Tal vid andra plenarmötet med Kinas kommunistiska partis åttonde Centralkommitté

15 november 1956

Jag ska tala om fyra frågor: folkhushållningen, det internationella läget, förhållandet mellan Kina och Sovjetunionen och frågan om stor och liten demokrati.

I

Vi måste göra en allsidig analys av ett problem innan det kan lösas ordentligt. Huruvida man ska rycka fram eller dra sig tillbaka, huruvida man ska stiga i sadeln eller sitta av hästen, måste överensstämma med dialektiken. Här i världen finns det alltid fall då man stiger i sadeln eller sitter av hästen, då man rycker framåt eller drar sig tillbaka. Hur är det möjligt att rida hela dagen utan att sitta av? När vi går rör sig fötterna inte framåt tillsammans utan alltid den ena efter den andra. När vi tar ett steg rör sig en fot framåt och lämnar den andra bakom sig, och när vi tar nästa rör sig den bakre foten framåt och lämnar den främre bakom sig. På film ser vi hur figurerna hela tiden är i rörelse på duken, men när vi tittar på filmremsan ser vi att alla är orörliga inom varje ram. Essän "Under himlen" i Chuang Tzu säger: "Skuggan av en flygande fågel är inte i rörelse." Alla ting är på en gång i rörelse och orörliga — sådan är dialektiken i vår värld. Ren orörlighet finns inte, och inte heller ren rörelse. Rörelsen är absolut medan vilan är tillfällig och villkorlig.

Vår planhushållning är på en gång i balans och i obalans. Balansen är tillfällig och villkorlig. Sedan balans tillfälligt upprättats, kommer förändringar att äga rum. Balans under första halvåret blir obalans under andra halvåret; balans i år blir obalans nästa år. Det är omöjligt att ha balans hela tiden utan att få den omkullslagen. Vi marxister anser att obalans, motsägelse, kamp och utveckling är absoluta, och att balans och vila är relativa. Relativ betyder tillfällig, villkorlig. Rycker vår ekonomi, sedd i denna belysning, fram eller går den tillbaka? Vi bör säga till kadrerna och massorna att den både rycker fram och går tillbaka, men framför allt rycker den fram, fastän inte längs en rät linje utan på ett vågliknande sätt.

Trots att det finns tidpunkter då vi sitter av hästen, stiger vi som regel oftare i sadeln. Främjar våra partikommittéer på alla nivåer, de olika centrala förvaltningsorganen och styrelserna på alla nivåer, framsteg eller främjar de tillbakagång? Ser vi till det grundläggande, främjar de framåtskridandet. Samhället rycker alltid fram, ty att rycka fram, att utveckla är den allmänna tendensen.

Är första femårsplanen riktig? Jag stöder åsikten att den är väsentligen riktig, vilket också klart visas av hur den genomfördes under de första fyra åren. Det har visserligen förekommit misstag, men det kan knappast undvikas eftersom vi saknar erfarenhet. Kommer vi fortfarande att begå misstag i framtiden när vi har samlat erfarenheter från flera femårsplaner? Ja, det kommer vi att göra. Man kan aldrig samla nog erfarenhet. Kommer det att bli möjligt att inte göra några misstag alls i planeringen om tiotusen år? Det som händer om tiotusen år kommer inte längre att vara vår uppgift, men en sak är säker: även då kommer misstag att begås. Ungdomar kommer att begå misstag, men kommer inte äldre också att göra det? Konfutse sade att allt han gjorde när han var sjuttio år gammal stämde överens med objektiva lagar[1] . Men det tror jag inte på, han bara skröt. En del av de uppbyggnadsprojekt som ligger över normen i vår första femårsplan har utarbetats åt oss av Sovjetunionen, men de flesta har vi själva arbetat fram. Tror ni att kineserna inte duger till det? Ånej, vi är också skickliga. Det måste dock medges att vi ännu inte är så skickliga, för en del av våra projekt kan vi ännu inte själva utarbeta. Det har funnits ett problem i vårt uppbygge under de senaste åren. Såsom en del kamrater säger, har uppmärksamhet endast ägnats åt "ben", men mycket litet åt "köttet". Vi har byggt fabriksbyggnader och maskiner och installerat annan utrustning utan att bygga upp municipet och de serviceinrättningar som hör till, och detta kommer att bli ett stort problem i framtiden. Som jag ser det kommer följderna inte att märkas under första femårsplanen utan under andra eller kanske tredje. Huruvida första femårsplanen är riktig kan vi dra en partiell slutsats om nu och ytterligare en nästa år, men jag tror att en allsidig slutsats måste vänta till sista skedet av andra femårsplanen. Det är omöjligt att undvika en viss grad av subjektivism i planeringen. Att göra några få misstag är inte så dåligt. Framgångar har en dubbel natur, och det har misstag också. Framgångar uppmuntrar folk men kan samtidigt förvrida huvudet på dem. Misstag gör folk nedslagna och oroliga och är alltså fiender, men samtidigt är de också bra lärare. På det hela taget har hittills inga allvarliga eller grundläggande fel upptäckts i första femårsplanen.

Vi måste skydda kadrernas och massornas entusiasm och får inte gjuta kallt vatten över dem. En gång hällde en del folk kallt vatten över jordbrukets socialistiska omvandling, och det fanns då ett slags "kommitté för tillbakagångens främjande". Vi påpekade senare att det inte var rätt att gjuta kallt vatten och bemötte dem med en kommitté för framåtskridandets främjande. Enligt ursprungsplanen skulle den socialistiska omvandlingen av äganderätten i stort sett fullbordas på arton år, men med detta främjande har den kraftigt påskyndats. Utkastet till programmet för jordbrukets utveckling stipulerar att omvandlingen till jordbrukskooperativ ska fullbordas under 1958, och nu ser det ut som om vi kan nå målet i vinter eller nästa vår. Det kanske uppstår en hel del brister under denna process, men det är bättre än att låta kommittén för tillbakagångens främjande hållas. Bönderna är nöjda och jordbruksproduktionen har stigit. Utan denna omvandling till kooperativ skulle spannmålsavkastningen i år inte ha kunnat öka med över tio miljoner ton trots sådana svåra naturkatastrofer. I de drabbade områdena blir också nödhjälp genom produktion lättare tack vare kooperativen. Kadrernas och massornas brister, liksom våra egna, bör kritiseras under förutsättning att deras entusiasm skyddas, och på det sättet kommer de att ha mycken styrka. När massorna vill få gjort någonting som än så länge är omöjligt, bör hela saken klart förklaras för dem, och detta kan säkerligen göras.

