Proletärer i alla länder, förena er! Ordförande Mao har sammanfattat KKP:s stora historiska erfarenhet beträffande tvålinjerskampen, med följande ord: "Man måste praktisera marxismen och inte revisionismen; förena sig och inte splittra; vara ärlig och hederlig och inte smida intriger eller ränker". Vi måste hålla oss fast vid denna stora lärdom; dock får man aldrig förlora vaksamheten ty, som han själv lärde 1964: "Vi måste vara på vår vakt gentemot de som smider intriger och ränker. Till exempel: har Kao Kang, Yao Shu-shi, Peng Te-juai, Juang Kecheng och andra framträtt i centralkommittén. Varje ting delar sig i två. Några ägnar sig åt att koka ihop intriger. Vad skall vi göra om de vill bete sig på det sättet? Nu finns det till och med de som är villiga att göra komplott! Det är ett objektivt faktum att konspiratörer finns och det handlar inte om huruvida vi gillar det eller ej". (Perus Kommunistiska Parti - Om Partiets uppbygnad) Ett problem som förtjänar vår uppmärksamhet är barnsjukdomen vänsterism och dess förhållande till frågan om ledarna, Partiet och massorna. En fråga som dessutom är kopplad till frågan om Anförarskapet. Detta blir aktuellt just vid varje tillfälle då denna typ av småborgerliga uppfattningar dyker upp i kommunisternas och revolutionärernas led eller när det som alltid dyker upp några intrigörer och deformerade schackrare som tillämpar borgerlig ideologi i sin politik liksom i sitt dagliga liv och sina personliga förhållanden, och vill desinformera massorna för att vända dem mot partiorganisationerna, för at så fortsätta tillämpa opportunism i politiken och använda någras ovetande och politiska vekhet för att gynna sina egna intressen och etablerandet av sitt feudo, där de kan säga och göra som man vill i den mån det tjänar till att bibehålla desorganisationen, anarkismen, urartningen och försvaret av den extrema individualismen, i stället för konstant kamp för att krossa individen, för att härda massorna i våra principer. Konkret är det personer som i våra led vill föra in en ideologi som är främmande för vår klass, förruttnelsen, förverkliga sina deformeringar, sin värsta individualism, som är deras mål i livet – med förevändningen att gå och öppna och stänga möteslokaler, utföra uppgifter i samband med tryck av dokument och flygblad i en lägenhet, en bil eller någons källare; stödja någon killes strejk eller detsamma med någon tjej, möta kontakter som är väktare, och i stället för att mobilisera dem politiskt uppfylla sitt enda mål i livet, att göra dem till del av sitt harem (för att inte tala om att deformeringen inte har några gränser och inte respekterar ens sina släktingar eller närmaste svärsläktingar, och ännu mindre vänner), uppvisa sina nakna kroppar på nätet, fiska efter kunder etc. etc. Och allt detta helgat, smort och välsignat av feodalherren som spelar blind, döv och stum, och säger att man inte kan stoppa eller betvinga kvinnans frihet – när det i själva verket är denna typ av personer själva som försvarar det borgerliga samhällets förtryck och objektifiering av kvinnan under liberalismens fanor – så långt att han själv t.o.m. medverkar i urartningen och utöver detta påstås det att man gör allt detta för sin egen "tandems" skull, under täckmantel av denna stora kärlek som Romeo och Julia; att man offrar sig för barnens framtid när det inte ens är sant. Dessa sagor känner vi väl till. Det är ren skamlöshet. Därför måste de inför de andra lättrogna utnämna sig själva till kämpar, revolutionärer eller t.o.m. kommunister. Se den ideologiska och politiska roten, se till vilka extremer de småborgerliga lasterna kan gå och den lösning Lenin ger oss: ”Det behövs den strängaste centralisation och disciplin inom proletariatets politiska parti för att motstå detta”. Vi hoppas därför att denna förhandspublicering av Lenins text som kommer att finnas i nästa nummer av vår Bulletin (som snart kommer att publiceras) kommer att vara till nytta för de flesta av massorna och att de inte låter sig överraskas av individer. Fråga dem: vilka tjänar de? Hur gör de det, organiserat eller vad? Har de den nya statens bemyndigande, eller kanske den gamla statens för att skapa förvirring och splittring bland massorna, eller är de den gamla statens spioner? Eller är detta en del av deras angiveriarbete för den gamla staten och för att återbetala den betalning de får av den