men bourgeoisin smyger sig till makten", skrev Lenin vid denna tid om arbetarklassens taktik och den liberala bourgeoisins taktik.

Tsarregeringen fortsatte att undertrycka arbetarna och bönderna med rasande grymhet. Men den kunde ej undgå att se, att det var omöjligt att komma tillrätta med revolutionen endast med hjälp av våldsåtgärder. Därför började den att vid sidan av våldsåtgärderna tillgripa manöverpolitik. Med hjälp av sina provokatörer började den å ena sidan hetsa Rysslands folk mot varandra, organiserade judepogromer och blodiga fejder mellan armenierna och tatarerna. Å andra sidan lovade den inkalla en "representationsinstitution" i form av en Semskijkongress[1 Församling av ståndsrepresentanter, som på 1500- och 1600-talet då och då inkallades av regeringen till rådslag. - Övers. ] eller en Riksduma samt uppdrog åt minister Bulygin att utarbeta förslag till en sådan duma, dock med det förbehållet att duman ej skulle ha lagstiftande rättigheter. Alla dessa åtgärder företogs i syfte att splittra revolutionens krafter och lösrycka de moderata folkskikten från revolutionen.

Bolsjevikerna förklarade bojkott mot den bulyginska duman och ställde sig uppgiften att spränga denna karikatyr på en folkrepresentation.

ensjevikerna däremot beslöt att ej spränga duman och ansåg det nödvändigt att deltaga i densamma.

3. DE TAKTISKA MENINGSSKILJAKTIGHETERNA MELLAN BOLSJEVIKERNA OCH MENSJEVIKERNA. PARTIETS TREDJE KONGRESS. LENINS BOK "SOCIALDEMOKRATINS TVÅ TAKTISKA LINJER I DEN DEMOKRATISKA REVOLUTIONEN". DET MARXISTISKA PARTIETS TAKTISKA GRUNDVALAR.

Revolutionen satte alla samhällsklasser i rörelse. Den vändning i landets politiska liv, som revolutionen åstadkommit, trängde bort dem från deras gamla, invanda positioner och föranledde dem att gruppera om sig i anslutning till den nya situationen. Varje klass, varje parti försökte att utarbeta sin taktik, linjen för sitt uppträdande, sitt förhållande till de andra klasserna, sitt förhållande till regeringen. T. o. m. tsarregeringen såg sig tvungen att utarbeta en ny och för densamma ovanlig taktik, som bestod i löftet att inkalla en "representationsinstitution" - den bulyginska duman.

Även det socialdemokratiska partiet måste utarbeta sin taktik. Det krävdes av det växande revolutionära uppsvinget. Det krävdes av de praktiska frågor, vilka reste sig för proletariatet och ej tålde något uppskov: frågorna om det väpnade upprorets organiserande, om tsarregeringens störtande, om bildandet av en provisorisk revolutionär regering, om socialdemokratins deltagande i denna regering, om förhållandet till bönderna, om förhållandet till den liberala bourgeoisin o. s. v. Det var nödvändigt att utarbeta en enhetlig och genomtänkt marxistisk taktik för socialdemokratin.

Men på grund av mensjevikernas opportunism och splittringsverksamhet var Rysslands socialdemokrati vid denna tid splittrad i två fraktioner. Sprängningen kunde ännu inte anses fullständig, och de två fraktionerna utgjorde formellt ännu inte två olika partier, meni verkligheten påminde de mycket om två skilda partier, vilka hade sina egna centra och sina egna tidningar.

Till att fördjupa splittringen bidrog också den omständigheten, att mensjevikerna till sina gamla meningsskiljaktigheter med partimajoriteten i de organisatoriska frågorna fogade nya meningsskiljaktigheter - nämligen i de taktiska frågorna.

Frånvaron av ett enhetligt parti ledde till, att det inte heller fanns någon enhetlig partitaktik.

En utväg ur läget kunde man finna genom att omedelbart inkalla den tredje ordinarie partikongressen, på densamma fastställa en enhetlig taktik och förplikta minoriteten att ärligt genomföra kongressens beslut, att underordna sig kongressmajoritetens beslut. Just denna utväg föreslog också bolsjevikerna för mensjevikerna. Men mensjevikerna ville inte ens höra talas om den tredje kongressen. Då bolsjevikerna ansåg det vara brottsligt att längre låta partiet vara utan en taktik, som godkänts av partiet och var bindande för alla partimedlemmar, beslöt de att själva ta initiativet till tredje kongressens inkallande.

Till kongressen inbjöds alla partiorganisationer, såväl de bolsjevikiska som de mensjevikiska. Men mensjevikerna vägrade att deltaga i tredje kongressen och beslöt att inkalla en egen kongress. De kallade sin kongress för en konferens, då det visade sig, att de hade endast få delegater, men i själva verket var det en kongress, det var mensjevikernas partikongress, vars beslut ansågs bindande för alla mensjeviker.

I april 1905 inkallades i London Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis tredje kongress. Till kongressen anlände 24 delegater från 20 bolsjevikiska kommittéer. Alla betydande partiorganisationer var representerade.

Kongressen stämplade mensjevikerna som en "del av partiet, vilken avskilt sig" samt övergick till dagordningen, till att utarbeta partiets taktik.

Samtidigt med kongressen samlades i Geneve mensjevikernas konferens.

"Två kongresser - två partier" - så karakteriserade Lenin läget.

Såväl kongressen som konferensen behandlade i själva verket samma taktiska frågor, men de beslut som fattades i dessa frågor, var av direkt motsatt karaktär. De två olika raderna av resolutioner, vilka antogs på kongressen och på konferensen, blottade hela djupet i de taktiska meningsskiljaktigheterna mellan tredje partikongressen och mensjevikernas konferens, mellan bolsjevikerna och mensjevikerna.

Låt oss betrakta huvudpunkterna i dessa meningsskiljaktigheter.

Tredje partikongressens taktiska linje. Kongressen ansåg, att ehuru den pågående revolutionen har en borgerligt-demokratisk karaktär, ehuru den på innevarande tidpunkt inte kan lämna ramen för det som är möjligt under kapitalismen, så är främst proletariatet intresserat av dess fullständiga seger, ty denna revolutions seger skulle ge proletariatet möjlighet att organisera sig, att höja sig politiskt, vinna erfarenhet och vana i att leda de arbetande massorna politiskt samt övergå från den borgerliga revolutionen till den socialistiska.

Proletariatets taktik, som räknade med fullständig seger för den borgerligt-demokratiska revolutionen, kan vinna understöd endast av bönderna, emedan dessa ej kan göra upp räkningen med godsägarna och få godsägarnas jord utan en fullständig seger för revolutionen. Bönderna är därför proletariatets naturliga bundsförvant.

Den liberala bourgeoisin är ej intresserad av denna revolutions fullständiga seger, emedan den behöver den tsaristiska makten som en knutpiska mot arbetarna och bönderna, vilka den fruktar mest av allt - och den kommer att försöka bevara tsarmakten

och endast i någon mån inskränka den rättsligt. Därför kommer den liberala bourgeoisin att försöka få det hela att utmynna i en kohandel med tsaren på basis av en konstitutionell monarki.

Revolutionen kommer att segra endast om proletariatet går i spetsen för den, om proletariatet förstår att som revolutionens ledare trygga förbundet med bönderna, om den liberala bourgeoisin blir isolerad, om socialdemokratin aktivt deltar i arbetet på att organisera folkupproret mot tsarismen, om det som resultat av det segerrika upproret bildas en provisorisk revolutionär regering, som är i stånd att i grunden utrota kontrarevolutionen och inkalla en av hela folket vald Konstituerande församling, om socialdemokratin ej avstår från att under gynnsamma förhållanden deltaga i den provisoriska revolutionära regeringen för att slutföra revolutionen.

Mensjevikkonferensens taktiska linje. Då revolutionen är borgerlig, så kan endast den liberala bourgeoisin vara revolutionens ledare. Proletariatet bör ej närma sig bönderna, utan den liberala bourgeoisin. Det viktigaste här är att ej skrämma den liberala bourgeoisin genom en revolutionär hållning och ej ge den anledning att dra sig undan revolutionen, ty om den drar sig undan, så försvagas revolutionen.

Det är möjligt att upproret kommer att segra, men efter upprorets seger måste socialdemokratin dra sig åt sidan för att ej skrämma den liberala bourgeoisin. Det är möjligt att det som följd av upproret kommer att bildas en provisorisk revolutionär regering, men socialdemokratin får i intet fall deltaga i den, emedan denna regering inte blir socialistisk till sin karaktär, och framför allt - genom sitt deltagande i den och sin revolutionära hållning kan socialdemokratin skrämma den liberala bourgeoisin och därigenom undergräva revolutionen.

Med hänsyn till revolutionens perspektiv skulle det vara bättre, om det inkallades något slags representationsinstitution i stil med en Semskijkongress eller en Riksduma, på vilken arbetarklassen skulle kunna utöva påtryckning utifrån för att förvandla den till en Konstituerande församling eller driva den att inkalla en Konstituerande församling.

Proletariatet har sina speciella, rena arbetarintressen och det bör följaktligen syssla just med dessa intressen och inte sträva att bli ledare för den borgerliga revolutionen, vilken är en allmän politisk revolution och därför angår alla klasser och inte endast proletariatet.

Detta var i korthet de två taktiska linjer, som de båda fraktionerna av Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti lanserade.

En klassisk kritik av mensjevikernas taktik och en genial motivering för den bolsjevikiska taktiken gav Lenin i sin historiska bok "Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen".

Boken utkom i juli 1905, d. v. s. två månader efter tredje partikongressen. Att döma av bokens titel skulle man kunna tro, att Lenin här berörde taktikfrågorna endast under den borgerligt-demokratiska revolutionens period och endast hade de ryska mensjevikerna i sikte. Men då han kritiserade mensjevikernas taktik, avslöjade han i själva verket samtidigt den internationella opportunismens taktik, och då han angav grunderna för marxisternas taktik under den borgerliga revolutionens period och uppvisade skillnaden mellan den borgerliga revolutionen och den socialistiska - så formulerade han samtidigt grunderna för den marxistiska taktiken under övergångsperioden från den borgerliga revolutionen till den socialistiska.

De taktiska grundsatser, vilka Lenin utvecklade i sin broschyr "Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen" var:

1. Den taktiska grundsats, som genomgående präglar Lenins bok, är idén om att proletariatet kan och måste vara den borgerligt-demokratiska revolutionens anförare, ledaren för den borgerligt-demokratiska revolutionen i Ryssland.

Lenin erkände denna revolutions borgerliga karaktär, emedan den, som han påvisade, "inte är i stånd att omedelbart överskrida ramen för en enbart demokratisk omvälvning". Men han ansåg att den inte är en överskiktens revolution, utan en folkrevolution, som sätter hela folket, hela arbetarklassen, hela bondemassan i rörelse. Lenin ansåg därför mensjevikernas försök att förringa den borgerliga revolutionens betydelse för proletariatet, att degradera proletariatets roll i och avstänga proletariatet från densamma vara ett förräderi mot proletariatets intressen.

