Proletärer i alla länder, förena er!

LEVE DEN XXV ÅRSDAGEN AV HJÄLTEMODETS DAG!

Jag återförsäkrar mitt löfte
Till vår revolution, till världsrevolutionen, med detta vårt folks, våra modiga kombattanters blod, med våra kommunistiska kamraters blod som forsar som en flod som river det gamla och skapar det nya.
Jag kommer aldrig mer att se deras ansikten, deras leenden, men allt detta lever inne i mitt hjärta, och jag skall vara bärare av deras ideal, vilka är mina, vilka är vårt folks.
Jag skall följa deras exempel, att kämpa för vårt folk, tjäna folket helhjärtat utan något personligt motiv. Helt utan egenintresse.

(En kombattant i FBA och krigsfånge i El Fronton)

Idag på denna hjältemodets dag ger vi vår hyllning till våra fallna hjältar i de lysande skyttegravarna av kamp i El Fronton, Lurigancho och el Callao, som ger oss sitt exempel på att revolutionen inte är något man leker, utan att denna görs på en lång och slingrande väg. Men vi har en övertygelse och ett löfte att uppfylla inför vårt folk, inför Partiet och revolutionen. Vi fortsätter att kämpa tills kommunismen, och som Ordförande Gonzalo sade om dessa Partiets hjältar: ”krigsfångarna, liksom en karaktär i historien, fortsätter att vinna segrar bortom döden, eftersom de lever och kämpar i oss och erövrar nya segrar; vi känner hur deras starka och outplånliga närvaro, bultande och lysande, lär oss att idag, i morgon och för alltid ge livet för Partiet och revolutionen”.

Vi går framåt i kamp till döds mot imperialismen, reaktionen, revisionismen. Vi krossar och fördömer all kapitulation: Ingenting rättfärdigar kapitulationen!

Vi utgår alltid från vår kondition som kommunister, från vad folkkriget har gjort av oss; vi är kombattanter för kommunismen, detta är vad vi är. Vi härdades i folkkrigets smedja, för att konfrontera imperialismen och reaktionen och kämpa mot revisionisterna; låt de eländiga sticka iväg, de som aldrig har haft någon klasskänsla, avfällingarna. Vad reaktionen och kapitulanterna än gör, så går folkkriget fram över deras huvuden.

Vi uttrycker därför på denna dag våra förnyade löften att ge livet för Partiet och revolutionen, och så tjäna världsrevolutionen; fortsätta ge allt för att föra fram kampanjen Tillämpa maoismen och krossa revisionismen! och fortsätta med krossandet av alla de små grupperna av kapitulanter, deformerade och avfällingar, och av alla dem som vill föra in borgerlig och småborgerlig ideologi i våra led, med förgudandet av individen, med deras karriärism och deras småaktiga och eländiga personliga intressen, som försöker sprida och organisera kring nämnda ideologi, helt skild från vår, med det påstådda syftet att anpassa oss till, om inte t.o.m. assimilera, hur man agerar i de imperialistiska länderna, för att inte massorna skall ta avstånd från oss eller för att inte några eländiga, avfällingar, intrigmakare, förrädare och konspiratörer skall kapitulera, sådana som inte har någon annan väg än att ägna sig åt att undergräva och ständigt talar inför massorna bakom ryggen på Partiet. Såsom de kapitulanter de är, har de inte mod nog att konfrontera sin egen misär. Det enda de har kvar är angiveriets väg eller att förvärra sin urartning.

Vi återförsäkrar oss i vår fulla fasthållelse till Ordförande Gonzalo, till Partiet, till Centralkommittén och hela Partiets ledningssystem, och uttrycker vårt fulla förtroende för detsamma. Vi upprepar än en gång vår fullständiga underordning och är redo att krossa individen som Ordförande Gonzalo lär oss, och vi gör det ovillkorligt, medvetet och frivilligt.

Kämpa för att den proletära internationalismen uttrycks, och håll i åtanke att folkkriget leds av ett Kommunistiskt Parti av ny typ, som därför utvecklar sig med ideologiskt, politiskt och ekonomiskt oberoende, och med massornas stöd, klassens stöd, vilka ger allt helt utan egenintresse – detta är grundläggande och avgörande – och att Partiet baserar sig på stödet i Peru.
”Så, genom att basera oss på dessa kriterier har vi löst problemet och vi fortsätter att lösa det genom att stödja oss på massorna; de är vårt folks massor, det är proletariatet, vår klass, för det är vår klass, inför den har vi vår plikt, och det är den vi tjänar; det är våra bönder, huvudsakligen fattigbönderna, det är de intellektuella, småbourgeoisien, de avancerade, revolutionärerna, de som vill ha den radikala omvandlingen, revolutionen i ett ord, det är de som stödjer Partiet, framför allt bönderna och proletariatet, det är de som stödjer. Och vidare, det är huvudsakligen fattigbönderna som tar en smula från sin mun för att ge till oss, de som ger oss en bit av sin filt, de som ger oss en liten plats i sin hydda, det är de som bär upp oss, stödjer oss och ger oss t.o.m. sitt eget blod, liksom proletärerna ger det, liksom även de intellektuella ger det; det är så vi reder oss. Vi baserar oss på detta.” (Intervju med Ordförande Gonzalo, PCP- Centralkommittén, 1988). 

