Ur kommande nummer 43 av tidskriften Sol Rojo / Red Sun [Röd sol]:

__________________________________________________________________

DEN ”GODA GERILLAN”?
DET KURDISKA FOLKETS KAMP, PKK/PYD OCH IMPERIALISMEN

Vilken roll spelar idag PKK och dess syriska sektion PYD (och dess väpnade gren YPG), och vad har dess projekt för framtidsutsikter och politiskt innehåll? Det finns idag ett nästan generellt samförstånd inom alla fraktionerna av den revisionistiska och anarkistiska ”vänstern” (huvudsakligen i de imperialistiska länderna), en stor del av liberalerna och reaktionärerna och t.o.m. några av de Kommunistiska Partierna, om att PYD:s projekt för ”autonom demokrati” i Rojava är ”progressivt” eller t.o.m. ”revolutionärt”. Även om yankeeimperialismen formellt bibehåller sin definition av PKK som ”terroristorganisation”, så har reaktionära och revisionistiska massmedia (yankee och övriga) satt igång en massiv kampanj på världsnivå för att marknadsföra denna kurdiska gerillas kamp mot den Islamiska staten (IS). Liksom var fallet med zapatisterna i Mexico så visar detta på imperialismens behov av att presentera en ”god gerilla” som alternativ till de ”dåliga gerillorna”, d.v.s. de väpnade organisationer som upprätthåller den proletära revolutionens och/eller den nationella befrielsens principer. Det är naturligt att den revisionistiska och anarkistiska småbourgeoisien tar emot en sådan myt om ”goda gerillor” med öppna armar, men vi kommunister, vi marxist-leninist-maoister, måste analysera frågan utifrån en proletär och vetenskaplig position, och se dessa organisationers roll i sammanhanget av den konkreta situationen med den nuvarande imperialistiska aggressionen mot Syrien och hela Mellanöstern.

Den rättfärdiga kurdiska nationella befrielsekampen

För det första, utifrån vår marxist-leninist-maoistiska synvinkel så är det kurdiska folkets nationella befrielsekamp en rättfärdig kamp. Om vi utgår från det faktum att den kurdiska nationen är en förtryckt nation som har berövats sitt territorium av imperialismen och dess lakejer, så är det som behövs ett nationellt befrielsekrig; ett krig mot imperialismen och de reaktionära stater som förtrycker detta folk, huvudsakligen den turkiska staten; ett krig för att upprätta staten Kurdistan. Detta måste innebära att kasta ut de reaktionära staterna (huvudsakligen Turkiet) från det kurdiska territoriet, sopa bort alla de imperialistiska supermakterna och makterna och konfiskera deras egendom av alla slag, förstöra byråkratkapitalismen och halvfeodalismen och konfiskera hela deras egendom och överlämna jorden till bönderna, huvudsakligen fattigbönderna, enligt principen ”jorden åt den som brukar den”. Dessa är den demokratiska revolutionens uppgifter etablerade av Ordförande Mao; en demokratisk revolution som inte kan utvecklas och fullbordas utan ett långvarigt folkkrig som förstör den gamla staten och bygger den nya, och som måste fortsätta utan något uppehåll som socialistisk revolution för att fortsätta marschen till kommunismen. Det kommer att åligga Kurdistans kommunister att tillämpa dessa principer på deras revolutions konkreta förhållanden och definiera – tillsammans med kommunisterna i Turkiet och andra länder – förhållandet mellan revolutionerna i Kurdistan, Turkiet etc. Men utan att lösa den nationella befrielsens grundläggande uppgifter, som nämnts ovan, så kommer det kurdiska folkets kamp att förrådas och förtrycket och utsugningen av Kurdistans proletariat och folk att fortsätta (och kanske med en kurdisk bourgeoisies medverkan, om man tillämpar den sydafrikanska ”försonings”-modellen).

