Slå tillbaka de borgerliga högerelementens angrepp*

9 juli 1957

I mars talade jag här inför ett antal partikadrer. Sedan dess har etthundra dagar gått. Under dessa hundra dagar har en stor förändring inträtt i läget. Vi har utkämpat en kamp med de borgerliga högerelementen och folkets politiska medvetenhet har stigit, och det i avsevärd grad. Vid den tiden väntade vi detta. Jag sade till exempel då att när folk börjar kritisera, eller med andra ord när elden börjar brännas, skulle inte det orsaka smärta? Vi måste härda huvudsvålen och stå ut med det, tillade jag. Den här delen av kroppen kallas huvudet, och huden på det kallas skalpen. Att härda sin skalp och stå ut med det betyder, när du kritiserar mig härdar jag min skalp och lyssnar en stund. Efteråt analyserar jag vad du har sagt och svarar, då godtar jag det som är rätt och tillbakavisar det som är fel.

Vi måste tro att i Kina, liksom överallt i världen, är folkets flertal bra. Med flertalet menar vi inte 51 procent utan över 90 procent. Av vårt lands sexhundra miljoner invånare utgör arbetarnas och böndernas massor vårt huvudstöd. Inom det kommunistiska partiet, ungdomsförbundet och de demokratiska partierna och bland de studerande och intellektuella är flertalet alltid bra folk. De är godhjärtade och ärliga, de är inte baksluga och har inga dolda motiv. Detta bör erkännas. Det har bekräftats av varje politisk rörelse. Ta de studerande i dagens rörelse. Det finns över 7000 studerande vid Pekinguniversitetet, men högerelementen utgör bara en, två eller tre procent. Vad betyder dessa en, två eller tre procent i verkligheten? De betyder att de element från yttersta högern vilka utgör dess ryggrad och vilka då och då ställer till bråk, aldrig överstiger femtio personer, eller mindre än en procent. De återstående en eller två procenten utgör deras hejarklack.

Det är inte lätt att anlägga en eld och dra den över sig själv. Nu hör jag att en del kamrater i denna stad snarast beklagar att elden inte var våldsam nog. Jag tycker att elden i Shanghai passade ganska bra, den var nästan men inte helt stark nog för att vara tillfredsställande. Skulle inte ni ha låtit elden rasa om ni hade förutsett dess mirakulösa effekt? Låt giftiga ogräs spira och spöken och monster visa sig. Varför vara rädd för dem? Jag sade i mars att ni inte skulle vara rädda. En del kamrater i vårt parti har emellertid varit rädda att kaos skulle sprida sig över landet. Jag menar att dessa kamrater ståndaktigt och hängivna partiet och landet som de är, inte ser läget som helhet, inte ser att det överväldigande flertalet av folket, det vill säga över nittio procent, är bra. Var inte rädda för massorna, de är med oss. De kanske okvädar oss men kommer aldrig att klippa till oss. Högerelementen är bara en handfull, och vid Pekinguniversitetet utgör de som jag nyss sade bara en, två eller tre procent. Detta gäller endast de studerande. Det är annorlunda med professorerna och de biträdande professorerna, av vilka omkring tio procent är högerelement. Vänstern utgör också omkring tio procent. De två sidorna är jämnstarka. Mitten utgör ungefär åttio procent. Vad finns det då att vara rädd för? Ändå grips en del av våra kamrater av farhågor av ett eller annat slag, de är rädda för att husen ska störta samman och himlen falla ner. Sedan urminnes tider var ingen utom "mannen från Chi bekymrad över att himlen kunde falla ner"[1], vilket betyder att endast en man från Honan var rädd för att det kunde hända. Utom denne man är ingen annan känd för att ha hyst denna farhåga. Vad husen beträffar, är jag säker på att detta hus inte kommer att störta samman, eftersom det inte är länge sedan det byggdes. Hur kan det störta samman så lätt?

Kort sagt, är över nittio procent av folket överallt våra vänner och kamrater. Var inte rädda. Varför vara rädda för massorna? Det finns ingen orsak till det. Vad slags människor är ledande personer? Gruppledare, lagledare, sekreterare för partiavdelningar, skol- och högskolerektorer och sekreterare för partikommittéer — de är alla ledande personer, kamrat Ko Ching-shih hör till dem och jag också. Hur som helst har vi alla något politiskt kapital, det vill säga att vi har utfört någon tjänst åt folket. Nu har elden tänts och flammat upp, och över nittio procent av folket hoppas att våra kamrater ska härdas i elden. Var och en av våra kamrater har sina svagheter. Vem är utan? "Människor är inte helgon, hur kan de vara felfria?" På det ena eller det andra sättet säger eller gör vi någonting fel, till exempel genom att vara byråkratiska. Detta görs vanligtvis omedvetet.

Det är nödvändigt att "tända en eld" med jämna mellanrum. Hur ofta? En gång om året eller en gång vart tredje år, vilket föredrar ni? Jag anser att vi bör göra det åtminstone två gånger under loppet av varje femårsplan, på samma sätt som skottmånaden i månåret dyker upp en gång på tre år och två gånger på fem. Apan Sun Wu-kung blir mycket starkare sedan han härdats i den med åtta tecken dekorerade magiska smältdegel som tillhör Högsta maktens gud. Är inte Sun Wu-kung en figur med väldig magisk kraft? Till och med Sun, som kallas "Det stora helgonet som är himlakejsarens jämlike", behöver härdas i den med åtta tecken dekorerade magiska smältdegeln. Talar inte vi om härdning? Härdning betyder hopsmidning och rening.