Vi bör ha tre omgångar diskussioner innan statens årsbudget beslutas. Det vill säga, kamraterna i vår Centralkommitté och andra berörda kamrater bör hålla tre möten för att diskutera den och fatta beslutet. Det sätter oss alla i stånd att förstå budgetens innehåll. Annars kommer alltid de ansvariga kamraterna att känna till det bättre, medan vi å vår sida bara räcker upp händerna. Men vet vi ingenting om innehållet? Jag skulle vilja säga ja och nej, vi vet inte så värst mycket om det. Med metoden att besluta efter tre omgångar diskussioner, kan ni säga att ni är mycket väl insatta i det? Sannolikt inte, utan det kommer förfärade att finnas en klyfta mellan oss och de ansvariga kamraterna. De är som operasångare på scenen, de kan sjunga. Vi är som åhörarna, vi kan inte sjunga. Men om vi går på operan ofta nog, kommer vi att mer eller mindre riktigt kunna skilja bra sångare från dåliga. När allt kommer omkring är det åhörarnas sak att avge omdöme om sångarens prestationer. Och det är med deras hjälp som sångaren rättar sina fel. På denna punkt är åhörarna överlägsna. En opera kan fortsätta att spelas om folk har lust att se den om och om igen. Operor som folk inte riktigt gillar måste omarbetas. Det finns alltså inom vår Centralkommitté en motsättning mellan experter och icke-experter. Experter har sina starka sidor, och likaså icke-experter. Icke-experter kan skilja det som är rätt från det som är fel.

I rapporten om statsbudgeten för 1956 användes uttrycket "tryggt pålitlig", och jag föreslår att det från och med nu ändras till "fullt pålitlig". Vid mötet i januari om frågan om de intellektuella använde jag uttrycket "fullt pålitlig". "Trygg" och "pålitlig" har samma betydelse. Att använda "trygg" för att närmare bestämma "pålitlig" varken tillägger något eller närmare bestämmer innebörden. Ett ord som används för att närmare bestämma ett annat ord både beskriver och bestämmer. Att säga att något är "fullt pålitligt" är att bestämma graden av pålitlighet, det betyder att det inte bara är pålitligt i allmän mening utan i full utsträckning. Det är inte lätt att göra ting fullständigt pålitliga. När budgeten antogs av nationella folkkongressen i juni, sade alla att den var pålitlig. Nu tycks en del av budgeten, mindre än tio procent, vara opålitlig eftersom en del poster inte får vederbörlig prioritet och andra tilldelas för mycket pengar. I framtiden måste vi alltså ägna uppmärksamhet åt prioriteringen av posterna i budgeten. Huruvida prioriteringen är riktig eller ej kräver experternas uppmärksamhet, men kräver också uppmärksamhet från oss, och i synnerhet från kamraterna på provinsnivå. Naturligtvis bör alla agna det sin uppmärksamhet.

Både vi och sekreterarna i provinsernas, municipens och de autonoma områdenas partikommittéer bör ta oss an finanserna och planeringen. Tidigare underlät en del kamrater att göra detta på allvar. Jag vill rikta er uppmärksamhet, kamrater, på frågorna om spannmål, fläsk, ägg, grönsaker och så vidare, eftersom de utgör ett ganska stort problem. Sedan i vintras koncentrerades ansträngningarna på spannmål så att binäringarna och industrigrödorna försummades. Denna avvikelse har nu rättats, och ansträngningarna har flyttats över på dem. I synnerhet sedan fasta prisförhållanden bestämdes mellan spannmål och tjugo eller trettio andra varor såsom bomull, matolja, svin och tobak, har bönderna blivit mycket intresserade av binäringarna och industrigrödorna på spannmålens bekostnad. Först ensidig betoning av spannmål och sedan av binäringar och industrigrödor. Låga spannmålspriser skadar bönderna. Nu när ni har satt så låga priser för spannmål kommer bönderna helt enkelt att upphöra att odla den. Detta problem förtjänar noggrann uppmärksamhet.

Vi måste bygga upp landet med flit och sparsamhet, bekämpa slöseri och misshushållning och uppmuntra hårt arbete och ett enkelt levnadssätt och dela massornas väl och ve. Några kamrater har föreslagit att fabriksdirektörer och skol- och högskolerektorer kan bo i skjul och det tror jag är en god idé, i synnerhet under svåra tider. Det fanns inga hus alls när vi gick över träskmarkerna under Långa marschen. Vi sov helt enkelt var vi kunde, också överbefälhavare Chu Teh när han i fyrtio dagar gick över träskmarkerna. Vi kom igenom allihop. Våra trupper hade ingen mat utan åt bark och löv. Att dela lycka och lidande med folket — det gjorde vi förr, varför kan vi inte göra det nu? Så länge vi fortsätter göra det, kommer vi inte att fjärma oss från massorna.

