De svenska imperialisterna och deras mördarband
i Afghanistan fortsätter att göra drängtjänst ..., åt
yankee-imperialismen i dess krig mot det afghanska
folket. De svenska bondemördarna ... agerar i sann kolonialanda i sitt understödjande av den
folkmördande lydregimen i Kabul.
Läs hela här.
OM MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN OM MAOISTISKT FORUM maoistisktforum@yahoo.se
Marxistiska skrifter Andra skrifter Artiklar Länkar V.f. Sverige
- det Nya Peru
Video / Kultur NOTISER Debatt Dokument: engelska
& spanska
4 MARX

3 LENIN
2 ORDF. MAO

1

ORDF. GONZALO

Folkrörelsen Peru och tidskriften Sol Rojo

Proletärer i alla länder, förena er!

CITAT UR ORDFÖRANDE MAO TSETUNGS VERK

INNEHÅLL

I. Kommunistiska partiet

II. Klasser och klasskamp

III. Socialism och kommunism

IV. Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket

V. Krig och fred

VI. Imperialismen och alla reaktionärer är papperstigrar

VII. Våga kämpa, våga vinna

VIII. Folkkriget

IX. Folkets armé

X. Partikommittéernas ledning

XI. Masslinjen

XII. Politiskt arbete

XIII. Förhållandena mellan officerare och manskap

XIV. Förhållandena mellan armén och folket

XV. Demokrati inom de tre huvudområdena

XVI. Uppfostran och utbildning av soldaterna

XVII. I folkets tjänst

XVIII. Patriotism och internationalism

XIX. Revolutionär heroism

XX. Bygg upp vårt land genom flit och sparsamhet

XXI. Självtillit och mödosamkamp                

XXII. Tankemetoder och arbets­metoder

XXIII. Undersökningar och studier

XXIV. Korrigering av felaktiga idéer

XXV. Enhet

XXVI. Disciplin

XXVII. Kritik och självkritik

XXVIII. Kommunister

XXIX. Kadrer

XXX. Ungdomen

XXXI. Kvinnorna

XXXII. Kultur

XXXIII. Studier

 

I. KOMMUNISTISKA PARTIET

Den ledande kärna som för vår sak framåt är Kinas kommunistiska parti. Den teoretiska grundval som vägleder vårt tänkande är marxismen-leninismen.

Öppningstal vid första sammanträdet med Folkrepubliken Kinas Första natio­nella folkkongress (15 september 1954).

 

Om det skall bli en revolution måste det fin­nas ett revolutionärt parti. Utan ett revolu­tionärt parti, utan ett parti byggt på marxis­men-leninismens revolutionära teori och i den marxist-leninistiska stilen, är det omöj­ligt att leda arbetarklassen och folkets breda massor till seger över imperialismen och dess hejdukar.

"Revolutionärer i hela världen, förena er till kamp mot imperialistisk aggression!" (november 1948), Valda verk, bd IV, s. 304.*

 

Utan Kinas kommunistiska partis bemödan­den, utan de kinesiska kommunisterna som det kinesiska folkets främsta stöd, kan Kina aldrig uppnå oberoende och befrielse eller bli industrialiserat och få ett modernt jordbruk.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt V, Valda verk, bd III.*

 

Kinas kommunistiska parti är kärnan i led­ningen för hela det kinesiska folket. Utan denna kärna kan socialismens sak inte segra.

Tal vid mottagningen för delegaterna till Kinas ny-demokratiska ungdomsförbunds tredje rikskongress (25 maj 1957).

 

Ett väldisciplinerat parti, som är beväpnat med marxismen-leninismens teori, använder självkritikens metod och är förbundet med folkets massor; en armé, som ledes av detta parti; en enhetsfront av alla revolutionära klasser och grupper under ledning av detta parti - dessa är de tre huvudvapen med vilka vi besegrat fienden.

"Om folkets demokratiska diktatur" (30 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 451, o. Skrifter i urval, s. 353-354.

 

Vi måste ha tilltro till massorna och vi måste ha tilltro till partiet. Detta är två huvudprin­ciper. Om vi betvivlar dessa principer, kom­mer vi inte att åstadkomma någonting.

"Till frågan om jordbrukskooperatio­nen", (31 juli 1955) Skrifter i urval, s. 362.*

 

Väpnat med den marxist-leninistiska teorin och ideologin har Kinas kommunistiska parti fört en ny arbetsstil till det kinesiska folket, en arbetsstil som väsentligen består i att teo­rin förenas med praktiken, att intima förbin­delser skapas med massorna samt att självkri­tik praktiseras.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt V, Valda verk, bd III.*

 

Det är inte möjligt för något politiskt parti att leda en stor revolutionär rörelse till seger därest det inte besitter en revolutionär teori och kunskap om historien samt har ett grund­ligt grepp om den praktiska rörelsen.

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938) i "Stu­dier", Valda verk, bd II, o. Skrifter i ur­val s. 140.

 

Korrigeringsrörelsen är, såsom vi brukade säga, "en vittomfattande rörelse för marxis­tisk skolning". Korrigering betyder att hela partiet studerar marxismen genom kritik och självkritik. Vi kan förvisso lära mer om marxismen under korrigeringsrörelsens för­lopp.

"Tal vid Kinas kommunistiska partis rikskonferens om propagandaarbete", (12 mars 1957) Skrifter i urval, s. 448.*

 

Det är en mödosam uppgift att säkerställa ett bättre liv för Kinas flera hundra miljoner människor och bygga upp vårt ekonomiskt och kulturellt efterblivna land till ett som är välmående och starkt och har en hög kultu­rell nivå. Och det är just för att vi med större skicklighet ska kunna ta itu med denna upp­gift och bättre samarbeta med alla, som inte tillhör partiet men är besjälade av höga ideal och fast beslutna att införa reformer, som vi måste bedriva korrigeringsrörelser både nu och i framtiden och oavbrutet göra oss av med allt som är felaktigt.

A. a., s. 448.*

 

Politiken är utgångspunkten för allt ett revo­lutionärt partis praktiska handlande och kommer till uttryck såväl i genomförandet som i slutresultatet av ifrågavarande partis handlingar. När helst ett revolutionärt parti går till aktion genomför det en politik. Om det inte genomför en riktig politik, genomför det en felaktig politik. Om det inte genomför en viss politik medvetet, handlar det i blindo. Vad vi kallar erfarenhet är processen för en politiks genomförande och dess slutresultat. Endast genom folkets praktik, dvs. genom erfarenhet, kan vi fastställa huruvida en po­litik är riktig eller felaktig och avgöra i vil­ken utsträckning den är riktig eller felaktig. Men folkets praktik, särskilt det revolutionä­ra partiets och de revolutionära massornas praktik, kan förekomma endast i förbindelse med en eller annan politik. Därför måste vi innan vi går till aktion för partimedlemmar­na och massorna förklara den politik som vi i belysning av de föreliggande omständighe­terna utformat. I annat fall kommer parti­medlemmarna och massorna inte att låta sig vägledas av vår politik, att handla i blindo och genomföra en felaktig politik.

"Om politiken för industri och handel" (27 februari 1948),Valda verk, bd IV, s. 216-217.*

 

Vårt parti har fastställt såväl den kinesiska revolutionens generallinje och allmänna po­litik som olika speciella riktlinjer för arbetet och för politiken. Medan många kamrater har vårt partis särskilda riktlinjer för arbetet och politiken i gott minne, glömmer de emel­lertid ofta bort dess generallinje och allmän­na politik. Om vi verkligen glömmer partiets generallinje och allmänna politik, blir vi blin­da, halvfärdiga och virriga revolutionärer och när vi genomför de särskilda riktlinjerna för arbetet eller politiken på ett visst område förlorar vi orienteringen och vinglar än till vänster och än till höger och arbetet blir li­dande.

"Tal vid en kaderkonferens i befriade området Shansi-Suiyuan" (1 april 1948), Valda verk, bd IV, s. 255-256.*

 

Politik och taktik är partiets liv, ledande kamrater i alla instanser måste ägna dem odelad uppmärksamhet och får på inga vill­kor försumma dem.