"Marxismen - skrev Lenin - lär ej proletären att avstänga sig från den borgerliga revolutionen, ej att stå vid sidan av den, ej att lämna ledningen av den åt bourgeoisin, den lär tvärtom det mest energiska deltagande, den beslutsammaste kamp för en konsekvent proletär demokratism, för revolutionens fullständiga slutförande." (Lenin, Valda skrifter i urval, b. V., s. 85, Sthlm, Arbetarkultur, 1934.)

"Vi får inte glömma - skrev Lenin vidare - att det i närvarande tid inte finnes och inte kan finnas något annat medel att bringa socialismen närmare än den fullständiga politiska friheten, än den demokratiska republiken." (Sammastädes, s. 134.) Lenin förutsåg två möjligheter för revolutionens utgång:

a) antingen slutar den med avgörande seger över tsarismen, med tsarismens störtande och den demokratiska republikens upprättande ;

b) eller, om krafterna inte räcker till, kan den sluta med en kohandel mellan tsaren och bourgeoisin på folkets bekostnad, med något slags stympad konstitution, snarast en karikatyr av en sådan konstitution.

Proletariatet är intresserat av den bästa utgången, d. v. s. av en avgörande seger över tsarismen. Men en sådan utgång är möjlig endast i det fall, att proletariatet förstår att bli anförare, bli ledare för revolutionen.

"Revolutionens utgång - skrev Lenin - är beroende av om arbetarklassen kommer att spela rollen av bourgeoisins hantlangare, mäktig ifråga om sin stötkraft mot självhärskardömet men politiskt vanmäktig, eller om den kommer att spela rollen av ledare för folkrevolutionen." (Sammastädes, s. 45.) Lenin ansåg, att proletariatet har alla möjligheter att befria sig från lotten att vara bourgeoisins hantlangare och bli den borgerligt-demokratiska revolutionens ledare. Dessa möjligheter består enligt Lenin i följande:

För det första är "proletariatet, som på grund av sin ställning är den mest framskridna och enda konsekvent revolutionära klassen, just därigenom kallat att spela den ledande rollen i den allmänt demokratiska revolutionära rörelsen i Ryssland." (Lenin.Saml. ,verk, b. VIII, s. 75.)

För det andra har proletariatet sitt eget, av bourgeoisin oavhängiga politiska parti, som ger det möjlighet att sammansluta sig "till en enhetlig och självständig politisk kraft". (Sammastädes, s. 75.)

För det tredje har proletariatet större intresse än bourgeoisin av en avgörande seger för revolutionen, och till följd härav "är den borgerliga revolutionen i viss mening fördelaktigare för proletariatet än för bourgeoisin". (Lenin.Saml. skr. i urval, b. V, s. 83, Sthlm, Arbetarkultur, 1934.)

. "Det är fördelaktigt för bourgeoisin - skrev Lenin - att gentemot proletariatet stödja sig på en del kvarlevor från den gamla tiden, t. ex. på monarkin, på den stående hären o. s. v. Det är fördelaktigt för bourgeoisin, att den borgerliga revolutionen inte alltför energiskt sopar bort alla kvarlevor från den gamla tiden, utan lämnar kvar några av dem, d. v. s. att denna revolution inte är fullt konsekvent, inte går till botten, inte är avgörande och skoningslös . . . Det är fördelaktigare för bourgeoisin, att de nödvändiga omdaningarna i borgerligt-demokratisk riktning försiggår långsammare, mera successivt, försiktigare, mindre energiskt, medelst reformer och inte medelst revolution . . . att dessa omdaningar i minsta möjliga mån utvecklar den revolutionära självverksamheten, initiativkraften och energin hos det enkla folket, d. v. s. bönderna och särskilt arbetarna, ty annars kommer det att bli så mycket lättare för arbetarna att, som fransmännen säger, 'flytta över geväret från ena axeln till den andra', d. v. s. att mot bourgeoisin själv rikta de vapen, som den borgerliga revolutionen förser dem med, den frihet den skänker och de demokratiska institutioner, vilka växer fram på den från livegenskapen rensade jorden. För arbetarklassen däremot är det fördelaktigare, att de nödvändiga omdaningarna i borgerligt-demokratisk riktning försiggår inte på reformernas, utan på revolutionens väg, ty reformernas väg är en väg av dröjsmål och förhalande, av ett kvalfullt och långsamt bortdöende av folkorganismens ruttnande delar. Av deras förruttnande lider framför allt och mest proletariatet och bönderna. Den revolutionära vägen är den snabba och för proletariatet minst smärtsamma operationens väg, det direkta avlägsnandet av de ruttnande delarna, den väg som innebär den minsta eftergivenheten och minsta varsamheten gentemot monarkin och dess vidriga, skändliga och ruttna institutioner, som förpestar luften med sin förruttnelse." (Sammastädes, s. 83-84.)

"Därför - fortsatte Lenin - kämpar också proletariatet i de främsta leden för republiken och förkastar med förakt de dumma och ovärdiga råden att ta hänsyn till bourgeoisin, så att den inte drar sig undan." (Sammastädes, s. 118-119.) För att möjligheten av proletariatets ledning i revolutionen skulle förvandlas till verklighet, för att proletariatet i handling skulle bli den borgerliga revolutionens ledare och anförare, kräves enligt Lenin åtminstone två betingelser.

För det första är det nödvändigt att proletariatet har en bundsförvant, som är intresserad av en avgörande seger över tsarismen och som kan vara böjd för att erkänna proletariatets ledning. Detta kräver själva idén om en ledning, ty ledaren upphör att vara ledare, om det inte finns några ledda, anföraren upphör att vara anförare, om det inte finns några anförda. Lenin ansåg bönderna vara en sådan bundsförvant.

För det andra är det nödvändigt att den klass, som kämpar med proletariatet om ledningen av revolutionen och strävar efter att själv bli dess enda ledare - tränges bort från ledningens område och isoleras. Också detta kräver själva ledningsidén, vilken utesluter möjligheten att tolerera två ledare för revolutionen. Lenin ansåg den liberala bourgeoisin vara en sådan klass.

"Endast proletariatet - skrev Lenin - kan vara en konsekvent förkämpe för demokratismen. En segerrik förkämpe för demokratismen kan proletariatet bli endast på det villkoret, att böndernas massa ansluter sig till dess revolutionära kamp." (Lenin.Saml. skr. i urval, b. V, s. 96, Sthlm, Arbetarkultur, 1934.)

Och vidare:

"Bondeklassen omfattar en massa halvproletära element bredvid de småborgerliga. Detta gör den också oståndaktig, tvingar proletariatet att sammansluta sig till ett strängt klassparti. Men böndernas oståndaktighet skiljer sig på ett grundläggande sätt från bourgeoisins oståndaktighet, ty bönderna är på nuvarande tidpunkt inte så mycket intresserade av att ovillkorligen bibehålla privategendomen som att beröva godsägarna jorden, en av denna egendoms viktigaste former. Utan att härigenom bli socialistisk, utan att upphöra att vara småborgerlig, är bondeklassen i stånd att bli en fullständig och högst radikal anhängare av den demokratiska revolutionen. En sådan kommer bondeklassen ovillkorligen att bli, om bara inte de revolutionära händelsernas förlopp, som bringar den upplysning, alltför tidigt avbrytes genom bourgeoisins förräderi och proletariatets nederlag. På ovannämnda villkor kommer bondeklassen oundvikligen att bli ett bålverk för revolutionen och republiken, ty endast en helt segerrik revolution kan skänka bönderna allt på jordreformernas område, allt det som bönderna önskar, som de drömmer om och som verkligen är nödvändigt för dem." (Sammastädes, s. 118-119.) Vid analysen av mensjevikernas invändningar, vilka påstod att denna bolsjevikernas taktik kommer att "föranleda de borgerliga klasserna att dra sig undan revolutionens sak och därmed försvaga dess slagkraft", karakteriserade Lenin dessa invändningar som en "taktik av förräderi mot revolutionen", som "taktiken att förvandla proletariatet till ett ynkligt bihang åt de borgerliga klasserna" och skrev:

"Den som verkligen förstår böndernas roll i den segerrika ryska revolutionen, skulle vara ur stånd att säga, att revolutionens slagkraft minskar, om bourgeoisin drar sig undan. Ty först när bourgeoisin drar sig undan, och böndernas massa uppträder aktivt revolutionärt vid sidan av proletariatet, skall den ryska revolutionen i själva verket börja få verklig slagkraft, först då skall det verkligen bli den största revolutionära slagkraft, som är möjlig under den borgerligt-demokratiska omvälvningens epok. För att kunna konsekvent slutföras måste vår demokratiska revolution stödja sig på sådana krafter, som är i stånd att paralysera bourgeoisins ofrånkomliga inkonsekvens, det vill säga är i stånd att just 'föranleda den att dra sig undan'." (Sammastädes, s. 121.) Det är den taktiska grundsatsen om proletariatet som ledare för den borgerliga revolutionen, den taktiska grundsatsen om proletariatets hegemoni (ledande roll) i den borgerliga revolutionen, vilken Lenin utvecklade i sin bok "Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen".

Det var en ny inställning av det marxistiska partiet ifråga om taktiken i den borgerligt-demokratiska revolutionen, vilken på ett djupgående sätt skilde sig från de taktiska inställningar, som hittills funnits i den marxistiska arsenalen. Hittills hade dessa gått ut på att den ledande rollen i de borgerliga revolutionerna, till exempel i Västeuropa, tillkommit bourgeoisin, att proletariatet med eller mot sin vilja spelat rollen av dess hantlangare och bönderna utgjort bourgeoisins reserv. Marxisterna hade ansett denna kombination mer eller mindre oundviklig, men samtidigt gjort det förbehållet, att proletariatet härvid i möjligaste mån måste försvara sina närmaste klasskrav och ha sitt eget politiska parti. Nu, i den nya historiska situationen, hade saken enligt Lenins inställning tagit en sådan vändning, att proletariatet blivit den ledande kraften i den borgerliga revolutionen, bourgeoisin hade trängts bort från revolutionens ledning och bönderna förvandlats till proletariatets reserv.

Talet om att Plechanov "också var för" proletariatets hegemoni är baserat på ett missförstånd. Plechanov koketterade med idén om proletariatets hegemoni och hade ingenting emot att erkänna den i ord - det är sant - men i verkligheten var han emot det väsentliga i denna idé. Proletariatets hegemoni innebär att proletariatet har den ledande rollen i den borgerliga revolutionen under en politik av proletariatets förbund med bönderna, och den liberala bourgeoisins isolerande. Plechanov åter var som känt mot politiken av den liberala bourgeoisins isolerande, för politiken av samförstånd med den liberala bourgeoisin, mot politiken av proletariatets förbund med bönderna. I själva verket var Plechanovs taktiska inställning den mensjevikiska inställningen, som gick ut på förnekande av proletariatets hegemoni.