Vi måste ta oss an tidningarna. Där tidningar ges ut bör Centralkommittén och partikommittéerna på alla nivåer se deras skötsel som en fråga av stor vikt. Sedan början av året har i pressen förekommit ensidig och orealistisk propaganda för att förbättra folkets försörjning, men väldigt liten publicitet om att bygga upp landet med flit och sparsamhet, bekämpa slöseri och misshushållning och uppmuntra hårt arbete, ett enkelt levnadssätt och att dela massornas väl och ve, vilket bör från och med nu stå i brännpunkten för vår propaganda i pressen. Det som radiostationerna sänder kommer antagligen också från tidningarna. Därför är det nödvändigt att sammankalla möten med journalister, tidningspersonal och radions personal för att utbyta åsikter med dem och informera dem om de vägledande principerna för vår propaganda.

Jag vill här ta upp en annan fråga, undertryckandet av kontrarevolutionärer. Bör lokala tyranner och elaka herrskap, despoter och kontrarevolutionärer, som har begått vidriga brott, avrättas? Ja, det bör de. En del demokratiska personligheter säger att det är dåligt att avrätta dem, och vi säger att det är utmärkt — vi sjunger i olika tonart, helt enkelt. Om detta tema kan vi aldrig sjunga i samma tonart som de demokratiska personligheterna. De som vi avrättade var "små Chiang Kai-shektyper". Vad gäller de "stora Chiang Kai-shektyperna", sådana som kejsar Pu Yi, Wang Yao-wu och Tu Yu-ming, kommer vi inte att avrätta någon av dem. Men om vi inte gör oss av med de "små Chiang Kai-shektyperna", kommer vi att ha en "jordbävning" under våra fötter varje dag, produktivkrafterna skulle inte frigöras och det arbetande folket inte befrias. Produktivkrafterna består av två faktorer, arbetare och redskap. Om vi inte undertryckte kontrarevolutionärerna, skulle det arbetande folket vara olyckligt. Det skulle också oxarna och hackorna vara och till och med jorden skulle må dåligt, just därför att bönderna som brukar oxarna och hackorna och jorden skulle vara olyckliga. Därför måste en del kontrarevolutionärer avrättas, andra arresteras och åter andra ställas under allmänhetens övervakning.

II

I det stora hela är det internationella läget utmärkt. Det finns några imperialistmakter, men än sedan? Ingenting att vara rädd för, även om det funnes några dussin till.

Nu har det blivit bråk i två områden, Östeuropa och Mellanöstern. Störningar har ägt rum i Polen och Ungern[2], och Storbritannien och Frankrike har satt i gång ett väpnat angrepp mot Egypten. Jag tror att dessa dåliga ting också är bra ting. För en marxist har ett dåligt ting en dubbel natur; å ena sidan är det dåligt, å andra sidan är det bra. När folk ser ordet "dåligt" före ordet "ting", tror många att det är enbart dåligt. Men vi säger att det finns en annan sida också, det vill säga att ett dåligt ting samtidigt är ett bra ting. Detta är vad som menas med "misslyckande är framgångens moder". Varje misslyckande, varje motgång eller varje misstag, kan under givna förhållanden leda till goda resultat. Eftersom det finns eldar i Polen och Ungern, kommer de förr eller senare att blossa upp. Vilket är bäst, att låta elden blossa upp eller att inte låta den? Eld kan inte slås in i papper. Eftersom eldar nu blossat upp, är det bara bra. På det sättet har många kontrarevolutionärer i Ungern avslöjat sig. Ungern-händelserna har fostrat det ungerska folket och samtidigt en del kamrater i Sovjetunionen såväl som oss kinesiska kamrater. Det var en verklig chock när Beria avslöjades. Hur kunde ett sovjetiskt land frambringa en Beria? Ytterligare en stor chock kom när Kao Kang avslöjades. Det är just genom sådana företeelser som vi lär. De ligger i sakens natur och kommer alltid att hända.

Kommer revolutioner fortfarande att äga rum i framtiden när alla imperialister i världen störtats och klasserna avskaffats? Vad säger ni? Enligt min åsikt kommer det fortfarande att finnas behov av revolution. Samhällssystemet kommer fortfarande att behöva förändras och ordet "revolution" kommer fortfarande att användas. Naturligtvis kommer revolutioner då inte att vara av samma natur som de under klasskampens era. Men det kommer fortfarande att finnas motsättningar mellan produktionsförhållandena och produktivkrafterna, mellan överbyggnaden och den ekonomiska basen. När produktionsförhållandena visar sig olämpliga måste de kullkastas. Om överbyggnaden (däribland ideologin och den allmänna opinionen) försvarar det slags produktionsförhållanden folket ogillar, kommer folket att förändra den. Överbyggnaden utgör själv samhällsförhållanden av ett annat slag. Den vilar på den ekonomiska basen. Med den ekonomiska basen menar vi produktionsförhållandena, huvudsakligen ägandet. Produktivkrafterna är den mest revolutionära faktorn. När produktivkrafterna har utvecklats, måste nödvändigtvis en revolution ske. Produktivkrafterna består av två faktorer: den ena är människan och den andra redskapen. Redskap görs av människor. När redskap manar till revolution, kommer de att tala genom människor, genom de arbetande, vilka kommer att förstöra de gamla produktionsförhållandena och de gamla samhällsförhållandena. "En gentleman använder språket och inte knytnävarna", och det bästa är att resonera ut saker. Men om resonemanget inte beaktas, måste vapnen tala. Hur går det om vapen saknas? De arbetande har verktyg i händerna, och de som är utan kan använda stenar, och om det inte ens finns stenar har man alltid sina bägge knytnävar.