"Ett cirkulär om läget" (20 mars 1948), Valda verk, bd IV, s. 234.

[UPP]

 

II. KLASSER OCH KLASSKAMP

 

Klasser kämpar, en del klasser triumferar, andra elimineras. Sådan är historien, sådan är civilisationens historia sedan tusentals år. Det är historisk materialism att tolka histo­rien ur denna synpunkt. I motsättning till denna synpunkt står den historiska idealis­men.

"Kasta undan illusionerna, bered er till strid" (14 augusti 1949), Valda verk, bd IV, s. 459.

 

I klassamhället lever en var såsom medlem av en särskild klass, och varje slag av tänkan­de är utan undantag stämplat med en klassmärke.

"Om praktiken" (juli 1937), Valda verk, bd I, s. 297, o. Skrifter i urval, s. 58.

 

Förändringarna i samhället beror huvudsak­ligen på utvecklingen av de inre motsättning­arna i samhället, det vill säga motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsför­hållanden, motsättningen mellan klasserna och motsättningen mellan det gamla och det nya; det är dessa motsättningars utveckling som driver samhället framåt och ger impul­sen till att ersätta det gamla samhället med ett nytt.

"Om motsättningar" (augusti 1937), Val­da verk, bd I, s. 314, o. Skrifter i urval, s. 79-80.

 

Den hänsynslösa ekonomiska exploatering och det politiska förtryck för vilket gods­ägarklassen utsatte bönderna tvingade dem till otaliga resningar mot dess välde. . . . Det var böndernas klasstrider, bonderesningarna och bondekrigen som utgjorde den historiska utvecklingens verkliga drivkraft i det kine­siska feodalsamhället.

"Den kinesiska revolutionen och Kinas kommunistiska parti" (december 1939), kapitel 1, avsnitt 2, stycke 4, Valda verk, bd II* o. Politiska skrifter, s. 111.

 

Nationell kamp är i grund och botten en frå­ga om klasskamp. Bland de vita i Förenta staterna är det endast de reaktionära härs­kande kretsarna som undertrycker de svarta. De kan på intet sätt representera arbetarna, jordbrukarna, de revolutionära intellektuella och andra upplysta personer som utgör den överväldigande majoriteten bland de vita.

"Uttalande till stöd för de amerikanska negrerna i deras rättfärdiga kamp mot den amerikanska imperialismens rasdis­kriminering" (8 augusti 1963), People of the World, Unite and Defeat the U.S. Aggressors and All Their Lackeys. 2nd ed., s. 3-4.*

 

Det åligger oss att organisera folket. Vad reaktionärerna i Kina beträffar, åligger det oss att organisera folket till att störta dem. Det är likadant med allt reaktionärt, det fal­ler inte, om man inte slår omkull det. Detta erinrar också om golvsopning, dammet för­svinner som regel inte av sig självt från de ställen dit sopborsten inte når.

"Läget och vår politik efter segern i för­svarskriget mot  Japan" (13 augusti 1945), Valda verk, bd IV, s. 21.

 

Fienden går inte under av sig själv. Varken de kinesiska reaktionärerna eller den ameri­kanska imperialismens styrkor i Kina kom­mer att självmant avträda från historiens scen.

"Genomför revolutionen till slutet" (30 december 1948), Valda verk, bd., IV, s. 323.

 

En revolution är inte som en middagsbjud­ning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så för­finad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

"Rapport om en undersökning av bonde­rörelsen i Hunan" (mars 1927), Valda verk, bd I, s. 30.*

 

Chiang Kai-shek försöker alltid beröva folket varje smula makt och varje smula av vad det vunnit. Och vad gör vi? Vår politik är att ge honom lika gott igen och att kämpa för var­je tumsbredd jord. Vi handlar efter hans me­tod. Han försöker alltid att påtvinga folket krig, håller ett svärd i vänstra handen och ett annat i den högra. Efter hans exempel griper också vi till svärd.... Eftersom Chiang Kai­shek nu slipar sina svärd, måste även vi slipa våra.

"Läget och vår politik efter segern i för­svarskriget mot  Japan" (13 augusti 1945),Valda verk, bd. IV, s. 15-16.

 

Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner? Detta är en fråga av synnerlig vikt för revo­lutionen. Grundorsaken till att alla tidigarerevolutionära strider i Kina gav så ringa re­sultat, var revolutionärernas underlåtenhet att enas med sina verkliga vänner för att an­gripa sina verkliga fiender. Ett revolutionärt parti är massornas vägvisare, och en revolu­tion kan aldrig lyckas, om det revolutionära partiet leder massorna vilse. För att försäkra oss om att vi ovillkorligen kommer att ha framgång med vår revolution och inte kom­mer att föra massorna vilse, måste vi ägna uppmärksamhet åt att ena oss med våra verk­liga vänner för att angripa våra verkliga fien­der. För att skilja verkliga vänner från verk­liga fiender måste vi göra en allmän analys av det ekonomiska läget för de olika klasser­na i det kinesiska samhället och deras respek­tive inställningar till revolutionen.

"Analys av klasserna i det kinesiska sam­hället" (mars 1926), Valda verk, bd I,s. 15, o. Skrifter i urval, s. 9.

 

Våra fiender är alla de som står i förbund med imperialismen - krigsherrarna, byrå­kraterna, kompradorklassen, storgodsägarnas klass och den reaktionära grupp av intelli­gentsian som är ansluten till dem. Den ledan­de kraften i vår revolution är industriprole­tariatet. Våra närmaste vänner är hela halv-proletariatet och småbourgeoisin. Vad den vacklande mellanbourgeoisin beträffar, kan dess högerflygel bli vår fiende och dess väns­terflygel kan bli våra vänner - men vi mås­te ständigt vara på vår vakt emot dem och inte tillåta dem att skapa förvirring i våra led.

A. a., s. 21, o. a. a., s. 16.*

 

Var och en som ställer sig på det revolutio­nära folkets sida är en revolutionär. Var och en som ställer sig på imperialismens, feo­dalismens och byråkrat-kapitalismens sida är en kontrarevolutionär. Var och en som ställer sig på det revolutionära folkets sida endast i ord, men handlar annorlunda, är en revolu­tionär i ord. Var och en som ställer sig på det revolutionära folkets sida i handling såväl som i ord är en revolutionär i ordets fulla mening.

Slutord vid andra sammanträdet med Kinesiska folkets politiska rådgivande konferens' första nationella kommitté (23 juni 1950).

 

Vad oss beträffar, anser jag att det är illa om en person, ett politiskt parti, en armé eller en skola inte blir angripen av fienden, för i så fall skulle detta utan tvekan betyda att vi sjunkit till fiendens nivå. Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta be­visar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmå­lar oss som helsvarta och utan ett enda för­sonande drag. Detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.

"Att bli angripen av fienden är inte då­ligt utan bra", (26 maj 1939), Skrifter i urval, s. 145, 146.

 

Vi bör stödja allt som fienden motsätter sig och motsätta oss allt som fienden stödjer.

"Intervju med tre korrespondenter från Centrala nyhetsbyrån samt tidningarna Sao Tang Pao och Hsin Min Pao" (16 september 1939), Valda verk, bd II.

 

Vår ståndpunkt är proletariatets och folk­massornas. För medlemmar av kommunis­tiska partiet innebär detta att hålla fast vid partiets ståndpunkt, hålla fast vid partiandan och partiets politik.

"Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst" (maj 1942).Inled­ning, Valda verk, bd III, o. Skrifter i ur­val, s. 230.

 

Sedan fienderna med gevär utplånats kom­mer det fortfarande att finnas fiender utan gevär. De måste nödvändigtvis föra en des­perat kamp emot oss, och vi får aldrig betrak­ta dessa fiender lättsinnigt. Om vi inte nu tar upp och förstår problemet på detta sätt, kom­mer vi att begå mycket allvarliga misstag.