2. Som det viktigaste medlet att störta tsarismen och erövra den demokratiska republiken betraktade Lenin det segerrika väpnade folkupproret. Tvärtemot mensjevikernas uppfattning menade Lenin att "den allmänt demokratiska revolutionära rörelsen redan lett till att det väpnade upproret blivit nödvändigt", att "proletariatets organiserande för upproret" redan "ställts på dagordningen som en av partiets väsentliga och ofrånkomliga huvuduppgifter", att man måste "vidtaga de mest energiska åtgärder för proletariatets beväpning och för att säkerställa möjligheten av att direkt leda upproret". (Lenin.Saml. verk, b. VIII, s. 75.)

För att föra massorna fram till upproret och göra detta till ett allmänt folkuppror ansåg Lenin att man måste uppställa sådana paroller, rikta sådana upprop till massorna, som skulle kunna utlösa massornas revolutionära initiativ, organisera dem för upproret och desorganisera tsarismens maktapparat. Sådana paroller ansåg Lenin tredje partikongressens taktiska beslut vara, åt vilkas försvar han ägnade sin bok "Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen".

Som sådana paroller betraktade han:

a) användande av "politiska masstrejker, vilka kan ha den största betydelse i början av upproret och under dess själva förlopp" (sammastädes, s. 75);

b) organiserande av "omedelbart revolutionärt förverkligande av 8-timmars arbetsdag samt andra aktuella krav av arbetarklassen" (sammastädes, s. 47);

c) "omedelbart organiserande av revolutionära bondekommittéer för att" revolutionärt "genomföra alla demokratiska omgestaltningar" till och med konfiskering av godsägarjorden (sammastädes, s. 88);

d) arbetarnas beväpning.

Här är två moment särskilt intressanta:

För det första - taktiken att revolutionärt genomföra 8-timmars arbetsdag i städerna och de demokratiska omgestaltningarna på landsbygden, d. v. s. genomföra dem på ett sådant sätt att man ej tar hänsyn till myndigheterna, ej tar hänsyn till lagen, att man ignorerar både myndigheterna och lagligheten, bryter ned de existerande lagarna och egenmäktigt, genom fullbordade fakta upprättar en ny ordning. Det var ett nytt taktiskt medel, vars användning lamslog tsarmyndigheternas apparat och utlöste massornas aktivitet och skapande initiativ. På grundvalen av denna taktik uppstod de revolutionära strejkkommittéerna i städerna och de revolutionära bondekommittéerna på landsbygden. De förra utvecklades sedan till arbetardeputerades Sovjeter, de senare till bondedeputerades Sovjeter.

För det andra - genomförandet av politiska masstrejker och politiska generalstrejker, vilka sedan under revolutionens förlopp spelade en förstarangsroll vid den revolutionära mobiliseringen av massorna. Det var ett nytt, mycket viktigt vapen i proletariatets händer, som hittills varit okänt i de marxistiska partiernas praktik och som sedan förvärvade hemortsrätt.

Lenin ansåg, att tsarregeringen - som resultat av ett segerrikt folkuppror - måste ersättas med en provisorisk revolutionär regering. Den provisoriska revolutionära regeringens uppgift skulle bestå i att rotfasta revolutionens vinningar, undertrycka kontrarevolutionens motstånd och förverkliga Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis minimiprogram. Utan att förverkliga dessa uppgifter är en avgörande seger över tsarismen omöjlig, ansåg Lenin. Men för att förverkliga dessa uppgifter och ernå en avgörande seger över tsarismen får den provisoriska revolutionära regeringen inte vara en vanlig regering, utan en regering av de segrande klassernas - arbetarnas och böndernas - diktatur, den måste vara proletariatets och böndernas revolutionära diktatur. Med åberopande av Marx' kända sats: "Varje provisorisk statsordning efter en revolution kräver diktatur och därtill en energisk diktatur", drog Lenin den slutsatsen, att den provisoriska revolutionära regeringen, om den vill trygga en avgörande seger över tsarismen, inte kan vara någonting annat än proletariatets och böndernas diktatur.

"Revolutionens avgörande seger över tsarismen - skrev Lenin - är proletariatets och böndernas revolutionärt-demokratiska diktatur., Och en sådan seger blir just en diktatur, d. v. s. den kommer oundvikligen att stödja sig på militärmakt, på massans beväpning, på upproret och inte på en eller annan på 'legal', 'fredlig väg' skapad institution. Den kan endast vara en diktatur, emedan förverkligandet av de omdaningar, som är omedelbart och ovillkorligen nödvändiga för proletariatet och bönderna, kommer att framkalla ett förtvivlat motstånd från godsägarna, från storborgarna och från tsarismen. Utan diktatur är det omöjligt att krossa detta motstånd och slå tillbaka de kontrarevolutionära anslagen. Men det blir naturligtvis inte en socialistisk, utan en demokratisk diktatur. Den kommer inte att kunna rubba kapitalismens grundvalar (utan en hel rad mellanstadier i den revolutionära utvecklingen). Den kommer i bästa fall att kunna utföra en grundlig nyuppdelning av jordegendomen till böndernas förmån, att genomföra en konsekvent och fullständig demokratism ända till republikens upprättande, grundligt röja bort alla asiatiska träldomsdrag inte bara från livet på landsbygden, utan också från livet i fabriken, lägga grunden till en genomgripande förbättring av arbetarnas ställning och till höjandet av deras levnadsstandard samt - sist men inte minst viktigt - föra den revolutionära branden över till Europa. En sådan seger kommer ännu på intet sätt att göra vår borgerliga revolution till en socialistisk; den demokratiska omvälvningen kommer inte omedelbart att gå utöver ramen för de borgerliga samhällsekonomiska förhållandena; men icke förty kommer en sådan seger att få en gigantisk betydelse för den framtida utvecklingen både i Ryssland och i hela världen. Ingenting kommer att höja världsproletariatets revolutionära energi till en sådan nivå, ingenting så kraftigt förkorta vägen till dess fullständiga seger, som denna avgörande seger för den revolution, som börjat i Ryssland." (Lenin.Saml. skr. i urval, b. V, s. 90-91, Sthlm, Arbetarkultur, 1934.)

Ifråga om socialdemokratins förhållande till den provisoriska revolutionära regeringen och det tillåtliga i socialdemokratins deltagande i densamma förfäktade Lenin helt motsvarande resolution av tredje partikongressen, där det heter:

"Beroende på styrkeförhållandena och andra faktorer, som inte på förhand låter sig exakt bestämmas, är det tillåtet för befullmäktigade för vårt parti att deltaga i den provisoriska revolutionära regeringen i syfte att skoningslöst bekämpa alla kontrarevolutionära försök och att försvara arbetarklassens självständiga intressen; den oavvisliga betingelsen för ett sådant deltagande är en sträng kontroll från partiets sida över dess befullmäktigade och ett orubbligt upprätthållande av oavhängighet för socialdemokratin, som strävar till en fullständig socialistisk omvälvning och såtillvida är oförsonligt fientlig mot alla borgerliga partier; oberoende av om socialdemokratins deltagande i den provisoriska revolutionära regeringen blir möjligt eller inte, måste man bland proletariatets bredaste skikt propagera idén om att ständig påtryckning på den provisoriska regeringen från det beväpnade och av socialdemokratin ledda proletariatets sida är nödvändig för att skydda, befästa och utvidga revolutionens erövringar." (Sammastädes, s. 51.)

Mensjevikernas invändningar, att den provisoriska regeringen dock blir en borgerlig regering, att man ej får tillåta socialdemokrater att deltaga i en sådan regering, därest man ej vill begå samma fel, som den franska socialisten Millerand gjorde sig skyldig till, då han deltog i en fransk borgerlig regering, tillbakavisade Lenin med att påvisa, att mensjevikerna här blandar ihop två olika saker och ger prov på sin oförmåga att ställa frågan marxistiskt: i Frankrike var det fråga om socialisternas deltagande i en reaktionär borgerlig regering under en period, då ingen revolutionär situation förefanns i landet, och detta förpliktade socialisterna att ej gå med i en sådan regering: i Ryssland är det emellertid fråga om socialisternas deltagande i en revolutionär borgerlig regering, som kämpar för revolutionens seger under en period, då revolutionen flammar som högst - en omständighet som gör det tillåtligt, ja, under gynnsamma förhållanden till en plikt för socialdemokraterna att deltaga i en sådan regering för att slå kontrarevolutionen inte bara "nedifrån", utifrån, utan också "uppifrån", inifrån regeringen.

3. I sin kamp för den borgerliga revolutionens seger och den demokratiska republikens erövrande hade Lenin ej alls för avsikt att stanna på den demokratiska etappen och inskränka den revolutionära rörelsens slagkraft till att uppfylla borgerligt-demokratiska uppgifter. Tvärtom: Lenin ansåg, att så snart de demokratiska uppgifterna uppfyllts, måste proletariatets och de övriga utsugna massornas kamp för den socialistiska revolutionen börja. Lenin visste detta och menade, att det var socialdemokratins plikt att vidtaga alla åtgärder för att den borgerligt-demokratiska revolutionen skulle växa över i den socialistiska revolutionen. Proletariatets och böndernas diktatur var enligt Lenin ej nödvändig för att avsluta revolutionen efter och med revolutionens fullbordade seger över tsarismen, utan för att så länge som möjligt dra ut på det revolutionära tillståndet, för att från grunden tillintetgöra kontrarevolutionens rester, föra revolutionens flamma över till Europa och - sedan proletariatet under denna tid erhållit möjlighet att politiskt skola sig och organisera sig i en väldig armé - börja den direkta övergången till den socialistiska revolutionen.

I fråga om den borgerliga revolutionens slagkraft och vilken karaktär det marxistiska partiet måste ge denna slagkraft skrev Lenin:

"Proletariatet måste slutföra den demokratiska omvälvningen genom att det drager till sig bondemassan för att med våld slå ned självhärskardömets motstånd och paralysera bourgeoisins oståndaktighet. Proletariatet måste fullborda den socialistiska omvälvningen genom att det drager till sig massan av befolkningens halvproletära element för att med våld krossa bourgeoisins motstånd och paralysera böndernas och småbourgeoisins vacklan. Det är proletariatets uppgifter, vilka nyiskraiterna (d. v. s. mensjevikerna - Red.) framställer så trångsynt i alla sina resonemang och resolutioner om revolutionens räckvidd." (Lenin.Saml. skr. i urval, b. V, s. 121, Sthlm, Arbetarkultur, 1934.) Eller också:

"I spetsen för hela folket och särskilt för bönderna - för fullständig frihet, för en konsekvent demokratisk omvälvning, för republik! I spetsen för alla arbetande och exploaterade - för socialismen! Det måste i verkligheten vara det revolutionära proletariatets politik, det måste vara dess klassparoll, vilken måste genomsyra och bestämma lösandet av varje taktisk fråga och varje praktiskt steg av arbetarpartiet under revolutionen." (Sammastädes, s. 136.)

