Proletärer i alla länder, förena er!

Ur tidskriften Sol Rojo [Röd sol] nr. 55, den internationella situationen:

DEN GLOBALA FRONTEN MOT IMPERIALISMEN GÅR FRAMÅT OCH KRÄVER PROLETÄR LEDNING!

“För oss är defaitismen ett brott och är det en ofrånkomlig skyldighet att sträva för seger i försvarskriget. Ty endast genom att kämpa för fäderneslandets försvar kan vi besegra aggressorerna och uppnå nationell befrielse. Och endast genom att uppnå nationell befrielse blir det möjligt för proletariatet och andra arbetande människor att uppnå sin egen frigörelse. Kinas seger och de invaderande imperialisternas nederlag kommer att hjälpa folken i andra länder. I nationella befrielsekrig är patriotismen alltså tillämpad internationalism. Av detta skäl måste kommunister använda sitt initiativ till det yttersta, modigt och beslutsamt marschera till stridsfronten i det nationella befrielsekriget och rikta sina vapen mot de japanska angriparna.”

(Ordförande Mao Tse-tung – Kinas Kommunistiska Partis roll i det nationella kriget)

”Kommunister bör vara föredömen i det nationella kriget”

(Ordförande Mao Tse-tung – Kinas Kommunistiska Partis roll i det nationella kriget)

”Inför denna situation, att världen endast förändras genom krig, upphöjer vi det revolutionära krigets allmakt, alltså folkkrigets, såsom den högsta militära teorin, proletariatets teori som utformats av Ordförande Mao och som måste specificeras på varje typ av land, må de vara imperialistiska eller underutvecklade. Således är världsfolkkriget det rätta svaret, som tjänar till att förhindra det imperialistiska kriget, eller om detta äger rum, förvandla det till folkkrig.”

(Perus Kommunistiska Parti – Internationella Linjen)

”Man bör komma ihåg att vi har lärt oss att det inte går att bekämpa imperialismen utan att bekämpa revisionismen”

(Ordförande Gonzalo – Intervju med Ordförande Gonzalo)

Den nuvarande internationella situationen utvecklas i första hand kring huvudmotsättningen i världen, nämligen den allt skarpare motsättningen mellan de förtryckta nationerna och imperialismen. En motsättning som nu håller på att koncentreras till de rättfärdiga och hjältemodiga nationella befrielsekrigen som folken i Mellanöstern – i Palestina, Iran och Libanon – för mot den amerikanska imperialismens och dess sionistiska missfoster ”Israels” folkmordsaggression.

Dessa imperialistiska anfallskrig mot de förtryckta nationerna ingår i den nya imperialistiska uppdelningen av världen och är inte bara bevis på yankeeimperialismens djupa kris utan också på den allmänna och slutgiltiga krisen för hela imperialismen som helhet. Yankeeimperialismens aggression mot Venezuela och Iran (för kontrollen över oljan) är en del av dess plan för att kunna konfrontera sin huvudrival, den imperialistiska supermakten Kina, vilket uttrycker den skärpta interimperialistiska motsättningen och kampen om bytet: de förtryckta nationerna i tredje världen.

Men det kraftfulla motståndet från de enorma massorna, till stor del drivet av det palestinska motståndets rättfärdiga och hjältemodiga historiska aktion den 7 oktober 2023 – operation ”Al-Aqsa-floden” – förvandlar oundvikligen dessa konflikter till motståndskrig och nationella befrielsekrig mot imperialismen, vilket därmed bekräftar den huvudsakliga motsättningen. Imperialisternas svar är folkmord; massmord på alla folk som vägrar att underkasta sig; vilket i sin tur ger upphov till ännu mer motstånd och hat mot imperialismen över hela världen. Och här bör det understrykas: alla imperialisterna – inte bara yankeeimperialismen – är för att förtrycka, hålla tillbaka och exploatera de förtryckta nationerna.

Den nuvarande situationen håller snabbt på att skapa mer förutsättningar för världsrevolutionen och ett språng framåt i massornas antiimperialistiska medvetande och handling på internationell nivå, inom ramen för den proletära världsrevolutionens offensiv, vars förtrupp utgörs av folkkrigen och de väpnade kamperna under maoismens fana i Peru, Indien, Filippinerna och Turkiet. Men den nuvarande situationen medför också problem, utmaningar som världens kommunister måste lösa genom att tillämpa proletariatets universella ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, och Ordförande Gonzalos universella bidrag; problem som kan sammanfattas i ett enda problem, nämligen behovet av proletär ledning.

