| En
dialektisk inställning till partiets inre enhet[*]
18 november 1957
Vad beträffar frågan om enhet skulle jag
vilja säga någonting om inställningen. Jag tror att
vår inställning till varje kamrat, vem det än gäller,
bör var inriktad på enhet, förutsatt att det inte är
fråga om ett fientligt element eller en sabotör. Vi bör
anta en dialektisk, inte en metafysisk inställning till kamrater.
Vad menas med en dialektisk inställning? Det betyder att behandla
allting analytiskt, erkänna att alla mänskliga varelser gör
misstag och inte förkasta en människa helt bara därför
att hon har gjort misstag. Lenin sade en gång att det inte finns
en enda människa i världen, som inte gör misstag. Alla
behöver stöd. En duglig person behöver hjälp av
tre andra människor, ett staket behöver stöd av tre pålar.
Lotusblomman, med all sin skönhet, behöver sina blads grönska
för att komma till sin rätt. Dessa är kinesiska ordstäv.
Ytterligare ett kinesiskt ordstäv säger: tre lappskomakare
som förenat sitt vett är likvärdiga med mästaren
Chuke Liang i visdom. En Chuke Liang ensam kan aldrig vara fullkomlig,
han har sina begränsningar. Titta på deklarationen från
våra tolv länder. Vi har gått igenom ett första,
ett andra, ett tredje och ett fjärde utkast, och är ännu
inte färdiga med att putsa det. Jag tror det skulle vara förmätet
av vem som helst att göra anspråk på att likt en gud
vara allvetande och allsmäktig. Vilken inställning ska vi
då anta gentemot en kamrat som har gjort misstag? Vi bör
analysera och anta en dialektisk snarare än en metafysisk inställning.
Vårt parti gick en gång ner sig i metafysik, i dogmatism,
vilket helt förintade envar som det inte gillade. Senare förkastade
vi dogmatismen och lärde oss litet mera dialektik. Motsatsernas
enhet är dialektikens grundläggande begrepp. Vad bör
vi, i överensstämmelse med detta begrepp, göra med en
kamrat som har gjort misstag? Först bör vi föra en kamp
för att frigöra honom från hans felaktiga idéer.
För det andra bör vi också hjälpa honom. Punkt
ett, kamp, och punkt två, hjälp. Vi bör utgå från
den goda avsikten att hjälpa honom rätta sina misstag så
att han får en utväg.
Det är emellertid skillnad när vi har att
göra med personer av annan typ. Gentemot personer som Trotsky och
som Chen Tu-hsiu, Chang Kuo-tao och Kao Kang i Kina, var det omöjligt
att inta en hjälpsam hållning, för de var oförbätterliga.
Och det fanns individer sådana som Hitler, Chiang Kai-shek och
tsaren, vilka likaledes var oförbätterliga och måste
störtas därför att vi och de helt uteslöt varandra.
I denna betydelse finns det i deras natur bara en sida, inte två.
Sist och slutligen är detta också sant om de imperialistiska
och kapitalistiska systemen, vilka till slut med nödvändighet
kommer att ersättas av det socialistiska systemet. Detsamma gäller
ideologin: idealism kommer att ersättas av materialism och teism
av ateism. Här talar vi om det strategiska målet. Men saken
är annorlunda då det gäller taktiska stadier, i vilka
kompromisser kan göras. Kompromissade vi inte med amerikanerna
om den 38:e breddgraden i Korea? Gjordes det inte en kompromiss med
fransmännen i Vietnam?
I varje taktiskt stadium är det nödvändigt
att vara bra på att göra kompromisser såväl som
på att föra kamp. Låt oss nu återvända till
förhållandena mellan kamrater. Jag vill föreslå
att kamrater, mellan vilka missförstånd förekommit,
ska samtala med varandra. Somliga tycks tro att när människor
väl kommit in i det kommunistiska partiet blir de allesammans helgon
utan meningsskiljaktigheter eller missförstånd, och att partiet
inte är underkastat analys, det vill säga, att det är
monolitiskt och enhetligt, följaktligen finns inget behov av samtal.
Det verkar som om människor måste vara marxister till 100
procent, när de väl är med i partiet. I verkligheten
finns det marxister av alla grader, de som är maxister till 100,
till 90, 80, 70, 60 eller 50 procent, och en del som är endast
10- eller 20-procentiga marxister. Kan inte två eller flera av
oss hålla samtal med varandra i ett litet rum? Kan vi inte utgå
från önskan om enhet och hålla samtal i andan att vi
ska hjälpa varandra? Jag talar naturligtvis om samtal inom de kommunistiska
leden och inte om samtal med imperialisterna (fastän vi håller
samtal med dem också). Låt mig ge ett exempel. Håller
inte våra tolv länder vid detta tillfälle samtal med
varandra? Håller inte de över 60 partierna också samtal?
Det gör de faktiskt. Med andra ord, förutsatt att ingen skada
tillfogas marxismen-leninismens principer, godtar vi från andra
vissa åsikter som är acceptabla och uppger vissa av våra
egna åsikter som kan uppges. Vi har sålunda två händer
för att behandla en kamrat som har gjort misstag, en hand för
att kämpa med honom och den andra för att enas med honom.
Syftet med kamp är att upprätthålla marxismens principer,
vilket betyder att vara principfast; det är den ena handen. Den
andra handen är, att enas med honom. Syftet med enhet är att
förse honom med en utväg, att kompromissa med honom, vilket
betyder att vara rörlig. Föreningen av princip och rörlighet
är en marxist-leninistisk princip, och den är en motsatsernas
enhet.
Varje slags värld, och naturligtvis särskilt
klassamhället, myllrar av motsättningar. Somliga säger
att motsättningar kan "hittas" i det socialistiska samhället,
men jag tror att detta är ett felaktigt sätt att uttrycka
saken. Poängen är inte att man kan hitta motsättningar
där, utan att det myllrar av motsättningar. Det finns inget
ställe där motsättningar inte existerar, inte heller
finns det någon person som inte kan analyseras. Att tro att han
inte kan analyseras är att vara metafysisk. Ni vet, en atom är
ett komplex av motsatsernas enheter. Där finns en enhet av de två
motsatserna, kärnan och elektronerna. I en kärna finns det
återigen en motsatsernas enhet, protonernas och neutronernas.
På tal om protonen, finns det protoner och anti-protoner, och
vad neutronen angår, finns det neutroner och anti-neutroner. Kort
sagt, motsatsernas enhet förekommer överallt. Begreppet motsatsernas
enhet, dialektiken, måste propageras brett. Jag säger dialektiken
bör flytta från filosofernas lilla krets till folkets breda
massor. Jag föreslår att denna fråga diskuteras vid
de politiska byråernas möten och vid plenarmötena i
de olika partiernas centralkommittéer och även vid möten
med deras partikommittéer på alla nivåer. Faktum
är, att sekreterarna i våra partiavdelningar förstår
dialektiken, ty då de förbereder rapporter till avdelningsmöten,
skriver de vanligtvis ned två punkter i sina anteckningsböcker,
för det första, framgångarna och, för det andra,
bristerna. Ett delar sig i två — detta är en universell
företeelse, och detta är dialektik.
NOT
[*]Utdrag
ur ett tal som hölls vid ett möte i Moskva med representanter
för de kommunistiska partierna och arbetarpartierna.[TILLBAKA]
|