För att inte lämna rum för några oklarheter förklarade Lenin, två månader efter det hans bok "Två taktiska linjer" utkommit, i artikeln "Socialdemokratins förhållande till bonderörelsen":

"Från den demokratiska revolutionen skall vi omedelbart och just i den mån våra krafter, det klassmedvetna och organiserade proletariatets krafter medger, börja övergå till den socialistiska revolutionen. Vi är för en oavbruten revolution. Vi kommer inte att stanna på halva vägen." (Sammastädes, s. 161.)

Detta var den nya inställningen ifråga om det inbördes förhållandet mellan den borgerliga och den socialistiska revolutionen, den nya teorin om omgrupperingen av krafterna kring proletariatet vid slutet av den borgerliga revolutionen för direkt övergång till den socialistiska revolutionen - teorin om den borgerligt-demokratiska revolutionens överväxande i den socialistiska revolutionen.

Vid utarbetandet av denna nya inställning stödde sig Lenin för det första på Marx' kända tes om den oavbrutna revolutionen, som han uttalade i "Centralledningens cirkulär till Kommunisternas Förbund" i slutet av 1840-talet och för det andra på Marx' bekanta tanke om nödvändigheten att förena den revolutionära bonderörelsen med den proletära revolutionen, vilken Marx uttalade i ett brev till Engels 1856, där han sade: "The whole thing in Germany (hela saken i Tyskland) kommer att bero av möjligheten to back the Proletarian revolution by some second edition of the Peasant's war" (att understödja den proletära revolutionen med något slags andra upplaga av bondekriget). Men dessa Marx' geniala tankar blev sedan inte vidare utvecklade i Marx' och Engels' arbeten, och II Internationalens teoretiker gjorde allt för att gravlägga dem och överlämna dem åt glömskan. Uppgiften att dra fram Marx' glömda satser i dagsljuset och fullständigt återställa dem föll på Lenins lott. Men då Lenin återställde dessa Marx' satser, inskränkte han sig inte - och kunde ej göra det - till att blott upprepa dem, utan han utvecklade dem vidare och inarbetade dem i den socialistiska revolutionens helgjutna teori, i det han införde ett nytt moment som ett obligatoriskt moment i den socialistiska revolutionen - förbundet mellan proletariatet och de halvproletära elementen i stad och på land som förutsättning för den proletära revolutionens seger.

Denna inställning slog den västeuropeiska socialdemokratins taktiska positioner i spillror, vilken utgick ifrån att bondemassorna, däribland också de fattiga bondemassorna, efter den borgerliga revolutionen ovillkorligen måste lämna densamma och att till följd därav en långvarig avbrottsperiod måste inträda efter den borgerliga revolutionen en lång "stiltje"- period på 50-100 år, om ej mer, under vilken proletariatet "fredligt" kommer att utsugas och bourgeoisin "lagligt" berika sig, till dess tiden för en ny, socialistisk revolution inbryter.

Det var en ny teori för den socialistiska revolutionen, som inte skulle genomföras av det isolerade proletariatet mot hela bourgeoisin, utan av proletariatet som ledare med bundsförvanter bestående av befolkningens halvproletära element, av "de arbetande och utsugna massornas" miljoner.

Enligt denna teori måste proletariatets hegemoni i den borgerliga revolutionen under proletariatets och böndernas förbund växa över till proletariatets hegemoni i den socialistiska revolutionen under proletariatets och de övriga arbetande och utsugna massornas förbund, varvid proletariatets och böndernas demokratiska diktatur måste bereda marken för proletariatets socialistiska diktatur.

Denna teori kullkastade de västeuropeiska socialdemokraternas gängse idé, vilka bestred att de halvproletära massorna i stad och på land har några revolutionära möjligheter och utgick ifrån att "förutom bourgeoisin och proletariatet ser vi inga andra samhällskrafter, på vilka hos oss oppositionella eller revolutionära kombinationer skulle kunna stödja sig." (Plechanovs ord, typiska för de västeuropeiska socialdemokraterna.)

De västeuropeiska socialdemokraterna ansåg att proletariatet kommer att stå ensamt i den socialistiska revolutionen, mot hela bourgeoisin, utan bundsförvanter, mot alla ickeproletära klasser och skikt. De ville inte räkna med det faktum, att kapitalet ej endast utsuger proletärerna, utan också de halvproletära skiktens miljoner i stad och på land, vilka förtryckes av kapitalismen och kan vara proletariatets bundsförvanter i kampen för samhällets befrielse från kapitalismens ok. Därför menade de västeuropeiska socialdemokraterna, att betingelserna för den socialistiska revolutionen i Europa ännu inte mognat, att dessa betingelser kan anses ha mognat först då proletariatet till följd av den fortsatta ekonomiska samhällsutvecklingen kommer att bli nationens flertal, bli majoritet i samhället.

Denna de västeuropeiska socialdemokraternas ruttna och antiproletära inställning kullkastades fullständigt genom den leninska teorin om den socialistiska revolutionen.

I Lenins teori fanns ännu inte den direkta slutsatsen att socialismens seger i ett enskilt land är möjlig. Men den innehöll alla eller nästan alla huvudsakliga element för att förr eller senare dra denna slutsats.

Som bekant kom Lenin till denna slutsats 1915, d. v. s. 10 år senare.

Det är de taktiska grundsatser, vilka Lenin utvecklade i sin historiska bok "Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen".

Den historiska betydelsen av detta Lenins verk består främst däri, att det ideologiskt krossade mensjevikernas småborgerliga taktiska inställning, gav Rysslands arbetarklass vapen i hand för fortsatt utvecklande av den borgerligt-demokratiska revolutionen, för en ny anstorm mot tsarismen, samt skänkte de ryska socialdemokraterna ett klart perspektiv angående nödvändigheten av den borgerliga revolutionens överväxande i den socialistiska revolutionen.

Men härmed är ej betydelsen av Lenins arbete uttömmande behandlad. Dess oskattbara betydelse består i att den berikade marxismen med en ny revolutionsteori och lade grunden för det bolsjevikiska partiets revolutionära taktik, med vars hjälp proletariatet i vårt land 1917 besegrade kapitalismen.

4. REVOLUTIONENS FORTSATTA UPPSVING. DEN ALLRYSKA POLITISKA STREJKEN I OKTOBER 1905. TSARISMENS ÅTERTÅG. TSARENS MANIFEST. UPPKOMSTEN AV ARBETARDEPUTERADES SOVJETER.

Hösten 1905 omfattade den revolutionära rörelsen hela landet. Den ökade med oerhörd styrka.

Den 19 september utbröt tryckeriarbetarstrejk i Moskva. Den grep omkring sig till Petersburg och en rad andra städer. I själva Moskva fick tryckeriarbetarstrejken stöd av arbetarna på andra företag och förvandlades till en allmän politisk strejk.

I början av oktober utbröt strejk på järnvägslinjen Moskva- Kasan. Två dagar senare omfattade strejken hela järnvägsnätet kring Moskva. Inom kort omfattade strejken alla landets järnvägar. Posten och telegrafen inställde arbetet. I olika städer i Ryssland samlades arbetarna till mångtusenhövdade möten och fattade beslut om att nedlägga arbetet. Strejken spred sig från fabrik till fabrik, från verkstad till verkstad, från stad till stad, från trakt till trakt. Till de strejkande arbetarna anslöt sig lägre tjänstemän, studerande och intellektuella: advokater, ingenjörer och läkare.

Den politiska strejken i oktober blev en allrysk strejk, som omfattade nästan hela landet, till och med de mest avlägsna områdena, den omfattade nästan alla arbetare, till och med de mest efterblivna skikten. I den politiskageneralstrejken deltog omkring en miljon enbart industriarbetare, oberäknat järnvägsmännen, post- och telegraftjänstemännen och andra, bland vilka också ett stort antal strejkade. Hela landets liv lamslogs. Regeringens kraft paralyserades.

Arbetarklassen gick i spetsen för folkmassornas kamp mot självhärskardömet.

Bolsjevikernas paroll om politisk masstrejk bar frukt.

Generalstrejken i oktober, som uppvisade den proletära rörelsens styrka och makt, tvang den dödsförskräckta tsaren att utfärda manifestet av den 17 oktober. I manifestet av den 17 oktober 1905 lovades folket de "orubbliga grundvalarna för medborgerliga friheter: verklig personlig oantastbarhet, samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet". Det utlovades att en lagstiftande duma skulle inkallas och att alla befolkningsklasser skulle få deltaga i valen.Sålunda sopades den rådgivande bulyginska duman bort genom revolutionens kraft. Bolsjevikernas bojkottaktik mot den bulyginska duman visade sig vara riktig.

Men manifestet av den 17 oktober var likväl trots allt ett bedrägeri mot folkmassorna, ett knep av tsaren, ett slags andrum som tsaren behövde för att insöva de lättrogna, vinna tid och samla krafter samt sedan gå löst på revolutionen. Tsarregeringen lovade frihet i ord, men gav i verkligheten ingenting väsentligt. Arbetarna och bönderna fick tills vidare ingenting annat än löften av regeringen. I stället för den väntade stora politiska amnestin proklamerades den 21 oktober amnesti för en obetydlig del av de politiska fångarna. Samtidigt organiserade regeringen i syfte att splittra folkets krafter en rad blodiga judepogromer, för vilka tusen och åter tusen människor föll offer, och för att göra upp räkningen med revolutionen bildades polisens gangsterorganisationer "Ryska folkets förbund" och "Ärkeängeln Mikaels förbund". Dessa organisationer, i vilka reaktionära godsägare, köpmän och präster samt halvkriminella element från trasproletariatet spelade en framstående roll, döptes av folket till "svarta hundradet". Svarthundramännen piskade och mördade öppet under polisens medverkan ledande arbetare, revolutionärer ur de intellektuellas krets och studenter samt anlade mordbrand och sköt på medborgarmöten. Så såg tills vidare resultaten av tsarmanifestet ut.

Om tsarens manifest cirkulerade på den tiden bland folket en visa, där det hette:

Tsaren i sin ängslan
gav ut ett manifest:
de döda gav han frihet
de levande - arrest.

Bolsjevikerna klargjorde för massorna, att manifestet av den 17 oktober var en fälla. Regeringens uppträdandeefter manifestet brännmärkte de som provokation. Bolsjevikerna kallade arbetarna till vapen, till att förbereda ett väpnat uppror.

Arbetarna grep sig ännu mera energiskt an med att bilda kampgrupper. De fick klart för sig att den första segern den 17 oktober, som de tillkämpat sig genom den politiska generalstrejken, krävde ytterligare ansträngningar av dem, krävde fortsatt kamp för att störta tsarismen.

Manifestet av den 17 oktober värdesatte Lenin som ett moment av en viss övergående jämvikt mellan krafterna, då proletariatet och bönderna avpressade tsaren manifestet men ännu ej hade kraft att störta tsarismen, medan tsarismen inte längre kunde styra endast med de gamla medlen och var tvungen att i ord utlova "medborgerliga friheter" och en "lagstiftande" duma.