Våra statsorgan ärorgan for proletariatets diktatur. Ta till exempel domstolarna. Deras funktion är att ta itu med kontrarevolutionärer, men det är inte allt, för de måste också bilägga åtskilliga dispyter bland folket. Det ser ut som om domstolar fortfarande kommer att behövas om tiotusen år. För när klasserna avskaffats, kommer det ännu att finnas motsättningar mellan de avancerade och de efterblivna, det kommer ännu att finnas strider och handgemäng bland folk, och det kommer ännu att finnas alla slags störningar. Vilken röra det skulle bli utan en domstol! Men då kommer striderna att vara av en annan natur, olik klasskampen. Domstolen blir också annorlunda till sin natur. Överbyggnaden kan även då komma på villovägar. Till exempel folk som vi kan begå misstag, förlora i striden och bli avsatta från vår post, så att en Gomulka kan komma till makten eller en Jao Shu-shih kan få stöttning. Skulle ni vilja säga att sådana saker inte kommer att hända? Jag tror de kommer att hända, även om tusen och tiotusen år.

III

Varje ting i världen ären enhet av motsatser. Med motsatsernas enhet menar vi enheten av motsatta, till sin natur skilda ting. Till exempel vatten är en kombination av två element, väte och syre. Om det bara funnes väte och ingen syre, eller tvärtom, skulle inte vatten kunna bildas. Det sägs att över en miljon kemiska föreningar redan har fått namn, och ingen vet hur många som ännu inte har fått namn. Alla föreningar är enheter av till sin natur skilda motsatser. Likaså tingen i samhället. Förhållandet mellan de centrala och de lokala myndigheterna är en motsatsernas enhet, och förhållandet mellan en avdelning och en annan likaså.

Förhållandet mellan två länder är också en motsatsernas enhet. Kina och Sovjetunionen är både socialistiska länder. Finns det några skillnader mellan dem? Ja, det finns det. Båda länderna har olika nationalitet. Trettionio år har förflutit sedan Oktoberrevolutionen ägde rum, medan det är bara sju ärsedan vi vann statsmakten i hela landet. När det gäller de ting var och en har gjort, skiljer de sig åt på många sätt. Till exempel, kollektiviseringen av vårt jordbruk har i motsats till deras genomgått flera stadier, vår politik gentemot kapitalisterna skiljer sig från deras, liksom vår marknadsprispolitik och vårt sätt att behandla förhållandet mellan jordbruket och den lätta industrin å ena sidan och den tunga industrin å den andra, och det gör också våra armésystem och partisystem. Vi har sagt till dem: Vi är inte överens med en del av de saker ni har gjort och inte heller gillar vi några av de sätt på vilka ni behandlar saker.

En del kamrater bryr sig helt enkelt inte om dialektiken och analyserar inte. De säger att alla sovjetiska ting är bra och de överför dessa mekaniskt. Faktum är att alla ting, vare sig de är kinesiska eller utländska, kan analyseras, en del är bra och en del dåliga. Detta gäller arbetet i varje provins, där finns både framgångar och brister. Och detta gäller även var och en av oss, för vi har alla inte bara en utan två sidor, starka punkter och svaga punkter. Doktrinen att allting har endast en sida har funnits sedan antiken, och det har även doktrinen att allting har två sidor. Dessa läror är kända som metafysiken respektive dialektiken. En gammal kines sade: "Yin och yang utgör tillsammans Tao."[3] Det är omöjligt att ha enbart yin utan yang och tvärtom. Detta var en lära som i gamla tider erkände två sidor. Metafysiken är en lära som erkänner endast en sida. Och den fortlever ännu hos ett avsevärt antal kamrater. De har en ensidig syn på tingen och tror att allt sovjetiskt är bra och omplanterar det urskillningslöst och inför därmed ganska många saker som inte borde ha omplanterats. Där ting omplanteras felaktigt och inte passar i vårt land, måste förändringar ske.

Här ska jag tala i frågan om att "ha otillåtna förbindelser med främmande länder". Finns det sådana människor i vårt land, som förser utlänningar med information bakom Centralkommitténs rygg? Jag tror de finns. Kao Kang är ett aktuellt fall. Många fakta har bevisat detta.

Vid ett utvidgat möte med Centralkommitténs politiska byrå den 24 december 1953 för att avslöja Kao Kang förklarade jag att det fanns två högkvarter i Pekings stad. Det ena bestod av alla vi som är här och det rörde upp en öppen vind och tände en öppen eld, medan det andra var ett underjordiskt högkvarter och det rörde också upp ett slags vind och tände ett slags eld, en lömsk vind och en lömsk eld. Lin Tai-yu, en figur i en klassisk kinesisk roman, sade: "Antingen råder östanvinden över västan-vinden, eller råder västanvinden över östanvinden." Idag råder antingen den öppna vinden och den öppna elden över den lömska vinden och den lömska elden, eller råder den lömska vinden och den lömska elden över den öppna vinden och den öppna elden. Det andra högkvarterets syfte med att röra upp den lömska vinden och tända den lömska elden var att överväldiga den öppna vinden och släcka den öppna elden, det vill säga, störta en stor mängd människor.

Bland våra kadrer på högre nivå och mellannivå finns ett fåtal (inte många) som upprätthåller otillåtna förbindelser med främmande länder. Det är inte bra. Jag hoppas att ni, kamrater, ska göra det klart för alla i de ledande partigrupperna och partikommittéerna i de centrala organen såväl som i partikommittéerna på provinsernas, municipens och de autonoma områdenas nivå, att detta slags verksamhet måste upphöra. Vi gillar inte en del av de saker som gjorts i Sovjetunionen, och Centralkommittén har redan flera gånger sagt detta till sovjetledarna. Några frågor som vi inte har berört ska tas upp senare. Om de ska tas upp, bör det göras av Centralkommittén. När det gäller information, försök inte att föra den vidare. Dylik information är till ingen som helst nytta, den kan endast orsaka skada. Den undergräver förbindelserna mellan de två partierna och de två länderna. Dessutom försätter sig de som sysslar med sådan verksamhet i en rätt besvärlig ställning. Eftersom de gör det bakom partiets rygg, har de alltid dåligt samvete. De som har fört information vidare bör lätta sitt samvete genom att erkänna allt och få ett slut på det, annars kommer det att bli en undersökning och om de ertappas kommer de att få sitt rättmätiga straff.