"Rapport till andra plenarsammanträdet med Kinas kommunistiska partis sjunde centralkommitté (5 mars 1949), Valda verk, bd IV, s. 390.*

 

Imperialisterna och de inhemska reaktionä­rerna kommer säkerligen inte att ta sitt ne­derlag stillaliggande, och de kommer att käm­pa till sista löpgraven. När fred och ordning åter råder i hela landet kommer de fortfaran­de att syssla med sabotage och skapa stör­ningar på olika sätt, och de kommer varen­da dag och varenda minut att försöka iscen­sätta en comeback. Detta är oundvikligt och står utom allt tvivel, och vi får under inga förhållanden slappna i vår vaksamhet.

Öppningstal vid första plenarmötet med Kinesiska folkets politiska rådgivande konferens (21 september 1949).

 

Det är sant att den socialistiska omdaningen i huvudsak genomförts i Kina såvitt ägande­ rättssystemet angår och de omvälvande mass­omfattande klasstrider som kännetecknade de tidigare revolutionära perioderna har i hu­vudsak avslutats. Men fortfarande finns det kvar rester av de gamla godsägare- och komp­radorklasserna, bourgeoisin finns fortfarande kvar och småborgerskapet har nätt och jämt påbörjat sin egen omdaning. Klasskampen är på intet sätt slut. Klasskampen mellan pro­letariat och bourgeoisi, klasskampen mellan olika politiska riktningar och klasskampen på det ideologiska området mellan proletariat och bourgeoisi kommer att pågå länge och följa en slingrande väg och tidvis t.o.m. bli mycket skarp. Proletariatet söker omforma världen efter sin egen världsåskådning och på samma sätt gör bourgeoisin. 1 det avseen­det är frågan huruvida socialismen eller ka­pitalismen ska vinna fortfarande inte verkligt avgjord.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 424.*

 

Det kommer att ta avsevärd tid att avgöra frågorna i den ideologiska kampen mellan socialism och kapitalism i vårt land. Det be­ror på att inflytandet från bourgeoisin och de intellektuella, som kommer från det gam­la samhället, i vårt samhälle kommer att leva kvar i vårt land under lång tid framöver och detsamma gäller deras klassideologi. Om man inte inser detta tillfullo eller inte alls inser det, kommer ytterligt allvarliga misstag att begås och nödvändigheten att föra kampen på det ideologiska området kommer att för­bises.

A. a., s. 425.

 

I vårt land kommer borgerlig och småbor­gerlig ideologi, antimarxistisk ideologi, att fortsätta att finnas till under lång tid. I grun­den har det socialistiska systemet upprättats i vårt land. Vi har vunnit den grundläggande segern genom att omvandla äganderätten till produktionsmedlen, men vi har inte ännu vunnit full seger på de politiska och ideolo­giska fronterna. På det ideologiska området har frågan, om vem som ska vinna i kampen mellan proletariatet och bourgeoisin, inte ännu avgjorts. Vi måste fortfarande föra en långvarig kamp emot borgerlig och småbor­gerlig ideologi. Det är fel att inte förstå detta och att ge upp den ideologiska kampen. Alla felaktiga idéer, alla giftiga ogräs, alla vålna­der och odjur måste underkastas kritik; i intet  fall bör de tillåtas att sprida sig obehindrade. Kritiken bör emellertid vara helt och fullt genomtänkt, analyserande och övertygande och inte grov, byråkratisk, metafysisk eller dogmatisk.

"Tal vid Kinas kommunistiska partis rikskonferens om propagandaarbete", (12 mars 1957), Skrifter i urval, s. 454-455.

 

Både dogmatism och revisionism går tvärt emot marxismen. Marxismen måste förvisso gå framåt; den måste utvecklas jämsides med praktikens utveckling och kan inte stå stilla. Den skulle bli livlös, om den förblev stilla­stående och stereotyp. Marxismens grund­läggande principer får emellertid aldrig bry­tas, annars kommer fel att begås. Det är dog­matism att närma sig marxismen från en me­tafysisk ståndpunkt och anse den såsom nå­gonting stelt. Det är revisionism att förneka marxismens grundläggande principer och dess allmängiltiga sanning. Revisionismen är en form av borgerlig ideologi. Revisionister­na förnekar skillnaderna mellan socialism och kapitalism, mellan proletariatets diktatur och bourgeoisins diktatur. Vad de föresprå­kar är i verkligheten inte den socialistiska linjen utan den kapitalistiska linjen. Under nuvarande förhållanden är revisionismen mera ödeläggande än dogmatismen. En av våra viktiga aktuella uppgifter på den ideo­logiska fronten är att utveckla kritiken av revisionismen.

A. a., s. 455.

 

Revisionismen eller högeropportunismen är en borgerlig tankeströmning som t.o.m. är ännu farligare än dogmatismen. Revisionis­terna, högeropportunisterna bekänner sig till marxismen med läpparna; de angriper även 'dogmatismen'. Men vad de verkligen angri­per är marxismens kärna. De motsätter sig och förvränger materialismen och dialekti­ken, motsätter sig eller försöker försvaga fol­kets demokratiska diktatur och kommunis­tiska partiets ledande roll, motsätter sig eller försöker försvaga den socialistiska omda­ningen och det socialistiska uppbyggnadsar­betet. Även efter den socialistiska revolutio­nens grundläggande seger i vårt land, finns det fortfarande en del människor som förgä­ves hoppas att kunna återupprätta det kapi­talistiska systemet. De bekämpar arbetarklas­sen på alla frontavsnitt, däribland det ideolo­giska. I denna kamp är revisionisterna deras högra hand.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 427.

[UPP]

 

 

 

III. SOCIALISMEN OCH KOMMUNISMEN

 

Kommunismen är på en och samma gång ett fullständigt system av proletär ideologi och ett nytt samhällssystem. Den skiljer sig från alla andra ideologier och samhällssystem och är det mest fulländade, progressiva, revo­lutionära och förnuftsenliga systemet i mänsklighetens historia. Feodalismens ideo­logi och samhällssystem hör hemma endast i historiens museum. Kapitalismens ideologi och samhällssystem har också blivit ett mu­seiföremål i en del av världen (i Sovjetunio­nen), men liknar i andra länder "en döende människa vars liv snabbt dalar, liksom solen då den går ned bakom västra bergen", och kommer snart att förvisas till muséet. En­dast kommunismens ideologi och samhälls­system är fyllda av ungdom och livskraft och stormar fram över världen med farten i ett jordskred och kraften i en ljungeld.

"Om ny demokrati" (januari 1940), av­snitt IX, Valda verk, bd II.*

 

 Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja. Hur mycket reaktionärerna än bemö­dar sig att hålla tillbaka historiens hjul, kom­mer förr eller senare revolutionen att äga rum och oundvikligen att segra.

"Tal vid Sovjetunionens högsta sovjets möte till firandet av 40-årsminnet av den stora socialistiska oktoberrevolutionen" (6 november 1957).

 

Vi kommunister döljer aldrig våra politiska åsikter. Vårt framtida eller maximiprogram är definitivt och utan allt tvivel att föra Kina framåt till socialismen och kommunismen. Både vårt partis namn och vår marxistiska världsåskådning pekar otvetydigt mot detta höga ideal för framtiden, en ojämförligt ly­sande och storslagen framtid.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt IV, i "Vårt allmänna program", Valda verk, bd 111.*

 

Den revolutionära rörelsen i Kina, som ledes av kommunistiska partiet, omfattar som hel­het tagen två skeden, dvs. den demokratiska och den socialistiska revolutionen, vilka är två till sitt väsen skilda revolutionära processer, och den andra processen kan genomföras först sedan den första avslutats. Den demo­kratiska revolutionen är den nödvändiga för­beredelsen för den socialistiska revolutionen, och den socialistiska revolutionen är den oundvikliga fortsättningen på den demokra­tiska revolutionen. Slutmålet, för vilket alla kommunister kämpar, är att skapa ett socia­listiskt och kommunistiskt samhälle.