Under den politiska oktoberstrejkens stormiga dagar, medan kampen mot tsarismen rasade, smidde arbetarmassornas revolutionära skaparkraft ett nytt mäktigt vapen: arbetardeputerades Sovjeter.

Arbetardeputerades Sovjeter, som utgjorde möten av delegerade från alla fabriker och verkstäder, var en politisk massorganisation av arbetarklassen utan motstycke i historien. De Sovjeter, som för första gången uppstod 1905, utgjorde förebilden till den sovjetmakt, som bildades av proletariatet 1917 under ledning av det bolsjevikiska partiet. Sovjeterna var en ny, revolutionär form av folkets skaparkraft. De bildades uteslutande av de revolutionära befolkningsskikten och bröt ned alla tsarismens lagar och normer. De var ett uttryck för folkets självverksamhet, när det reste sig till kamp mot tsarismen.

Bolsjevikerna betraktade Sovjeterna som den revolutionära maktens embryo. De ansåg att Sovjeternas styrka och betydelse helt var beroende av upprorets kraft och framgång.

Mensjevikerna betraktade ej sovjeterna som den revolutionära maktens embryoorgan eller som organ för upproret. De ansåg dem vara organ för den lokala självförvaltningen, ungefär som demokratiserade självförvaltningsorgan i städerna.

Den 13 (26 enligt nya stilen) oktober 1905 företogs i alla fabriker och verkstäder i Petersburg val till arbetardeputerades Sovjet. På natten ägde Sovjetens första sammanträde rum. Kort efter valen i Petersburg organiserades arbetardeputerades Sovjet i Moskva.

Såsom Sovjet i Rysslands största industri- och revolutionscentrum, tsarimperiets huvudstad, borde Petersburgs arbetardeputerades Sovjet ha spelat den avgörande rollen i revolutionen 1905. Men till följd av att Sovjeten hade en dålig, mensjevikisk ledning uppfyllde den likväl ej sina uppgifter. Som bekant var Lenin då ännu inte i Petersburg, han befann sig fortfarande i utlandet. Mensjevikerna begagnade sig av Lenins frånvaro, trängde in i Petersburgssovjeten och bemäktigade sig dess ledning. Det är inte att undra på att mensjevikerna Chrustaljev, Trotskij, Parvus o. a. under sådana omständigheter lyckades vända Petersburgs Sovjet mot upprorets politik. I stället för att dra soldaterna närmare Sovjeten och förena dem till gemensam kamp, krävde de att soldaterna skulle avlägsnas från Petersburg. I stället för att beväpna arbetarna och förbereda dem till upproret, gjorde Sovjeten på stället marsch och förhöll sig avvisande till upprorets förberedande.

En helt annan roll spelade Moskvas arbetardeputerades Sovjet i revolutionen. Moskvasovjeten fullföljde ända från första dagen av sin tillvaro en konsekvent revolutionär politik. I Moskvasovjeten var det bolsjevikerna som hade ledningen. Tack vare bolsjevikerna uppstod i Moskva soldatdeputerades Sovjet vid sidan av arbetardeputerades Sovjet. Moskvasovjeten blev ett organ för det väpnade upproret.

Under loppet av oktober-december 1905 bildades arbetardeputerades Sovjeter i en rad stora städer och i nästan alla arbetarcentra. Det gjordes försök att bilda soldat- och matrosdeputerades Sovjeter och sammansluta dem med arbetardeputerades Sovjeter. Här och där bildades arbetar- och bondedeputerades Sovjeter.

Sovjeterna hade ett kolossalt inflytande. Trots att de ofta uppstod spontant, samt var outformade och löst sammanfogade, verkade de som maktorgan. Sovjeterna genomförde med egen makt tryckfriheten, de införde 8-timmars arbetsdag, vände sig till folket med en uppmaning att ej betala skatterna till den tsaristiska regeringen. I vissa fall konfiskerade de tsarregeringens penningmedel och använde dem för revolutionens behov.

5. DET VÄPNADE DECEMBERUPPRORET. UPPRORETS NEDERLAG. REVOLUTIONENS ÅTERTÅG. DEN FÖRSTA RIKSDUMAN. PARTIETS FJÄRDE (FÖRENINGS-) KONGRESS.

Under oktober och november 1905 fortsatte massornas revolutionära kamp att växa med väldig kraft. Arbetarstrejkerna pågick fortfarande.

Hösten 1905 antog böndernas kamp mot godsägarna stort omfång. Bonderörelsen omfattade över en tredjedel av landets alla härad. I Saratovs, Tambovs, Tjernigovs, Tiflis', Kutais' och några andra guvernement uppstod verkliga bondeuppror. Men bondemassornas anstorm var ändå inte tillräcklig. Det fattades bonderörelsen organisation och ledning.

Också bland soldaterna ökade oroligheterna i en rad städer: Tiflis, Vladivostok, Tasjkent, Samarkand, Kursk, Suchum, Warszawa, Kiev, Riga. I Kronstadt utbröt uppror och likaså bland Svartahavsflottans matroser i Sevastopol (i november 1905). Men då dessa uppror var spridda, slogs de ned av tsarismen.

Anledningen till upproren i de enskilda delarna av armén och flottan var ofta officerarnas ytterst brutala uppträdande, den dåliga utspisningen ("ärtrevolter") o. s. v. Massan av de revolterande matroserna och soldaterna var ännu ej klart medvetna om nödvändigheten att störta tsarregeringen, att energiskt fortsätta den väpnade kampen. De revolterande matroserna och soldaterna var ännu alltför fredligt och godmodigt sinnade, ofta begick de felet att frigiva de officerare, som inspärrats vid upprorets början, och lät sig lugnas av befälets löften och övertalningar.

Revolutionen hade kommit ända fram till det väpnade upproret. Bolsjevikerna kallade massorna till väpnat uppror mot tsaren och godsägarna och förklarade dem, att det var oundvikligt. Utan rast eller ro förberedde bolsjevikerna det väpnade upproret. Revolutionärt arbete bedrevs bland soldaterna och matroserna, militära partiorganisationer bildades inom armén. I flera städer bildades arbetarkampgrupper, vars medlemmar lärde sig bruka vapnen. Det organiserades inköp av vapen i utlandet, vilka hemligt sändes till Ryssland. Ledande partiarbetare deltog i organiserandet av vapentransporterna.

I november 1905 återkom Lenin till Ryssland. Han höll sig dold undan de tsaristiska gendarmerna och spionerna samt deltog under dessa dagar direkt i förberedelsen till det väpnade upproret. Hans artiklar i den bolsjevikiska tidningen "Novaja Sjisn" (Nytt Liv) tjänade som anvisningar för partiets dagliga arbete.
Vid denna tid utförde kamrat Stalin ett väldigt revolutionärt arbete i Transkaukasien. Kamrat Stalin avslöjade och slog ned på mensjevikerna som motståndare till revolutionen och det väpnade upproret. Med fast vilja förberedde han arbetarna till avgörande kamp mot självhärskardömet. På ett möte i Tiflis samma dag tsarmanifestet utfärdades uttalade kamrat Stalin till arbetarna :

"Vad behöver vi för att verkligen segra? För det behöver vi tre ting: för det första - beväpning, för det andra - beväpning, för det tredje beväpning och åter beväpning."

I december 1905 samlades bolsjevikernas konferens i Tammerfors i Finland. Även om bolsjevikerna och mensjevikerna formellt tillhörde ett och samma socialdemokratiska parti, utgjorde de faktiskt två olika partier med sina särskilda centra. På denna konferens träffades Lenin och Stalin för första gången personligen. Hittills hade de upprätthållit förbindelsen med varandra genom brev eller kamraters förmedling.

Av Tammerforskonferensens beslut är det särskilt två, som bör uppmärksammas: det ena om återupprättandet av enheten i partiet, som faktiskt sprängts i två partier, och det andra om bojkott mot första duman, den så kallade Wittes duma.

Då vid denna tid det väpnade upproret redan brutit ut i Moskva, avslutade konferensen på Lenins inrådan skyndsamt sitt arbete, varpå delegaterna avreste till sina hemorter för att personligen ta del i upproret.

Men tsarregeringen var inte heller overksam. Den rustade sig också till beslutsam kamp. Sedan den slutit fred med Japan och på så sätt lättat sitt svåra läge, gick tsarregeringen till offensiv mot arbetarna och bönderna. Tsarregeringen förklarade flera guvernement, där bondeupproren gripit omkring sig, i krigstillstånd, utfärdade bloddrypande order: "inga fångar får tas", "spara ej på patronerna", den förordnade att den revolutionära rörelsens ledare skulle arresteras och att arbetardeputerades Sovjeter skulle rivas upp.

Moskvabolsjevikerna och den av dem ledda Moskvas arbetardeputerades Sovjet, som stod i förbindelse med de breda arbetarmassorna, beslöt i samband härmed att omedelbart förbereda det väpnade upproret. Den 5 (18) december fattade partiets Moskvakommitté beslut att föreslå Sovjeten att förklara politisk generalstrejk, för att under kampens gång leda den över i uppror. Detta beslut vann understöd på arbetarnas massmöten. Moskva-sovjeten rättade sig efter arbetarklassens vilja och beslöt enhälligt att börja den politiska generalstrejken.

Då Moskvas proletariat började upproret, hade det en egen militärorganisation på omkring 1.000 kampgruppsmedlemmar, av vilka över hälften var bolsjeviker. Det fanns också kampgrupper på ett antal fabriker i Moskva. Tillsammans hade de upproriska c:a 2.000 kampgruppsmedlemmar. Arbetarna räknade med att neutralisera garnisonen, rycka loss en del av den och få denna del över på sin sida.

Den 7 (20) december utbröt den politiska strejken i Moskva. Det lyckades likväl inte att få strejken spridd över hela landet - den fick inte tillräckligt understöd i Petersburg, och detta försvagade från första början upprorets chanser till framgång. Nikolaj-järnvägen - numera Oktoberjärnvägen - blev kvar i tsarregeringens händer. Trafiken på denna inställdes inte, och regeringen kunde föra över gardesregementen från Petersburg till Moskva för att kuva upproret.

I själva Moskva vacklade garnisonen. Delvis i förväntan på understöd av garnisonen började arbetarna upproret. Men revolutionärerna lät tiden gå sig ur händerna, och tsarregeringen betvang oroligheterna inom garnisonen.

Den 9 (22) december byggdes de första barrikaderna i Moskva.

Snart var Moskvas gator täckta av barrikader. Tsarregeringen beordrade ut artilleri. Den drog samman trupper, mångdubbelt överstigande de upproriskas styrkor. Under 9 dagar kämpade några tusen beväpnade arbetare hjältemodigt. Först sedan tsarismen fört över regementen från Petersburg, Tver och Västra distriktet, kunde den kuva upproret. Upprorets ledande organ hade till en del blivit arresterade omedelbart före kampens början, delvis var de isolerade. Bolsjevikernas Moskvakommitté hade häktats. Den väpnade aktionen förvandlades till uppror i enskilda stadsdelar utan förbindelse med varandra. Berövade sitt ledande centrum och utan att ha en allmän kampplan för hela staden, inskränkte sig stadsdelarna i huvudsak till försvar. Detta var huvudkällan till Moskvaupprorets svaghet och en av orsakerna till dess nederlag, som Lenin senare påvisade.