Dessutom måste det kurdiska folkets kamp för nationell befrielse ses i sammanhanget av världsrevolutionen och de övriga kamperna i Mellanöstern, för att utveckla en koordinerad kamp mot imperialismen i regionen. Den huvudsakliga och oumbärliga uppgiften är att definiera och bekämpa huvudfienden – idag yankeeimperialismen och dess allierade – och avvärja de övriga imperialisternas handlingar. Om en nationell befrielsekamp ses som isolerad från de övriga, och om man inte definierar och bekämpar den huvudsakliga imperialistiska fienden tillsammans med de övriga förtryckta folken, så kommer kampen oundvikligen att användas av imperialisterna som en bricka i deras omfördelningskrig, genom att utnyttja alla slags nationella, religiösa och territoriella motsättningar för att sätta massor mot massor. D.v.s. att det är en sak att tillämpa den korrekta metoden att ”utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna (...) och slå mot den som just då är huvudfienden” som Ordförande Mao säger, men det är en annan sak att ingå samarbetsavtal med imperialisterna i stället för att ena sig med de övriga förtryckta folken mot imperialismen. Man måste dessutom hålla i åtanke att yankeeimperialismen sedan länge övervägt möjligheten att skapa en kurdisk stat för att använda som imperialismens utpost i regionen – d.v.s. med samma roll som Israel – ett projekt som de redan genomför med kollaboratörerna i Irak.

Revisionismens roll i imperialismens planer

För att förhindra att de förtryckta folken utvecklar segerrika nationella befrielsekrig behöver imperialismen förhindra att proletariatet med sin ideologi åtar sig ledningen för dessa kamper; d.v.s. att den behöver förhindra att de Kommunistiska Partierna rekonstitueras och att de åtar sig ledningen och inleder och utvecklar folkkriget i alla länder för att fullgöra den demokratiska och den socialistiska revolutionens uppgifter, och den måste förhindra att folken förenar sig på världsnivå och koordinerar sina krig så att dessa kan flyta samman i ett världsfolkkrig som kommer att begrava imperialismen. Därför främjar imperialismen – alla de imperialistiska supermakterna och makterna i sammansvärjning och tvist – alla slags revisionism, anarkism, liberalism och fascism inom folkets led, och det mest effektiva sättet att göra det är genom organisationer och ledare med en ”revolutionär” image. Det avgörande är att sådana organisationer och ledare förkastar och tar avstånd från marxismen, från den proletära ledningen för revolutionen och från det revolutionära kriget, från förstörandet av imperialismens styrkor och konfiskerandet av hela dess egendom. Vad de imperialistiska utsugarna behöver är organisationer och ledare som upprätthåller en ”revolutionär” image och åtnjuter en viss prestige inom folkets led, samtidigt som de accepterar och främjar den imperialistiska bourgeoisiens ideologi och politik: den vulgära och reaktionära idén om den ”västerländska demokratin” och ”civilisationen” (som de idag använder för att rättfärdiga folkmordskrigen mot de förtryckta folken i Mellanöstern under förevändningen att ”bekämpa den Islamiska staten”). Det är i detta sammanhang vi måste se Öcalans och PKK/PYD:s nuvarande politik och deras överenskommelser med imperialismen.

Öcalans och PKK:s ideologiska och politiska historiska förlopp: förräderi och kapitulation

I den franske skribenten Alex de Jongs artikel ”Från stalinistisk larv till libertariansk fjäril? PKK:s ideologiska utveckling” kan vi se PKK/PYD:s ideologiska och politiska historiska förlopp under Öcalans ledning. PKK, som grundades 1977, presenterade sig i sitt första program som ett ”marxist-leninistiskt” parti för att leda det nationella befrielsekriget och den socialistiska revolutionen:

”I dessa dokument deklarerar man att PKK:s omedelbara mål är en ”nationellt demokratisk” revolution som skall leda till ett ”oberoende och demokratiskt Kurdistan”. Man förkastar bestämt varje åsikt som skiljer sig från skapandet av en kurdisk nationalstat; det ursprungliga programmet uppmanade till att fördöma de ”kapitulerande” attityderna, som inte strävar efter att göra sig av med den turkiska republikens koloniala ok och föreslår sådant som ”regional autonomi” och liknande, som väsentligen inte är mer än en’ kompromiss med kolonialismen’”.

”Revolutionen kommer att ta formen av en långvarig väpnad kamp eller ett ’folkkrig’ baserat på bönderna. Ledningen för revolutionen tillkommer ’arbetarklassen’ under PKK:s ledarskap. (…) Revolutionens internationella allierade är de ’socialistiska länderna’, arbetarpartierna i de kapitalistiska länderna och ’världens förtryckta folks befrielserörelser’. Dess fiender är den turkiska staten, dess ’inhemska feodala kollaboratörer’ och de ”imperialistmakter som understödjer dem’. Efter den ’nationellt demokratiska revolutionen’ kommer kampen att ”utan uppehåll” övergå i en socialistisk revolution. Detta manifest, tillsammans med partiets symbol – en röd fana med hammaren och skäran – skulle man behålla fram till partiets femte kongress år 1995.”