Ett språng framåt i den internationella antiimperialistiska rörelsen

Det palestinska folkets kamp och det imperialistisk-sionistiska folkmordet har lett till ett betydande språng framåt när det gäller antiimperialistisk enighet, mobilisering och tänkande på alla kontinenter, och aggressionerna mot Iran, Venezuela och Kuba har gett ytterligare fart åt denna rörelse. De nationella befrielsekamperna i Palestina, Iran, Libanon, Jemen och Irak utvecklas i samordnad form som ett gemensamt krig mot imperialismen. Marscherna och manifestationerna med tusentals eller hundratusentals deltagare fortsätter oavbrutet, även i de imperialistiska länderna. Den religiösa sekterismen som imperialismen har använt för att splittra massorna övervinns nu av folkens enighet mot imperialismen (i synnerhet har mord på religiösa ledare bidragit till en större enighet bland shiitiska muslimer och mellan shiiter och sunniter). Proletariatet i flera länder organiserar strejker och blockerar transporterna till den sionistiska kolonin, och de socialchauvinistiska revisionisterna trängs in i ett hörn av en ny generation antiimperialistiska aktivister. Imperialismens kris skärper den grundläggande motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin.

De senaste årens opinionsmätningar ger oss en bild av den allmänna opinionen, även om siffrorna kommer från reaktionen. Arabiska opinionsindexet 2025 är resultatet av en serie opinionsmätningar som genomförts i hela den arabiska världen (i 15 länder: Saudiarabien, Kuwait, Qatar, Irak, Jordanien, Palestina, Libanon, Libyen, Egypten, Sudan, Tunisien, Marocko, Algeriet, Mauretanien och Syrien). Enligt detta index ansåg 67 % av de tillfrågade att den palestinska motståndsrörelsens operation den 7 oktober 2023 var en legitim motståndsaktion. 92 % uttryckte sin solidaritet med det palestinska folket, och av dessa uttryckte 69 % sitt stöd för Hamas. 77 % av de tillfrågade pekade ut USA och Israel som det största hotet mot säkerheten och stabiliteten i regionen. (https://arabindex.dohainstitute.org/EN/Pages/APOIsWarOnGaza.aspx)

I USA visar en undersökning från februari 2026 att bland väljarna i det senaste valet (det vill säga att undersökningen utesluter den stora del av landets arbetande massor som inte röstar) är stödet för Palestina nu större än stödet för den sionistiska kolonin – och detta i det mest pro-sionistiska landet i världen (https://www.dw.com/en/poll-shows-us-sympathy-shift-from-israel-toward-palestinians/a-76150550). En undersökning i sex västeuropeiska länder (Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Danmark, Spanien och Italien) visar att ”generellt sett hade endast mellan 13 % och 21 % av de tillfrågade i vart och ett av de analyserade länderna en positiv uppfattning om Israel, jämfört med 63 %–70 % som hade en negativ uppfattning.” (The Guardian 2025).

Detta visar att, hur mycket reaktionärerna än försöker manipulera och dölja fakta, så kan de inte dölja den enorma och växande klyftan som finns mellan de härskande klassernas och deras intellektuella lakejers ståndpunkter och den stora majoriteten av massornas ståndpunkter. På så sätt avslöjas imperialismens lögn om ”demokrati” och ”frihet” ännu tydligare, vilket ytterligare fördjupar krisen för den borgerliga demokratin som den borgerliga diktaturens föredragna form och samtidigt påskyndar både fascistiseringsprocessen och motståndet mot den.

Vi ser alltså en återväxt och förstärkning av den nationella befrielserörelsen mot imperialismen, en global antiimperialistisk front som håller på att bildas. Inom denna rörelse märks också ett växande intresse för marxismen och den kommunistiska rörelsen, på grund av de nära och oupplösliga historiska banden mellan den proletära rörelsen och den nationella befrielserörelsen. Det är dock obestridligt att de proletära krafterna spelar en relativt underutvecklad roll inom den nuvarande rörelsen; i de flesta länder finns det inga proletära organisationer som kan ta på sig en ledande roll i kampen mot imperialismen, och på internationell nivå har kommunisterna hittills inte heller kunnat åta sig en sådan roll.