Särskilt hårdnackat och förbittrat var upproret i stadsdelen Krasnaja Presnja i Moskva. Krasnaja Presnja var upprorets huvudfäste, dess centrum. Här hade koncentrerats de bästa kampgrupperna, vilka leddes av bolsjeviker. Men Krasnaja Presnja kuvades med eld och svärd, dränktes i blod, himmelshögt flammade skenet av de eldsvådor, som artillerielden tände. Moskvaupproret slogs ned.

Det var inte endast i Moskva upproret bröt ut. Också en rad andra städer och kretsar greps av revolutionära uppror. Väpnade uppror ägde rum i Krasnojarsk, i Motovilicha (Perm), Novorossijsk, Sormovo, Sevastopol och Kronstadt.

Även de förtryckta folken i Ryssland reste sig till väpnad kamp. Nästan hela Grusien befann sig i uppror. Ett betydande uppror utbröt i Donbass i Ukraina: i Gorlovka, Alexandrovsk och Lugansk (nu Vorosjilovgrad). I Lettland hade kampen en hårdnackad karaktär. I Finland bildade arbetarna sitt Röda garde och reste sig till uppror.

Men liksom upproret i Moskva, kuvades också alla dessa uppror med omänsklig grymhet av tsarismen.
Mensjevikerna och bolsjevikerna värdesatte det väpnade decemberupproret olika.

Efter det väpnade upproret riktade mensjeviken Plechanov mot partiet tillvitelsen: "Man skulle inte ha gripit till vapen". Mensjevikerna försökte påvisa, att uppror är en onödig och skadlig sak, att man kan komma tillrätta med revolutionen utan uppror, att man ej kan uppnå framgång medelst väpnat uppror, utan med fredliga kampmedel.

Bolsjevikerna brännmärkte denna värdesättning som förrädisk. De ansåg att erfarenheterna från det väpnade upproret i Moskva endast bekräftade att en framgångsrik väpnad kamp var möjlig för arbetarklassen. På Plechanovs tillvitelse: "Man skulle inte ha gripit till vapen", svarade Lenin:

"Tvärtom, man skulle ha gripit till vapen mera beslutsamt, energiskt och offensivt, man skulle ha klargjort för massorna omöjligheten av enbart en fredlig strejk och nödvändigheten av en oförskräckt och skoningslös väpnad kamp." (Lenin.Saml. verk, b. X, s. 50.)

Decemberupproret 1905 utgjorde revolutionens höjdpunkt. I december tillfogade det tsaristiska självhärskardömet upproret ett nederlag. Efter decemberupprorets nederlag inträdde en vändning till successivt återtåg för revolutionen. Revolutionens uppsving avlöstes av dess successiva avtagande.

Tsarregeringen skyndade sig att utnyttja nederlaget till att fullständigt slå ned revolutionen. De tsaristiska bödlarna och fångknektarna satte i gång med sitt blodiga arbete. Straffexpeditionerna rasade hejdlöst i Polen, Lettland, Estland, Transkaukasien och Sibirien.

Men revolutionen var likväl ännu inte kuvad. Arbetarna och de revolutionära bönderna retirerade långsamt under strid. Nya arbetarskikt drogs in i kampen. I strejkerna 1906 deltog över en miljon arbetare, 1907 - 740.000. Under första hälften av 1906 omfattade bonderörelsen omkring hälften av alla härad i Tsarryssland, under andra hälften av året ungefär en femtedel av alla härad. Oroligheterna i armén och flottan fortsatte.

I sin kamp mot revolutionen inskränkte sig tsarregeringen inte endast till våldsåtgärder. Sedan den vunnit de första framgångarna tack vare våldsåtgärderna, beslöt den att tillfoga revolutionen ett nytt slag genom att inkalla en ny, "lagstiftande" duma. Den beräknade att härmed kunna lösrycka bönderna från revolutionen och ge denna nådestöten. I december 1905 utfärdade tsarregeringen en lag om inkallande av en ny, "lagstiftande" duma till skillnad från den gamla, "rådgivande" bulyginska duman, som sopats bort genom den bolsjevikiska bojkotten. Den tsaristiska vallagen var självfallet antidemokratisk. Valen var ej allmänna. Mer än hälften av befolkningen var överhuvud taget berövad rösträtt, till exempel kvinnorna och över två miljoner arbetare. Valen var ej lika. Väljarna uppdelades i fyra kurior, som man då sade: jordägarkurian (godsägarna), stadskurian (bourgeoisin), bondekurian och arbetarkurian. Valen var indirekta i flera etapper. Valen var i verkligheten ej hemliga. Vallagen tryggade en kolossal övervikt i duman åt en handfull godsägare och kapitalister över arbetarnas och böndernas miljoner.

Genom duman ville tsaren avleda massorna från revolutionen. En betydande del av bönderna trodde vid denna tid på möjligheten att genom duman erhålla jord. Kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna bedrog arbetarna och bönderna och försökte intala dem att det vore möjligt att utan uppror, utan revolution uppnå den ordning, som folket behövde. I kampen mot detta folkförräderi förklarade bolsjevikerna och genomförde i enlighet med det beslut, som fattats på Tammerforskonferensen, bojkottaktiken mot första Riksduman. [Tsarrysslands lagstiftande institution, som valdes på grundvalen av en antidemokratisk vallag. - Övers.]

Under kampen mot tsarismen krävde arbetarna därjämte att partiets krafter skulle enas, att proletariatets parti skulle förenas. Bolsjevikerna, som var rustade med Tammerforskonferensens kända beslut om enhet, stödde detta krav av arbetarna och föreslog mensjevikerna att inkalla en föreningskongress för partiet. Under arbetarmassornas tryck blev mensjevikerna tvungna att gå med på förenandet.

Lenin var för förenande, men ett sådant förenande, att meningsskiljaktigheterna i revolutionens frågor ej skulle suddas ut. Stor skada tillfogades partiet av försonarna (Bogdanov, Krasin och andra), vilka sökte bevisa att inga allvarliga meningsskiljaktigheter fanns mellan bolsjevikerna och mensjevikerna. Lenin bekämpade försonarna och krävde att bolsjevikerna skulle gå till kongressen med en egen plattform, så att det skulle vara klart för arbetarna, vilken ställning bolsjevikerna intog och på vilken grundval förenandet skedde. Bolsjevikerna utarbetade en sådan plattform och sände ut den till diskussion bland partimedlemmarna.

I april 1906 samlades i Stockholm RSDAP:s fjärde kongress, den så kallade föreningskongressen. I kongressen deltog 111 delegater med beslutande röst, vilka representerade 57 lokala partiorganisationer. Dessutom fanns på kongressen representanter för de nationella socialdemokratiska partierna: 3 från Bund, 3 från Polens socialdemokratiska parti och 3 från den lettiska socialdemokratiska organisationen.

Till följd av att de bolsjevikiska organisationerna rivits upp under och efter decemberupproret, kunde ej alla sända delegater. Dessutom hade mensjevikerna under "frihetens dagar" 1905 upptagit i sina led en massa småborgerliga intellektuella, vilka inte hade någonting gemensamt med den revolutionära marxismen. Det är tillräckligt att nämna att Tiflismensjevikerna (i Tiflis fanns få industriarbetare) sände lika många delegater till kongressen som den största proletära organisationen, nämligen Petersburgsorganisationen. Till följd härav fick mensjevikerna en visserligen obetydlig men dock majoritet på Stockholmskongressen.

En sådan sammansättning av kongressen gjorde att kongressbesluten i en hel rad frågor fick en mensjevikisk karaktär.

På denna kongress skedde endast ett formellt förenande. I verkligheten vidhöll bolsjevikerna och mensjevikerna sina åsikter och bibehöll sina självständiga organisationer.

De viktigaste frågor, som behandlades på fjärde kongressen var: agrarfrågan, värdesättning av läget och proletariatets klassuppgifter, förhållandet till Riksduman samt organisationsfrågor.

Ehuru mensjevikerna hade majoriteten på denna kongress, var de tvungna att antaga den leninska formuleringen av stadgarnas första paragraf om medlemskapet i partiet för att ej stöta arbetarna ifrån sig.

I agrarfrågan förfäktade Lenin jordens nationalisering. Lenin ansåg det möjligt att nationalisera jorden endast vid revolutionens seger, endast efter tsarismens störtande. I detta fall skulle jordens nationalisering göra det lättare för proletariatet att i förbund med landsbygdens fattiga övergå till den socialistiska revolutionen. Jordens nationalisering krävde att all godsägarnas jord fråntogs dem utan ersättning (konfiskerades) till förmån för bönderna. Det bolsjevikiska argrarprogrammet manade bönderna till revolution mot tsaren och godsägarna.

Mensjevikerna hade en annan ståndpunkt. De försvarade ett program, som gick ut på municipalisering. Enligt detta program skulle böndernas byalag inte få bestämma över, ja, inte ens bruka godsägarnas jord, utan municipalnämnderna (d. v. s. de lokala självstyrelserna eller semstvona) skulle bestämma över den. Bönderna skulle arrendera denna jord allt efter förmåga.

Det mensjevikiska municipaliseringsprogrammet var ett kompromissprogram och därför skadligt för revolutionen. Det kunde ej mobilisera bönderna till revolutionär kamp, det räknade ej med fullständigt avskaffande av godsägarnas äganderätt till jorden. Mensjevikernas program räknade med en halvmesyr ifråga om revolutionens utgång. Mensjevikerna ville ej resa bönderna till revolution. Med röstövervikt antog kongressen det mensjevikiska programmet.

Mensjevikerna blottade sitt antiproletära, opportunistiska väsen i synnerhet vid behandlingen av resolutionen om värdesättningen av läget och om Riksduman. Mensjeviken Martynov uppträdde öppet mot proletariatets hegemoni i revolutionen. I sitt svar till mensjevikerna ställde kamrat Stalin frågan på sin spets. "Antingen proletariatets hegemoni eller den demokratiska bourgeoisins hegemoni - just så står frågan i partiet, just häri består våra meningsskiljaktigheter."

Vad Riksduman beträffar, så höjde mensjevikerna den till skyarna i sin resolution och framställde den som det bästa medlet att lösa revolutionens frågor, att befria folket från tsarismen. Bolsjevikerna däremot betraktade duman som ett maktlöst bihang åt tsarismen, som ett hölje över tsarismens kräftböld, vilket denna skulle kasta av sig, så snart det bara visade sig vara obekvämt.

Centralkommittén, som valdes på fjärde kongressen, bestod av 3 bolsjeviker och 6 mensjeviker. I centralorganets redaktion invaldes endast mensjeviker.

