Stärk partiets enhet, för partiets traditioner vidare[*]

30 augusti 1956

Idag inleder vi den förberedande konferensen för åttonde rikskongressen. Konferensen kommer att vara omkring fjorton dagar och ska huvudsakligen syssla med att: (1) förbereda dokumenten för kongressen, (2) genomföra ett förval till Centralkommittén och (3) förbereda tal till kongressen.

Låt mig nu behandla några punkter.

För det första, om kongressens mål och syften. Vilka problem ska denna kongress lösa och vilka är dess mål? Med ett ord, den ska sammanfatta de erfarenheter som vunnits sedan sjunde kongressen, ena hela partiet och enas med alla de krafter i Kina och i utlandet som vi kan enas med i kampen för att bygga ett starkt socialistiskt Kina.

Om sammanfattning av erfarenheter: trots att vi har en rik skatt av erfarenheter, bör vi inte bara rada upp en massa fakta. Vi bör istället sammanfatta genom att ta fram det väsentliga, genom att utgå från verkligheten och inta en marxistisk ståndpunkt. Ett sådant sätt att sammanfatta kommer att stimulera hela partiet och sätta oss i stånd att göra ett bättre arbete.

Vårt parti är ett stort, ärorikt och korrekt parti, ett faktum som hela världen erkänner. Förr hyste en del utländska kamrater tvivel om vad vi verkligen gjorde. Många förstod inte vår politik gentemot den nationella bourgeoisin. De var heller inte särskilt klara om vår korrigeringsrörelse. Idag vill jag påstå att allt fler har kommit att förstå våra mål och att de flesta kan sägas besitta en sådan förståelse. Naturligtvis finns det fortfarande en del som inte gör det. Inom landet och även inom partiet finns en del som inte förstår och som hävdar att den linje vi har följt sedan sjunde kongressen inte nödvändigtvis är så riktig. Men fakta finns för alla att se: vi har genomfört två revolutioner — den borgerligt demokratiska revolutionen för att gripa statsmakten och den proletära socialistiska revolutionen för att genomföra den socialistiska omvandlingen och bygga ett socialistiskt land. Under de elva åren sedan sjunde kongressen har vi vunnit stora framgångar, vilket hela landet och hela världen erkänner. Till och med bourgeoisin utomlands tvingas erkänna detta. De två revolutionerna bevisar att Centralkommitténs linje sedan sjunde kongressen har varit riktig. Oktoberrevolutionen störtade bourgeoisin, en händelse utan motstycke i världshistorien. I alla länder fördömde bourgeoisin över lag denna revolution och sade aldrig ett gott ord om den. Bourgeoisin i Ryssland var en kontrarevolutionär klass, vid den tiden förkastade den statskapitalismen, organiserade maskningar och sabotage och grep till vapen. Det ryska proletariatet hade inget annat val än att göra slut på den. Detta gjorde de borgerliga i andra länder rasande, och de blev ovettiga. Här i Kina har vi varit relativt måttfulla gentemot vår nationella bourgeoisi, som känner sig lite lättare om hjärtat och anser att vår politik har en del goda sidor. Genom att hindra amerikanska journalister att komma till Kina har Eisenhower och Dulles nu faktiskt medgivit att den har goda sidor. Om allting hade varit en enda röra här, skulle de ha låtit sina journalister komma, i vetskap om att resultatet bara kunde bli ondsinta artiklar. Vad de fruktar mest är att artiklarna kanske skulle innehålla inte bara smädelser utan också ett gott ord här och där, och det skulle vara förargligt för dem.

Kina brännmärktes förr som ett "orkeslöst kejsardöme" och "Östasiens sjuke man", som ett land med efterbliven ekonomi och efterbliven kultur, utan hygien, dåligt på bollspel och simning, ett land där kvinnorna hade bundna fötter och männen hårpiskor, där det fortfarande fanns eu-nucker och där månen var sämre och inte sken lika klart som i främmande länder. Kort sagt, mycket var dåligt i Kina. Men efter sex års omvandlingsarbete har vi förändrat Kinas ansikte. Ingen kan förneka det vi har uppnått.