Att smida är att forma genom att hamra, och att rena är att smälta järn i en masugn eller göra stål i en öppen ugn. När stålet är framställt behöver det smidas ihop, vilket nu för tiden görs med en pneumatisk hammare. Det hamrandet är förskräckligt! Vi människor behöver också härdas. När en del kamrater tillfrågas om att bli härdade, tycks de vara mycket för det och säger: "Jo visst, jag har brister. Jag är ivrig att få en viss härdning." Var och en säger att han önskar det. Att tala om det är mycket lätt, men när det kommer till kritan, när det innebär att "bli hopsmidd" medelst en pneumatisk hammare, ryggar han dödsförskräckt tillbaka. Vi har varit mitt i en härdning. För en tid rådde dunkel ovanför och mörker under, och solens och månens strålar var helt utestängda. Då blåste två vindar, den ena från det överväldigande flertalet, de goda människorna, vilka satte upp väggtidningar som sade att det kommunistiska partiet har brister och bör övervinna dem, och den andra från en handfull högerelement som angrep oss. Dessa två offensiver riktades mot samma mål. Flertalets offensiv var berättigad och riktig. Den var ett slags härdning för oss. Högerelementens offensiv var också ett slags härdning för oss. För den verkliga härdningen måste vi denna gång tacka högerelementen. De har gett en synnerligen instruktiv läxa till vårt parti, massorna, bönderna, de studerande och de demokratiska partierna. Det finns högerelement i varje stad, och de vill störta oss. Vi håller nu på att ringa in dem.

Vår revolution är en folkets revolution, en revolution av 600 miljoner människor under proletariatets ledning. Den är folkets sak. Den demokratiska revolutionen var folkets sak, den socialistiska revolutionen är folkets sak, och likaså det socialistiska uppbygget. Är då den socialistiska revolutionen och det socialistiska uppbygget bra eller inte? Har de haft framgångar? Vilket kommer i främsta rummet, framgångarna eller misstagen? Högerelementen förnekar framgångarna för folkets sak. Detta är den första punkten. Den andra är, vilken riktning ska vi ta? En väg leder till socialismen och den andra till kapitalismen. Högerelementen vill att vi ska göra helt om och ta den kapitalistiska vägen. Den tredje är, vem ska leda socialismens uppbygge? Proletariatet eller bourgeoisin? Det kommunistiska partiet eller de där borgerliga högerelementen? Högerelementen säger att de inte vill ha kommunistiska partiets ledning. Jag anser att detta har varit en stor debatt med brännpunkten på dessa tre frågor. Det är bra att ha en debatt. Förr förekom ingen debatt i dessa frågor.

Det pågick långvariga debatter under den demokratiska revolutionens förlopp. Under Chingdynastins sista år fram till 1911 års revolution, i kampen mot Yuan Shih-kai, under Nordexpeditionen och i Försvarskriget mot Japan — under var och en av dessa perioder förekom debatter. Skulle vi försvara oss mot Japan eller ej? En skola predikade teorin att vapen avgör allt. Kina, sade de, led brist på vapen och kunde således inte stå emot Japan. En annan skola sade att det behövde inte orsaka rädsla, för när allt kom omkring var folket det viktigaste och fastän vi var underlägsna i vapen kunde vi ändå kämpa. Befrielsekriget som följde föregicks av debatter. Chungkingförhandlingarna, den gamla Politiska rådgivande konferensen som hölls i Chung king och Nankingförhandlingarna var allesammans debatter. Chiang Kai-shek vände dövörat till våra och folkets synpunkter, vad han önskade var krig. Kriget utföll så att han blev slagen. Så det var debatter, en lång period av andliga förberedelser, under den demokratiska revolutionens förlopp.

Den socialistiska revolutionen kom snabbt. På sex eller sju år har den socialistiska omvandlingen av det kapitalistiska ägandet och av småproducenternas enskilda ägande i stort sett fullbordats. Men människans omvandling har fortfarande långt kvar, även om vissa framsteg har gjorts. Den socialistiska omvandlingen är en tvåfaldig uppgift, den ena är att omvandla systemet och den andra att omvandla människan. Systemet omfattar inte bara ägandet, det innefattar också överbyggnaden, i första hand statsapparaten och ideologin. Pressen tex ligger inom ideologins område. Vissa människor säger att pressen inte har någon klasskaraktär och inte är ett redskap för klasskampen. De misstar sig. Åtminstone till dess att imperialismen utplånats, kommer pressen och allting annat inom ideologins område att återspegla klassförhållanden. Skolundervisning, litteratur och konst hör alla hemma inom ideologins ram, tillhör överbyggnaden och har en klasskaraktär. Vad naturvetenskaperna beträffar finns det två aspekter. Naturvetenskaperna i sig har ingen klasskaraktär, men frågan vem som studerar och använder dem har det. Vid universiteten är det främst fakulteterna för kinesiska språket och därnäst historiefakulteterna som är mest allvarligt påverkade av idealism. Det är också de människor som arbetar på tidningar. Låt ingen tro att idealism överflödar enbart inom samhällsvetenskaperna, det finns också en hel del inom naturvetenskaperna. Många människor som arbetar inom naturvetenskaperna är idealister i sin världsåskådning. När du frågar dem vad vatten består av, är de materialister och säger att det är sammansatt av två grundämnen, vilket stämmer överens med verkligheten. När det gäller samhällets omvandling är de idealister. Medan vi säger att det kommunistiska partiet bör ytterligare stärkas genom korrigering, säger en del av dem att det bör utplånas. Det är vad den pågående rörelsen har avslöjat.