Proletariatet och enhetsfronten för nationell befrielse

Vi kommunister, vi marxist-leninist-maoister – huvudsakligen maoister – återbekräftar vårt stöd för varje nationell rörelse och varje nationellt befrielsekrig som bekämpar imperialismen; vi bekräftar att de nationella befrielsekamperna, oavsett om de leds av proletariatet eller av andra klasser, är rättfärdiga kamper som tjänar världsrevolutionen. Vi bekräftar likaså att dessa kamper, för att uppnå fullständig nationell befrielse och slutgiltigt utplåna imperialismen, oundvikligen måste ledas av proletariatet genom dess kommunistiska partier som för folkkrig.

Verkligheten idag är att de rättfärdiga och hjältemodiga nationella befrielsekrigen som just nu utkämpas i Mellanöstern och på andra håll leds av borgerliga krafter, såsom i Iran och även i Palestina och Libanon. Det konkreta fallet Iran har lyft fram frågan om den nationella enhetsfronten och visar med all tydlighet skillnaden mellan revisionisterna och opportunisterna å ena sidan och kommunisterna och revolutionärerna å andra sidan. Revisionisterna (både i och utanför Iran) intar antingen en öppet proimperialistisk hållning eller en hycklande hållning där de ”fördömer både regimen och den imperialistiska aggressionen”. Vissa uttrycker till och med sådana ståndpunkter under en falsk ”maoistisk” flagg.

Det som alla dessa revisionister har gemensamt är att de förnekar att motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna är den huvudsakliga (både på global nivå och i varje land som attackeras av imperialismen). Istället anammar de ”teorier” som utvecklats av den socialchauvinistiska ”vänstern” bland intellektuella i de imperialistiska länderna; att ”imperialismen inte existerar”, att ”nationalismen alltid är reaktionär”, att ”motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien är den enda som finns”, eller att den huvudsakliga motsättningen i världen står mellan ”demokrati” och ”diktatur”, mellan ”frihet” och ”auktoritarism”. Dessa idéer sprids och främjas av imperialismen för att försvaga och splittra den internationella antiimperialistiska rörelsen, och de tjänar direkt till att underlätta folkmordskriget mot de förtryckta folken och upprätthålla den imperialistiska bourgeoisiens och dess lakejers diktatur.

Därför är det för kommunisterna och antiimperialisterna absolut nödvändigt att studera vad ordförande Mao slog fast angående erfarenheterna från den antijapanska enhetsfronten i Kina, för att kunna tillämpa detta på dagens förhållanden i varje land. När ett land attackeras av en imperialistisk makt eller supermakt, och det är nödvändigt att förena alla klasser som är beredda att försvara landet, är det inte möjligt att samtidigt störta bourgeoisien:

”Våra fiender — de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna, de projapanska elementen och trotskyisterna — har gjort sitt yttersta för att omintetgöra varje rörelse för fred och enhet, demokrati och frihet i Kina och för väpnat motstånd mot Japan. Medan vi tidigare kämpade hårt för fred och enhet, gjorde de allt vad de förmådde för att underblåsa inbördeskriget och splittringen. För närvarande och i den närmaste framtiden kommer de, medan vi energiskt kämpar för demokrati och frihet, utan tvivel att på nytt tillgripa sin förstörelseverksamhet. Deras allmänna mål är att hindra oss i vårt arbete, för väpnat motstånd till fosterlandets försvar, och att genomföra sin aggressiva plan för Kinas underkuvande.”

(Ordförande Mao Tse-tung – Kinas Kommunistiska Partis uppgifter under den period då försvaret mot Japan pågår)

”Under den demokratiska revolutionens skede är det omöjligt att undvika motsättningar och strider mellan klasser, partier och politiska grupperingar, men det är både möjligt och väsentligt att göra slut på sådana strider, som är skadliga för enheten och för motståndet mot Japan (inbördeskriget, den antagonistiska konflikten mellan de politiska partierna, den provinsiella separatismen, det feodala politiska och ekonomiska förtrycket å ena sidan och å andra sidan politiken med uppror och ytterligt gående ekonomiska krav som är till förfång för motståndet osv.), och att fortsätta sådana strider, som är till fromma för enheten och motståndet mot Japan.”

(Ibid.)

