Den 22 augusti 2009 genomfördes ännu en folklig protest i Rosengård i Malmö, där arbetarklassens och folkets, framför allt rosengårdsbornas, vrede än en gång riktades mot den svenska imperialiststaten och dess väpnade polisstyrkor.
Denna protest var för det första inte någon isolerad händelse – som de flesta vet så var den tvärtom en del av en kamp som förts under mer än ett år, en kamp i vilken rosengårdsborna hjältemodigt tagit strid, med eld, med stenar och med krut, mot dem som suger ut dem och förtrycker dem: mot hyresvärdarna som gör feta profiter på att låta människor bo bland kackerlackor och mögel; mot borgarstaten, vars polisstyrkor med våld belägrar stadsdelen och behandlar dess invånare som kriminella; mot den reaktionära och rasistiska hetsen som väller ut som spyor inte bara från grisarna, utan från utsugarnas hela anhang av journalister och politiker – sossar, folkpartister, moderater, vänsterpartister, sverigedemokrater och allt vad de heter.

För det andra var denna kamp inte någon simpel ”reclaim”-fest, eller någon provokation genomförd av folk som kommit ”utifrån”: det faktum att några (en minoritet) av deltagarna kommit dit från andra stadsdelar eller andra städer för att kämpa, och att ”Reclaim”-festen denna gång inledde protesten, förändrar inte det faktum att protesten var fullkomligt rättfärdig - samt att de flesta av dem som kämpade var rosengårdsbor. 
Kampen var en framgång – inte för ”Reclaim”, utan för arbetarklassen och folket i Rosengård och alla som kämpar vid deras sida och delar deras klasshat. Den var en framgång därför att kampen nu sker på en högre nivå, mer systematiskt och med större medvetenhet. Ja, den är fortfarande outvecklad och den är fortfarande spontan – men mindre outvecklad och spontan än den var för ett år sedan.

Det är just denna utveckling som får borgarsvinen att darra i ren skräck, och vräka ur sig den mest häpnadsväckande lögn- och mörkläggningskampanj vi har sett på länge. I ett uppenbarligen planerat och samordnat propagandajippo samlade reaktionen så ihop ett gäng ”laglydiga” rosengårdsbor under ledning av snuten själv samt några kriminella gängmedlemmar och religiösa auktoriteter, d.v.s. ännu ett ”medborgargarde” av tjallare och snutvänner – för att ”kasta ut bråkstakarna”. Rubrikerna och bilderna till tidningarna dagen efter var förmodligen redan bestämda, och presenterades sedan planenligt tillsammans med en rörande hyllning till Ramadan som fredens högtid samt den sedvanliga uppräkningen av folk som minsann trivs med att ha beväpnade poliser i varje gathörn. Varför plötsligt denna kärlek till muslimska högtider? Varför denna skrattretande lögnkampanj? Därför att det som skrämmer borgarna mer än något annat är just kampens höjning till en högre, politiskt medveten nivå, och deras hopp ligger i att försöka splittra dem som kämpar till varje pris.

Alla som var på plats vet dock att det inte gick till så som det står i tidningarna. Efter reaktionens välplanerade lilla jippo inleddes gatufesten, och de som deltog i den var inte någon ”liten grupp svartklädda” eller några ”bråkiga ungdomar”, utan människor i olika åldrar, i stor utsträckning från Rosengård. I de gatustrider som följde deltog hundratals, och rosengårdsborna, som var i klar majoritet, kämpade tillsammans sida vid sida med de övriga och med de sympatisörer till folkkriget i Peru som under kampen reste det internationella proletariatets röda fana med hammaren och skäran.

Vi, som marxist-leninist-maoister, hälsar alla de kämpande i Rosengård med revolutionär glädje och stolthet. Vi kallar de boende i Rosengård att fortsätta kämpa och förena er med dem som delar ert hat mot de imperialistiska utsugarna och deras stat. Att dessa utsugare försöker splittra arbetarklassen är ingenting nytt; att de försöker tvinga in folket i sina ”medborgargarden” och skrämma oss med ”kriminalitet” så att deras beväpnade poliser kan ”beskydda” oss, det är heller ingenting nytt. Men dessa poliser är inte här för att skydda oss – de är här för att skydda utsugarna från det arbetande folkets vrede.

Kampen i Rosengård är ett lysande bevis på det som Ordförande Gonzalo, Anförare för Perus Kommunistiska Parti påpekar, att det i världen idag finns en revolutionär situation i ojämlik utveckling – och även så i Sverige. Detta är inte en kamp om några fritidsgårdar eller för att tigga inför hyresvärdarna om renoveringar – det är en kamp mot borgarna och hela det ruttna imperialistiska systemet, för makten åt arbetarklassen och folket. Denna kamp förs redan, frågan är om man ställer sig på de kämpandes sida eller på utsugarnas. Revisionisterna och opportunisterna, från sossar och vänsterpartister till KPML(r) och trottarna, har redan visat var de står; de förkastar folkets kamp för att i stället hoppas på någon plats i riksdag eller kommunfullmäktige och kalla till ”fred under bajonetterna”.
Är kampen outvecklad, oorganiserad och saknar ledning? Då måste den utvecklas, organiseras och ledas – och den ledning som krävs är arbetarklassens förtrupp, det militariserade Kommunistiska Partiet som tillämpar proletariatets ideologi av idag, marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen på det egna landets förhållanden och fullgör sin uppgift, att leda kampen för makten genom folkkrig. Det är ett sådant Parti som måste rekonstitueras i detta land.

LEVE DE KÄMPANDE I ROSENGÅRD!

NED MED IMPERIALISTSTATEN OCH DESS POLIS!

DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!