gamla imperialistiska staten som de älskar så högt och mot vilken de är så tacksamma för den ”frihet” och utbildning den har inpräntat i dem? För leva för den nya staten och enligt den nya statens stil vill de inte, då de utifrån sitt imperialistiska perspektiv ser den nya staten som liten, svag och från tredje världen. Då är den gamla staten mycket säkrare för dem. Rena opportunister! Eller som en känd person sade: ”Fördömelse över er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar som utanpå ser vackra ut, men inuti är fulla av de dödas ben och allt orent. Så verkar även ni till det yttre vara rättfärdiga inför människorna, men inuti är ni fulla av hyckleri och laglöshet”. Vi känner dem sedan mer än 10 år, och under denna tid har de inte förstått att vi inte gör aktioner bara för aktionernas skull i sig, utan också som Marx sade: ”då människorna förändrar naturen förändrar de sig själva”. Man måste förändra sig själv; genomföra den mänskliga handlingen med den nödvändiga ideologin för att förändra sig själv för det nya. Inte med vilken ideologi som helst eller med småaktigt egenintresse i sinnet. Detta återspeglas genom ideologiska, politiska och organisatoriska språng. De tror att de kan lura Partiet; men det som inte har fungerat under mer än ett årtionde och är skapat av borgerlig ideologi kommer att förbli likadant, det kommer inte att förändras annat än att det urartar än mer. Om patienten inte vill ta emot medicinen, inte vill bli räddad, så betyder det att denna patient vill fortsätta sjunka ner ännu mer i den förruttnelse som detta imperialistiska system hyllar, för att tjäna till utsugningen av världens folk och sin egen urartning. För att parafrasera det kända ordspråket ”även om apan klär sig i siden, är hon fortfarande en apa”, kan vi säga ”även om kapitulanterna framställer sig som kämpar är de fortfarande kapitulanter”. ”Proletariatets diktatur är en hårdnackad kamp - blodig och oblodig, våldsam och fredlig, militär och ekonomisk, pedagogisk och administrativ - mot det gamla samhällets krafter och traditioner. ” (Lenin) __________________________________
Ur "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom" av V.I. Lenin: V. "Vänster"kommunismen i Tyskland.
Den för oppositionens ståndpunkt pläderande lilla broschyren Klyvningen av Tysklands kommunistiska parti (Spartacusförbundet, som utgivits av "lokalorganisationen i Frankfurt am Main", framställer i högsta grad åskådligt, exakt, klart och kortfattat det väsentliga i denna oppositions uppfattningar. Några citat skall vara nog att göra läsaren bekant med det: "Det kommunistiska partiet är den mest resoluta klasskampens parti ..." "Politiskt utgör denna övergångstid [mellan kapitalismen och socialismen] den proletära diktaturens period." "Nu uppstår frågan: vem skall vara bärare av diktaturen: det kommunistiska partiet eller den proletära klassen? ... Bör man principiellt sträva efter det kommunistiska partiets diktatur eller den proletära klassens diktatur?" (Kursiveringen är överallt originalets.) Vidare anklagas det tyska kommunistiska partiets centralkommitté av broschyrens författare för att den söker en väg till koalition med Tysklands oavhängiga socialdemokratiska parti, för att "frågan om det principiella erkännandet av alla politiska kampmedel", däribland även parlamentarismen, blivit framförd av denna centralkommitté endast för att dölja dess verkliga och viktigaste strävan till koalition med de oavhängiga. Och broschyren fortsätter: "Oppositionen har valt en annan väg. Den är av den meningen, att frågan om det kommunistiska partiets herravälde och partidiktaturen endast är en taktikfråga. I varje fall är det kommunistiska partiets herravälde den slutliga formen för varje partiherravälde. Principiellt måste man sträva efter den proletära klassens diktatur. Och alla partiets mått och steg, dess organisation, dess kampform, dess strategi och taktik måste anpassas härefter. 