Jag skulle vilja säga några ord om Sovjetunionens kommunistiska partis tjugonde partikongress. Jag tror det finns två "svärd": det ena är Lenin, det andra Stalin. Nu har ryssarna kastat bort svärdet Stalin. Gomulka och en del folk i Ungern har plockat upp det för att hugga mot Sovjetunionen och bekämpa så kallad stalinism. Kommunistpartierna i många europeiska länder kritiserar också Sovjetunionen, och deras ledare är Togliatti. Imperialisterna använder också detta svärd för att döda folk. Dulles till exempel har svingat det under en viss tid. Detta svärd har inte lånats ut, det har kastats bort. Vi kineser har inte kastat bort det. För det första skyddar vi Stalin, och för det andra kritiserar vi samtidigt hans misstag, och vi skrev artikeln "Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur". I motsats till de människor som försökt förtala och förgöra Stalin handlar vi i enlighet med den objektiva verkligheten.

När det gäller svärdet Lenin, har inte också det i viss mån kastats bort av vissa sovjetiska ledare? Enligt min åsikt har det kastats bort i avsevärd mån. Är Oktoberrevolutionen fortfarande giltig? Kan den fortfarande tjäna som föredömet för alla länder? Chrusjtjovs rapport till Sovjetunionens kommunistiska partis tjugonde kongress säger att det är möjligt att gripa statsmakten på parlamentarisk vag, det vill säga, att det inte längre är nödvändigt för alla länder att lära av Oktoberrevolutionen. När denna slussport väl är öppnad, är leninismen i stort sett bortkastad.

Leninismens lära har utvecklat marxismen. I vilka avseenden har den gjort det? För det första i världsåskådningen, det vill säga, i materialismen och dialektiken. För det andra i revolutionär teori och taktik, i synnerhet i frågorna om klasskamp, proletariatets diktatur och proletariatets politiska parti. Vidare har vi vad Lenin lärt oss om socialistiskt uppbygge. Ända sedan Oktoberrevolutionen år 1917 pågick uppbygget mitt uppe i revolutionen, och på så sätt hade Lenin sju års praktisk erfarenhet av uppbygge, något som Marx inte fick. Det är just dessa marxismen-leninismens grundläggande principer som vi har lärt oss.

Både i vår demokratiska revolution och i vår socialistiska revolution har vi mobiliserat massorna till att föra klasskamp, och under dess förlopp har vi fostrat folket. Det är av Oktoberrevolutionen som vi lärde oss att föra klasskamp. Under Oktoberrevolutionen mobiliserades massorna i städerna och byarna helt och fullt till att föra klasskamp. De som Sovjetunionen nu sänder som experter till olika länder var bara barn eller tonåringar vid tiden för Oktoberrevolutionen, och många av dem har glömt denna praktik. Kamraterna i en del länder säger att Kinas masslinje inte är korrekt, och de är endast alltför villiga att lägga sig till med den faderliga inställningen. Om de vill göra det, går det inte att hejda dem. Under alla förhållanden håller vi fast vid de fem principerna för fredlig samexistens, med icke-inblandning i varandras inre angelägenheter och ömsesidigt icke-angrepp. Vi har ingen avsikt att utöva ledningen över något land utom vårt eget, det vill säga, Folkrepubliken Kina.

Det grundläggande problemet med en del östeuropeiska länder är att de inte gjort ett bra arbete med att föra klasskamp och låtit så många kontrarevolutionärer förbli på fri fot. De har inte heller utbildat sitt proletariat i klasskamp för att hjälpa det att lära sig hur man drar en klar skiljelinje mellan folket och fienden, mellan rätt och fel och mellan materialism och idealism. Och nu får de skörda vad de har sått — de har sått vind och skördar storm.

Hur mycket kapital har ni? Bara Lenin och Stalin. Nu har ni övergivit Stalin och likaså praktiskt taget allt av Lenin — med Lenins fötter borta, eller kanske bara huvudet kvar, eller ena handen avhuggen. Vi för vår del håller fast vid att studera marxismen-leninismen och lära av Oktoberrevolutionen. Marx har lämnat oss många skrifter, och det har även Lenin. Att lita till massorna, att följa masslinjen — detta har vi lärt av dem. Att inte lita till massorna när vi för klasskamp och att inte dra en klar skiljelinje mellan folket och fienden — det skulle vara mycket farligt.

IV

Några få kadrer med intellektuell bakgrund på avdelningschefs- och byråchefsnivå förespråkar stor demokrati och säger att den lilla demokratin inte är tillfredsställande nog. Deras "stora demokrati" innebär att anta Västerns borgerliga parlamentariska system och imitera sådant västligt skräp som "parlamentarisk demokrati", "pressfrihet" och "yttrandefrihet". Vad de förespråkar är fel, ty de saknar den marxistiska synpunkten, klassynpunkten. Men eftersom uttrycken stor demokrati och liten demokrati är rätt åskådliga, har vi lånat dem.
Demokrati är en metod, och allt beror av vilka den tillämpas på och i vilket syfte. Vi är för stor demokrati. Och vad vi gillar är stor demokrati under proletariatets ledning. Vi mobiliserade massorna till kamp mot Chiang Kai-shek och slog honom efter en kamp som varade i över tjugo år. I jordreformrörelsen reste sig bondemassorna mot godsägarklassen och fick jord efter tre års kamp. Dessa var exempel på stor demokrati. Rörelsen mot de "tre onda" var en kamp mot dem bland vår personal som korrumperats av bourgeoisin. Rörelsen mot de "fem onda" var en kamp mot bourgeoisin. I båda dessa rörelser utdelades hänsynslösa slag. Alla dessa var livskraftiga massrörelser och exempel på stor demokrati. För några dagar sedan höll folkmassorna en demonstration framför den brittiska Chargé d'affairens kontor i Kina, och flera hundra tusen människor samlades på Tienanmentorget i Peking till stöd för Egyptens försvarskamp mot det brittisk-franska angreppet. Detta var också ett exempel på stor demokrati, riktad mot imperialismen. Varför skulle vi inte omhulda denna stora demokrati? Vi omhuldar den faktiskt. Mot vem riktar sig denna stora demokrati? Mot imperialismen, feodalismen och byråkratikapitalismen och mot kapitalismen. Den socialistiska omvandlingen av privat industri och handel riktade sig mot kapitalismen. Jordbrukets socialistiska omvandling, vars syfte var att avskaffa småproducenternas privata ägande, var till sin natur också riktad mot kapitalismen. Det var med massrörelsen som medel som vi genomförde jordbrukets socialistiska omvandling. Vi mobiliserade bönderna, huvudsakligen först de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna att organisera sig, så att de högre mellanbönderna inte kunde annat än samtycka. När det gäller det faktum att kapitalisterna slog på trummor och gonggongar för att välkomna den socialistiska omvandlingen, var det därför att de, i och med tillkomsten av det socialistiska uppsvinget och med trycket från arbetarmassorna underifrån inte hade något alternativ.