”Fram till mitten av 90-talet behöll Öcalan och PKK detta strategiska ramverk med ett oberoende Kurdistan som mål.”  (Alex de Jong, Stalinist caterpillar into libertarian butterfly? The evolving ideology of the PKK)

På detta sätt, genom att - åtminstone i ord – åtaga sig de uppgifter som  motsvarar det revolutionära kriget mot imperialismen och den reaktionära turkiska staten, vann PKK de kurdiska massornas förtroende:

”PKK:s villighet och förmåga att använda våld tilltalade många förtryckta kurder. […] Ett flygblad från 1985 deklarerade t.o.m. att PKK var en ’organisation för revolutionär hämnd’ och påpekade; ’Pseudo-socialistiska predikningar kommer inte att rädda oss mer än de religiösa predikningar de har kommit att ersätta. Våldet… kommer i Kurdistan att vara inte bara barnmorskan som hjälper [det nya samhället] att födas, utan det kommer att skapa allt på nytt. Det revolutionära våldet måste åtaga sig denna roll, och som vi ser det så måste det ta formen av revolutionär hämnd’” (Ibid.)

Övergivandet av marxismen och den proletära revolutionen

Men redan under 80-talet började PKK:s ledning att uttryckligen förkasta proletariatets ideologi och de revolutionära principerna. Det blev tydligt att deras tidigare ”marxist-leninistiska” deklarationer inte hade varit mer än demagogi, då de började introducera skamlöst borgerliga och idealistiska idéer för att ersätta klassmedvetandet med andra ”identiteter”:

”Enligt Öcalan finns det en metafysisk ’kurdisk mentalitet’, en särskild ’sammansättning av det kurdiska psyket’. Öcalan fortsätter hävda att ’många av de kvalitéer och karaktärsdrag som tillskrivs kurderna och deras samhälle idag kan man observera redan i de neolitiska samhällena i de nordkaukasiska bergskedjorna, d.v.s. den region vi kallar Kurdistan’”

”Gradvis ersatte begrepp som ’humanisering’, ’socialisering’ och ’befriad personlighet’ de marxistiska koncepten klasser och klasskamp.” (Ibid.) [Vår understrykning – RS]

Förkastandet av marxismen och den proletära revolutionen fortsatte i än tydligare form under 90-talet:

”Programmet från 1995 definierade den ’reellt existerande socialismen’ som ’socialismens lägsta och mest brutala stadium’”

”1993 sade Öcalan att när PKK talade om ’vetenskaplig socialism’, så syftade man inte på marxismen, utan på sin egen säregna ideologi med en ’socialism’ som påstods ’gå bortom staternas, nationernas och klassernas intressen’ (Brauns och Kiechle, 2010: s. 77). Symboliskt nog tog 1995 års kongress bort hammaren och skäran från partiets fana: ’i den reellt existerande socialismen symboliserade hammaren och skäran bara arbetarklassen och bönderna, och den är därmed också ett uttryck för den reellt existerande socialismen. Den nya synen på socialismen omfattar hela mänskligheten’. Påståendet att de kämpar för ’hela mänskligheten’ fortsätter att vara en vanligt förekommande trop i PKK:s och PYD:s deklarationer.” (Ibid.)

I enlighet med detta har ledarna för PYD i Syrien upprepade gånger deklarerat att de inte har någon avsikt att avskaffa privategendomen, och att de kämpar för ett ”demokratiskt Syrien” för ”alla samhällsklasser”. Och som vi skall se, så skulle detta ”demokratiska Syrien” som de hänvisar till vara ett Syrien under imperialismens, framför allt yankeeimperialismens, kontroll.