1 enlighet härmed måste med största bestämdhet varje kompromiss med andra partier, varje återvändande till de historiskt och politiskt förlegade parlamentariska kampformerna, varje manöver- och kompromisspolitik förkastas. De specifikt proletära metoderna för revolutionär kamp bör särskilt framhävas. Och för att omfatta de bredaste proletärakretsar och skikt, vilka skall delta i den revolutionära kampen under kommunistiska partiets ledning, måste det skapas nya organisationsformer på den bredaste basis och inom vidaste ram. Denna samlingsplats för alla revolutionära element är arbetarunionen, byggd på grundvalen av fabriksorganisationer. I den bör alla arbetare förenas, vilka följer parollen: ut ur fackförbunden! Här formeras det kämpande proletariatets bredaste kämpaled. Erkännande av klasskampen, rådsystemet och diktaturen är tillräckligt för inträde. Hela den fortsatta politiska orienteringen i kampen är kommunistiska partiets uppgift, vilket står utanför arbetarunionen ..." "Två kommunistiska partier står sålunda nu emot varandra: Det ena, ledarnas parti, vilket strävar efter att organisera den revolutionära kampen och leda den ovanifrån, under kompromisser och bedrivande av parlamentarisk verksamhet, för att skapa sådana situationer som kunde tillåta dem att inträda i en koalitionsregering, i vars händer diktaturen skulle befinna sig. Det andra, masspartiet, vilket väntar den revolutionära kampens uppsving nedifrån, vilket väl känner och tillämpar i denna kamp blott en enda målmedveten metod och avböjer alla parlamentariska och opportunistiska metoder. Denna enda metod är det ovillkorliga störtandet av bourgeoisin för att sedan upprätta den proletära klassdiktaturen för socialismens förverkligande ..." "Där ledarnas diktatur - här massornas diktatur! Så lyder vår paroll." Detta är de väsentligaste satser som karakteriserar åsikterna hos oppositionen i det tyska kommunistiska partiet. Varje bolsjevik, som medvetet deltagit i eller på nära håll iakttagit bolsjevismens utveckling sedan år 1903, kommer genast efter att ha läst dessa funderingar att säga: "Sådant gammalt, ökänt trams! Vilken 'vänster'barnslighet!" Redan själva frågeställningen - "partiets diktatur eller klassens diktatur? ledarnas diktatur (parti) eller massornas diktatur (parti)?" - vittnar om den mest otroliga och hopplösa tankeförvirring. Man anstränger sig att tänka ut något enastående och gör sig i sitt ivriga grubbleri bara löjlig. Alla vet att massorna delas i klasser; att man kan ställa massor och klasser mot varandra bara om man ställer den stora majoriteten överhuvudtaget, som inte är sönderdelad med hänsyn till sin ställning i den sociala produktionsordningen, mot kategorier som intar en särskild ställning i den sociala produktionsordningen; att klasserna vanligen och i de flesta fall, åtminstone i de moderna civiliserade länderna, leds av politiska partier; att de politiska partierna såsom allmän regel styrs av mer eller mindre fasta grupper av de mest auktoritativa, inflytelserika, erfarna, till de ansvarsfullaste posterna valda personer, som kallas ledare. Allt detta är ABC. Allt detta är enkelt och klart. Varför skall allt detta ersättas med någon sorts mesopotamiska, någon sorts ny volapük? Å ena sidan har man tydligen förvirrats då man råkat i ett svårt läge, när den hastiga växlingen mellan legalitet och illegalitet för partiet stör det vanliga, normala, enkla förhållandet mellan ledare, partier och klasser. I Tyskland har man liksom i andra europeiska länder övermåttan vant sig vid legaliteten, vid fritt och regelrätt val av "ledare" på reguljära partikongresser, vid en bekväm verifiering av partiernas klassammansättning medelst parlamentsval, medelst möten, pressen, stämningen inom fackföreningarna och andra förbund o.s.v. Då man på grund av revolutionens våldsamma förlopp och inbördeskrigets utveckling blev tvungen att från detta invanda hastigt övergå till att skifta från legalitet till illegalitet, till att förena dem, till "obekväma", "odemokratiska" metoder för att utse, bilda eller bibehålla "ledargrupper" - då blev man förvirrad och började tänka ut övernaturligt svammel. Antagligen har några medlemmar av det holländska kommunistpartiet, som haft olyckan att födas i ett litet land med en särskilt privilegierad och särskilt solid legal situations traditioner och förhållanden, folk som inte skådat någon växling mellan legalitet och illegalitet, själva förvirrats och förlorat fattningen och stött de absurda påhitten. Å andra sidan kan man märka ett helt enkelt föga genomtänkt och osammanhängande användande av vår tids "mode"-ord om "massan" och "ledarna". Man har hört mycket om och fast inpräntat i sig angreppen mot "ledarna" och att de står i motsättning till "massan", men man har inte förstått att tänka efter hur det