Om stor demokrati nu åter ska tillämpas, är jag för den. Ni är rädda för att massorna ska ge sig ut på gatorna, det är inte jag, inte ens om hundratusentals skulle göra det. "Den som inte fruktar döden från ettusen hugg vågar kasta kejsaren av hästen." Detta yttrades av en figur i en klassisk kinesisk roman, Wang Hsi-feng, också kallad Syster Feng. Det var hon som sade det. Den stora demokrati som proletariatet sätter igång riktar sig mot klassfiender. Nationens fiender (som inte är andra än imperialisterna och de utländska monopolkapitalisterna) är också klassfiender. Stor demokrati kan också riktas mot byråkrater. Jag sade nyss att det fortfarande kommer att finnas revolutioner om tiotusen år, så möjligen måste stor demokrati praktiseras då. Om en del människor blir trötta på livet och därför blir byråkratiska, om de, när de möter massorna, inte har ett enda vänligt ord till övers för dem utan bara läxar upp dem, och om de inte bryr sig om att lösa några av de problem massorna kan ha, är de ödesbestämda att störtas. Denna fara finns nu. Om ni skiljer er från massorna och misslyckas med att lösa deras problem, kommer bönderna att svinga sina bärstänger, arbetarna att demonstrera på gatorna och de studerande att ställa till bråk. När helst sådana saker händer, måste de först och främst tas som bra saker, och det är så jag ser saken.

För flera år sedan skulle ett flygfält byggas någonstans i provinsen Honan, men inga tillräckliga åtgärder hade vidtagits i förväg för bönderna som bodde där, och de fick inga tillfredsställande förklaringar när de tvingades flytta bort. Bönderna i den drabbade byn sade att till och med fåglarna skulle låta höra ett par skrik om ni petar med en stör i deras bo i ett träd och försöker riva ner det. Teng Hsiao-ping, du har ju också ett bo, skulle inte du låta höra ett par skrik om jag förstörde det? Därför satte den lokala befolkningen upp tre försvarslinjer: den första bestående av barn, den andra av kvinnor, den tredje av arbetsföra unga män. Alla som kom dit för att utföra mätningar drevs bort, och bönderna vann till slut. Senare, när de hade fått tillfredsställande förklaringar och åtgärder hade vidtagits, gick de med på att flytta och flygfältet byggdes. Det finns en hel del liknande fall. Nu finns det folk som tror att eftersom vi har vunnit statsmakten kan de sova lugnt utan några bekymmer och spela tyranner efter behag. Massorna kommer att gå emot sådana människor, kasta sten på dem och slå dem med sina hackor, vilket jag tycker är rätt åt dem och kommer att glädja mig storligen. Dessutom, är kamp ibland enda sättet att lösa ett problem. Kommunistiska partiet behöver lära en läxa. Närhelst studerande och arbetare går ut på gatorna bör ni, kamrater, se det som en bra sak. Det fanns över hundra studerande i Chengtu som ville resa till Peking för att inlämna en petition, men de som befann sig på ett av tågen hejdades vid Kuangyuans station i provinsen Szechuan, medan de som befann sig på ett annat tåg kom så långt som till Loyang men misslyckades att nå Peking. Min mening, och premiärminister Chous också, är att de studerande borde ha tillåtits komma till Peking och besöka de berörda avdelningarna. Arbetarna bör tillåtas gå ut i strejk och massorna att demonstrera. Processioner och demonstrationer tillåts i vår författning. I framtiden, när författningen revideras, föreslår jag att friheten att strejka införs, så att arbetarna ska tillåtas gå ut i strejk. Detta kommer att hjälpa till att lösa motsättningarna mellan staten och företagsledaren å ena sidan och arbetarmassorna å den andra. När allt kommer omkring är de ingenting annat än motsättningar. Världen är full av motsättningar. Den demokratiska revolutionen löste den grupp av motsättningar som fanns med imperialismen, feodalismen och byråkratkapitalismen. Idag, när motsättningarna med den nationella kapitalismen och småproduktionen i fråga om ägandet i stort sett har lösts, har motsättningar i andra avseenden trätt i förgrunden, och nya motsättningar har uppstått. Det finns flera hundratusen kadrer i härads- partikommittéernas nivå och däröver, vilka håller landets öde i sina händer. Om de försummar att göra ett bra arbete, skiljer sig från massorna och inte lever enkelt och arbetar hårt, kommer arbetarna, bönderna och de studerande att ha goda skäl att ogilla dem. Vi måste se upp, så att vi inte uppammar en byråkratisk arbetsstil och växer till att bli ett aristokratiskt skikt, skilt från folket. Massorna kommer att ha goda skäl att från sin post avsätta var och en som utövar byråkrati, inte anstränger sig att lösa deras problem, skäller på dem, tyranniserar dem och aldrig försöker bättra sig. Jag säger, det är utmärkt att avsätta sådana gynnare, och de bör avsättas.