När högerelementen var på offensiven, var vår politik att lyssna och hålla tyst. I flera veckor härdade vi våra skalper, spetsade våra öron för att lyssna och höll mun. Vidare informerade vi inte ungdomsförbundets och partiets medlemmar, och inte heller informerade vi sekreterarna och kommittéerna i partiavdelningarna, vi tillät helt enkelt ett öppet slagsmål där var och en slogs på egen hand. En del fiender hade smugit sig in i partikommittéerna och i de allmänna partiavdelningarna vid universiteten. De fanns till exempel i Tsinghua universitetets partikommitté. När det hölls ett möte, informerade de fienden om vad som pågick. Sådana personer kallades "upproriska". Har det inte funnits upproriska generaler? Nu finns det "upproriska lärda", det gladde både fienden och oss. Fienden var mycket glad att se de kommunistiska partimedlemmarnas "uppror" och det kommunistiska partiets förestående "sammanbrott". Hur många partimedlemmar har brutit samman denna gång? Jag vet inte hur det är i Shanghai. I Peking har troligen fem procent av partimedlemmarna vid universiteten brutit samman, och procenttalet är högre bland ungdomsförbundets medlemmar, kanske tio procent eller mer. Enligt min åsikt är deras sammanbrott precis som det bör vara. Kort sagt, vare sig det var tio, tjugo, trettio eller fyrtio procent, är jag mycket glad över att de har brutit samman. Deras huvuden är fullstoppade med borgerliga idéer och idealism, och de har slingrat sig in i det kommunistiska partiet eller ungdomsförbundet; i ord är de för kommunismen, men i verkligheten är de anti-kommunister eller vacklare. Så var vi också glada att se deras "uppror". När gjorde vi någonsin ett så grundligt arbete för att rena partiets och ungdomsförbundets led? Dessa personer skuttade iväg på eget initiativ utan att vi behövde rensa bort dem. Men nu har läget förändrats och rollerna blivit ombytta. "Upproret" tog slut när vi började ringa in högerelementen och när många, vilka själva inte var högerelement, men hade förbindelser med dem, trädde fram för att avslöja dem. Högerelementen har det väldigt besvärligt, och en del av dem har revolterat. Jag talade här i mars. Hur saker och ting har ändrats på hundra dagar!

Den nuvarande kampen mot högerelementen är väsentligen en politisk kamp. Klasskampen tar olika former. Denna gång är den huvudsakligen en politisk kamp, inte en militär eller ekonomisk kamp. Är den delvis en ideologisk kamp? Ja, det är den, men enligt min åsikt är kampen till större delen politisk. Ideologisk kamp kommer framför allt i nästa skede, och den bör bli som en mild bris och ett stilla regn. Korrigeringen i det kommunistiska partiet och ungdomsförbundet är en ideologisk kamp. Vi måste höja vår nivå och verkligen lära oss en del marxism. Vi måste verkligen hjälpa varandra. Vad brister beträffar, är vi fullständigt fria från subjektivism eller byråkrati? Vi måste verkligen tänka skarpt, göra anteckningar och hålla på med det i några månader för att höja vår förståelse av marxismen och vår politiska och ideologiska nivå.

Motangreppet mot högerelementen kanske tar ytterligare några veckor, en månad eller så. Detta skulle dock vara omöjligt om pressen fortsatte att publicera högerelementens synpunkter som den nu gör, och fortsatte resten av året, nästa år och året därefter. Det finns endast ett visst antal högerelement, pressen har publicerat i stort sett tillräckligt av deras synpunkter, och det finns inte mycket mer att trycka. Från och med nu ska vi trycka litet mer i en eller annan form, men intet när ingenting finns som är värt att trycka. Enligt min mening är juli fortfarande en månad för intensivt motangrepp mot högerelementen. Högerelementen tycker mest om stark storm och häftiga skyfall och minst om mild bris och stilla regn. Vi förespråkar en mild bris och ett stilla regn, inte sant? Men de säger: "Vad? En mild bris och ett stilla regn? Om det ska hålla på och droppa dagar i ända, kommer de spröda risplantorna att ruttna, och det blir hungersnöd. Det är bättre att ha en stark storm och ett häftigt skyfall." Har ni inte någon här i Shanghai som skrev en artikel som hette "En kråka kraxar 'vid middagstid'"? Den "kråkan" är mannen som förespråkade en stark storm och ett häftigt skyfall. De säger också: "Ni kommunister är verkligen orättvisa. När ni fixade oss förr i tiden, föredrog ni en stark storm och ett häftigt skyfall, och nu när det är er tur vill ni ha en "mild bris och ett stilla regn." Faktum är att vi alltid har manat till en mild bris och ett stilla regn i våra tidigare inre partidirektiv om ideologisk omvandling, kritiken av Hu Shih och Liang Shu-ming inberäknade. Allting i världen utvecklas i bukter och krökar. Till exempel, när ni går, går ni aldrig i en rak linje. Har ni någonsin varit på berget Mokan? Det finns arton hårnålskurvor på vägen upp. Samhället rör sig oföränderligen framåt i en spiral. Nu måste kampen för att uppspåra högerelementen fortsätta utan något uppehåll, och vi måste hålla igång den starka stormen och det häftiga skyfallet. Just därför att de satte igång det hela, kan det se ut som om vi försöker kvittera. Det är först nu som högerelementen förstår hur skönt en mild bris och ett stilla regn är. När de ser ett vassrör försöker de klänga sig fast vid det, ty de sjunker snabbt; liksom en drunknande man i Whangpoofloden griper efter ett halmstrå. Jag antar att den där kråkan nu trånar efter en mild bris och ett stilla regn. Men nu är det stormväder. Efter juli kommer i augusti en mild bris och ett stilla regn, för då kommer det inte att finnas mycket kvar att spåra upp.

