Proletärer i alla länder, förena er! LEVE KVINNODAGEN!
Vad är kvinnokamp? Vad är feminism? Är det bara politiskt korrekta pekpinnar från de välbeställda och belästa på universiteten, eller är det en verklig kamp för att göra sig av med förtrycket? Sanningen är att det inte finns EN feminism, utan flera. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där borgarklassen har makten, där arbetarklassen sugs ut allt mer skamlöst och där patriarkatet, d.v.s. mannens herravälde över kvinnan, är djupt rotat och oskiljaktigt från privategendomen och det kapitalistiska systemet. Ingen politisk rörelse kan existera utanför detta. Varje kamp ställer sig, oavsett om de som kämpar är medvetna om det, antingen på utsugarnas sida eller på det arbetande folkets – och det gäller även feminismen. Den peruanske marxisten José Carlos Mariátegui, grundare av Perus Kommunistiska Parti, fastslog redan på 20-talet att det finns tre typer av feminism: borgerlig, småborgerlig och proletär. Det är tydligt att denna indelning passar alldeles utmärkt även i ett land som Sverige idag. Den borgerliga feminismen är den som tjänar borgarklassens intressen. Den är föga intresserad av arbetarkvinnornas kamp, och sysslar i stället med att försvara borgarkvinnornas rätt att suga ut, berika sig och förtrycka på samma villkor som borgarklassens män. Det är i detta syfte utsugarklassens damer ställer sina politiska krav: fler kvinnor i borgarnas riksdag, fler kvinnliga chefer, rätten till underbetalda hembiträden åt borgarkvinnor i karriären. I den mån de vänder sig till arbetarklassens kvinnor så är det för att inbilla dem att utsugare och utsugna kan ha något gemensamt, för att dra uppmärksamheten från klasskampen och stilla deras vrede i klassförsoningens namn. För arbetarkvinnan är denna feminism alltså ingenting annat än en del av det system som suger ut och förtrycker henne. Den småborgerliga feminismen tjänar också borgarnas intressen, men den gör det på småbourgeoisiens vacklande sätt och med dess extrema individualism. När den förkastar arbetarklassens ledande roll, går den ner sig i ett träsk av postmodernism och ”queerteori” och går utsugarnas ärenden genom att splittra arbetarklassen med sitt krig mellan könen. I de allra flesta fall försöker den övertyga de arbetande kvinnorna om att allt kommer att bli bättre om de bara röstar på rätt parti (vanligtvis Vänsterpartiet eller något av dess stödtrupper som utger sig för att vara ”kommunister”), som om det skulle kunna leda till någon verklig förändring. Många av den småborgerliga feminismens företrädare kommer från den kvinnorörelse som då den tog till sig marxismen faktiskt talade om att krossa patriarkatet på riktigt och slutligen göra slut på förtrycket på revolutionär väg – men nu är de rörande eniga om att endast reformer inom det rådande systemet är tillåtna. Deras feminism blir alltså bara ännu ett sätt att bevara kapitalismen. Denna hopplöshet visar sig i deras politik; många av dem försvarar nu t.o.m. prostitutionen i den ”individuella frihetens” namn, eller reducerar kvinnokampen till en fråga om att försvara de svaga små kvinnorna mot de stora elaka männen. Den proletära feminismen är den som utgår ifrån att kvinnoförtrycket är oskiljaktigt från privategendomen och klassamhället, och att det endast kan avskaffas genom att arbetarklassen tar makten – genom att krossa det borgerliga samhället och bygga sin egen stat - och fortsätter revolutionen tills vi har avskaffat alla klasser och all utsugning, d.v.s. i kommunismen. De socialistiska revolutionerna visar vägen: I Ryssland erövrade arbetarkvinnorna med Oktoberrevolutionen rättigheter som inte ens var påtänkta i de kapitalistiska länderna (rätten till skilsmässa, rätten till abort, förbud mot tvångsäktenskap, daghem och förskolor för barnen m.m.), och i Kina uppstod framför allt under Kulturrevolutionen den mäktigaste kvinnorörelse som världen skådat. I båda dessa länder deltog kvinnorna i produktionen och i politiken på samma villkor som männen. Även i den kapitalistiska världen, ja t.o.m. i Sverige, finner vi kvinnliga föredömen, såsom de hundratals kvinnor som med vapen i hand gick i strid mot borgarstatens polisstyrkor på Möllevången i Malmö 1917. Arbetarklassens kvinnor har ingenting att vinna på att gå i borgarnas eller småborgarnas ledband. De har ingen anledning att tro på lögnen om ”kvinnans bristfälliga natur”, eller att ”alla män är fiender” eller om att kvinnoförtrycket och utsugningen skulle vara för alltid. De har heller ingen anledning att sätta sitt hopp till den borgerliga staten eller dess parlament. De har däremot allt att vinna på att kämpa sida vid sida med sina klassbröder, under ledning av de Kommunistiska Partierna, för att ta makten med folkkrig – och som en del av denna kamp bekämpa alla ruttna gamla föreställningar om kvinnan både inom de egna leden och utanför. LEVE DEN PROLETÄRA FEMINISMEN!
|