Det var klart, att kampen inom partiet skulle komma att fortsätta.Efter fjärde kongressen flammade kampen mellan bolsjevikerna och mensjevikerna upp med ny styrka. I de lokala organisationerna, som formellt var förenade, hände det mycket ofta att två referenter uppträdde med föredrag om kongressen: den ena från bolsjevikernas sida, den andra från mensjevikernas. Som resultat av diskussionen om de två linjerna ställde sig i de flesta fall majoriteten av organisationens medlemmar på bolsjevikernas sida.

Livet bevisade allt klarare, att bolsjevikerna hade rätt. Den mensjevikiska CK, som valts av fjärde kongressen, avslöjade allt tydligare sin opportunism, sin fullständiga oförmåga att leda massornas revolutionära kamp. Sommaren och hösten 1906 skärptes ånyo massornas revolutionära kamp. I Kronstadt och i Sveaborg revolterade matroserna, böndernas kamp mot godsägarna flammade upp. Men den mensjevikiska CK gav ut opportunistiska paroller, som massorna ej följde.

6. FÖRSTA RIKSDUMANS FÖRDRIVANDE. ANDRA RIKSDUMANS INKALLANDE. PARTIETS FEMTE KONGRESS. ANDRA RIKSDUMANS FÖRDRIVANDE. ORSAKERNA TILL DEN FÖRSTA RYSKA REVOLUTIONENS NEDERLAG.

Då den första Riksduman inte visade sig vara tillräckligt medgörlig, fördrevs den av tsarregeringen sommaren 1906. Regeringen skärpte ytterligare våldsåtgärderna mot folket, utsträckte straffexpeditionernas pogromverksamhet över hela landet och förkunnade sitt beslut att inom närmaste framtiden inkalla andra Riksduman. Det var tydligt att tsarregeringen blev allt fräckare. Den fruktade inte längre revolutionen, då den såg att revolutionen befann sig i avtagande.

Bolsjevikerna stod inför uppgiften att avgöra frågan om deltagande i andra Riksduman eller bojkott mot den. Då bolsjevikerna talade om bojkott, menade de i allmänhet en aktiv bojkott och inte helt enkelt att man passivt skulle avhålla sig från deltagande i valen. Bolsjevikerna betraktade den aktiva bojkotten som ett revolutionärt medel att varna folket mot tsarens försök att leda folket från den revolutionära vägen in på den tsaristiska "författningens" väg, och som ett medel att omintetgöra ett sådant försök och organisera en ny anstorm av folket mot tsarismen.

Erfarenheten av bojkotten mot den bulyginska duman hade visat att bojkotten "var den enda riktiga taktiken, som helt bestyrkts av händelserna". (Lenin.Saml. verk. b. X, s. 27.) Denna bojkott var lyckad, då den inte endast varnat folket för faran att råka in på tsarförfattningens väg, utan också omintetgjort duman innan den hunnit se dagens ljus. Den var lyckad därför att den genomfördes under revolutionens växande uppsving samt stödde sig på detta uppsving, och inte under revolutionens avtagande, ty endast under det revolutionära uppsvingets förhållanden är det möjligt att spränga duman.

Bojkotten mot witteska duman, det vill säga den första duman, genomfördes efter decemberupprorets nederlag, då tsaren stod som segrare, det vill säga då man kunde tänka sig att revolutionen skulle börja ebba ut.

"Men - skrev Lenin - det är självklart, att det då ännu inte fanns grund för att anse denna seger (tsarens - Red.) för en avgörande seger. Decemberupproret 1905 fann sin fortsättning i en hel rad spridda och partiella militära uppror och strejker sommaren 1906. Parollen om bojkott mot den witteska duman var en kampparoll för att koncentrera och förallmänliga dessa uppror." (Lenin.Saml. verk, b. XII, s. 20.)

Bojkotten mot den witteska duman förmådde ej spränga denna, ehuru den i betydande grad undergrävde dess auktoritet och försvagade tron på duman hos en del av befolkningen; den kunde ej spränga duman, emedan den, som det nu blev klart, genomfördes i en situation, då revolutionen ebbade ut, befann sig i nedgång. Därför var bojkotten mot första duman år 1906 inte lyckad. I samband härmed skrev Lenin i sin berömda broschyr " 'Radikalismens' barnsjukdom i kommunismen":

"Den bolsjevikiska bojkotten mot 'parlamentet' 1905 berikade det revolutionära proletariatet med en utomordentligt värdefull politisk erfarenhet i det den visade, att det vid en kombination av legala och illegala, parlamentariska och ickeparlamentariska kampformer ibland är nyttigt och t. o. m. absolut nödvändigt att kunna avstå från de parlamentariska . . . Ett fel, om 'än obetydligt, lätt korrigerat, var bolsjevikernas bojkott mot 'duman' år 1906 ... På politiken och partierna kan tillämpas - med motsvarande förändringar - det som hänför sig till enskilda personer. Klok är inte den, som ej gör några fel. Sådana människor finns inte och kan inte finnas. Klok är den, som inte gör alltför väsentliga fel och som förstår att lätt och snabbt rätta dem." (Lenin.Saml. verk, b. XXV, s. 182-183.) Vad andra Riksduman beträffar, ansåg Lenin att bolsjevikerna med hänsyn till den ändrade situationen och revolutionens nedgång "måste underkasta frågan om bojkott mot Riksduman en revision". (Lenin.Saml. verk, b. X, s. 26.)

"Historien har visat - skrev Lenin - att dumans sammanträden erbjuder möjlighet till nyttig agitation inom den och omkring den; - att taktiken att närma sig de revolutionära bönderna mot kadetterna kan genomföras inom duman." (Sammastädes, s. 29.)

Av allt detta framgick, att man inte endast måste förstå att energiskt gå till angrepp och gå till angrepp i de främsta leden, då revolutionen befinner sig i uppsving, utan också att retirera på ett riktigt sätt, retirera som de sista, då uppsvinget redan är förbi, varvid man ändrar taktik i överensstämmelse med den ändrade situationen, att man måste förstå att ej retirera huvudstupa utan organiserat, lugnt, utan panik, med utnyttjande av varje den ringaste möjlighet att föra kadern undan fiendens slag, gruppera om sig, samla krafter och förbereda sig till en ny offensiv mot fienden.

Bolsjevikerna beslöt att deltaga i valen till andra duman.

Men bolsjevikerna gick inte in i duman för att där utföra organiskt "lagstiftande" arbete i block med kadetterna, som mensjevikerna gjorde, utan för att utnyttja den som tribun i revolutionens intresse.

Den mensjevikiska CK manade däremot till att sluta valkartell med kadetterna och understödja kadetterna i duman, ty den betraktade duman som en lagstiftande institution, vilken vore i stånd att tygla tsarregeringen.

De flesta partiorganisationerna tog ställning emot den mensjevikiska CK:s politik.

Bolsjevikerna krävde, att en ny partikongress skulle inkallas.

I maj 1907 samlades partiets femte kongress i London. Vid tiden för denna kongress räknade RSDAP (tillsammans med de nationella socialdemokratiska organisationerna) uppemot 150.000 medlemmar. På kongressen var tillsammans 336 delegater närvarande. Bolsjevikerna var 105 till antalet, mensjevikerna 97. De övriga delegaterna representerade de nationella socialdemokratiska organisationerna: de polska och lettiska socialdemokraterna samt Bund, vilka upptagits i RSDAP på föregående kongress.

Trotskij försökte på kongressen att lappa ihop en egen centristisk, d. v. s. halvmensjevikisk särgrupp, men det var ingen som gick med honom.

Då polackerna och letterna stod på bolsjevikernas sida hade de en stabil majoritet på kongressen.

En av de viktigaste kampfrågorna på kongressen var frågan om förhållandet till de borgerliga partierna. I denna fråga hade det stått kamp mellan bolsjevikerna och mensjevikerna redan på andra kongressen. Kongressen gav en bolsjevikisk värdering av alla de ickeproletära partierna - svarthundramännen, oktobristerna, kadetterna och socialistrevolutionärerna - samt formulerade den bolsjevikiska taktiken gentemot dessa partier.

Kongressen godkände bolsjevikernas politik och fattade beslut att skoningslöst bekämpa såväl de s. k. svarthundrapartierna: "Ryska folkets förbund", monarkisterna, den Förenade adelns råd, liksom också "Förbundet av den 17 oktober" (oktobristerna), handelns och industrins parti samt den "fredliga förnyelsens" parti. Alla dessa partier var öppet kontrarevolutionära.

Vad den liberala bourgeoisin, kadettpartiet, beträffar, så gav kongressen anvisning om att föra en oförsonlig kamp för att avslöja den. Kongressen föreslog att man skulle avslöja kadettpartiets hycklande, förljugna "demokratism" och kämpa mot den liberala bourgeoisins försök att ställa sig i spetsen för bonderörelsen.

Ifråga om de så kallade folkliga eller arbetspartierna (folksocialisterna, arbetsgruppen, socialistrevolutionärerna) rekommenderade kongressen att avslöja deras försök att maskera sig som socialister. Samtidigt förklarade kongressen det vara tillåtligt att träffa enskilda överenskommelser med dessa partier för ett gemensamt och samtidigt anfall mot tsarismen och mot kadettbourgeoisin, försåvitt dessa partier då vore demokratiska partier och gav uttryck åt stads- och landsbygdsmåbourgeoisins intressen.

Redan före kongressen hade mensjevikerna framlagt ett förslag om att inkalla en s. k. "arbetarkongress". Mensjevikernas plan bestod i att man skulle sammankalla en sådan kongress, vari såväl socialdemokrater som socialistrevolutionärer och anarkister skulle deltaga. Denna "arbetar"- kongress skulle bilda något slags "partilöst parti" eller något slags "brett", småborgerligt, programlöst arbetarparti. Lenin avslöjade detta ytterst skadliga försök av mensjevikerna att likvidera det socialdemokratiska arbetarpartiet och att låta arbetarklassens förtrupp uppgå i den småborgerliga massan. Kongressen utdömde skarpt den mensjevikiska parollen om en "arbetarkongress".

En särskild plats i kongressens arbete intog frågan om fackföreningarna. Mensjevikerna försvarade fackföreningarnas "neutralitet", det vill säga de uppträdde mot partiets ledande roll inom fackföreningarna. Kongressen förkastade mensjevikernas förslag och godkände den bolsjevikiska resolutionen om fackföreningarna. I denna resolution påvisades att partiet måste sträva efter att uppnå den ideologiska och politiska ledningen av fackföreningarna.

Den femte kongressen innebar en stor seger för bolsjevikerna inom arbetarrörelsen. Men bolsjevikerna yvdes inte och vilade inte på lagrarna. Det var inte det Lenin lärde dem. Bolsjevikerna visste, att det ännu förestod dem kamp mot mensjevikerna.

I sin artikel "En delegats anteckningar", som publicerades 1907, gjorde kamrat Stalin följande uppskattning av kongressens resultat:

"En faktisk sammanslutning av de upplysta arbetarna i hela Ryssland i ett enhetligt allryskt parti under den revolutionära socialdemokratins baner - det är innebörden av Londonkongressen, det är dess allmänna karaktär."