Högerelementen är mycket bra lärare genom negativt exempel. Kina har alltid haft lärare genom både positiva och negativa exempel. Människor behöver fostras genom såväl positiva som negativa exempel. Den japanska imperialismen var vår första verkligt bra lärare genom negativt exempel. Tidigare fanns Chingregeringen, Yuan Shih-kai och krigsherrarna i norr, och sedan fanns det Chiang Kai-shek. De var alla utmärkta lärare genom negativt exempel. Utan dem kunde det kinesiska folket aldrig ha lärt sina läxor. Det kommunistiska partiet tjänade som lärare genom positivt exempel, men detta allena skulle inte ha varit nog. Detta gäller ännu i denna dag. Det finns folk som vägrat att lyssna till mycket av det vi sagt. Vilka är de? Många av mittenelementen och i synnerhet högerelementen. De förra tog oss till hälften på allvar och till hälften med misstro. Högerelementen ville inte alls lyssna på oss. Vi förklarade våra synpunkter för dem i en rad frågor men de slog dövörat till och tog en annan kurs. Till exempel förespråkade vi "enhet—kritik—enhet", men de ville inte lyssna. Vi sade att framgångar var grundläggande i undanskaffandet av kontrarevolutionärer, men detta förnekade de. Vi sade att det måste finnas demokratisk centralism och folkets demokratiska diktatur under proletariatets ledning, men detta förnekade de. Vi sade att vi måste enas med de socialistiska länderna och de fredsälskande folken i hela världen, men de förnekade det också. Kort sagt, vi förklarade allt detta tidigare men de vägrade att lyssna. Det fanns en annan punkt som de i synnerhet inte ville lyssna till, nämligen att giftiga ogräs måste ryckas upp med rötterna. Låt spöken och monster komma fram och skämma ut sig, så kommer folket efteråt att säga att dessa spöken och monster inte är bra och måste skaffas undan. Låt giftiga ogräs gro, ryck sedan upp dem med rötterna och plöj ner dem som gödsel. Har vi inte sagt allt detta förut? Naturligtvis har vi det. Men i alla fall fortsätter giftiga ogräs att spira. År in och år ut säger bönderna till ogräsen att de kommer att gräva upp dem flera gånger om året, men ogräsen vägrar helt sonika att lyssna och fortsätter att växa. Även om grävandet fortsätter i tiotusen år, kommer ogräsen att fortsätta att växa. De kommer att växa också om hundra miljoner år. När jag talade om att rensa bort ogräs, var högerelementen inte rädda, eftersom jag bara talade, och i verkligheten hade rensningen inte börjat. Dessutom ansåg högerelementen att de inte var giftiga ogräs utan väldoftande blommor, och att vi var giftiga ogräs och att vi, inte de, borde ryckas upp med rötterna. Det föll dem bara inte in att det var just de som skulle ryckas upp.

Nu pågår en debatt om de tre frågor jag tidigare nämnde. Den socialistiska revolutionen kom så snabbt att partiets allmänna linje för övergångsperioden inte hade blivit fullständigt diskuterad vare sig inom partiet eller i samhället som helhet. Detta kan liknas vid hur en ko äter gräs. Den glufsar i sig gräset, lagrar det i magen, stöter sedan upp det och tuggar födan långsamt. Vi har hållit på med en socialistisk revolution i systemet, för det första i ägandet till produktionsmedlen och för det andra inom överbyggnaden, i det politiska systemet och på ideologins område. Men det har aldrig förekommit någon fullständig debatt i frågan. Och nu utvecklar vi debatten genom tidningar, seminarier, massmöten och väggtidningar.