Vårt parti är kärnan som leder vår revolutionära sak framåt. När kongressen sammanfattar erfarenheterna måste den först och främst syfta till att åstadkomma större enighet i hela partiet. I juni hade vårt parti 10730000 medlemmar. Mycket arbete måste göras för att fostra, upplysa och ena dessa över tio miljoner partimedlemmar, så att de bättre kan spela sin roll som kärna bland folket. Partiet allena är inte nog, det är endast kärnan och behöver ha massorna med sig. På alla områden — industrin, jordbruket, handeln, kulturen och utbildningen medräknade — utförs nittio procent av allt arbete av folk som inte tillhör partiet, inte av partimedlemmar. Därför måste vi sträva hårt för att enas med massorna, enas och arbeta tillsammans med alla som kan bli enade. I våra tidigare ansträngningar för att uppnå enhet inom partiet och med folk utanför partiet fanns många brister. Under och efter kongressen måste vi utföra propaganda och fostran så att vårt arbete i detta avseende kan förbättras avsevärt.

Internationellt måste vi enas med alla de krafter i världen som kan bli enade, först och främst med Sovjetunionen, broderpartierna, broderländerna och folken i dem, och likaså med alla fredsälskande länder och folk. Vi måste vinna stöd från alla krafter som kan göra nytta. Delegater från kommunistiska partier i över femtio länder kommer att övervara vår kongress, och det är mycket bra. Förr hade vi inte gripit statsmakten och vunnit seger i de två revolutionerna och hade inga framgångar att tala om i uppbyggnadsarbetet. Nu är det helt annorlunda. Våra utländska kamrater värderar oss ganska högt.

Vilket är vårt mål när vi enas med alla de krafter som kan bli enade inom och utanför partiet, här hemma och i utlandet? Målet är att bygga ett stort socialistiskt land. Ett land som vårt kan och bör beskrivas som "stort". Vårt parti är ett stort parti, vårt folk är ett stort folk, vår revolution en stor revolution, och vårt uppbyggnadsarbete är också stort. Ett land allena i denna värld har en befolkning på sexhundra miljoner, och det är Kina. Förr fanns det anledning för andra att se ned på oss. Ty vi hade föga att bidra med, stålproduktionen låg på bara några hundra tusen ton om året, och till och med den låg i japanernas händer. Under det despotiska välde Chiang Kai-sheks Kuomintang utövade och som varade i tjugotvå år, var stålproduktionen bara några tiotusental ton om året. Vi har fortfarande inte mycket stål, men vi har gjort en lovande början. I år blir produktionen över fyra miljoner ton, nästa år når den fem miljonstrecket, den överstiger tio miljoner ton efter andra femårsplanen och överstiger sannolikt tjugo miljoner efter den tredje. Vi måste arbeta hårt för att nå detta mål. Det finns omkring hundra länder i världen, men bara ett fåtal producerar över tjugo miljoner ton stål om året. Därför blir Kina när det väl byggts upp, ett stort socialistiskt land som radikalt kommer att förändra det läge det befann sig i under mer än ett århundrade: efterblivet, föraktat och eländigt. Dessutom kommer det att kunna hinna ifatt det mäktigaste kapitalistiska landet i världen, Förenta staterna. Förenta staterna har bara 170 miljoner invånare, och eftersom Kina har en flera gånger större befolkning, är lika rikt på tillgångar och gynnas av ungefär samma slags klimat, är det möjligt för oss att hinna ifatt Förenta staterna. Bör vi inte göra det? Jo, verkligen. Vad gör era sexhundra miljoner människor? Sover? Vilket är riktigt, att halvsova eller arbeta? Om svaret är "att arbeta", varför kan inte ni med era sexhundra miljoner människor, producera tvåhundra eller trehundra miljoner ton stål, när de med sina 170 miljoner invånare kan producera hundra miljoner ton? Om ni misslyckas med att hinna ifatt, kan ni inte försvara det och kommer inte att vara så ärorika eller stora. Förenta staternas historia omfattar bara 180 år, och för sextio år sedan producerade det också fyra miljoner ton stål, så vi är sextio år efter. Om vi får femtio eller sextio år på oss bör vi säkerligen passera Förenta staterna. Detta är en förpliktelse. Ni har en så stor befolkning, ett så väldigt område och så rika tillgångar, och till yttermera visso påstås ni bygga socialismen, som ska vara överlägsen. Om ni efter att ha arbetat på detta i femtio eller sextio år, fortfarande är oförmögna att passera Förenta staterna, vilken slät figur ni kommer att göra! Ni kommer inte att kunna inta er plats i nationernas led. Ni bör strykas i listan över jordens länder. Därför är det inte bara möjligt utan helt nödvändigt och tvunget att passera. Om vi inte gör det, kommer vi, den kinesiska nationen, att svika världens nationer och inte lämna något bidrag att tala om till mänskligheten.