verkligen ligger till och göra saken klar för sig. "Ledarnas" och "massornas" avlägsnande från varandra yttrade sig i alla länder särskilt tydligt och skarpt mot slutet av det imperialistiska kriget och efter detsamma. Huvudorsaken till denna företeelse hade Marx och Engels 1852-92 många gånger förklarat med England som exempel. Englands monopolställning utskilde ur "massan" en halvt kälkborgerlig, opportunistisk "arbetararistokrati". Ledarna för denna arbetararistokrati ställde sig ständigt på bourgeoisins sida, underhölls - direkt eller indirekt - av denna. Marx förvärvade sig till sin heder detta slödders hat genom att öppet brännmärka dem som förrädare. Den moderna imperialismen (1900-talet) har skapat en privilegierad monopolställning för några avancerade länder, och på denna grund avtecknar sig överallt inom Andra internationalen de förrädiska ledarnas, opportunisternas och socialchauvinisternas typ som försvarar sitt skrås, sitt arbetararistokratiska skikts intressen. De opportunistiska partierna förlorade kontakten med "massorna", d.v.s. med de arbetandes breda lager, med deras flertal, med de sämst betalda arbetarna. Det revolutionära proletariatets seger är omöjlig utan kamp mot detta onda, utan avslöjande, brännmärkande och utdrivande av dessa opportunistiska socialförrädiska ledare. En sådan politik har Tredje internationalen också följt. Att av denna anledning gå så långt som att överhuvudtaget ställa massornas diktatur mot ledarnas diktatur är en löjeväckande orimlighet och dumhet. Särskilt komiskt är att man faktiskt i stället för de gamla ledarna, som har allmänmänskliga synpunkter på enkla saker, i själva verket för fram (under betäckning av parollen: "Ned med ledarna!") nya ledaresom pratar övernaturlig smörja och gallimatias. Sådana är i Tyskland Laufenberg, Wolffheim, Horner, Karl Schröder, Friedrich Wendel, Karl Erler.[3] Den sistnämndes försök att "fördjupa" frågan och att överhuvudtaget proklamera de politiska partiernas obehövlighet och "borgerlighet" är redan det en sådan Herakles' stod av dumhet, att man inte kan göra annat än rycka på axlarna. Sannerligen: ett litet fel kan anta enorma proportioner om man envist håller fast vid det, om man ger det en fördjupad motivering, om man "drar de yttersta konsekvenserna" därav. De virrigaste huvuden bland de romanska syndikalisterna och anarkisterna kan känna sig "tillfredsställda": solida tyskar, vilka tydligen anser sig vara marxister (K Erler och K Horner visar genom sina artiklar i nämnda tidning på ett särskilt eftertryckligt sätt, att de anser sig vara solida marxister. De pratar en särskilt löjlig och otrolig rappakalja och ådagalägger en fullständig oförståelse för marxismens ABC), går i sitt prat så långt att de säger fullständigt orimliga saker. Blotta erkännandet av marxismen är inte nog för att befria sig från fel. Ryssarna vet detta särskilt väl, ty hos oss har marxismen särskilt ofta varit "ett mode". Förnekande av partiväsendet och partidisciplinen är alltså vad oppositionen kommit till. Och det är liktydigt med proletariatets fullständiga avväpning till förmån för bourgeoisin. Det är liktydigt just med den småborgerliga splittring, obeständighet, bristande förmåga till uthållighet, till samling, till enhetlig aktion, som ovillkorligen bringar varje revolutionär proletär rörelse till undergång, om man ger efter för den. Att förneka partiväsendet innebär ur kommunismens synvinkel att göra ett språng från kapitalismens förestående sammanbrott (i Tyskland), inte till kommunismens lägsta eller till dess mellersta fas, utan till dess högsta. I Ryssland upplever vi (tredje året efter kapitalismens störtande) de första stegen i övergången från kapitalism till socialism eller till kommunismens lägsta stadium. Klasserna finns kvar och kommer att finnas kvar i åratal och överalltefter proletariatets erövring av makten. Möjligen kommer denna tid att bli kortare i England, där det inte finns bönder (men dock småföretagare!). Att avskaffa klasserna innebär inte bara att jaga bort godsägare och kapitalister - det har vi gjort tämligen lätt - det innebär även att avskaffa de små varuproducenterna, och dem kan man inte jaga bort, dem kan man inte undertrycka, med dem måste man samsas, dem kan (och måste) man omdana och omskola endast genom ett mycket långvarigt, långsamt och försiktigt organisatoriskt arbete. De omger