I denna artikel anförde kamrat Stalin uppgifter angående kongressens sammansättning. Det visade sig, att de bolsjevikiska delegaterna huvudsakligen sänts till kongressen från de stora industriområdena (Petersburg, Moskva, Ural, Ivanovo-Vosnesensk och så vidare). Mensjevikerna däremot hade kommit till kongressen från områden med småindustri, där hantverksarbetare och halvproletärer övervägde, men också från en rad rena bondeområden.

"Det är tydligt - påvisade kamrat Stalin i sin resumé över kongressen - att bolsjevikernas taktik är de storindustriella proletärernas taktik, en taktik som understödjes av de områden, där klassmotsättningarna är särskilt uppenbara och klasskampen särskilt skarp. Bolsjevismen är de äkta proletärernas taktik. Å andra sidan är det ej heller mindre uppenbart, att mensjevikernas taktik företrädesvis är hantverksarbetarnas och de halvproletära böndernas taktik, en taktik som understödjes av de områden, där klassmotsättningarna inte är alldeles tydliga och klasskampen beslöjad. Mensjevismen är proletariatets halvborgerliga elements taktik. Det säger siffrorna." (Protokollet från RSDAP:s femte kongress, s. XI och XII, 1935.) Då tsaren fördrev första duman, trodde han att andra duman skulle bli fogligare. Men inte heller den andra duman uppfyllde förväntningarna. Tsaren beslöt därför att upplösa också denna duma och inkalla en tredje duma med hjälp av en ytterligare försämrad vallag - i förhoppning om att denna skulle bli fogligare. Kort efter femte kongressen genomförde tsarregeringen den så kallade statskuppen av den 3 juni. Den 3 juni 1907 upplöste tsaren den andra Riksduman. Den socialdemokratiska dumafraktionen, som räknade 65 deputerade, häktades och förvisades till Sibirien. En ny vallag utfärdades. Arbetarnas och böndernas rättigheter beskars ytterligare. Tsarregeringen fortsatte offensiven.

Den tsaristiska ministern Stolypin satte i gång sitt blodiga bödelsarbete bland arbetarna och bönderna. Tusentals revolutionära arbetare och bönder blev skjutna eller hängda av straffexpeditionerna. I de tsaristiska fängelsehålorna torterades och misshandlades revolutionärer. Speciellt grymma förföljelser underkastades arbetarorganisationerna, främst bolsjevikerna. De tsaristiska spårhundarna sökte efter Lenin, som uppehöll sig illegalt i Finland. De ville göra upp räkningen med revolutionens ledare. Under oerhörda faror lyckades Lenin i december 1907 att ånyo taga sig ut ur landet, åter gå i emigration.

Den stolypinska reaktionens mörka år bröt in.
Den första ryska revolutionen slutade sålunda med nederlag.
Härtill medverkade följande orsaker:

1. Det fanns ännu inte i revolutionen något fast förbund mellan arbetarna och bönderna mot tsarismen. Bönderna reste sig till kamp mot godsägarna och var redo till förbund med arbetarna mot godsägarna. Men de insåg ännu inte, att det var omöjligt att slå ned godsägarna utan att störta tsaren, de förstod inte att tsaren gjorde gemensam sak med godsägarna, en stor del av bönderna trodde ännu på tsaren och hyste förhoppningar på den tsaristiska Riksduman. Därför ville många bönder ej gå med på förbund med arbetarna för att störta tsarismen. Bönderna trodde mera på socialistrevolutionärernas kompromissparti än på de verkliga revolutionärerna, bolsjevikerna. Till följd härav var böndernas kamp mot godsägarna ej tillräckligt organiserad. Lenin betonade:

". . . bönderna handlade alltför splittrat, oorganiserat, otillräckligt offensivt och häri ligger en av de grundläggande orsakerna till revolutionens nederlag." (Lenin.Saml. verk, b. XIX, s. 354.)

2. Den omständigheten att en betydande del av bönderna ej ville gå samman med arbetarna för att störta tsarismen, kom också till uttryck i arméns hållning, då denna till störta delen bestod av bondesöner i soldatrock. I enskilda truppdelar av tsararmén förekom oroligheter och uppror, men majoriteten av soldaterna bistod ännu tsaren i att slå ned arbetarnas strejker och uppror.

3. Inte heller arbetarna handlade i tillräcklig endräkt. Arbetarklassens förtrupper utkämpade 1905 en hjältemodig revolutionär kamp. De efterblivna skikten: arbetarna i de minst industrialiserade guvernementen, vilka bodde på landsbygden, kom långsammare i rörelse. Deras deltagande i den revolutionära kampen ökade särskilt 1906, men vid denna tid var arbetarklassens avantgarde redan i betydande grad försvagat.

4. Arbetarklassen var revolutionens ledande kraft, dess huvudstyrka, men det rådde ej tillräcklig enhet och sammanslutning i arbetarklassens partis led. RSDAP - arbetarklassens parti - var sprängt i två grupper: bolsjevikerna och mensjevikerna. Bolsjevikerna fullföljde en konsekvent revolutionär linje och manade arbetarna att störta tsarismen. Mensjevikerna bromsade revolutionen med sin kompromisstaktik, vilseledde en betydande del av arbetarna och splittrade arbetarklassen. Därför uppträdde arbetarna ej alltid enigt i revolutionen, och då det ej rådde enighet i dess egna led kunde arbetarklassen inte bli en verklig ledare för revolutionen.

5. Det tsaristiska självhärskardömet fick hjälp av de västeuropeiska imperialisterna med att kuva revolutionen 1905. De utländska kapitalisterna var oroliga för sina i Ryssland placerade kapital och sina väldiga inkomster. Dessutom fruktade de att i fall den ryska revolutionen skulle segra, skulle arbetarna i andra länder också resa sig till revolution. Därför hjälpte de västeuropeiska imperialisterna tsarbödeln. De franska bankirerna beviljade tsaren ett stort lån för att undertrycka revolutionen. Tyska kejsaren höll en mångtusenhövdad armé i beredskap till en intervention för den ryska tsarens hjälp.

6. Freden med Japan, som slöts i september 1905, var också en betydande hjälp åt tsaren. Nederlaget i kriget och revolutionens hotande tillväxt tvingade tsaren att brådskande underteckna freden. Nederlaget i kriget hade försvagat tsarismen. Fredsslutet stärkte tsarens ställning.

KORT SAMMANFATTNING

Den första ryska revolutionen bildar ett helt historiskt skede i vårt lands utveckling. Detta historiska skede består av två perioder. Den första perioden, då revolutionen befann sig i uppsving och gick från den allmänna politiska strejken i oktober till det väpnade upproret i december, varvid den drog nytta av tsarens svaghet efter nederlaget på Mandsjuriets fält, samt sopade bort den bulyginska duman och avpressade tsaren den ena eftergiften efter den andra. Den andra perioden, då tsaren hämtat sig efter fredsslutet med Japan och utnyttjade den liberala bourgeoisins skräck för revolutionen, utnyttjade böndernas vacklan, slängde åt dem en allmosa i form av den witteska duman och gick till offensiv mot arbetarklassen, mot revolutionen.

Under c:a tre års revolution (1905-1907) genomgick arbetarklassen och bönderna en så rik skola av politisk uppfostran, som de ej skulle kunnat få under trettio år av vanlig fredlig utveckling. Några år av revolution klargjorde det, som ej hade kunnat klargöras under de föregående årtiondena, då fredliga utvecklingsförhållanden rådde.

Revolutionen avslöjade, att tsarismen är folkets dödsfiende, att tsarismen liknar den puckelryggige, vilken endast graven kan räta ut.

Revolutionen visade, att den liberala bourgeoisin inte söker förbund med folket, utan med tsaren, att den är en kontrarevolutionär kraft och att en överenskommelse med den är detsamma som en förbrytelse mot folket.

Revolutionen visade, att endast arbetarklassen kan vara den borgerligt-demokratiska revolutionens ledare, att endast den är i stånd att tränga ut den liberala kadettbourgeoisin, frigöra bönderna från dess inflytande, slå ned godsägarna, slutföra revolutionen och röja väg för socialismen.

Revolutionen visade slutligen, att de arbetande bönderna, trots deras vacklan likväl är den enda betydande kraft, som är i stånd att gå i förbund med arbetarklassen.

Det var två linjer, som kämpade inom RSDAP under revolutionen, bolsjevikernas linje och mensjevikernas linje. Bolsjevikerna satte kurs på att utveckla revolutionen, störta tsarismen medelst väpnat uppror, de satte kurs på arbetarklassens hegemoni, kadettbourgeoisins isolering, förbund med bönderna, på att bilda en provisorisk revolutionär regering av representanter för arbetarna och bönderna, att föra revolutionen till ett segerrikt slut. Mensjevikerna satte däremot kurs på att stäcka revolutionen. I stället för att störta tsarismen medelst ett uppror, föreslog de att reformera och "förbättra" den, i stället för proletariatets hegemoni föreslog de den liberala bourgeoisins hegemoni, i stället för förbund med bönderna - förbund med kadettbourgeoisin, i stället för en provisorisk revolutionär regering - Riksduman som centrum för landets "revolutionära krafter".

Så gled mensjevikerna ned i kompromissandets träsk, blev de som förde in det borgerliga inflytandet i arbetarklassen, blev i själva verket bourgeoisins agenter inom arbetarklassen.

Bolsjevikerna visade sig vara den enda revolutionärt-marxistiska kraften inom partiet och i landet.

Det är klart att RSDAP efter sådana allvarliga meningsskiljaktigheter i verkligheten var sprängt i två partier, bolsjevikernas parti och mensjevikernas parti. Partiets fjärde kongress förändrade ingenting i det faktiska sakläget inom partiet. Den endast bevarade och i viss mån stärkte partiets formella enhet. Den femte partikongressen tog ett steg framåt i riktning mot partiets faktiska enande, vartill kom att detta enande försiggick under bolsjevismens baner.

I sin resumé av den revolutionära rörelsen, utdömde femte partikongressen mensjevikernas linje som en kompromisslinje och godkände den bolsjevikiska linjen som revolutionärt-marxistisk. Härmed bekräftade den ännu en gång det som redan bekräftats genom den första ryska revolutionens hela förlopp.

Revolutionen visade, att bolsjevikerna förstår att gå till angrepp, när situationen kräver det, att de lärt sig gå till angrepp i de främsta leden och föra med sig folket till storms. Men revolutionen visade dessutom, att bolsjevikerna också förstår att retirera i ordning, när situationen tar en ogynnsam riktning, när revolutionen börjar ebba ut, den visade att bolsjevikerna lärt sig att retirera riktigt, utan panik och hast, för att bevara kadrerna, dra samman krafter och efter att ha omgrupperat sig i anslutning till den nya situationen ånyo gå till offensiv mot fienden.

Man kan inte besegra fienden, om man ej förstår att gå. till angrepp riktigt.

Man kan inte undgå att bli slagen vid ett nederlag, om man ej förstår att retirera riktigt, retirera utan panik och utan förvirring.