Övergivandet av det nationella befrielsekriget

Det vill säga att PKK:s ledning öppet förkastade den grundläggande principen om klasskampen och principen att proletariatet är den enda klassen som med nödvändighet måste leda revolutionen; i stället för klasskampen föreslog de en kamp ”ovanför” klasserna. Men inte nog med detta; de övergav även kampen för den kurdiska nationella befrielsen, för att i stället söka förhandlingar och överenskommelser med den reaktionära turkiska staten och med imperialismen:

”Denna den nya människans socialism trängde inte bara gradvis undan socialismen som socioekonomiskt system, utan något liknande skedde även med PKK:s deklarationer om kurdernas självbestämmande. Under andra halvan av 80-talet proklamerade PKK allt mindre målsättningen ’ett oberoende och enat Kurdistan’ och talade i stället om ett ’fritt Kurdistan’, en formel som introducerar en större tvetydighet kring det politiska målet.
Termer som ’frihet’ och ’oberoende’ började användas mer och mer för att tala om individuella, ’andliga’ mål, syftande på denna nya personlighet och inte på själva staten.”

”Öcalan påpekar att han redan innan han blev fängslad använde termer som ’frihet’ och ’självbestämmande’ framför allt med åsyftning på individer och inte på folk. Han påstod t.o.m. att PKK aldrig varit separatistiskt, vilket motsäger det lidelsefulla insisterandet, från 1978, på att allt annat än ett oberoende Kurdistan (som specifikt angavs som ockuperat av Turkiet, Iran, Irak och Syrien) skulle vara förräderi.” (Ibid.)

1993, samma år som imperialismen och reaktionen i Peru iscensatte lögnhistorien om ”fredsavtalen” i samarbete med råttorna från den högeropportunistiska linjen (HOL), och man genomförde det imperialistiska projektet för ’fred och försoning’ i Sydafrika, så tog även PKK:s ledare kapitulationens väg:

”Fr.o.m. 1993, då PKK erbjöd den turkiska staten eld upphör, så började Öcalan att tala om en politisk lösning på konflikten och deklarerade att avskiljandet från den turkiska staten inte var en nödvändig förutsättning för en sådan lösning.”

”När Öcalan, kort tid innan han greps, deklarerade att ett ’demokratiskt alternativ’ skulle vara möjligt på basen av ett turkiskt erkännande av den kurdiska identiteten, ett federativt parlament och inom Turkiets befintliga gränser, så gick han emot PKK:s officiella program. När Öcalan år 1999 i sitt försvarstal kraftfullt förnekade att målet – även på lång sikt - var en kurdisk stat, så lämnade tusentals desillusionerade PKK-anhängare organisationen.” (Ibid.)

Efter gripandet uttryckte Öcalan sitt förräderi mot det kurdiska folkets kamp ännu mer skamlöst:

”Efter gripandet skulle Öcalan dock accelerera PKK:s ideologiska förvandling. […] Öcalans påföljande uttalanden inför rätten kom som en chock. Öcalan gjorde en drastisk omtolkning av PKK:s historia och ideologi. I rätten uttryckte Öcalan ånger över dödade turkiska soldater och när rätten frågade om det skulle vara riktigt att tolka hans ord som en ursäkt, så sade han inte emot. Öcalan nämnde inte kurdernas lidande, men tog sig tid att hylla Ataturk, grundare av den turkiska republiken, och hänvisade till samarbetet mellan kurder och turkar under oberoendekriget i början av 20-talet.”

”Det var inte bara historien som reviderades av Öcalan. Han insisterade på att en oberoende kurdisk stat var ett omöjligt mål, även på lång sikt, och att det inte ens var önskvärt. Även idéerna om kurdisk autonomi, som Öcalan hade föreslagit strax före gripandet, åkte ut genom fönstret. Den ’demokratiska lösning’ som Öcalan föreslog i sitt försvarstal, publicerat med titeln Deklaration om en demokratisk lösning på den kurdiska frågan, var att Turkiet skulle erkänna kurdernas existens och respektera deras grundläggande demokratiska rättigheter såsom yttrandefriheten och användandet av det kurdiska språket. Detta skulle enligt honom räcka för att göra Turkiet till ett demokratiskt samhälle som skulle kunna övervinna konflikten.” (Ibid.)

Öcalans och de övriga PKK-ledarnas kapitulationistiska uttalanden följer nästan bokstavligen modellen med lögnhistorien om ”fredsavtalen” i Peru och liknande processer i andra länder, då de säger att den väpnade kampen inte bara måste avbrytas, utan t.o.m. att det var ett misstag att inleda den:

”Men, sade Öcalan, PKK:s väpnade kamp under 90-talet var ett misstag: ’I Turkiet under 90-talet fanns det en positiv utveckling vad gäller mänskliga rättigheter (både för kurder och turkar). Efter det var resningen ett misstag. Det fanns ett sätt att lösa problemet’” (Ibid.)