För det andra, om att föra vidare partiets traditioner. Kongressen bör föra vårt partis fina traditioner vidare i fråga om ideologi och arbetsstil. Den bör effektivt bekämpa subjektivism och sekterism, och likaledes motarbeta byråkrati. Jag ska idag inte gå in på byråkratin utan bara behandla subjektivism och sekterism. När vi har besegrat subjektivism och sekterism kommer de att dyka upp igen och måste besegras på nytt.

När vi talar om att göra misstag menar vi att göra subjektiva misstag, att följa ett felaktigt sätt att tänka. De många artiklar vi har sett med kritik av Stalins misstag säger föga eller ingenting härom. Varför begick Stalin misstag? Därför att i en rad frågor stämde hans tänkande inte med den objektiva verkligheten. Sådant händer fortfarande ofta i vårt arbete idag. Subjektivism innebär att inte utgå från den objektiva verkligheten och från vad som verkligen är möjligt, utan från subjektiva önskningar. Det som ska läggas fram och behandlas i våra kongressdokument bör så långt som möjligt stämma överens med eller närma sig den kinesiska verkligheten. Samtidigt bör vi i ljuset av vår erfarenhet kritisera synpunkter som går tvärt emot verkligheten, dvs kritisera och bekämpa subjektivism. Den uppgiften ställde vi oss för åratal sedan. Nu bekämpar vi subjektivism så som den finns i den socialistiska revolutionen och i det socialistiska uppbygget. Under den demokratiska revolutionen plågades vi i lång tid av subjektivism och fick betala dyrt för det — vi förlorade praktiskt taget alla våra basområden och över nittio procent av våra revolutionära styrkor, och endast då började vi återfå sansen. Problemet klarades inte upp förrän under korrigeringsrörelsen i Yenan, som betonade undersökningar och studier och ett realistiskt sätt att närma sig problem. Marxismens allmängiltiga sanning måste förenas med den kinesiska revolutionens konkreta praktik, annars kommer vi ingenvart. Med andra ord, teorin måste förenas med praktiken. Att förena teorin med praktiken är en av marxismens grundläggande principer. Enligt den dialektiska materialismen måste tanken återspegla den objektiva verkligheten och prövas och visa sin sanningshalt i den objektiva praktiken innan den kan tas som sanning, annars kan det inte ske. Fastän vi haft framgångar de senaste åren, syns subjektivismen överallt. Det kommer att finnas subjektivism i framtiden, precis som idag. Subjektivism kommer alltid att finnas, också om tiotusen år eller till och med hundra miljoner år, så länge mänskligheten inte går under. Där det finns subjektivism finns det misstag.