Nu är de demokratiska partierna och bourgeoisin emot proletariatets stora demokrati. Om vi satte igång en andra rörelse mot de "fem onda", skulle de inte tycka om det. De är mycket rädda att de demokratiska partierna ska utplånas och inte få åtnjuta långvarig samlevnad, om den stora demokratin omsätts i handling. Tycker professorer om stor demokrati? Det är svårt att säga, men jag tror de är på sin vakt, även de är rädda för proletär stor demokrati. Om de vill tillämpa borgerlig stor demokrati, kommer jag att föreslå en korrigering, det vill säga, en ideologisk omvandling. Alla studerande ska mobiliseras till att kritisera dem, och vid varje högskola kommer en kontroll, så att säga, upprättas, och den kontrollen måste de gå igenom innan hela saken kan anses avslutad. Så professorer är också rädda för proletär stor demokrati.

Jag vill här ta upp ett annat ämne, frågan om Dalai lama. Buddha har varit död i 2 500 år, och nu vill Dalai lama och hans anhängare bege sig till Indien för att hylla honom. Ska vi låta honom ge sig av eller ej? Centralkommittén anser det är bättre att låta honom ge sig av än att inte göra det. Han ger sig av om några dagar. Vi rådde honom att flyga, men han vägrade och föredrog att resa med bil över Kalimpong[4] , där det finns såväl spioner från olika länder som hemliga agenter från Kuomintang. Det måste förutses att Dalai lama kanske inte kommer tillbaka och att han dessutom kanske smädar oss varje dag med påståenden såsom "kommunisterna har invaderat Tibet", och att han kanske går så långt som till att utropa "Tibets oberoende" i Indien. Det måste också förutses att han kanske uppviglar reaktionärerna i det tibetanska toppskiktet till att utfärda uppmaningar om allvarliga oroligheter i hopp om att driva ut oss, medan han använder sin frånvaro som ett alibi för att smita undan ansvaret. Detta är möjligt, om det allra värsta händer. Jag skulle likväl vara glad, även om denna dåliga situation inträffade. Vår arbetskommitté och våra trupper i Tibet måste förbereda sig, bygga befästningar och lagra rikligt med mat och vatten. Allt vi har där är endast ett fåtal soldater; hur som helst är varje part fri att göra som han vill. Om ni vill slåss, ska vi vara på vår vakt. Om ni angriper, försvarar vi oss. Vi bör aldrig angripa först utan låta dem göra det, och sedan inleder vi ett motangrepp och krossar angriparna med hänsynslösa slag. Ska jag känna mig kränkt över att en Dalai lama rymmer? Inta alls, inte ens om ni kastar in nio till och gör det till tio Dalai lamor. Det var vår erfarenhet att Chang Kuo-taos rymning inte blev en dålig sak. Man kan inte binda ihop en man och en kvinna för att göra dem till man och hustru. När någon inte längre trivs på din ort och vill ge sig iväg, låt honom gå. Vilken skada kommer hans avresa att göra oss? Ingen alls. Han kan inte göra något mer än förbanna oss. Vårt kommunistiska parti har förbannats i trettiofem år. Och förbannelserna har varit just sådan enahanda smörja som att kommunistiska partiet "är extremt vildsint", "gör ägodelar och kvinnor till gemensam egendom" och "är brutalt och inhumant". Vad gör det för skillnad om en Dalai lama eller någon annan skulle utöka antalet smädare? Om skymfandet fortsätter i ytterligare trettiofem år, kommer det att utgöra endast sjuttio år. Jag anser det inte bra för en person att vara rädd för att bli skymfad. En del är rädda att hemlig information ska avslöjas. Besatt inte Chang Kuo-tao en massa hemlig information? Aldrig hörde jag att vår verksamhet gick galet därför att Chang Kuo-tao avslöjade hemlig information.

Vårt parti har miljontals erfarna kadrer. De flesta av dem är bra kadrer, födda och uppfostrade på vårt hemlands jord, förbundna med massorna och prövade under loppet av långvariga strider. Vi har en hel stomme av kadrer — sådana som anslöt sig till revolutionen i den period då partiet bildades, under Nordexpeditionens tid, under det agrarrevolutionära kriget, under försvarskriget mot Japan och under befrielsekrigen, och de som anslöt sig efter hela landets befrielse. De är alla värdefulla tillgångar för vårt land. I en del östeuropeiska länder är läget inte särskilt stabilt, och en viktig orsak är att de saknar en sådan stomme av erfarna kadrer. Med kadrer som våra, som prövats under revolutionens olika perioder är vi i stånd att "sitta stadigt i fiskebåten trots att vinden ökar och vågorna stiger". Så mycket tilltro måste vi ha. Vi är inte ens rädda för imperialismen, varför skulle vi vara rädda för stor demokrati? Varför skulle vi vara rädda för att studerande ger sig ut på gatorna? Ändå finns det bland våra partimedlemmar en del som är rädda för stor demokrati, och det är inte bra. De byråkrater som är rädda för stor demokrati måste flitigt studera marxism och bättra sig.