Samarbete med imperialismen

Bakom dessa förändringar i organisationens officiella ideologi och politik ligger det faktum att PKK samtidigt började samarbeta direkt med imperialismen och dess lakejer. 2010 avslöjades det att PKK sedan 2002 hade mottagit logistik- och övervakningsutrustning från den israeliska staten, och flera ledare för PKK/PYD har erkänt att man sedan en tid tillbaka hållit hemliga möten med representanter för yankeeimperialismens väpnade styrkor och CIA. 2012 gick PYD in i Kurdiska Nationella Rådet, lett av de kurdiska myndigheterna i Irak, som i sin tur är direkt underordnade imperialismen (huvudsakligen yankeeimperialismen). Rådet bildades med det uttryckliga syftet att ”bekämpa Assad-regimen” – d.v.s. för att tjäna yankeeimperialismens aggression mot Syrien.

I en omfattande artikel (http://en.rnp-f.org/2015/03/24/pkk-and-imperialism/#) om förhållandet mellan PKK/PYD och imperialismen, ger skribenten Ivo Kovačeviƈ flera exempel på hur PYD:s ”demokratiska projekt” i Rojava tjänar imperialismens intressen:

”Det som började som ett Sunni-uppror i Irak har förvandlats till en framgångsrik marsch mot den neokoloniala regimen i Bagdad, de kurdiska kollaboratörerna i Irak och Syrien, och en mindre framgångsrik konflikt med de nationella myndigheterna i Damaskus. Berusade av de kontinuerliga framgångarna i detta område i storlek med Västeuropa, vilka med säkerhet inte hade kunnat uppnås utan lokalbefolkningens stöd, började den Islamiska statens kombattanter taktlöst men mer eller mindre framgångsrikt strida på flera fronter samtidigt, ända tills den internationella koalitionen ledd av USA gick in i konflikten. Attacken på den kurdiska staden Kobane var ’droppen som fick bägaren att rinna över’, liksom det väpnade hotet mot det irakiska Kurdistan var det, och som alltid under förevändningen ’mänskliga rättigheter, frihet och demokrati’ inledde imperialisterna den militära kampanjen i syfte att försvara sina egna intressen. ISIS’ attacker riktas givetvis framför allt mot de oljerika områdena, och 2012 kontrollerade PYD ca 60 procent av Syriens oljeanläggningar, olja som kontinuerligt levererades till irakiska Kurdistan, där den hittade vidare till marknaderna i väst, som vi redan har visat.”

”Tvivelaktiga möten och kontakter med imperialisterna […] ger oss ledtrådar till hur produktionsförhållandena kommer att regleras och hur ’revolutionen’ skall segra i Rojava, och då konsultationerna äger rum i Turkiet, London, Paris och Washington så kommer inte det nämnda uttalandet från YPG:s biträdande ordförande om att skydda privategendomen som någon överraskning. Vad vi får veta är att herr Salih Muslim, YPG:s ledare, presidenten för irakiska Kurdistan, Massoud Barzani och ’USA:s högsta säkerhets- och diplomatiska tjänstemän' kom överens om hur det syriska Kurdistan skall administreras."

"Med genomförandet av planen för federalism, som inkluderar de syriska kurderna, skulle frågan om en direkt handelsväg för oljeexporten från irakiska Kurdistan till Medelhavet få en lösning, liksom den absoluta kontrollen över 70% av den syriska oljereserven. Allmänt talat så hänger varje post-Assad-scenario, som föreställer sig frisläppandet av gasledningen till Turkiet, på fred och stabilitet i Kurdistan, och det reformerade PKK som garant för de imperialistiska intressenas säkerhet. [understrykningen är vår - RS]

I deklarationen från YPG:s generalkommando från den 19 oktober 2014 framgår det tydligt vad alliansen mellan PYD/YPG och FSA (Fria Syriska Armén) - d.v.s. yankeeimperialismens lakejstyrkor i landet - har för karaktär:

"Kontraterrorismen och byggandet av ett fritt och demokratiskt Syrien var basen för den överenskommelse vi undertecknade med fraktioner av FSA. Som vi kan se så är revolutionens framgång beroende av att utveckla detta förhållande mellan alla fraktioner och de goda krafterna i landet.
Vi som YPG försäkrar att vi kommer att fullgöra alla våra ansvar gentemot Rojava och Syrien i allmänhet. Vi kommer att arbeta för att konsolidera konceptet med ett sant partnerskap för administrationen av detta land i överensstämmelse med det syriska folkets strävanden, med alla dess etniska, religiösa och sociala klasser."
(http://civiroglu.net/2014/10/19/statement-of-ypg-general-command-on-kobani-and-fight-against-isis/)

Och som vi redan har sett, så inkluderar detta "sanna partnerskap för administrationen av detta land" inte bara imperialismens legosoldater i FSA, utan också imperialisterna själva.