"Den kinesiska revolutionen och Kinas kommunistiska parti" (december 1939), kapitel 11, avsnitt 7, Valda verk, bd 11 o. Politiska skrifter, s. 133-134.*

 

Den socialistiska revolutionen syftar till att frigöra produktivkrafterna. Omvandlingen från individuell till socialistisk, kollektiv äganderätt inom jordbruket och hantverket och från kapitalistisk till socialistisk ägande­rätt inom den privata industrin och handeln kommer ofelbart att medföra en väldig fri­görelse av produktivkrafterna. Sålunda ska­pas de samhälleliga betingelserna för en oer­hörd utökning av produktionen inom indu­stri och jordbruk.

Tal vid Högsta statskonferensen (25 ja­nuari 1956).

 

Vi genomför nu en revolution inte blott inomsamhällssystemet, omvandlingen från privat till allmän äganderätt, utan även inom tek­nologin, omvandlingen från hantverkspro­duktion till modern mekaniserad produk­tion i stor skala. Dessa två revolutioner är in­bördes förbundna. Inom jordbruket måste, sådana som förhållandena är i vårt land, kooperationen föregå mekaniseringen (i de kapitalistiska länderna utvecklas jordbruket på ett kapitalistiskt sätt). Därför får vi på inga villkor betrakta industri och jordbruk, socialistisk industrialisering och jordbrukets socialistiska omvandling såsom två skilda och isolerade ting, och vi får på inga villkor fram­häva den ena och tona ner den andra.

"Till frågan om jordbrukskooperatio­nen", (31 juli 1955), Skrifter i urval, s. 372.

 

Det nya samhällssystemet har alldeles nyss grundats och kräver tid för att befästas. Tro inte att det nya systemet kan helt befäs­tas i samma ögonblick som det grundats, ty detta är omöjligt. Det måste befästas steg för steg. För att uppnå dess slutgiltiga befästande är det nödvändigt inte blott att genomföra landets socialistiska industrialisering och framhärda i den socialistiska revolutionen på den ekonomiska fronten, utan även att stän­digt bedriva en mödosam socialistisk revolu­tionär kamp och en socialistisk skolning på de politiska och ideologiska fronterna. Dess­utom krävs olika bidragande internationella faktorer.

"Tal vid Kinas kommunistiska partis riks­konferens om propagandaarbete" (12 mars 1957), Skrifter i urval, s. 440-441.

 

I Kina kommer kampen för att konsolidera det socialistiska systemet, kampen för att av­göra huruvida socialismen eller kapitalismen ska segra, fortfarande att ta en lång historisk period i anspråk. Men vi bör alla inse att det nya systemet, socialismen, otvivelaktigt kom­mer att konsolideras. Vi kan förvisso bygga en socialistisk stat med modern industri, mo­dernt jordbruk, modern vetenskap och kul­tur.

A. a., s. 441.

 

Antalet intellektuella som är fientligt inställ­da till vår stat är mycket litet. De tycker inte om vår stat, dvs. proletariatets diktatur, och trånar efter det gamla samhället. Närhelst en möjlighet uppstår, kommer de att ställa till bråk och söka störta kommunistiska partiet och återställa det gamla Kina. I valet mellan den proletära och den borgerliga vägen, mel­lan den socialistiska och den kapitalistiska vägen, väljer dessa människor envetet att föl­ja den sistnämnda. I verkligheten är denna väg omöjlig, och därför är de i verkligheten redo att kapitulera för imperialismen, feoda­lismen och byråkrat-kapitalismen. Sådana människor hittas i politiska kretsar och inom industriella och kommersiella, kulturella och undervisnings-, vetenskapliga, teknologiska och religiösa kretsar, och de är ytterligt reak­tionära.

A. a., s. 441.

 

Det allvarliga problemet är böndernas fost­ran. Bondehushållningen är splittrad och lantbrukets socialisering kommer, av Sovjet­unionens erfarenheter att döma, att kräva lång tid och oförtrutet arbete. Utan att lant­bruket socialiseras kan det inte bli någon full­ständig och konsoliderad socialism.

"Om folkets demokratiska diktatur" (30 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 448, o. Skrifter i urval, s. 351.

 

Vi måste ha tilltro till, för det första, att bon­demassorna är redo att rycka fram på socia­lismens väg under partiets ledning, och, för det andra, att partiet är i stånd att leda bön­derna på denna väg. Dessa två ting utgör sa­kens kärna, huvudströmningen.

"Till frågan om jordbrukskooperatio­nen", (31 juli 1955), Skrifter i urval, s. 370.

 

De ledande instanserna i kooperativen måste tillse att de fattiga bönderna och de nya lägre mellanbönderna intar en dominerande ställ­ning inom dessa instanser, med de gamla läg­re mellanbönderna och de övre mellanbön­derna - gamla eller nya - som hjälpstyrka. Endast på detta sätt kan enhet mellan fattiga bönder och mellanbönder uppnås, koopera­tiven konsolideras, produktionen utvidgas och den socialistiska omdaningen av hela landsbygden bli korrekt genomförd i enlighet med partiets politik. Annorledes kan inte en­het mellan de fattiga bönderna och mellan­bönderna uppnås, kooperativen befästas, pro­duktionen utvidgas och den socialistiska om­daningen av hela landsbygden genomföras.

Förord till "Hur den ledande ställningen i Wutangs jordbruksproducenters koope­rativ övergick från mellanbönderna till de fattiga bönderna" (1955). Ett urval av förord till artiklar i Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd i Skrifter i urval, s. 389.

 

Det är väsentligt att uppnå enhet med mellan­bönderna och det är fel att inte göra det. Men på vem måste arbetarklassen och kommunis­tiska partiet stödja sig på landsbygden för att uppnå enhet med mellanbönderna och förverkliga den socialistiska omvandlingen av hela landsbygden? Säkerligen på de fatti­ga bönderna och inga andra. Så var fallet, när kampen mot godsägarna pågick och land­reformen genomfördes, och så är fallet i dag, när kampen mot de rika bönderna och andra kapitalistiska element förs i syfte att uppnå jordbrukets socialistiska omvandling. Under båda dessa revolutionära perioder vacklade mellanbönderna i de inledande skedena. Först då mellanbönderna klart ser den all­männa riktningen i det som sker och revolu­tionens annalkande seger, kommer de att ställa sig på revolutionens sida. De fattiga bönderna måste påverka mellanbönderna och vinna över dem, så att revolutionen breddas dag för dag till den slutliga segern.

Förord till "Lärdom av 'Mellanbönder­nas kooperativ' och 'de fattiga böndernas kooperativ' i Fuan härad" (1955), Det socialistiska uppsvinget på Kinas lands­bygd, kinesiska uppl., bd II.

 

Bland de välbärgade bönderna finns en all­varlig tendens till kapitalism. Om vi på mins­ta sätt försummar det politiska arbetet bland bönderna under kooperationsrörelsen samt under en mycket lång period efteråt, kommer denna tendens att ta överhanden.

Förord till "En beslutsam kamp måste föras mot tendensen till kapitalism" (1955), Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd, kinesiska uppl., bd. I.

 

Den jordbrukskooperativa rörelsen har från början varit en hård ideologisk och politisk kamp. Inget kooperativ kan upprättas utan att genomgå en sådan kamp. Innan ett helt nytt samhällssystem kan byggas på det gam­las plats, måste platsen sopas ren. Rester av gamla idéer, som återspeglar det gamla syste­met, kommer alltid att finnas kvar i männi­skors sinnen under en lång tid, och försvin­ner inte lätt. Sedan ett kooperativ har upprät­tats, måste det genomgå många fler strider innan det kan befästas. Till och med då kan det falla samman i det ögonblick det slapp­nar i sina bemödanden.

Förord till "En allvarig läxa" (1955). Ett urval av förord till Det socialistiska upp­svinget på Kinas landsbygd, Skrifter i ur­val, s. 392.