Sedan finns det en annan företeelse som kallas sekterism. En ort har sitt eget främsta intresse, ett land har ett annat och jordklotet ytterligare ett annat. Idag ska jag inte gå utanför jorden, för resrutterna utanför jorden har inte öppnats än. Om det upptäcks mänskliga varelser på Mars eller Venus, skulle vi diskutera frågan om att enas med dem och upprätta en enhetsfront. Tills vidare ska vi begränsa oss till frågan om enhet inom partiet, i landet och i världen. Vår princip är att enas med alla i världen som kan utföra något gott för världsfreden och det mänskliga framstegets sak, vare sig de är utländska kommunister eller icke-partifolk i utlandet. Först av allt bör vi enas med de kommunistiska partierna, som utgör flera tiotal, och med Sovjetunionen. Eftersom en del misstag har begåtts i Sovjetunionen och det talas och skvallras så mycket om dem, kan det tyckas som om dessa misstag är förfärliga. Det är fel att inta denna synpunkt. Inget land kan vara fritt från misstag, och eftersom Sovjetunionen var det första socialistiska landet i världen och gått igenom så mycket under lång tid, var det omöjligt för dem att inte begå misstag. Hur bör vi då uppskatta Sovjetunionens misstag, till exempel Stalins? De är av en partiell och övergående natur. Trots att det har nått våra öron att en del saker pågått i tjugo år, är de fortfarande övergående och partiella och kan ställas till rätta. I Sovjetunionen har huvudströmmen, den viktigaste sidan, den största delen varit riktig. Ryssland födde leninismen och blev genom Oktoberrevolutionen det första socialistiska landet. Det byggde socialismen, besegrade fascismen och blev ett mäktigt industriland. Det finns en mängd saker vi kan lära av Sovjetunionen. Naturligtvis bör vi lära av dess avancerade och inte av dess efterblivna erfarenheter. Den paroll vi hela tiden har fört fram är att lära av Sovjetunionens avancerade erfarenheter. Vem har sagt er att lära av dess efterblivna erfarenheter? En del människor är så okritiska att de säger att en rysk fjärt luktar väl. Detta är också subjektivism. Ryssarna själva säger ju att den stinker. Vi bör alltså vara analytiska. Som vi i annat sammanhang[**] antytt, bör värderingen av Stalin vara sjuttio procent förtjänster och trettio procent misstag. I Sovjetunionens fall utgör det som är bra och användbart den väsentliga och större delen och det som är felaktigt endast en liten del. Vi har också saker som inte är bra, och långt ifrån att låta andra länder ta upp dem bör vi kasta dem på soptippen. Dåliga ting är på sätt och vis också ett slags erfarenhet och kan tjäna ett nyttigt ändamål. Vi har haft folk som Chen Tu-hsiu, Li Li-san, Wang Ming, Chang Kuo-tao, Kao Kang och Jao Ju-shih, som varit våra lärare. Dessutom har vi andra lärare. Inom landet har den bäste av dem varit Chiang Kai-shek. De som vi inte kunde övertyga blev genast överbevisade när Chiang Kai-shek kom och gav dem en läxa. Hur lärde Chiang Kai-shek ut sina läxor? Med kulsprutegevär, kanoner och flygplan. Imperialismen är ännu en lärare som har undervisat våra sexhundra miljoner människor. I över ett århundrade var vi förtryckta av flera imperialistiska länder, och detta har uppfostrat oss. Dåliga ting kan alltså tjäna ett uppfostrande syfte och öppna våra ögon.

Vad kampen mot sekterismen angår bör en sak särskilt påpekas, nämligen att ni bör ena er med dem som har fört kamp emot er. De råkade i slagsmål med er, slog ned er, lät er lida och förlora ansiktet och gjorde er den "äran" att offentligen utnämna er till opportunister, trots att ni inte var så dåliga. Om slagen var berättigade, var det rätt åt er. Om ni var opportunister, varför skulle inte slag ha riktats mot er? Vad jag här talar om är oberättigade slag och strider. Så snart de som utdelade sådana slag ändrar sin inställning och medger att det var fel av dem att angripa er och utnämna er till "kung" i opportunismens rike, då bör ni låta saken sluta där. Om några få inte medger att de hade fel, kan ni då inte vänta? Det kan ni, antar jag. Med enhet menar vi att enas med dem som har meningsskiljaktigheter med er, som ser ner på er eller visar föga respekt för er, som har haft en gås oplockad med er eller har fört kamp mot er och som har åsamkat er lidande. Vad de som delar er syn beträffar är ni redan enade med dem, så frågan om enhet uppstår inte. Svårigheten här ligger hos dem som fortfarande inte enats med oss. Vi menar dem vilkas åsikter skiljer sig från era eller som har allvarliga brister. Till exempel inom vårt parti finns det idag många som enbart anslutit sig till partiet organisatoriskt men inte ideologiskt. De har kanske inte växlat slag eller korsat svärd med er. Men eftersom de inte anslutit sig till partiet ideologiskt är vad de gör oundvikligen inte så tillfredsställande eller vanpryds av brister och de kan till och med göra en del dåliga saker. När det gäller sådana människor måste vi enas med dem och fostra och hjälpa dem. Jag har tidigare sagt att när vi behandlar alla dem som har brister eller har begått misstag, får vi inte bara se efter huruvida de kommer att bättra sig utan bör hjälpa dem att rätta sina misstag. Med andra ord: vi måste först se efter och sedan ge hjälp. Att bara se efter innebär att stå vid sidan om och iaktta hur de uppför sig. Om de reder sig väl, är det fint, och om de inte gör det, låt dem lida. Denna inställning är passiv, inte positiv. Marxister bör inta en positiv inställning, det vill säga, hjälpa såväl som se efter.