Borgerlig ideologi i imperialismens tjänst

Mot bakgrund av dess fullständiga samarbete med imperialismen och dess "krig mot terrorismen", svär PKK:s ledning trohet till principen om den imperialistiska "västerländska civilisationens" överhöghet:

"...det är tydligt att Öcalan, senast fr.o.m. 'Deklarationen om den demokratiska uppgörelsen', blev en beundrare av den västerländska parlamentariska demokratin."

"Europa, dess ['demokratins'] födelseplats, har i stort sett lämnat nationalismen bakom sig med 1900-talets krig i backspegeln och etablerat ett politiskt system som vidhåller demokratins normer. Detta demokratiska system har redan visat sina fördelar gentemot andra system - inklusive realsocialismen - och är nu det enda acceptabla systemet i hela världen." [Abdullah Öcalan - Prison Writings 2011]

"Fängelseskrifterna [Öcalans] visar en stark idealistisk tendens i att de tar 'kulturen' och 'civilisationen' som förklaring till den socio-ekonomiska och politiska utvecklingen. Öcalan är enig med den amerikanske höger-statsvetaren Samuel Phillips Huntington i att det finns en civilisationernas kamp mellan 'öst' och 'väst'." (Alex de Jong, Stalinist caterpillar into libertarian butterfly? The evolving ideology of the PKK)

Faktum är att myten om en "civilisationernas kamp", om en konflikt mellan den "västerländska civilisationen" och de förtryckta folkens "barbari", idag inte bara marknadsförs av den uttalade högerns reaktionärer, utan också har antagits till fullo av all slags revisionistisk och anarkistisk "vänster". För att rättfärdiga den imperialistiska utsugningen och aggressionen mot de förtryckta länderna, och för att bekämpa marxismen - idag marxismen-leninismen-maoismen - använder reaktionärerna alla slags gamla och ruttna borgerliga idéer. Som en del av detta är det väl känt hur de använder den borgerliga och småborgerliga feminismen i de imperialistiska folkmordskrigens tjänst, och i PKK:s fall är det just denna typ av feminism - och inte den proletära feminismen - som används för att söka stöd från de småborgerliga revisionisterna och liberalerna i de imperialistiska länderna. Det vill säga en feminism som inte tjänar till att mobilisera förtryckta kvinnor till att göra revolution, avskaffa utsugningen och privategendomen och således fullständigt förgöra utsugningen och förtrycket av kvinnor, utan för att förneka klasskampen med imperialismens fashionabla teorier:

"En viktig skillnad mellan PKK:s teori om kvinnoförtryck och kvinnans frigörelse och Friedrich Engels' teori, är PKK:s åsidosättande av socio-ekonomiska faktorer. Engels hävdade att med samhällsklassernas uppkomst följde en arbetsdelning som nedvärderade kvinnors arbete, och därmed deras sociala status, till en sekundär position. I PKK ligger tonvikten i stället (igen) på frågor som 'mentalitet' och 'personlighet' [...] PKK:s tankesätt är starkt essentialistiskt. Kvinnan anses ofta vara liktydig med naturen, och följaktligen identifieras 'kvinnan' med moderskapet. Kvinnor antas ha särskilda kännetecken som kvinnor, såsom empati, en avsky mot våld och en närhet till naturen." (Ibid.)

Inflytandet från "postmoderna" och "postmarxistiska" koncept, såsom teorin om den s.k. "intersektionaliteten" och "identitetspolitiken" är tydligt hos Öcalan:

"Den 'demokratiska autonomins' projekt är baserat på olika identiteter och kampen för att fritt uttrycka dessa idéer. 'Arbetare' är bara en identitet bland andra."

"Öcalan skiljer inte på den socio-ekonomiska exploateringen som leder till klasskillnader och det förtryck av vissa identiteter som går bortom det ekonomiska. I stället beskrivs alla dessa som olika former av förtryck." (Ibid.)