 

Kapitalismens spontana krafter har under se­nare år oavbrutet vuxit på landsbygden, nya rika bönder har skjutit upp överallt och många välbärgade mellanbönder strävar att bli rika bönder. A andra sidan lever fortfa­rande många fattiga bönder i armod på grund av att de saknar tillräckliga produktions­medel, några är skuldsatta och andra säljer eller arrenderar ut sin jord. Om denna ten­dens får fortsätta ohämmad, kommer pola­riseringen på landsbygden oundvikligen att förvärras dag för dag. De bönder som förlo­rar sin jord och de som fortsätter att leva i armod kommer att klaga över att vi inte gör någonting för att rädda dem undan ruin eller hjälpa dem att lösa sina svårigheter. Inte hel­ler de välbärgade mellanbönderna som går i en kapitalistisk riktning kommer att bli nöjda med oss, för vi kommer aldrig att kunna upp­fylla deras krav om vi inte avser att ta den kapitalistiska vägen. Kan förbundet mellan arbetare och bönder stå rycken under sådana omständigheter? Uppenbarligen inte. Det finns ingen lösning på detta problem annat än på en ny grundval. Och det betyder att steg för steg åstadkomma en socialistisk omvand­ling av hela jordbruket samtidigt med ett successivt förverkligande av den socialistiska industrialiseringen och den socialistiska om­daningen av hantverk, kapitalistisk industri och handel, med andra ord, det betyder att genomföra kooperationen och på landsbyg­den avskaffa de rika böndernas och de en­skildas hushållning, så att hela landsbygdsbe­folkningen tillsammans kommer att få det allt bättre. Vi vidhåller att detta är enda sät­tet att befästa förbundet mellan arbetare och bönder.

"Till frågan om jordbrukskooperatio­nen" (31 juli 1955), Skrifter i urval, s. 377-378.*

 

Med planering i stort menar vi planering som beaktar intressena hos de sexhundra miljo­nerna människor i vårt land. När vi gör upp planer, handlägger saker och ting eller tänker över problemen, måste vi utgå från det fak­tum, att Kina har en befolkning på sexhundra miljoner. Vi får aldrig glömma detta faktum.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari1957), Skrifter i urval, s. 421.

 

Förutom partiets ledarskap är vår befolkning på 600 miljoner människor en avgörande faktor. Mera folk innebär en större jäsande massa av idéer, mer entusiasm och mer ener­gi. Aldrig förr har folkets massor varit så in­spirerade, så kampberedda och så djärva som nu.

"Ett kooperativ presenteras" (15 april 1958), Skrifter i urval, s. 457.

 

Bortsett från övriga kännetecken hos Kinas 600 miljoner människor, är det mest framträ­dande det att de är "fattiga och som oskrivna blad". Detta kan tyckas vara dåligt, men i verkligheten är det bra. Fattigdom ger upp­hov till ett begär efter förändring, ett begär efter handling och ett begär efter revolution. På ett oskrivet blad som är utan varje fläck kan skrivas de friskaste och vackraste skriv­tecken, eller målas de friskaste och vackraste bilder.

A. a., s. 457-458.

 

Efter den kinesiska revolutionens landsom­fattande seger och sedan jordfrågan lösts, kommer det fortfarande att existera två grundläggande motsättningar i Kina. Den första ligger på det inre planet, det är mot­sättningen mellan arbetarklassen och bour­geoisin. Den andra ligger på det yttre planet, det är motsättningen mellan Kina och de im­perialistiska länderna. Följaktligen får folk­republikens av arbetarklassen ledda statsmakt inte försvagas sedan folkets demokratiska revolution segrat utan måste stärkas.

"Rapport till andra plenarsammanträdet med Kinas kommunistiska partis sjunde centralkommitté" (5 mars 1949), Valda verk, bd IV, s. 396.

 

"Vill inte ni avskaffa statsmakten?" Jo, det vill vi, men inte med ens. Vi kan inte göra det ännu. Varför? Därför att imperialismen fort­farande existerar, därför att den inhemska reaktionen fortfarande existerar, därför att klasser fortfarande existerar i vårt land. Vår nuvarande uppgift är att stärka folkets stats­apparat - huvudsakligen folkarmén, folk­polisen och folkdomstolarna - för att kon­solidera det nationella försvaret och beskyd­da folkets intressen.

"Om folkets demokratiska diktatur" (30 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 447,o. Skrifter i urval, s. 349.

 

Vår stat är en folkets demokratiska diktatur, som leds av arbetarklassen och som grundas på förbundet mellan arbetare och bönder. Vad är denna diktatur till för? Dess första uppgift är att undertrycka de reaktionära klasserna och elementen och de utsugare i landet som sätter sig upp mot den socialistis­ka revolutionen, att undertrycka alla dem som försöker att omintetgöra vårt socialis­tiska uppbygge, eller med andra ord, att lösa de inre motsättningarna mellan oss och fien­den. Exempelvis att arrestera, rannsaka och döma vissa kontrarevolutionärer och under viss angiven tid beröva godsägare och byrå­kratkapitalister rösträtt och yttrandefrihet - allt detta faller inom ramen för vår diktatur. För att upprätthålla allmän ordning och slå vakt om folkets intressen är det likaså nöd­vändigt att utöva diktatur över förskingrare, svindlare, mordbrännare, mördare, förbry­targäng och andra bovar som allvarligt stör ordningen.

Den andra uppgiften för denna diktatur är att skydda vårt land mot underminerings­verksamhet och möjlig aggression från den yttre fienden. Om detta skulle inträffa är det denna diktaturs uppgift att lösa den yttre motsättningen mellan oss och fienden. Syftet med denna diktatur är att skydda hela vårt folk, så att det kan arbeta och bygga upp Kina till ett socialistiskt land med modern industri, modernt jordbruk, modern veten­skap och kultur.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 398.

 

Folkets demokratiska diktatur behöver arbe­tarklassens ledning. För det är endast arbe­tarklassen som är den mest förutseende, den mest osjälviska och den alltigenom mest re­volutionära klassen. Revolutionens hela his­toria bevisar att revolutionen misslyckas utan arbetarklassens ledning och att den triumfe­rar när den leds av arbetarklassen.

"Om folkets demokratiska diktatur" (30 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 450, o. Skrifter i urval, s. 352.

 

Folkets demokratiska diktatur är baserad på förbundet mellan arbetarklassen, bönderna och småbourgeoisin i städerna, huvudsak­ligen på förbundet mellan arbetarklassen och bönderna, ty dessa bägge klasser utgör 80-­90 procent av Kinas befolkning. Dessa två klasser är huvudkrafterna vid imperialismens och kuomintangreaktionärernas störtande. övergången från den Nya demokratin till socialismen beror också huvudsakligen på förbundet dem emellan.

A a., s. 450, o. a. a., s. 352.
 

Klasskampen, kampen för produktion och vetenskapliga experiment utgör de tre stora revolutionära rörelserna för uppbyggandet

av ett mäktigt socialistiskt land. Dessa rörel­ser är en säker garanti för att kommunisterna kommer att vara fria från byråkrati och im­muna emot revisionism och dogmatism och ständigt kommer att förbli oövervinneliga. De är en tillförlitlig garanti för att proletaria­tet kommer att vara i stånd att enas med de breda arbetande massorna och genomföra en demokratisk diktatur. Om dessa rörelser sak­nades och godsägare, rika bönder, kontrare­volutionärer, dåliga element och odjur av alla slag tilläts att krypa fram, medan våra kadrer blundade för allt detta och i många fall inte ens skilde mellan fienden och oss utan skulle samarbeta med fienden och bli korrumperade, splittrade och demoraliserade av honom, om våra kadrer på detta sätt drogs bort eller fienden vore i stånd att smyga in i våra led och om många av våra arbetare, bönder och intellektuella lämnades försvars­lösa mot fiendens såväl hårda som mjuka taktik, då skulle det inte dröja länge, kanske endast några år eller ett decennium, eller högst några decennier, innan en kontrarevo­lutionär och hela landet omfattande restaura­tion oundvikligen inträffade; det marxist-­leninistiska partiet skulle utan tvivel bli ett revisionistiskt parti eller ett fascistiskt parti och hela Kina skulle skifta färg.