För det tredje, beträffande valet av Centralkommittén. Kamrat Teng Hsiao-ping nämnde just nu att den åttonde Centralkommittén ska ha 150 till 170 medlemmar. Det gör den något mer än dubbelt så stor som sjunde Centralkommittén med dess 77 medlemmar, och det är antagligen helt lämpligt. Det kommer troligen att vara bättre att inte ytterligare utöka Centralkommittén under några år, låt oss säga fem år. Många duktiga människor som idag gör mycket nyttigt arbete utbildades under försvarskriget mot Japan och de är kända som kadrer av "typ -38". De utgör det förnämsta stödet i vårt arbete idag, och vi kan inte undvara dem. Men de är talrika, och om de skulle tas med måste antalet medlemmar i Centralkommittén höjas till flera hundra. Därför gör vi denna gång inga sådana arrangemang. Vi överlåter åt kamraterna här att överväga huruvida siffran 150 till 170, som Centralkommittén har föreslagit, är lämplig, och varom inte, vilken storlek skulle vara lämplig.

Det bör fastslås att den nuvarande Centralkommitténs medlemmar har gjort ett gott arbete och motsvarat det förtroende som sjunde kongressen gav dem. Under de gångna elva åren har de på ett riktigt sätt lett Kinas demokratiska revolution, den socialistiska revolutionen och det socialistiska uppbygget, utan att begå några allvarliga misstag. De har fört kamp mot opportunism av alla de slag och mot det som är felaktigt och sålunda övervunnit alla för revolutionen och uppbygget ogynnsamma faktorer. De har gjort ett bra arbete, en del kamrater som tidigare begått misstag medräknade. Jag talar nu om Centralkommittén som helhet. Vad vissa kamrater angår svarar inte denna uppskattning mot verkligheten, i synnerhet inte för Wang Ming. För att klara sig lade han vid sjunde kongressen fram ett skriftligt uttalande vari han medgav att Centralkommitténs linje var riktig, accepterade dess politiska rapport till sjunde kongressen och sade sig vara villig att följa dess beslut. Men när jag talade med honom lite senare gjorde han en helomvändning och glömde vad han skrivit. Därpå tänkte han över det hela och sade nästa dag att han i sitt uttalande verkligen erkänt sina misstag. Jag sade honom att om han ändå nu ville förneka sina misstag, kunde han dra tillbaka det uttalandet. Men det gjorde han inte. Senare, vid andra plenarmötet, sade vi att vi hoppades att han skulle beröra sina misstag, men i stället avvek han från ämnet och slösade lovord på oss. Vi sade åt honom att han kunde sluta med det och tala om de fel han, Wang Ming, hade begått, men det ville han inte höra talas om. Han lovade skriva en självkritik efter plenarmötet. Men senare sade han att han blivit sjuk och var ur stånd att utföra tankearbete, och att så snart han började skriva kom sjukdomen tillbaka. Kanske hittade han på alltsammans, det är svårt att säga. Han har mått dåligt och kan inte delta i kongressen. Ska vi välja honom? Och kamrat Li Li-san också? Flera kamrater är redo att förlåta Li Li-san, medan färre är redo att förlåta Wang Ming. Som kamrat Teng Hsiao-ping förklarade, om vi väljer dem kommer det att få en betydelse liknande den som valet av dem vid sjunde kongressen fick. Vid den kongressen var många delegater ovilliga att välja dem (inte bara Wang Ming, utan även ganska många andra kamrater). Vi sade då att vi skulle begå ett misstag om vi antog en sådan linje. Varför skulle vi ha gjort fel om vi inte hade valt dem som felat? Därför att det hade inneburit att vi följde deras exempel. Deras metod var att förkasta var och en som de en gång hade kallat opportunist, vare sig han verkligen hade begått misstag eller ej. Om vi hade följt detta handlingssätt skulle vi ha följt deras linje, Wang Mings eller Li Li-sans linje. Det ville vi absolut inte göra, under inga omständigheter ämnade vi följa Wang Mings eller Li Lisans linje. De relationer inom partiet som de odlade var sådana att de utan undantag förkastade alla som begått misstag eller fört kamp emot dem eller fördömt dem som opportunister. De kallade sig hundraprocentiga bolsjeviker, endast för att senare uppdagas vara hundraprocentiga opportunister. Å andra sidan är det de bland oss som de en gång stämplade som "opportunister", som i någon mån har grepp om marxismen.