Proletariatets politik inom fronten är att upprätthålla enigheten med de icke-proletära motståndsstyrkorna, samtidigt som man bevarar proletariatets självständighet och den absoluta ledningen över sina egna väpnade styrkor, och försvarar proletariatets och böndernas intressen inom fronten. Detta var möjligt i Kinas fall eftersom proletariatet hade sitt kommunistiska parti och sina egna väpnade styrkor som leddes av detta parti:

”Bevarandet av kommunistiska partiets ledning över det Speciella området och i Röda armén, och bevarandet av kommunistiska partiets självständighet och frihet till kritik i sitt förhållande till Kuomintang — dessa är gränserna som det inte är tillåtet att överskrida. Eftergifter betyder eftergifter av båda parter; Kuomintang uppger sin politik för inbördeskrig, diktatur och ickemotstånd mot den utländska fienden, och kommunistiska partiet uppger politiken att upprätthålla antagonismen mellan de två regimerna.”

(Ibid.)

Sammanfattningsvis måste proletariatets politik i ett land som attackeras av imperialismen vara följande: att tjäna landets försvar – ”att vara ett föredöme i det nationella kriget” – med sikte på att åta sig ledningen för det nationella befrielsekriget för att utveckla det som ett folkkrig, fullborda den demokratiska revolutionen och fortsätta den som en socialistisk revolution. Om de proletära krafterna är svaga, om de saknar ett Kommunistiskt Parti och egna väpnade styrkor, och bourgeoisien leder landets försvar (som är fallet i Iran), måste kommunisterna utan förbehåll kämpa i detta krig tillsammans med de borgerliga styrkorna, samtidigt som de bygger upp sitt parti och sina väpnade styrkor mitt i kriget. Om de som kallar sig ”kommunister” inte har byggt upp ett parti som kan mobilisera massorna och leda dem i väpnad kamp; om de sitter i de intellektuella centrumen i de stora städerna (eller utomlands) och aldrig har mobiliserat vare sig proletariatet eller bönderna (eller har mobiliserat någon del av proletariatet i städerna men inte bönderna), då är deras ”fördömande av såväl regimen som den imperialistiska aggressionen” inget annat än en kapitulation inför imperialismen och bourgeoisien.

Islamismens roll som ledande kraft i den nationella befrielserörelsen

Det är ett konkret faktum i Mellanöstern att de proletära krafterna inte har varit i stånd att åta sig rollen att leda den nationella befrielserörelsen, främst av två skäl:

1) Imperialismens (huvudsakligen yankeeimperialismens) politik att i första hand undergräva, förtrycka och utplåna marxistiska organisationer och ledare och istället främja borgerliga och/eller islamistiska organisationer och ledare, som förmodades vara lättare att kontrollera och svartmåla inför den globala opinionen. Som en del av detta projekt skapade jänkarna och deras sionistiska agenter al-Qaida och Islamiska staten, och under en tid gav den sionistiska staten till och med pengar till Hamas (det var detta som gav upphov till lögnen att ”Israel skapade Hamas”).

2) Bristen på riktiga, principfasta Kommunistiska Partier och revisionismens mörka inflytande, kopplat till den sovjetiska socialimperialismens roll, kapitalismens återupprättande i Kina och den allmänna kontrarevolutionära offensiven, som fortsätter än i dag. Detta kom till uttryck bland annat i att de proletära krafterna i Palestina inte var i stånd att utveckla kampen som ett folkkrig och inte kunde åta sig ledarskapet; och i partier som underkastade sig socialimperialismens kommandostav och dess politik för ”fredlig samexistens”. För kommunisterna är denna aspekt avgörande; revisionismen är den största faran för revolutionen.

Det står dock klart att imperialismens plan, att undergräva motståndet genom islamismen, har misslyckats. De enorma massornas överväldigande hat mot imperialismen och deras orubbliga vilja till befrielse har lett till att de islamistiska rörelserna har åtagit sig rollen att leda den nationella kampen. De islamistiska rörelserna, såsom Hamas och Islamiska republiken Iran, har massornas stöd inte främst av religiösa skäl, utan för att de i praktiken visar att de är villiga och kapabla att leda den nationella befrielsen och bekämpa imperialismen. Dr Khaled Hroub, professor i Mellanösternstudier och arabiska mediestudier, säger:

”I synnerhet palestinierna, och därefter den arabiska allmänheten och de arabiska folken i stort: Jag tror att den främsta anledningen till att de stöder Hamas är motståndet, inte religionen [...] ända sedan den brittiska kolonialismens dagar. Om du har vilken som helst organisation eller rörelse som håller fast vid idén om motstånd, så kommer de att ta ledningen. [...] När Fatah organiserades, skapades och grundades, var motståndet den viktigaste frågan, den viktigaste parollen, det viktigaste mantrat – inte ens en ideologi. De tog ledningen. Alla andra organisationer före Fatah hamnade i bakgrunden. Och Fatah förblev i framkant av den palestinska nationella aktivismen och ledarskapet fram till undertecknandet av Osloavtalet. Vid den tidpunkten började Fatah att förlora mark eftersom de satte motståndet åt sidan. Hamas började växa på grund av detta, eftersom de höll fast vid och bar motståndets fana.” (Tamimi, Azzam; Caridi, P.. Understanding Hamas: And Why That Matters (s. 54–55). OR Books)

Kort sagt: när den huvudsakliga motsättningen står mellan imperialismen och den förtryckta nationen kommer massorna att stödja den som i praktiken visar sin förmåga att försvara landet och driva den nationella befrielsekampen framåt.

Och samtidigt: att åta sig rollen att leda den nationella befrielserörelsen, och behovet att ena massorna för denna kamp, förändrar de islamistiska organisationernas politik. I Iran innefattar den islamistiska regeringens politik för att ena folket mot imperialismen även eftergifter gentemot massornas demokratiska krav. Hamas har, i sin process att åta sig ledarskapet för motståndet, gradvis skiftat fokus från religion till den nationella kampen och anpassat sin politik till de krav som ställs av enhetsfronten för nationell befrielse. I sina nya stadgar från 2017 övergav Hamas de antikommunistiska och rasistiska ståndpunkter som uttrycktes i dess stadgar från 1988. Dr Khaled Hroub säger: ”Jag skulle säga att vi under de senaste två, tre decennierna har bevittnat en stadig ökning av den nationalistiska kraften inom Hamas på bekostnad av den religiösa tendensen inom Hamas.” (Ibid.) Detta innebär också att man gör eftergifter gentemot kvinnornas krav:

”En sak som slog mig var att alla islamistiska kvinnor jag pratade med – inklusive de som var islamister men inte tillhörde Hamas, till exempel Islamisk Jihad eller andra typer av oberoende islamistiska grupper – sa att Hamas hade gjort det möjligt för dem att studera vid universitet och att de tack vare Hamas hade kunnat få jobb. De kom främst från socialt konservativa familjer, oftast från flyktingläger i Gaza. Över 70 % av befolkningen i Gaza härstammar förstås från flyktingar från det historiska Palestina, i det som idag är Israel. Och dessa familjer skulle inte ha tillåtit sina döttrar att gå på universitet om det inte hade funnits en strikt könssegregation eller en strikt islamistisk värdegrund. Många av [dessa kvinnor] fick också stipendier från Hamas och stöd för att bli yrkesverksamma. De såg därför Hamas som en kraft för frigörelse och som något som gick emot Gazas socialt konservativa kultur, om än inom den islamiska ramen. Det är också intressant att både islamistiska och vänsterorienterade kvinnliga aktivister bekräftade att Hamas motsatte sig tidiga äktenskap och hedersmord.” (Ibid.)

Maher al-Taher, PFLP:s internationella sekreterare, sade följande i en intervju 2025:

"Vi vill klargöra att vi, som det palestinska folket, befinner oss i en fas av nationell befrielse. Vårt land är ockuperat, och vårt folk omfattar olika politiska och ideologiska strömningar. Det finns en vänsterströmning, en sekulär strömning, en nationalistisk strömning och en islamisk strömning. Därför bekräftar vi, som Folkfronten, i denna fas av nationell befrielse att alla dessa strömningar har rätten att verka inom ramen för kampen mot ockupationen och för landets befrielse.

Vi befinner oss inte i ett skede där vi bygger upp en stat eller debatterar kontroversiella samhällsfrågor; vi befinner oss snarare i en fas av nationell befrielse som kräver att vårt arbete i första hand inriktas på landets befrielse. Följaktligen har varje politisk strömning – vare sig den är vänsterorienterad, nationalistisk eller islamisk – rätten att göra motstånd mot denna ockupation. Vår främsta konflikt är med den israeliska ockupationen, och våra gemensamma ansträngningar måste koncentreras på att bekämpa den som en gemensam fiende.”