(Mao Tse­tung, not till "De sju välskrivna dokumenten från provinsen Chekiang angående kadrernas deltagande i kroppsarbete", den 9 maj 1963) Återgiven i broschyren "Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen", s. 60-61.*

 

Folkets demokratiska diktatur använder två metoder. Gentemot fienden använder den diktaturens metoder, dvs., för så lång tid som krävs tillåter den dem inte att delta i politisk verksamhet och tvingar dem att lyda folk­regeringens lagar, att delta i arbete och att genom arbete omvandla sig till nya männi­skor. Omvänt använder den gentemot folket metoder som inte innebär tvång utan demo­krati, dvs. den måste nödvändigtvis låta dem delta i politisk verksamhet och tvingar dem inte att göra det ena eller det andra, utan an­vänder den demokratiska metoden för att uppfostra och övertala dem.

Slutord vid andra sessionen med Ki­nesiska folkets politiska rådgivande kon­ferens' första nationella kommitté. (23 juni 1950).

 

Under kommunistiska partiets ledning ge­nomför det kinesiska folket en energisk kor­rigeringsrörelse i syfte att åstadkomma en snabb utveckling av socialismen i Kina på en fastare grund. Detta är en rörelse för att ge­nomföra en hela nationen omfattande debatt som är både vägledd och fri, en debatt i stä­derna och på landsbygden om sådana frågor som den socialistiska vägen kontra den ka­pitalistiska vägen, det grundläggande i stats­systemet och det viktigaste i dess politik, par­tiets och regeringsfunktionärernas arbetsstil och frågan om folkets välfärd, en debatt som genomförs på så sätt att man lägger fram fak­ta och resonerar ut saker och ting i syfte att på ett riktigt sätt lösa de aktuella motsätt­ningar inom folket som kräver en omedelbar lösning. Detta är en socialistisk rörelse för folkets självfostran och självomvandling.

”Tal vid Sovjetunionens Högsta sovjets möte till firandet av 40-årsminnet av den stora socialistiska Oktoberrevolutionen" (6 november 1957).

 

Vi står inför ytterst krävande uppgifter i det stora uppbygget. Trots att det finns över 10 miljoner medlemmar i vårt parti, utgör de fortfarande en mycket liten minoritet av lan­dets befolkning. Inom regeringsdepartement och allmänna organisationer och företag måste mycket arbete utföras av folk som inte tillhör partiet. Det är omöjligt att få detta arbete väl gjort därest vi inte har förmåga att stödja oss på massorna och samarbeta med folk som inte tillhör partiet. Vi måste, sam­tidigt som vi fortsätter att stärka enheten inom hela partiet, också fortsätta att stärka enheten mellan alla våra nationaliteter, de­mokratiska klasser, demokratiska partier och folkliga organisationer och att konsolidera och utvidga folkets demokratiska enhets­front, och vi måste samvetsgrant i vartenda avsnitt av vårt arbete göra oss av med osunda yttringar som är skadliga för enheten mel­lan partiet och folket.

"Öppningstal vid Kinas kommunistiska partis åttonde rikskongress" (15 septem­ber 1956).

[UPP]  

 

 

IV. OM DEN RIKTIGA BEHAND­LINGEN AV MOTSÄTTNINGARNA INOM FOLKET

 

Vi har att göra med två typer av samhälleli­ga motsättningar - motsättningar mellan oss och fienden och motsättningar inom folket. Dessa två typer av motsättningar är av helt olika karaktär.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 395-396.

 

För att rätt förstå dessa två olika typer av motsättningar måste vi först av allt göra klart för oss vad vi menar med 'folket' och vad vi menar med 'fienden' . . . I det nuvarande sta­diet av socialismens uppbyggnad tillhör alla klasser, skikt och socialgrupper som gillar, stödjer och arbetar för det socialistiska upp­byggnadsarbetets sak kategorin folket, medan de sociala krafter och grupper som gör mot­stånd mot den socialistiska revolutionen och är fientliga mot eller saboterar det socialis­tiska uppbygget alla är folkets fiender.

A a., s. 396.

 

Under de förhållanden som för närvarande råder i Kina innefattar motsättningarna inom folket motsättningarna inom arbetarklas­sen, motsättningarna bland bönderna, mot­sättningarna bland de intellektuella, mot­sättningarna mellan arbetarklassen och bön­derna, motsättningarna mellan arbetarna och bönderna å ena sidan och de intellektuella å den andra, motsättningarna mellan arbetar­klassen och andra grupper av arbetande män­niskor å ena sidan och den nationella bour­geoisin å den andra, motsättningarna inom den nationella bourgeoisin osv. Vår folkrege­ring är en regering som verkligen motsvarar folkets intressen och tjänar folket, men ändå finns det vissa motsättningar mellan rege­ringen och folket. Dessa innefattar motsätt­ningar mellan statens intressen, kollektivets intressen och individens intressen; mellan de­mokrati och centralism; mellan ledning och ledda samt motsättningar som uppstår på grund av vissa statstjänstemäns byråkratiska arbetsstil i deras mellanhavanden med mas­sorna. Alla dessa är också motsättningar inom folket. På det hela taget är motsättning­arna inom folket baserade på den grundläg­gande intressegemenskapen inom folket.

A. a., s. 396-397.*

 

Motsättningarna mellan oss och våra fiender är antagonistiska. I folkets led är motsätt­ningarna mellan de arbetande människorna icke-antagonistiska, medan motsättningarna mellan utsugarna och de utsugna klasserna, bortsett från den antagonistiska aspekt som utmärker dem, också har en icke-antagonis­tisk aspekt.

A. a., s. 396

 

Hur ska i vårt folks politiska liv rätt skiljas från fel i en människas ord och handlingar? På grundval av vår konstitutions principer, viljan hos den överväldigande majoriteten av vårt folk och de gemensamma politiska ståndpunkter som våra politiska partier och grupper vid skilda tillfällen deklarerat, tror vi, att kriterierna i stort sett bör vara följande:

1) Ord och handlingar bör bidra till att förena och inte splittra folken i våra olika nationaliteter.

2) De bör vara till nytta och inte till skada för den socialistiska omdaningen och det so­cialistiska uppbyggnadsarbetet.

3) De bör bidra till att befästa, inte under­gräva eller försvaga folkets demokratiska dik­tatur.

4) De bör bidra till att befästa, inte undergräva eller försvaga den demokratiska cen­tralismen.

5) De bör bidra till att stärka, inte under­gräva eller försvaga det kommunistiska par­tiets ledande roll.

6) De bör vara till nytta, inte till skada för den internationella socialistiska enheten och enheten mellan de fredsälskande folken i världen.

Av dessa sex kriterier är den socialistiska vägen och partiets ledande roll de viktigaste.

A. a., s. 427-428

 

Frågan om att undertrycka kontrarevolutio­närer är en fråga om en kamp mellan oss och fienden, en motsättning mellan oss och fienden. Inom folkets led finns det en del som har olika åsikter i denna fråga. Det finns två kategorier vilkas åsikter skiljer sig från våra. De som är högersinnade i sitt tankesätt gör ingen åtskillnad mellan oss och fienden och uppfattar felaktigt våra fiender som vårt eget folk. De uppfattar såsom vänner just de män­niskor som den stora massan av folket be­traktar som fiender. De som är 'vänstersin­nade' i sitt tänkesätt förstorar motsättningen mellan oss och fienden till den grad, att de felaktigt uppfattar vissa motsättningar inom

folket som motsättningar mellan oss och fien­den och betraktar såsom kontrarevolutionä­rer personer som i själva verket inte är det. Båda åsikterna är felaktiga. Ingendera av dem kan vara oss till hjälp att på ett riktigt sätt handlägga frågan om att undertrycka kontrarevolutionärerna eller att korrekt vär­dera detta arbete.

A. a., s. 408-409.*

 

Kvalitativt olika motsättningar kan lösas en­bart med kvalitativt olika metoder. Till exem­pel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska re­volutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska re­volutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod; motsättningen mellan arbetarklassen och bondeklassen i det socialistiska samhället lö­ses genom metoden att kollektivisera och mekanisera jordbruket, motsättningar inom kommunistiska partiet löses genom kritikens och självkritikens metod; motsättningen mel­lan samhället och naturen löses genom me­toden att utveckla produktivkrafterna ... Marxist-leninister måste noggrant följa prin­cipen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar.

"Om motsättningar" (augusti 1937), Val­da verk, bd 1, s. 321-322 o. Skrifter i urval, s. 88-89.