Väggtidningen är en utmärkt sak, och jag tror den kommer att lämnas vidare till framtida släktled. Samtalen med Konfucius, De fem klassikerna, De tretton klassikerna och De tjugofyra dynastiska historierna har samtliga lämnats vidare till oss. Kommer inte väggtidningen att lämnas vidare till eftervärlden? Det tror jag. Kommer den att användas i framtiden när korrigering genomförs, i fabriker till exempel? Jag tror det är en bra idé att använda den, ju oftare desto bättre. Liksom språket har den ingen klasskaraktär. Vårt talspråk har ingen klasskaraktär. Vi talar alla talspråk, och det gör Chiang Kai-shek också. Vi talar inte längre litterär kinesiska, som vi har exempel på i ordstäv, sådana som "Det ger stor glädje att lära och ständigt gå igenom det som har lärts", "Att välkomna vänner fjärran ifrån skänker stor fröjd". Talspråket används av proletariatet och även av bourgeoisin. Väggtidningen kan användas såväl av bourgeoisin som av proletariatet. Vi tror att folkets flertal är på proletariatets sida. Därför är väggtidningen ett verktyg som gynnar proletariatet, inte bourgeoisin. För en tid, omkring två eller tre veckor, tycktes tingen utvecklas till bourgeoisins fördel, det rådde dunkel ovanför och mörker under, och solens och månens strålar var helt utestängda. När vi sade att vi måste härda våra skalper och stå ut med det, menade vi att mista sömn och matlust under dessa två eller tre veckor. Sade ni inte att ni ville härdas? Att mista sömn och matlust under dessa två eller tre veckor är ett slags härdning, och det betyder inte att bli knuffad in i en masugn för att smältas.

Många mittenelement har vacklat, och det är också en bra sak. De kommer att dra lärdomar av sin vacklan. Den är mittenelementens hallstämpel, varför skulle de annars kallas så? Proletariatet finns vid ena ändan och bourgeoisin vid den andra, med ett stort antal mittenelement mellan sig — ett fall där båda ändarna är små och mitten stor. Men sist och slutligen är mittenelementen bra folk, proletariatets allierade. Bourgeoisin ville också vinna över dem som allierade, och en tid tycktes de kunna göra det. Ty även dessa mittenelement kritiserade oss, men deras kritik hade goda avsikter. När högerelementen såg att de kritiserade oss, steg de fram och ställde till bråk. I Shanghai hade ni högerelement såsom Wang Tsao-shih, Lu Yi, Chen Jen-ping och Ping Wen-ying och även Wu Yin, vilka ställde till bråk. Så snart högerelementen satte igång, blev mittenelementen förvirrade. Högerelementens andliga fäder är Chang Po-chun, Lo Lung-chi och Chang Nai-chi, och Peking är högerelementens hemort. Ju större kaos det blir i Peking desto bättre, och ju djupare det är desto bättre. Detta har vår erfarenhet bekräftat.

Jag talade nyss om väggtidningen. Det är en fråga om metod, en fråga om vilken metod som ska användas i kamp. Väggtidningen är ett av de vapen som används i kamp, liksom handvapen såsom geväret, pistolen och kulsprutegeväret. Vad flygplan och artilleripjäser angår, är de kanske Wen Hui Pao, Kuangmings Dagblad och några andra tidningar. För en tid tog också partitidningarna in högerelementens synpunkter. Vi sände ut en order om att alla högerelementens åsikter måste publiceras ordagrant. Genom att använda denna och andra metoder hjälper vi de breda massorna att fostras genom både positiva och negativa exempel. Personalen vid Kuangmings Dagblad och Wen Hui Pao till exempel har fått en grundlig skolning denna gång. Hittills var de ur stånd att se skillnaden mellan en proletär och en borgerlig tidning, mellan en socialistisk och en kapitalistisk. De högerelement som ledde dem skötte för en tid dessa två tidningar såsom borgerliga tidningar. Dessa högerelement hatade proletariatet och socialismen. De vägledde universiteten inte i riktning till proletariatet utan i riktning till bourgeoisin.

Är omdaning nödvändig för bourgeoisin och de intellektuella från det gamla samhället? De är dödligt rädda för omdaning, och säger att den skapar ett särskilt komplex som kallas "mindervärdeskomplex", och att ju mer omdaning man genomgår, desto större blir detta komplex. Denna åsikt är felaktig. Den riktiga åsikten är att ju mer man omdanas, desto större blir ens självaktning. Resultatet bör snarare bli en känsla av själaktning, eftersom man har väckts till insikt om behovet av omdaning. Dessa människor med sin höga nivå av "klassmedvetenhet" tror att de själva inte behöver omdanas, tvärtom vill de omvandla proletariatet. De försöker omvandla världen till bourgeoisins avbild, medan proletariatet försöker omvandla världen till sin avbild. Jag tror att flertalet, det vill säga över nittio procent av dessa människor, så småningom kommer att förmå sig att acceptera omdaning efter någon tvekan, övervägande, motvilja och vacklan. Ju mer omdaning man genomgår, desto mer känner man behovet av den. Till och med det kommunistiska partiet genomgår omdaning.

Korrigering betyder omdaning, och den kommer att fortsätta in i framtiden. Tror ni att det inte kommer att bli några fler korrigeringar efter denna? Kommer byråkratin att försvinna efter den pågående korrigeringen? Om endast två eller tre år kommer en del människor att glömma allt om den och sedan kommer byråkratin tillbaka. Sådana är människorna, de har kort minne. Följaktligen finns det behov av korrigering från tid till annan. Eftersom det kommunistiska partiet självt behöver korrigering, kan det då vara så, att bourgeoisin och de intellektuella ur det gamla samhället ingen korrigering behöver? Ingen omdaning? Förvisso behöver de korrigering och omdaning, endast mer därav.