Organisationerna inom det palestinska nationella befrielsekriget – Hamas, PFLP, Palestinska islamiska jihad och andra – kämpar idag segerrikt sida vid sida inom den Nationella befrielsefronten, med de breda massornas fulla stöd och hjältemodiga deltagande. För att bevara sin självständighet inom fronten och etablera sig som dess proletära ledning måste de palestinska kommunisterna bygga upp sitt parti genom att tillämpa marxismen-leninismen-maoismen på sina konkreta förhållanden för att utveckla det långvariga folkkriget, bygga upp den nya makten, utveckla den demokratiska revolutionen fram till landets fullständiga befrielse från floden till havet och därefter utan avbrott fortsätta den som en socialistisk revolution.

Den borgerliga antiimperialismen och den ”multipolära världen”

Den globala antiimperialistiska fronten som håller på att bildas utgör ett viktigt språng som ingår i världsrevolutionens offensiv, men bristen på proletär ledning tar sig uttryck i splittring och ideologisk och politisk förvirring inom rörelsen, vilket begränsar dess räckvidd och kampvilja och gör den sårbar för splittring och manipulation från imperialisternas sida. Även om det kommunistiska och revolutionära inflytandet ökar bland massorna, främst på grund av utvecklandet av folkkrig och väpnade kamper under maoismens fana, så finns det ett betydande inflytande från borgerlig och antikommunistisk ideologi:

- Föraktet för massorna och idén att befrielsen kommer att komma från bourgeoisien och/eller de ”goda imperialisterna”; ”multipolarismen”.

- Tredjevärldism/”postkolonial” ideologi, där man förkastar marxismen och betecknar den som en ”västerländsk ideologi”.

- Ståndpunkter av typen ”varken vänster eller höger”, som främjar enighet med ”multipolaristiska” fraktioner inom den imperialistiska bourgeoisien och till och med med fascisterna.

- Rasistiska och konspiratoriska idéer, som i korthet hävdar att fienden inte är den imperialistiska bourgeoisien, utan vissa grupper av borgare som är ”onda” och ”omoraliska”.

- Förnekandet av huvudmotsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna, hävdandet av motsättningen mellan yankeeimperialismen och världens folk som huvudmotsättning. Förnekandet av Kinas och Rysslands imperialistiska karaktär.

Allt detta hänger nära samman med revisionismens mörka inflytande i rörelsen. De mest socialchauvinistiska revisionisterna – främst knutna till de revisionistiska parlamentariska partierna – har sedan länge intagit öppet proimperialistiska och till och med pro-sionistiska (eller försonliga gentemot sionismen) ståndpunkter, men deltar nu av opportunistiska skäl i rörelsen för Palestina. De försvarar den sionistiska statens existens, förespråkar ”tvåstatslösningen” eller varianter av denna, och fördömer det palestinska motståndet som ”terrorism”. De fördömer Islamiska republiken Iran. Dessa revisionisters roll i rörelsen är att förhindra att den växer och utvecklas till en revolutionär antiimperialistisk rörelse och att hålla den kvar som en ”humanitär” rörelse som styrs från de imperialistiska länderna.

Kopplade till dessa revisionister finns de anarkistiska grupper som ”förkastar nationalismen”, men som i själva verket förkastar de förtryckta nationernas nationella befrielse (en av deras teoretiker är Murray Bookchin, den pro-sionistiske yankeeprofessorn som uppfann den så kallade ”demokratiska konfederalismen” som Öcalan och PKK har anammat). Vissa av dem deltar också i rörelsen för Palestina, där de bidrar till att begränsa rörelsen och så split.

Trotskisterna, som framställer sig som ”revolutionärer” och ”leninister”, men som i själva verket förespråkar en påstådd ”världssocialistisk revolution” som skulle genomföras genom de revisionistiska och socialfascistiska parlamentariska partierna i de imperialistiska länderna. De förnekar de förtryckta nationernas roll som bas för världsrevolutionen och motsätter sig demokratiska och socialistiska revolutioner i dessa nationer. På så sätt bidrar trotskisterna, som främjas och/eller direkt organiseras av de imperialistiska staterna, också till att hindra utvecklingen av en antiimperialistisk revolutionär rörelse.

Dessa problem är resultat av den nuvarande maktbalansen i världen, av en global antiimperialistisk rörelse som växer fram i snabb takt samtidigt som de proletära krafterna ännu inte är tillräckligt utvecklade för att leda och styra den. Medan den antiimperialistiska rörelsen under 60- och 70-talen växte fram kring Vietnamkriget, driven och vägledd av det socialistiska Kina och dess Stora Proletära Kulturrevolution, finns det idag inget socialistiskt land i världen och vi står inför en allmän kontrarevolutionär offensiv.