 

Eftersom motsättningarna mellan oss och fienden och motsättningarna inom folket har olika karaktär, måste de lösas med olika me­toder. För att uttrycka saken kort: det förra är en fråga om att dra en klar skiljelinje mel­lan oss och fienden, medan det senare är en fråga om att klart skilja mellan rätt och fel. Det är naturligtvis också sant att skillnaden mellan oss och fienden också är en fråga om rätt och fel. Exempelvis frågan om vem som har rätt, vi eller reaktionärerna hemma och i utlandet, imperialisterna, feodalherrarna och byråkratkapitalisterna, är också en fråga om rätt och fel, men den tillhör en annan ka­tegori än frågor om rätt och fel inom folket.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 397-398.

 

Enda sättet att avgöra frågor av ideologisk natur eller kontroversiella frågor inom folket är genom den demokratiska metoden, diskussionsmetoden, kritik, övertygelse och upp­fostran, och inte metoden att tvinga eller un­dertrycka.

A. a., s. 401.

 

För att kunna producera och studera effek­tivt och ordna sin tillvaro på ett passande sätt vill folket, att regeringen, ledarna för pro­duktionen och organen inom undervisnings­ och kulturväsendet utfärdar lämpliga order av obligatorisk karaktär. Det är sunt förnuft att ordning inte kan upprätthållas utan ad­ministrativa bestämmelser. Administrativ ordergivning och övertygelsens och uppfost­ringens metoder kompletterar varandra när det gäller att lösa motsättningar inom folket. Aven administrativa regler för upprätthållan­de av allmän ordning måste åtföljas av över­tygelse och uppfostran, ty i många fall är en­bart bestämmelser utan verkan.

A. a., s. 401.

 

Bourgeoisien och småbourgeoisien måste nöd­vändigtvis ge uttryck för sina ideologier. Det är oundvikligt att de envist kommer att yttra sig på alla upptänkliga sätt i politiska och ideologiska frågor. Man kan inte vänta sig att de ska göra annat. Vi bör inte använda undertryckningsmetoder för att hindra dem att yttra sig utan bör tillåta dem att göra det och samtidigt argumentera med dem och rik­ta lämplig kritik mot dem.

Det kan inte råda något tvivel om att vi bör kritisera alla slags felaktiga idéer. Det duger visst inte att avstå från kritik och se på medan felaktiga idéer obehindrat sprider sig och får monopolställning. Misstag bör kritiseras och giftigt ogräs bekämpas varhelst det sticker upp. Men sådan kritik bör inte vara dogmatisk. Vi bör inte använda den me­tafysiska metoden utan sträva att tillämpa den dialektiska metoden. Vad som behövs är vetenskaplig analys och fullt övertygande ar­gument.

A. a., s. 426.

 

Det är ... nödvändigt att kritisera folkets brister, men då vi gör det, måste vi i sanning ställa oss på folkets ståndpunkt och tala ut­ifrån en helhjärtad önskan att skydda och fostra det. Att behandla kamrater såsom fien­der är att gå över till fiendens ståndpunkt.

"Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst" (maj 1942) slutord, avsnitt IV, Valda verk, bd III o. Skrifter i urval, s. 256.

 

Motsättning och kamp är allmängiltiga och absoluta, men metoderna att lösa motsätt­ningar, det vill säga kampformerna, skiljer sig i enlighet med olikheterna i motsättning­arnas natur. Vissa motsättningar känneteck­nas av öppen antagonism, andra inte. I över­ensstämmelse med tingens konkreta utveck­ling, utvecklas vissa motsättningar, som ur­sprungligen icke var antagonistiska, till anta­gonistiska sådana, medan andra, som ur­sprungligen var antagonistiska, utvecklas till icke antagonistiska motsättningar.

"Om motsättningar" (augusti 1937). Val­da verk, bd I, s. 346, o. Skrifter i urval, s. 114-115.

 

Under vanliga förhållanden är motsättningar inom folket inte antagonistiska. Men om vi inte behandlar dem på ett riktigt sätt, eller om vi slappnar i vår vaksamhet och sänker gar­den, kan antagonism uppstå. I ett socialistiskt land är en sådan utveckling vanligen bara av lokal och tillfällig karaktär. Orsaken är att det system, som vilar på människans utsug­ning av människan har avskaffats och folkets intressen är identiska.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 402-403.

 

I vårt land tillhör motsättningen mellan arbe­tarklassen och den nationella bourgeoisien kategorin motsättningar inom folket. Den klasskamp som pågår mellan de två är på det hela taget en klasskamp inom folkets egna led, därför att den kinesiska nationella bourgeoisien har en dubbel karaktär. Under den borgerligt demokratiska revolutionens period hade den både en revolutionär och en för­sonlig sida. I den socialistiska revolutionens period är utsugning av arbetarklassen för att göra vinster en sida av den nationella bourgeoisiens karaktär, medan dess stöd åt grundlagen och villighet att acceptera den socialistiska omdaningen utgör den andra. Den nationella bourgeoisien skiljer sig från imperialisterna, godsägarna och byråkratka­pitalisterna. Motsättningen mellan den na­tionella bourgeoisien och arbetarklassen är en motsättning mellan utsugare och utsugna och till sin natur antagonistisk. Men under de faktiska betingelser som råder i Kina kan denna antagonistiska klassmotsättning, om den behandlas på lämpligt sätt, omformas till en icke-antagonistisk motsättning och lösas med fredliga medel. Men om vi inte behand­lar den på lämpligt sätt, om vi exempelvis inte följer en politik som går ut på att vi enar oss med, kritiserar och uppfostrar den natio­nella bourgeoisien, eller om den nationella bourgeoisien inte accepterar denna vår poli­tik, då kan motsättningen mellan arbetar­klassen och den nationella bourgeoisien för­vandlas till en motsättning mellan oss och fienden.

A. a., s. 397.

 

Den [kontrarevolutionära revolten i Ungern 1956] var ett fall då reaktionärer inom ett socialistiskt land i förbund med imperialis­terna och i ett försök att förverkliga sina kon­spirativa syften utnyttjade motsättningarna inom folket till att utså tvedräkt och fram­kalla oroligheter. Den läxa som händelserna i Ungern givit förtjänar att uppmärksammas.

A. a, s. 403.*

[UPP]  

 

 

V. KRIG OCH FRED

 

Krig är den högsta formen av kamp för att lösa motsättningar mellan klasser, nationer, stater eller politiska grupper, när dessa mot­sättningar utvecklats till ett visst stadium, och har förekommit ända sedan privatäganderät­ten och klasserna uppstod.

"Strategiska problem i Kinas revolutio­nära krig" (december 1936), Valda verk, bd 1, s. 181.

 

"Kriget är politikens fortsättning." I denna mening är krig politik och kriget i sig självt en politisk handling. Sedan urminnes tider har det inte förekommit ett krig som inte haft politisk karaktär. ... Men kriget har sina egna särskilda kännetecken och i denna me­ning kan det inte likställas med politik i all­mänhet. "Kriget är politikens fortsättning med andra ... medel." När politiken utveck­las till ett visst stadium, utöver vilket den inte kan fortsätta med vanliga medel, bryter krig ut för att svepa undan hindren i vägen. . . . När hindret avlägsnats och vårt mål uppnåtts, kommer kriget att sluta. Men om hindret inte sopas undan helt och hållet, måste kriget fortsätta till dess att syftet är helt uppnått. ... Det kan därför sägas, att politik är krig utan blodsutgjutelse, medan krig är politik med blodsutgjutelse.