Det internationella stödet är dock nödvändigt och vi kämpar outtröttligt för att fullgöra våra löften.

Vi kommer att kämpa mot varje form av tvångsmedel, utpressning och ställande av villkor, såsom den så spridda borgerliga filantropin som ger allmosor av barmhärtighet eller av borgerlig ”solidaritet”, för att lugna sitt samvete, om inte för att genomtvinga eller infiltrera med sin egen ideologi med sina egna värden, eller den typ som vill bidra för att få personliga fördelar, eller ”om man gör som jag säger, vill eller tror är bättre för mig”. Vi fördömer varje form av önskan att tvinga Partiet eller att vilja ge ett villkorligt påstått stöd, att vilja schackra med folkkriget. Vi är en apparat med uppdraget att genomföra utlandsarbetet, och allt görs centraliserat, allt annat är rent prat och personligt schackrande, försök att tillfredsställa sina personliga önskningar och sjukliga ambitioner. Att måla sig röd eller kalla sig röd inför sina nära och kära. De vill leva med en fot i det gamla och en i det nya, de vill leva och samleva med de som vill upprätthålla deras förruttnelse och säger att de är med oss, men i verkligheten har de sitt sinne och hjärta i den gamla staten, för de vill leva av den, i den och för den. ”Om revolutionen anpassar sig till mig, till mitt omåttliga ego” – då står jag i första ledet. Till dessa eländiga säger vi: NEJ! Vi är för ett stöd med fullt klassmedvetande. De representerar oss inte och stödjer oss inte på något sätt, varken ideologiskt eller politiskt och ännu mindre organisatoriskt. Det räcker att se deras beteenden och sätt att tänka och leva. I stället för att bära röda fanor borde de bära svarta fanor, som symbol för deras förräderi mot Perus folk och världens folk. De lever dubbelliv; ropar slagord i en kvart och lever resten av sina liv inom det gamla, de tänker, lever, sprider och umgås med det gamla och med dem som kan ge dem fler idéer om det gamla och hur man kan njuta av det mer. ”Säg mig med vem du går så skall jag säga dig vem du är” lyder ett gammalt ordspråk. Så lätt fyller de sin mun med partiarbete och lever i utsvävningar. De vill ha det nya i ord, men så kommer de hem och lever som det gamla samhället vill. De är en vandrande motsättning; de agiterar om revolutionen för fulla lungor med ena foten utanför. Det är upp till dem, men vi accepterar inte att de vill schackra med den peruanska revolutionen; alla våra styrkor är disciplinerade och underordnar sig Partiets ledningssystem med fasthet, från den högsta ledaren till den mest ödmjuka av våra massor. Vi förkastar, avslöjar och fördömer dessa individer, deras sätt att vara och agera; därför känner vi dem redan sedan länge, och de representerar inte vårt Parti. Om några av dessa individer funderar på att upprepa vad den eländige LAB gjorde, med sin intervju, eller att schackra med intervjuer i skyttegravarna eller påstådda undersökningar a la Avakian, så kommer Partiet kunna välkomna dem med tillräckligt många skott.

Därför har Partiet masskaraktär, men det är inte ett massparti; det så omtalade masspartiet är ingenting annat än ett uttryck, än en gång, för ruttna revisionistiska positioner; dessa är anhängarpartier, tjänstemannapartier, organisationsmaskiner. Vårt Parti är ett parti av militanter-partimedlemmar, av ledare, en krigsmaskin, ett Parti med masskaraktär, såsom Lenin själv krävde.

På denna Hjältemodets Dag kallar vi än en gång Partierna och organisationerna i RIM, liksom kommunisterna och revolutionärerna som arbetar utanför RIM, att ta sitt ansvar i försvaret av den peruanska revolutionens Anförarskap, liksom av vår klass’ politiska fångar och krigsfångar i hela världen. Detta innebär med nödvändighet att förkasta och fördöma den position CoRIM, RCP och andra har tagit, som ”säger att ’vi skulle behöva undersöka’; och sedan 1995 sade ’att Gonzalo skulle kunna stå bakom breven’ och sedan övergav kampanjen för att försvara Ordförande Gonzalos liv (PKP-CK, Maj 2011). Det innebär med nödvändighet att förkasta de eländiga råttorna i den revisionistiska och kapitulationistiska HOL, hela imperialismens plan för ”fredsavtal” och all kapitulation; och utveckla det huvudsakliga sättet att försvara våra kamrater som befinner sig i klassfiendens händer: att inleda och utveckla folkkrig i varje land.

ÄRA ÅT DE FALLNA HJÄLTARNA, LEVE REVOLUTIONEN!
ÄRA ÅT HJÄLTEMODETS DAG!
FÖRSVARA ORDFÖRANDE GONZALOS LIV, PARTIETS OCH REVOLUTIONENS ANFÖRARSKAP!
INGENTING RÄTTFÄRDIGAR KAPITULATIONEN!
GE LIVET IDAG, I MORGON OCH FÖR ALLTID FÖR PARTIET OCH REVOLUTIONEN!