Men detta förändrar inte kommunisternas uppgifter: att utveckla revolutionen i varje land där de verkar och vara föredömen i den antiimperialistiska kampen för att ta ledningen över rörelsen genom sitt marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Parti, samt att förbereda, inleda och utveckla folkkriget; allt detta i enlighet med vårt slagord att förena, särskilja sig och leda. I de förtryckta länderna genom att ena folket i den demokratiska revolutionen mot imperialismen, halvfeodalismen och den byråkratiska kapitalismen för att sedan fortsätta den som en socialistisk revolution. I de imperialistiska länderna genom att genomföra den socialistiska revolutionen och förstöra imperialismen inifrån, i odjurets inre.

Den nationella befrielsefronten och den ”multipolära världen”

De förtryckta nationernas nationella befrielsekamp äger idag rum mitt i en ny imperialistisk uppdelning av världen, i samverkan och strid mellan de imperialistiska supermakterna USA, Kina och Ryssland, med de övriga imperialistmakternas deltagande. I sin kamp om bytet och om världsherraväldet försöker imperialisterna utnyttja de förtryckta nationerna som schackpjäser, samtidigt som de samarbetar för att förtrycka dem och hindra deras självständiga utveckling och befrielse.

Till exempel använder yankeeimperialismen tillsammans med de europeiska makterna Ukraina som en spelpjäs – och det ukrainska folket som kanonmat – i sitt krig mot den ryska imperialismen, samtidigt som de framställer det som ett försvars- eller befrielsekrig. Verkligheten är att Ukraina faktiskt är en förtryckt nation som attackeras av den ryska imperialismen, men Zelenskys regim och dess väpnade styrkor är ingen nationell befrielsekraft. Det är en regim som skamlöst har satts upp av den amerikanska imperialismen och de europeiska imperialisterna – främst Tyskland – för att föra kriget mot Ryssland och sälja ut Ukraina till de imperialistiska borgarklasserna i väst. En regim som tillsattes genom en kupp utförd av fascistiska gäng under ledning av agenter från CIA och Mossad, och en direkt fortsättning på de ukrainska fascister som den amerikanska – och tyska – imperialismen använde sig av före, under och efter andra världskriget för att bekämpa socialismen genom folkmord. Zelenskys regim deklarerar idag uttryckligen sitt stöd för det folkmordskrig som nu genomförs av yankeeimperialismen och dess sionistiska missfoster i Mellanöstern, och har till och med erbjudit sig att ge militärt stöd till folkmordet i Palestina.

I Ukraina handlar det inte, som till exempel i Iran, om en regim som – trots sin borgerliga och reaktionära karaktär – kämpar för nationell befrielse och slår tillbaka mot imperialismen, utan om en landsutförsäljande, borgerlig och reaktionär regim som skapats och fungerar som ett verktyg för imperialismen i dess uppdelning av världen. Kommunister och antiimperialister kan självklart inte kämpa tillsammans med en sådan regim, utan måste bygga upp en verklig nationell befrielsefront för att bekämpa den ryska imperialismen och de övriga imperialisterna: ”fastställa huvudfienden och motverka de övrigas agerande” (PCP – Internationell linje).

Den iranska regimen bekämpar å sin sida sin huvudfiende, yankeeimperialismen, samtidigt som den samarbetar med de kinesiska och ryska imperialisterna, får ett visst stöd från dem och marknadsför deras ”multipolära” politik. Hittills har Iran bevarat en viss grad av militär och ekonomisk självständighet och fungerar inte direkt som ett redskap för supermakterna Kina och Ryssland, men för att garantera sin självständighet och ”motverka de övrigas agerande” kommer Irans nationella befrielse oundvikligen att behöva proletär ledning.

Låt oss se vad ordförande Mao sa om proletariatets politik gentemot huvudfienden och de övriga imperialisterna:

”Följaktligen har motsättningarna mellan Kina och vissa andra imperialistiska makter skjutits i bakgrunden samtidigt som sprickan mellan dessa makter och Japan har vidgats. Som en ytterligare följd har Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket ställts inför uppgiften att sammanlänka Kinas antijapanska nationella enhetsfront med den internationella fredsfronten. Detta innebär att Kina inte blott bör enas med Sovjetunionen, som ständigt varit en god vän till det kinesiska folket, utan så vitt möjligt också bör arbeta för att gemensamt med de imperialistiska länder, vilka för närvarande är villiga att bevara freden och är emot nya aggressionskrig, bekämpa den japanska imperialismen. Syftet med vår enhetsfront måste vara motstånd mot Japan och inte samtidig kamp mot alla de imperialistiska makterna.”