Är inte de demokratiska partierna nu mitt uppe i en korrigeringsrörelse? Hela samhället bör gå igenom en korrigeringsprocess. Vad är det för dåligt med det? Korrigeringen kommer inte att syssla med struntsaker utan viktiga frågor, med frågan om politisk linje. För närvarande lägger de demokratiska partierna tonvikten i korrigeringen vid frågan om linje och vid att tillbakavisa den kontrarevolutionära linje som de borgerliga högerelementen följer. Jag tror de gör rätt däri. I sin egen korrigering lägger det kommunistiska partiet nu tonvikten inte vid frågan om linje utan om arbetsstil. För de demokratiska partierna är emellertid arbetsstil sekundär, och huvudvikten bör ligga på vilken linje de följer. Bör de följa Chang Po-chuns, Lo Lung-chis, Chang Nai-chis, Chen Jen-pings, Peng Wen-yings, Lu Yis och Sun Ta-yus kontrarevolutionära linje, eller bör de följa en annan linje? Först och främst måste de få en klar idé om detta och om de tre frågor jag ställer här: Är framgångarna för den socialistiska revolutionen och det socialistiska uppbygget, det arbete som har utförts av flera hundra miljoner människor, bra eller inte? Vilken väg ska vi följa, den socialistiska vägen eller den kapitalistiska vägen? Vilket parti ska ta ledningen i socialismens uppbygge, Chang-Lo-förbundet eller det kommunistiska partiet? Låt oss ha en stor debatt för att tröska ut frågan om linje.’

Det finns också en fråga om linje inom det kommunistiska partiet. Vad beträffar dessa "upproriska", högerelement inom kommunistiska partiet och ungdomsförbundet, är det verkligen en fråga om linje. För närvarande gäller frågan inte dogmatismen, ty den har inte utvecklats till en linje. I vårt partis historia har dogmatismen vid flera tillfällen blivit en fråga om linje, därför att den utvecklades till ett system, en politik och ett program. Dagens dogmatism har inte utvecklats i denna omfattning, men den har en viss stelhet som nu håller på att mjukas upp något genom hamrande och hopsmidning. Håller inte de som står i ledande ställning i avdelningar och organisationer, universitet och fabriker på att "gå nedför trapporna"?[2] De lägger av Kuomintangs arbetsstil och dess malliga miner och beter sig inte längre som byråkrater. Byråkratin har minskat kraftigt nu när kooperativens direktörer arbetar på åkern med bönderna och fabrikernas direktörer och sekreterarna i partikommittéerna arbetar på verkstadsgolvet tillsammans med arbetarna. Detta slag av korrigering kommer fortfarande att vara nödvändigt i framtiden. Vi bör sätta upp väggtidningar, hålla seminarier och var för sig ta upp det som bör rättas till och det som bör kritiseras. Det finns ännu en punkt. Vi bör höja vår nivå och lära en del marxism.

Jag tror att största delen av vårt folk är utmärkta människor och att den kinesiska nationen är en utmärkt nation. Vår nation är mycket förnuftig, varmhjärtad, intelligent och modig. Jag hoppas att ett läge ska skapas i vilket vi har både en enad vilja och livlighet, det vill säga, både centralism och demokrati, både disciplin och frihet. Det bör finnas två sidor, inte bara en, inte bara disciplin allena eller bara centralism allena. Det skulle sätta munkorg på folk och hindra dem från att tala och kritisera det som faktiskt är fel. Vi bör uppmuntra folk att tala ut, och det bör råda en livlig stämning. Vem det vara må som i god tro kritiserar oss ska inte klandras. Hur skarp hans kritik och hur allvarliga hans förebråelser än är, får han inte klandras eller straffas eller ges trånga skor att gå med. Trånga skor är mycket obekväma. Till vem ska vi då ge de trånga skorna? Till högerelementen. Högerelementen måste fås att bära dem.

Vi bör inte vara rädda för massorna utan bör vara med dem. En del kamrater är rädda för massorna på samma sätt som de är rädda för vatten. Simmar ni? Jag uppmuntrar simning överallt dit jag kommer. Vatten är en bra sak. Om ni ägnar en timme varje dag åt att lära er simma och fortsätter med det, tar ett dopp idag och ett imorgon, slår jag vad om att ni kommer att lära er simma på hundra dagar. För det första ska ni inte ha någon lärare, för det andra ska ni inte ha någon gummiring, eftersom ni inte kommer att lära er om ni använder en sådan. "Men jag är rädd att mista livet, jag kan inte simma än!" Nåväl, ni kan börja i grunt vatten. Anta att ni ska lära er på hundra dagar, då plaskar ni omkring i det grunda vattnet i trettio dagar och sedan förstår ni hur ni ska bära er åt. När ni väl vet hur, spelar det ingen roll om ni simmar i Yangtsefloden eller i Stilla havet, det är bara vatten, samma sak. En del hävdar att ni inte kan drunkna i en simbassäng eftersom någon kommer att rädda er om ni sjunker. Men det är skrämmande att simma i Yangtsefloden, eftersom strömmen är så strid; kommer ni inte att försvinna för all tid när ni väl dragits under ytan? Detta är ett argument som en del använder för att skrämma folk. Jag säger, så talar amatörer. I början vågade ingen av våra bästa simmare, inga av våra tränare och experter vid simbassängerna att simma i Yangtse, men nu vågar de. Brukar inte folk nu för tiden simma här i er Whangpooflod? Whangpoofloden och Yangtsefloden är simbassänger utan inträdesavgift. Med en liknelse kan man säga att folket är som vatten och ledarna på olika nivåer är som simmare vilka måste stanna i vattnet och simma med strömmen, inte mot den. Skäll inte på massorna! Det får ni under inga omständigheter göra. Ni får inte skälla på massorna av arbetare, bönder och studerande och flertalet av medlemmarna av de demokratiska partierna och de intellektuella. Ni får inte sätta er upp mot massorna, tvärtom måste ni alltid vara med dem. Massorna kan göra misstag. När de gör det, resonera tålmodigt igenom sakerna med dem, och om de vägrar att lyssna, vänta då på ett annat tillfälle att tala till dem. Men fjärma er inte från dem, precis som ni inte lämnar vattnet när ni simmar. När Liu Pei förmådde Chukeh Liang att hjälpa sig, sade han att han kände sig "just som en fisk i vattnet". Allt detta är sant. Deras fiskvatten förhållande beskrivs inte endast i dikt utan finns nedtecknat i historien. Massorna är Chukeh Lianger, ledarna är Liu Peier. En leder, den andre blir ledd.