Nästa år ska vi genomföra en korrigeringsrörelse. Tre dåliga stilar ska korrigeras: (1) subjektivism, (2) sekterism och (3) byråkrati. Sedan Centralkommittén fattat beslut ska först ett cirkulär utges med en lista på olika punkter. Till exempel byråkrati består av flera saker, såsom att misslyckas med att ta kontakt med kadrerna och massorna, underlåtenhet att bege sig ner och ta reda på läget på basplanet och underlåtenhet att dela väl och ve med massorna; plus korruption, slöseri och så vidare. Om ett cirkulär utges under första halvåret, ska rörelsen börja under andra halvåret, med en period av flera månader däremellan. Var och en som har förskingrat allmänna medel måste bekänna och lämna tillbaka dem under den tiden, eller betala tillbaka senare i avbetalningar, eller om han inte alls kan klara av det ens i avbetalningar, måste han befrias från återbetalning; alla tre metoderna duger. Men hur som helst måste han erkänna sitt fel och självmant säga hur stort belopp han tagit. Detta för att så att säga ge honom en trappa på vilken han steg för steg kan gå ner. Denna metod ska också användas i behandlingen av andra misstag. Hellre än att utmäta "straff utan föregående varning" bör man utfärda en kungörelse i förväg och sedan sätta igång korrigeringsrörelsen på utsatt tid — detta är en metod för att tillämpa liten demokrati. En del säger att om vi tillämpar den metoden kommer det troligen inte att finnas mycket kvar att korrigera under andra halvåret. Det är just det mål vi hoppas uppnå. Vår förhoppning är att subjektivism, sekterism och byråkrati ska ha minskat avsevärt vid den tidpunkt då korrigeringsrörelsen formellt inleds. I vår historia har korrigeringsrörelsen visat sig vara en effektiv metod. Från och med nu ska alla problem bland folket eller i partiet lösas genom korrigering, genom kritik och självkritik, och inte med våld. Vi är för metoden med "lätt bris och milt regn", och fastän det knappast kan undvikas att det kan gå en smula för hårt till i ett fåtal fall, är huvudsyftet att bota sjukdomen och rädda patienten, och att verkligen nå detta mål i stället för att endast göra en läpparnas bekännelse till det. Den första principen är att skydda en person, den andra att kritisera honom. Först ska han skyddas därför att han inte är en kontrarevolutionär. Detta betyder att utgå från en önskan om enhet och genom kritik och självkritik uppnå ny enhet på ny grundval. Om vi inom folkets led tillämpar metoden att både skydda och kritisera en person som begått misstag, kommer vi att vinna folks hjärtan, kunna ena hela folket och ge spelrum åt alla positiva faktorer hos vårt lands sexhundra miljoner människor för att bygga socialismen.

Jag är för tanken att i fredstid bör löneklyftan mellan kadrer inom armén och kadrer utanför den gradvis minskas men det innebär inte absolut jämlikhet. Jag har alltid varit av den åsikten att armén bör leva enkelt och arbeta hårt och vara ett föredöme. Vid ett möte här år 1949 föreslog en av våra generaler att lönerna inom armén skulle höjas, och många kamrater var för detta förslag, men jag var emot det. Den bild han använde var att en kapitalist åt en måltid med fem rätter medan en soldat i Folkets befrielsearmé fick endast salt vatten och lite inlagd kål vid en måltid, och det dög inte, sade han. Jag sade att detta tvärtom var mycket bra. De hade fem rätter medan vi åt inlagd kål. Det fanns politik i denna inlagda kål, och ur den skulle föredömen uppstå. Folkets befrielsearmé vann folkets hjärtan just på grund av denna inlagda kål, men det fanns förstås även andra faktorer. Nu har arméns måltider förbättrats och skiljer sig redan ganska mycket från att ha endast inlagd kål att äta. Men det väsentligaste är att vi måste förespråka att leva enkelt och arbeta hårt, vilket är vår inneboende politiska kvalitet. Chinchow är ett äppelodlande område. Vid tiden för Liaohsi-fälttåget var det höst, och det fanns gott om äpplen hemma hos byborna, men våra kämpar tog inte ett enda äpple. Jag blev djupt rörd när jag läste om det. Här var kämparna själva medvetna om att det var hedersamt att inte äta äpplena, medan att äta dem hade varit lumpet, eftersom äpplena tillhörde folket. Vår disciplin vilar på dylik medvetenhet. Den är resultatet av partiets ledning och fostran. Människan måste ha en viss anda, och proletariatets revolutionära anda växer ur denna medvetenhet. Svalt någon ihjäl därför att han inte åt ett äpple? Nej, för det fanns hirs och inlagd kål. När nöden kräver det kommer ni kamrater som är här att få bo i skjul. När vi korsade träskmarkerna hade vi inga skjul att sova i och ändå redde vi oss. Varför kan vi inte bo i skjul nu, när vi har sådana? Arméns folk har hållit möte i dessa dagar, och de har med djup känsla och entusiasm sagt att de är redo till självförnekelse och till att utöva sparsamhet. Nu när armén gör detta, finns det desto större anledning för andra människor att leva enkelt och arbeta hårt. Annars kommer de att utmanas av arméns folk. Det finns både civila och folk från armén här så vi låter folket från armén utmana de civila. Folkets befrielsearmé är en bra armé, och jag tycker mycket om den.

Det politiska arbetet måste stärkas. Det måste stärkas kraftigt på varje område, såväl bland civila som inom armén, såväl i fabrikerna, byarna, butikerna, skolorna som i arméförbanden, såväl i parti- och regeringsorganen som i de folkliga organisationerna, i syfte att höja kadrernas och massornas politiska nivå.

NOTER

[1]Detta syftar på ett ordstav av Konfutse: "Vid sjuttio års ålder kan jag följa mitt hjärtas önskan utan att bryta mot vad ratt ar." Samtalen med Konfutse, bok II, "Wei Cheng".[TILLBAKA]
[2] Syftar på det upplopp som ägde rum i den polska staden Poznan i juni 1956 och det kontrarevolutionära uppror som ägde rum i Ungern i oktober samma år.[TILLBAKA]
[3]Förändringarnas bok, "Hsi Tzu", del I.[TILLBAKA]
[4]Kalimpong ären gränsstad i nordöstra Indien nära Yatung i Tibet, Kina.[TILLBAKA]