proletariatet från alla håll med ett småborgerligt element, genomtränger det därmed, demoraliserar det därmed, framkallar ständigt och jämt bland proletariatet recidiv till småborgerlig karaktärslöshet, söndring och individualism, omslag från entusiasm till modlöshet. Det behövs den strängaste centralisation och disciplin inom proletariatets politiska parti för att motstå detta, för att riktigt, framgångsrikt och segerrikt genomföra proletariatets organisatoriska roll (och det är dess huvudroll). Proletariatets diktatur är en hårdnackad kamp - blodig och oblodig, våldsam och fredlig, militär och ekonomisk, pedagogisk och administrativ - mot det gamla samhällets krafter och traditioner. Vanans makt hos miljoner och tiotals miljoner människor är en fruktansvärd makt. Utan ett järnhårt och kamphärdat parti, utan ett parti som åtnjuter förtroende hos alla hederliga element i den givna klassen, utan ett parti som förstår att ge akt på massans stämning och påverka den, är det omöjligt att med framgång föra en sådan kamp. Att besegra den centraliserade storbourgeoisin är tusen gånger lättare än att "besegra" miljoner och åter miljoner småföretagare. Dessa genomdriver medelst sin dagliga, osynliga, ogripbara, upplösande verksamhet just de resultat som bourgeoisin behöver och som restaurerar bourgeoisin. Den som ens i ringaste mån försvagar det proletära partiets järndisciplin (i synnerhet under proletariatets diktatur), han bistår faktiskt bourgeoisin mot proletariatet. Jämte frågan om ledarna - partiet - klassen - massan bör frågan om de "reaktionära" fackföreningarna ställas. Men först skall jag tillåta mig ännu ett par avslutande anmärkningar på grundval av vårt partis erfarenheter. Angrepp mot "ledardiktatur" har alltid förekommit inom vårt parti: jag minns dylika angrepp allra först från 1895, då ett parti formellt ännu inte existerade men då en central grupp i Petersburg började utforma sig och måste åta sig ledningen av grupperna i de olika distrikten. På vårt partis nionde kongress (april 1920) förekom en mindre opposition, som också talade om "ledardiktatur", "oligarki" o.s.v. Det finns därför intet märkvärdigt, intet nytt, intet förskräckligt i den "vänsteristiska barnsjukdomen" hos tyskarna. Denna sjukdom går över utan fara, och organismen blir efteråt t.o.m. kraftigare. Å andra sidan medförde den snabba växlingen av legal och illegal verksamhet, vilken gjorde det nödvändigt att speciellt "dölja" och hålla i djupaste hemlighet just generalstaben, just ledarna, ibland hos oss ytterst farliga företeelser. Det värsta var att en provokatör, Malinovskij, år 1912 kom in i bolsjevikernas centralkommitté. Han bringade tiotals och åter tiotals av de bästa och mest hängivna kamraterna i fördärvet, såg till att de hamnade på straffkoloni och påskyndade döden för många av dem. Att han inte åstadkom ännu större skada berodde på att förhållandet mellan det legala och det illegala arbetet var ordnat på ett riktigt sätt. För att vinna vårt förtroende måste Malinovskij som medlem av partiets centralkommitté och som dumaledamot hjälpa oss att utge legala dagliga tidningar, vilka även under tsartiden kunde inriktas på att bekämpa mensjevikernas opportunism och förkunna bolsjevismens grundsatser i en på tillbörligt sätt maskerad form. Medan Malinovskij med ena handen skickade tiotals och åter tiotals av bolsjevismens bästa krafter till tukthus och till döden, var han tvungen att med andra handen hjälpa till att skola tiotusen och åter tiotusen nya bolsjeviker med den legala pressens hjälp. Det skadar inte de tyska (och även engelska, amerikanska, franska och italienska) kamraterna, vilka står inför uppgiften att lära sig utföra revolutionärt arbete inom de reaktionära fackföreningarna, att väl begrunda detta faktum.[4] I många länder, även i de mest utvecklade, sänder bourgeoisin otvivelaktigt nu in och kommer att sända in provokatörer i de kommunistiska partierna. Ett medel att bekämpa denna fara är att skickligt förena det legala och det illegala arbetet. [3] Kommunistische Arbeiterzeitung (Hamburg, den 7 februari 1920, nr 32 - artikeln Partiets upplösning av Karl Erler): "Arbetarklassen kan inte krossa den borgerliga staten utan att tillintetgöra den borgerliga demokratin, och den kan inte tillintetgöra den borgerliga demokratin utan att slå partierna i spillror." Not: fetstilen i texten är vår - VfSNP
|