All visdom kommer från massorna. Jag har alltid sagt att det är de intellektuella som är okunnigast. Detta är sakens kärna. Förmätna intellektuella sticker upp sina svansar som är längre än Apkungen Sun Wu-kungs. Sun Wu-kung kan göra sjuttiotvå förvandlingar, och en gång förvandlar han sin svans till en flaggstång — så lång. Det är förfärligt när intellektuella sticker upp sina svansar. "Om jag inte är den främste under himlen, är jag åtminstone nummer två." "Vilka tror arbetarna och bönderna att de är? De är bara träskallar! De kan knappast läsa och skriva." Men situationen som helhet avgörs inte av de intellektuella, utan sist och slutligen av det arbetande folket, av dess mest avancerade del, proletariatet.

Vem leder vem — proletariatet bourgeoisin eller tvärtom? Proletariatet de intellektuella eller tvärtom? De intellektuella måste omvandla sig till proletära intellektuella. Det finns ingen annan utväg för dem. "När huden är borta, vad kan håret då sätta sig fast vid?"[3] Förr satte sig "håret", varmed jag menar de intellektuella, fast vid fem "hudar", det vill säga, var beroende av dem för sitt levebröd. Den första huden var imperialistiskt ägande, feodalt ägande den andra och byråkratkapitalistiskt ägande den tredje. Var inte den demokratiska revolutionens syfte att välta omkull de tre stora bergen imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen? Nationellt kapitalistiskt ägande var den fjärde huden, och den femte var småproducenternas ägande, det vill säga böndernas och hantverkarnas enskilda ägande. Förr satte sig de intellektuella fast vid antingen de första tre eller de två sista hudarna och var beroende av dem for sitt levebröd. Existerar dessa fem hudar fortfarande? "Hudarna är borta." Imperialismen är borta, och dess egendom har övertagits. Feodalt ägande likviderats, och jorden återlämnats till bönderna, och nu har vi jordbrukskooperation. Byråkratkapitalistiska företag har nationaliserats. Nationellt kapitalistisk industri och handel har omvandlats till gemensamma statligt-privata företag och har i stort sett blivit socialistiska företag, fast inte helt. Böndernas och hantverkarnas enskilda ägande har ändrats till kollektivt ägande, även om det senare ännu inte är befäst och kommer att ta några år for att konsolidera sig. Dessa fem hudar finns inte längre, men de har en kvardröjande verkan på "håret", på kapitalisterna och de intellektuella. Dessa människor kan inte få dessa hudar ur kroppen och sysslar med dem till och med i sina drömmar. De som kom över från det gamla samhället, de gamla, banorna längtar tillbaka till sina gamla vanor och sitt gamla levnadssätt. Därför kommer människans omvandling att ta mycket längre tid.

Vad slags hud sätter sig de intellektuella for närvarande fast vid? Vid det allmänna ägandets hud, vid proletariatet. Vem förser dem med levebröd? Arbetarna och bönderna. Intellektuella är lärare, som har anställts av arbetarklassen och det arbetande folket till att undervisa deras barn. Om de går emot sina herrars önskningar och envisas med att lära ut sin egen uppsättning av ämnen, undervisar i schablonmässigt skriveri, de konfucianska klassikerna eller kapitalistisk smörja, och skapar ett antal kontrarevolutionärer, kommer arbetarklassen inte att tolerera det utan kommer att ge dem sparken och inte förnya deras kontrakt for det kommande året.

Som jag sade har for hundra dagar sedan, är de intellektuella från det gamla samhället nu utan bas, de har förlorat sin tidigare samhälleliga och ekonomiska bas, det vill saga de fem hudarna, och de har ingen annan möjlighet an att satta sig fast på en ny. Vissa intellektuella är nu hemlösa. De svävar i luften och har ingenting att klamra sig fast vid upptill och ingen fast mark att vila fötterna på nedtill. Jag säger, dessa människor kan kallas "herrar mellan himmel och jord". De svävar mellan himmel och jord och vill tillbaka, men är ur stånd därtill därför att deras gamla hem, de dar hudarna, är borta. Fastän de nu är hemlösa är de fortfarande ovilliga att satta sig fast vid proletariatet. Om de ska göra det, måste de studera de proletära idéerna, ha någon känsla for proletariatet och bli vänner med arbetare och bönder. Men nej, det vill de inte. De trånar fortfarande efter det som de vet är borta. Vad vi nu är håller på med är att övertala dem att vakna upp. Efter denna stora debatt tror jag att de på ett eller annat satt kommer att vakna upp.