Kärnfrågan här är att dessa inte är bara några få isolerade individer utan företräder en betydande del av småbourgeoisin. Kina är ett land med en väldig småbourgeoisi. En avsevärd del av småbourgeoisin vacklar. Det står klart för alla att till exempel de välbärgade mellanbönderna ständigt vacklar och inte står fast i någon revolution. De blir vilda när de är upplivade och surar i missmod när de är pessimistiska. För det mesta håller de ögonen klistrade vid den dyrbara lilla egendom de besitter, som inte är mer än ett eller två dragdjur, en kärra och mindre än en hektar jord. De påverkas av överväganden om vinst och förlust och är mest angelägna att inte förlora dessa ägodelar. De skiljer sig från de fattiga bönderna. De fattiga bönderna utgör femtio procent av befolkningen i Nordkina och sjuttio procent i Sydkina. Med hänsyn till klassammansättningen består vårt parti huvudsakligen av arbetare och fattiga bönder, det vill säga proletärer och halvproletärer. Halvproletariatet är också småborgerligt, men är mycket orubbligare än mellanbönderna. Vårt parti har också tagit in en del intellektuella i sina led, och av våra mer än tio miljoner medlemmar utgör intellektuella på hög nivå, mellannivå och låg nivå sammanlagt omkring en miljon. Det vore inte riktigt att säga att de representerar imperialismen eller att de representerar godsägarklassen, byråkratkapitalistklassen eller den nationella bourgeoisin. Det vore mer passande att klassificera dem som småborgerliga. Vilken del av småbourgeoisin representerar de huvudsakligen? Den del av småbourgeoisin i stad och på landsbygd som har mer produktionsmedel, tex de välbärgade mellanbönderna. De intellektuella bland våra partimedlemmar "fruktar drakarna framför sig och tigrarna bakom sig" de vacklar ideligen och är anfäktade av en hel del subjektivism och inte så lite sekterism. Vad betyder det att välja dessa bägge personer, vilka företräder Wang Mings och Li Li-sans linjer? Det betyder att vi behandlar dem som har begått ideologiska fel annorlunda än dem som är kontrarevolutionärer och splittrare (folk som Chen Tu-hsiu, Chang Kuo-tao, Kao Kang och Jao Shu-shih). Wang Ming och Li Li-san förde fram sin subjektivism och sekterism öppet och under stort hälla och försökte överväldiga folk med sina politiska program. Wang Ming hade sitt eget politiska program och likaså Li Li-san. Naturligtvis hade Chen Tu-hsiu sitt också, men han gick den trotskistiska vägen, arbetade för en splittring och bedrev verksamhet mot partiet utifrån. Chang Kuo-tao ägnade sig åt konspirationer och splittring och gick till slut över till Kuomintang. Därför är frågan om Wang Ming och Li Li-san inte bara en fråga om två personer. Det som är viktigt här är att det finns djupare samhälleliga orsaker. Ett av uttrycken för dessa inom vårt parti är att en hel del medlemmar är benägna att vackla i kritiska ögonblick. Dessa vacklande element är opportunistiska. Det vill säga, sådana personer gör en sak om de kan dra fördel av den och växlar över till en annan om de tjänar på det. De har inga bestämda principer, inga bestämda regler för sitt uppträdande och ingen bestämd inriktning — idag går de hit och imorgon dit. Wang Ming till exempel är precis sådan. Först var han "vänster" i övermått och sedan blev han höger i övermått.

Vid sjunde kongressen övertygade vi många kamrater och fick Wang Ming och Li Li-san valda. Har vi under de elva åren sedan dess lidit några förluster som följd därav? Nej, inga alls. Vi misslyckades inte i vår revolution, inte heller fördröjdes vår seger ens med ett par månader bara därför att vi hade valt Wang Ming och Li Li-san.