Angånde våldet så intar PKK/PYD (liksom den "vänster"-opportunistiska linjen i Peru, FARC i Colombia m.fl.) den väpnade revisionismens ståndpunkt, d.v.s. att man tar avstånd från det revolutionära våldet (som tillämpas för att förstöra den gamla staten och bygga den nya), samtidigt som man upprätthåller väpnade styrkor och utför militära aktioner bara för att kunna förhandla om privilegier och söka en position inom den gamla makten; under förevändningen att "bara använda våld i självförsvar". Som all revolutionär erfarenhet visar, så kommer detta aldrig att leda till att etablera proletariatets och folkets makt, utan bara till att skaffa poster åt en handfull ledare (som vi har sett i fallet Nepal bland andra exempel):

"Denna strategi innebär också en grundläggande helomvändning i fråga om hur PKK använder våldet. I den gamla strategin var den väpnade kampen av avgörande vikt för att besegra den existerande staten och gripa makten. Idag betecknas PKK:s politik i fråga om våldet som "legitimt självförsvar". Våldsamma aktioner som inleds av PKK-soldater är ofta vedergällning för turkiskt våld mot PKK och/eller civila anhängare av kurdiska rättigheter, och tjänar till att upprätthålla en viss maktbalans, för att visa den turkiska staten att sådan repression har ett pris och för att bevisa att PKK fortfarande har avsevärd militär potential. Det enda legitima våldet, hävdar nu PKK, är denna typ av defensivt våld." (Ibid.) [Understrykningarna är våra -RS]

Bekämpa imperialismen och alla dess lakejer, krossa revisionismen och kapitulationen

Den huvudsakliga och brådskande uppgiften idag vad gäller Syrien och hela Mellanöstern är att fördöma och bekämpa den imperialistiska aggressionen och utsugningen och hela dess "antiterroristiska" kampanj. Vad kommunisterna måste göra är att stödja alla nationella befrielsekamper i regionen, och som en del av detta - i oförsonlig kamp mot revisionismen, opportunismen och kapitulationen - bidra till rekonstituerandet av de Kommunistiska Partierna för att inleda och utveckla folkkriget i alla länder. Det anstår inte oss marxist-leninist-maoister att marknadsföra och rida på vilken som helst "revolutionär kamp" som för tillfället tilldrar sig den reaktionära pressens och "vänsterns" uppmärksamhet i de imperialistiska länderna, för att det är opportunt eller för att bevara en påstådd "enhet". Sådan opportunism tjänar bara imperialismens planer och är ett uttryck för den revisionistiska positionen att de revolutionära krafterna i världen är svaga, att "det inte finns förutsättningar" och att man därför måste "nöja sig med de väpnade grupper som finns" i stället för att genomföra den djärva framstöt som krävs för att genomdriva maoismen som världsrevolutionens enda befäl och vägledning. I slutändan visar sådan opportunism att det saknas förtroende för vår klass och vår ideologi, och för massorna i allmänhet. Revisionisternas och anarkisternas godkännande av den "goda gerillans" samarbete med imperialismen och dess "libertarianska" och antikommunistiska idéer är en del av det nuvarande överflödet av pro-imperialistisk socialchauvinism inom den s.k. vänstern, vilken tjänar till att stärka det imperialistiska baklandet för att tjäna det imperialistiska omfördelningskriget. Som vi har sett så har allt detta också återverkningar inom den internationella kommunistiska rörelsen genom Avakians och Prachandas nya revisionism och de nuvarande konvergenserna med dessa.

Detta betyder inte att vi kommunister inte kan ingå allianser för att bekämpa imperialismen tillsammans med icke-proletära krafter för nationell befrielse (på villkoret att de faktiskt bekämpar imperialismen). Men i fallet PKK/PYD blir det allt mer uppenbart att dess ledare redan håller på att sälja ut det kurdiska folkets hjältemodiga kamp till högstbjudande imperialistmakt, och att syftet med deras aktioner inte är att förstöra förtryckar- och utsugarsystemet, utan att försvara det och söka en mer fördelaktig och försonande ställning inom detsamma. Vad marxist-leninist-maoisterna måste göra är att kämpa för att stärka och förena sig med vänstern - d.v.s. de proletära krafterna - i Kurdistan och i hela regionen, och isolera och bekämpa högern, i detta fall representerad av Öcalan och PKK/PYD:s ledning.