De intellektuella vilka intar en mellanställning bor vakna och inte vara for malliga, ty deras vetande är begränsat. Jag säger, dessa människor är intellektuella och samtidigt inte intellektuella, kanske halvintellektuella är ett lämpligare uttryck. Ty de har bara så pass mycken kunskap, och i principfrågor kan de inte öppna munnen utan att begå misstag. Låt oss nu lämna de högerinriktade intellektuella åt sidan, for de är reaktionärer. Problemet med intellektuella som intar en mellanställning är att de vacklar, inte har en klar orientering och ibland inte ens vet var de befinner sig. Om du besitter så stor lärdom, hur kommer det sig då att du gör misstag? Om ni är så underbara och så bombsäkra på er själva, hur kommer det sig att ni vacklar? Grästuvan på murkrönet vajar åt höger och vänster i vinden. Allt detta bevisar att m inte vet mycket. I detta sammanhang är det arbetarna och halvproletärerna bland bönderna som vet en hel mängd. De ser med ett ögonkast att Sun Ta-yu och hans varor inte är annat an förfalskningar. Ser ni vem som vet bast? Utan tvivel är det de, som knappt kan läsa eller skriva, som vet bast. Man måste gå till proletariatet nar det gäller att fatta det avgörande beslutet om läget som helhet, den allmänna inriktningen. Jag är den sortens människa som rådfrågar arbetarna och bönderna innan jag gör något betydelsefullt eller fattar beslut i viktiga frågor — jag talar igenom och diskuterar sakerna med dem och med kadrerna som står dem nära for att utröna om mina idéer är riktiga. Detta gör det nödvändigt att besöka olika platser. Att sitta stilla i Peking kunde bli ödesdigert. Det är en ode plats dar ni inte kan få fatt i något råmaterial. Allt råmaterialet kommer från arbetarna och bönderna och de orter dar de finns. Kinas kommunistiska partis Centralkommitté kan liknas vid en förädlingsfabrik som använder råmaterial for att framställa produkter. De färdiga produkterna måste vara bra, annars begås misstag. Kunskap kommer från massorna. Vad betyder den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket? Det betyder att söka sanningen ur fakta och följa masslinjen. Sist och slutligen är det masslinjen som räknas. Vi får inte fjärma oss från massorna, vårt förhållande till massorna är detsamma som fiskens till vattnet eller simmarens till vattnet.

Behöver vi göra slut på högerelementen med ett enda slag? Att ge dem ett par hårda smällar är helt nödvändigt. Om vi inte gör det kommer de att spela döda. Behöver vi inte satta i gång angrepp mot dessa typer och ge oss på dem? Jo, angrepp är nödvändiga. Men syftet är att tvinga dem att andra kurs. Under vår offensiv bor vi använda alla medel for att fullständigt isolera dem, först då kan vi vinna över en del, om inte alla. De är intellektuella, och en del är stora intellektuella; när de väl har vunnits över kan de bli nyttiga. Vinn över dem och låt dem göra en del arbete. För övrigt har de denna gång gjort oss en stor tjänst som lärare vilka har uppfostrat folket genom negativt exempel. Vi tänker inte tippa dem i Whangpoofloden utan ska fortfarande ha inställningen att bota sjukdomen för att rädda patienten. Kanske är en del inte villiga att komma över. Om män som Sun Ta-yu är envisa och vägrar att ändra sig, må så vara. Vi har mycket att göra nu. Det är helt enkelt omöjligt att hålla på och slå emot dessa typer dag in och dag ut under de närmaste femtio åren! Det finns folk som vägrar att rätta sina misstag — de kan ta dem med i sina kistor när de går för att möta Helvetets konung. De kan säga till honom: "Jag är en försvarare av de fem hudarna. Jag är en 'redbar' man. Kommunisterna och massorna grillade mig, men jag gav mig inte, och jag har klarat mig ur det bra ." Men de bör få in följande i sina huvuden. I dag har det skett vaktombyte även i Helvetet, Marx, Engels och Lenin härskar där. Det finns två helveten i dag. Härskarna i den kapitalistiska världens helvete är antagligen desamma som förut, medan Marx, Engels och Lenin styr den socialistiska världens helvete. Som jag ser det, kommer de hårdnackade högerelementen även om hundra år att få sina straff.

NOTER

[*]Tal vid en kaderkonferens i Shanghai.[TILLBAKA]

[1] Lieh Tzu: "Tien Jui".[TILLBAKA]
[2]"Att gå nedför trapporna" syftar på de ansträngningar som ledande kadrer, vilka hade begått misstag, gjorde för att göra självkritik som svar på massornas kritik och för att vinna deras förståelse under korrigeringsrörelsen.[TILLBAKA]
[3]Tso Chuan: "Markis Hsis fjortonde år".[TILLBAKA]