Betyder valet av dem uppmuntran till folk som begår misstag? "Nu när folk som begått misstag sitter i Centralkommittén, låt oss alla göra misstag, då får även vi en chans att bli valda!" Kommer detta att hända? Nej, det gör det inte. Märk att inte en enda av våra drygt sjuttio centralkommittémedlemmar har gjort sig mödan att begå några misstag för att bli återvald. Och de som inte är med i Centralkommittén, vare sig de anslöt sig till revolutionen före, under eller efter år 1938, kommer de att följa Wang Mings och Li Li-sans exempel och hitta på två nya linjer — så att det blir fyra sammanlagt — bara för att bli invalda i Centralkommittén? Nej, det gör de inte, ingen kommer att göra så. Tvärtom, eftersom våra kamrater drar lärdomar av deras misstag, kommer de att tänka sig för bättre.

Det finns en sak till. Förr hörde man prat av typ "det är bättre att ansluta sig till revolutionen sent än tidigt, eller ännu bättre att inte ansluta sig alls". Kommer nu valet av Wang Ming och Li Li-san att skapa intrycket inom partiet att det är bättre att ha fel än rätt, bättre att göra stora misstag än små? Om Wang Ming och Li Li-san, som begått misstag i fråga om partilinjen nu ska väljas in i Centralkommittén, nödgas kamrater som visat sig ha rätt eller bara begick små fel att avstå två platser till dem. Är inte en sådan ordning den mest orättvisa i världen? Bedömer man saken i den belysningen är det verkligen orättvist. Som ni ser, måste de som visat sig ha rätt eller bara begick små misstag ge plats åt dem som begick stora misstag. Det är uppenbarligen orättvist, det finns inte skuggan av rättvisa i det. Om jämförelsen ställs på detta sätt, måste det medges att det är bättre att ha fel än rätt, bättre att begå stora misstag än små. Men sett ur en annan synvinkel blir fallet annorlunda. Deras misstag beträffande partilinjen är kända överallt i landet och i hela världen, och det faktum att de är väl kända är just skälet för att välja dem. Vad kan ni göra åt saken? De är väl kända, men ni som inte gjort några misstag eller bara begått små misstag har inte lika stort rykte som de. I ett land som vårt med dess stora småbourgeoisi är de ett slags baner. Om vi väljer dem kommer många människor att säga: "Kommunistiska partiet fortsätter att ha tålamod med dem och är villigt att avstå från två platser i hoppet om att de ska bättra sig." Huruvida de gör det eller ej är en annan sak, det är oviktigt, eftersom det bara berör dessa två. Det viktiga är att småbourgeoisin i vårt samhälle utgör ett väldigt antal, att i vårt parti finns många vacklande element av småborgerligt ursprung och att det finns många sådana vacklande element bland de intellektuella, och de vill alla se vad som ska hända med dessa testfall. När de ser att dessa två baner finns kvar, kommer de att känna sig väl till mods, sova gott och vara nöjda. Om ni halar ner dessa två baner, kan de gripas av panik. Det är alltså inte en fråga om huruvida Wang Ming och Li Li-san bättrar sig, det betyder inte mycket. Det som betyder något är att de miljontals partimedlemmar av småborgerligt ursprung som är benägna att vackla, och i synnerhet de intellektuella, vakar över vad slags hållning vi intar gentemot Wang Ming och Li Li-san. Det är som med vår behandling av de rika bönderna under jordreformen: när vi lämnade de rika bönderna orörda, kände sig mellanbönderna väl till mods. Om vi intar samma hållning till dessa två män vid åttonde kongressen som vi gjorde vid den sjunde, kommer vårt parti att ha något att vinna och dra fördel av, nämligen, uppgiften att omvandla de småborgerliga massorna över hela landet blir lättare. Detta kommer också att utöva inflytande i världen. Få andra länder, eller man kan säga inga, intar samma hållning som vi till folk som begått misstag. Förberedelsekonferensen för kongressen kommer att vara endast två veckor räknat från idag, men om allt ordnas väl är det fullt möjligt att göra ett gott jobb av förberedelserna. Vi är säkra på att kongressen ska bli en framgång och att ombudens politiska medvetenhet ska säkra dess framgång. Men vi måste alla vara samvetsgranna och göra vårt allra bästa.

NOTER

[*] Tal vid första mötet for den förberedande konferensen for Kinas kommunistiska partis åttonde kongress.[TILLBAKA]
[**] Se "Till frågan om Stalin" i Den stora polemiken, Oktoberförlaget, Sthlm, 1977, sid 110 o.f., och "Tio viktiga förhållanden" avsnitt 10, här i band V, sid 270.[TILLBAKA]