Om vi tillämpar detta på den nuvarande situationen, borde vi då dra slutsatsen att proletariatet och de förtryckta folken bör bilda en ”internationell fredsfront” tillsammans med Kina och Ryssland mot yankeeimperialismen? Detta skulle vara en dogmatisk förvrängning som inte tar hänsyn till de konkreta förhållandena. Det som ordförande Mao lade fram var en politik då det fanns ett starkt Kommunistiskt Parti och en stor arbetar- och bonderörelse som redan var beväpnad och oberoende, och som hade förutsättningar att ingå i en sådan front utan att överge sitt revolutionära program.

Att föreslå en ”antiimperialistisk rörelse” byggd på imperialistiska supermakters ideologi och politik – såsom den ”multipolära värld” som de kinesiska och ryska imperialisterna förespråkar – är något helt annat. Det innebär att föreslå en rörelse som leds av bourgeoisien, inte för att krossa och utplåna imperialismen från jordens yta, utan för att rädda imperialismen ur dess kris, upprätta ”bajonettfred” och sträva efter tillfälligt bättre villkor för vissa av de förtryckta nationerna inom det imperialistiska systemet. Det innebär att förespråka en rörelse som inte bygger på mobilisering av de breda arbetande massorna mot imperialismen, reaktionen och revisionismen, utan som lär massorna att underkasta sig och vara beroende av utsugarklasserna och de påstått ”goda imperialisterna”.

De kinesiska och ryska imperialisternas agerande i samband med den pågående yankee-sionistiska folkmordsaggressionen bekräftar deras imperialistiska och reaktionära karaktär. Som vi rapporterade i förra numret av denna tidskrift har dessa supermakter upprätthållit sina vänskapliga relationer och affärsförbindelser med den sionistiska staten under hela folkmordet, och avstod från att lägga in sitt veto mot FN:s folkmordsfrämjande resolutioner. De, liksom de amerikanska och europeiska imperialisterna, strävar efter att förtrycka, hålla tillbaka och exploatera de förtryckta nationerna, det vill säga hindra dessa länder från att utveckla sin egen oberoende industri och ekonomi, och hindra de förtryckta folken från att förena sig och resa sig för sin befrielse. Och de imperialistiska metoderna för att uppnå dessa mål är folkmord, förstörelse av infrastruktur och industri samt förstörelse av utbildnings- och vetenskapssystemen, vilket vi nu ser i Palestina, Libanon och Iran.

På så sätt begränsar och hämmar det borgerliga inflytandet den antiimperialistiska rörelsen och utsätter den för risken att utnyttjas som ett verktyg av imperialistiska supermakter och makter. De borgerliga nationalistiska regimerna i de förtryckta länderna - även när de faktiskt bekämpar imperialismen - fruktar massornas beväpning. Se fallet Venezuela, där den påstått ”antiimperialistiska” och ”revolutionära” chavistiska regimen – i själva verket den byråkratiska storbourgeoisiens regim, underordnad imperialismen – i stället för att mobilisera och beväpna folket har tillåtit USA:s exploatering av landet, samtidigt som den försökte byta herre genom att bjuda in den kinesiska imperialismen. Nu har dess förräderi och dess landsutförsäljande politik nått sin kulmen genom att den skamlöst underkastat sig den yankeeimperialismen.

För kommunisterna är det massornas beväpning under proletariatets ledning som garanterar rörelsens oberoende och möjliggör de ”förhållanden av gemensam kamp” som Ordförande Mao talade om. Vi betonar att styrkan i den nuvarande antiimperialistiska rörelsen ligger hos de enorma massorna, främst i de förtryckta nationerna. Befrielsen kommer inte att komma från någon imperialistisk supermakt eller makt, och inte från de härskande klasserna, utan från det väpnade havet av massor under proletariatets ledning genom dess marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Partier, som utvecklar folkkriget i de demokratiska, socialistiska och kulturella revolutionerna fram till vårt slutmål: kommunismen.