"Om långvarigt krig" (maj 1938), styc­kena 63 o. 64, Valda verk, bd II o. Mili­tärpolitiska skrifter, bd II, s. 80-81.*

 

Historien visar att krigen är uppdelade i tven­ne slag: rättfärdiga och orättfärdiga. Alla krig, som tjänar framåtskridandet, är rätt­färdiga och alla, som hindrar framåtskridan­det, är orättfärdiga. Vi kommunister bekäm­par alla orättfärdiga krig, som hindrar fram­åtskridandet, men vi bekämpar inte progres­siva, rättfärdiga krig. Vi kommunister nöjer oss inte med att inte bekämpa rättfärdiga krig, vi deltar aktivt i dem. Vad orättfärdiga krig beträffar, är första världskriget, i vilket bägge sidorna kämpade för imperialistiska in­tressen, ett exempel. Därför bekämpade kom­munisterna i hela världen beslutsamt detta krig. Sättet att bekämpa ett sådant krig är att göra allt som är möjligt för att förhindra det, innan det bryter ut, och, sedan det väl brutit ut, att närhelst det är möjligt bekämpa kriget med krig, och bekämpa orättfärdigt krig med rättfärdigt krig.

A. a., stycke 58 o. a. a. s. 75.

 

Revolutioner och revolutionära krig är ound­vikliga i klassamhället och utan dem är det omöjligt att utföra något språng i den sam­hälleliga utvecklingen och att störta de reak­tionära härskande klasserna och därför omöj­ligt för folket att vinna politisk makt.

"Om motsättningar" (augusti 1937), Val­da verk, bd I s. 343-344 o. Skrifter i ur­val, s. 114.*

 

Revolutionärt krig är ett motgift, som inte endast bortskaffar fiendens gift utan också renar oss från vår egen smuts. Varje rättfär­digt revolutionärt krig är begåvat med en oer­hörd kraft, som kan förvandla många ting eller röja vägen för deras förvandling. Det kinesisk-japanska kriget kommer att om­vandla både Kina och Japan; förutsatt att Kina håller ut i försvarskriget och vidmakt­håller enhetsfronten, kommer det gamla Ja­pan med säkerhet att omvandlas till ett nytt Japan och det gamla Kina till ett nytt Kina, och människor och allting annat i både Kina och Japan kommer att omvandlas under och efter kriget.

"Om långvarigt krig" (maj 1938), stycke 25, Valda verk, bd II o. Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 43.*

 

Varje kommunist måste inse sanningen i or­den "politisk makt växer ut ur en gevärspipa."

"Problem rörande krig och strategi" (6 november 1938), avsnitt 11, Valda verk, bd 11 o. Militärpolitiska skrifter, bd 11, s. 157.

 

Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medelst krig. Denna marxist-leninistiska revolutions­princip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.

A. a., avsnitt I o. a. a. s. 148-149.

 

Utan väpnad kamp skulle varken proletaria­tet, folket eller kommunistiska partiet ha någon ställning alls i Kina och det skulle vara omöjligt för revolutionen att segra. Under dessa år [de arton åren sedan partiet grunda­des] har vårt partis utveckling, konsolidering och bolsjevisering pågått mitt under revolu­tionära krig; utan väpnad kamp skulle kommunistiska partiet säkerligen inte vara vad det i dag är. Kamraterna inom hela partiet får aldrig glömma denna erfarenhet, för vil­ken vi betalt med blod.

"Kommunisten presenteras" (4 oktober 1939), Valda verk, bd II.*

 

Enligt den marxistiska statsteorin är armén statsapparatens viktigaste beståndsdel. Var och en, som vill gripa och behålla statsmak­ten, måste ha en stark armé. En del männi­skor förlöjligar oss som förespråkare av "kri­gets allmakt". Ja, vi förespråkar det revolu­tionära krigets allmakt; det är bra, inte dåligt, det är marxistiskt. Rysslands kommunistiska partis gevär skapade socialism. Vi ska skapa en demokratisk republik. Erfarenheterna av klasskampen under imperialismens era lär oss att det endast är med gevärets makt som ar­betarklassen och de arbetande massorna kan besegra bourgeoisien och godsägarna, vilka bägge är beväpnade. I denna mening kan vi säga att endast med gevär kan hela världen omvandlas.

"Problem rörande krig och strategi" (6 november 1938), avsnitt II, Valda verk, bd II o. Militärpolitiska skrifter, bd 11, s. 157-158.

 

Vi talar för krigets avskaffande, och vi öns­kar inte krig. Men krig kan avskaffas endast genom krig, och för att bli av med geväret är det nödvändigt att gripa till geväret.

A. a. avsnitt 11, o. a. a. s. 158.

 

Kriget, denna monstruösa ömsesidiga män­niskoslakt, kommer till slut att avskaffas ge­nom det mänskliga samhällets framåtskri­dande, och detta i en icke allt för avlägsen framtid. Men det finns endast ett sätt att av­skaffa det, och det är att bekämpa kriget med krig, att bekämpa kontrarevolutionärt krig med revolutionärt krig, att bekämpa natio­nellt kontrarevolutionärt krig med nationellt revolutionärt krig, och att bekämpa kontra­revolutionärt klasskrig med revolutionärt klasskrig. . . . När det mänskliga samhället kommer dithän att klasser och stater avskaf­fats, kommer det inte längre att finnas krig, vare sig kontrarevolutionära eller revolutio­nära, orättfärdiga eller rättfärdiga; då inträ­der en era av bestående fred för mänsklighe­ten. Vårt studium av lagarna för revolutio­närt krig bottnar i vår önskan att avskaffa alla krig. Häri ligger skillnaden mellan oss kommunister och alla de exploaterande klas­serna.

"Strategiska problem i Kinas revolutio­nära krig" (december 1936), Valda verk, bd I, s. 183-184.

 

Vårt land och alla de övriga socialistiska län­derna önskar fred; det gör också folken i alla världens länder. De enda som kräver krig och inte vill fred är vissa monopolkapitalis­tiska grupper i en handfull imperialistiska länder som är beroende av aggression för sina profiter.

"Öppningstal vid Kinas kommunistiska partis Åttonde rikskongress" (15 septem­ber 1956).

 

För att uppnå en varaktig världsfred, måste vi ytterligare utveckla vår vänskap och vårt samarbete med broderländerna i det socialis­tiska lägret och stärka vår solidaritet med alla fredsälskande länder. Vi måste sträva till att upprätta normala diplomatiska förbindel­ser på grundval av ömsesidig respekt för ter­ritoriell integritet och suveränitet samt lik­ställdhet och ömsesidig fördel med alla länder som är villiga att leva tillsammans med oss i fred. Vi måste ge aktivt stöd till den na­tionella oavhängighets- och befrielserörelsen i länder i Asien, Afrika och Latinamerika så­väl som till fredsrörelsen och till rättfärdig kamp i alla länder i världen.

A. a.

 

Vad beträffar de imperialistiska länderna bör vi ena oss med folken i dessa länder och sträva att i fred samleva med dessa länder, göra affärer med dem och hindra varje even­tuellt krig, men under inga omständigheter bör vi hysa några orealistiska uppfattningar om dem.

"Om den riktiga behandlingen av motsätt­ningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 438.

 

Vi vill fred. Om emellertid imperialismen framhärdar i att utkämpa ett krig, kommer vi inte att ha något annat alternativ än att fat­ta ett fast beslut att kämpa till slutet innan vi fortsätter med vårt uppbygge. Om ni är rädda för krig dag in och dag ut, vad kommer ni att göra om kriget slutligen bryter ut? Först sade jag att östanvinden förhärskar över västanvinden och att krig inte kommer att bryta ut, och nu har jag tillagt dessa för­klaringar om läget i händelse krig skulle ut­bryta. Båda möjligheterna har sålunda tagits med i beräkningen.

Tal vid mötet mellan kommunistiska och arbetarpartier i Moskva (18 november 1957), citerat i "Statement by the Spo­kesman of the Chinese Government" (1 september 1963).*
 

Folk världen över diskuterar nu huruvida ett tredje världskrig kommer att bryta ut. Även i denna fråga måste vi vara psykologiskt för­beredda och företa en del analyser. Vi är be­stämt för fred och mot krig. Men om impe­rialisterna prompt yrkar på att utlösa ännu ett krig, bör vi inte frukta det. Vår inställning till denna fråga är densamma som vår inställ­ning till vilken störning som helst: för det första är vi emot den; för det andra är vi inte rädda för den.

Första världskriget ledde till att Sovjet­unionen, med en folkmängd på 200 miljoner, uppstod. Andra världskriget följdes av upp­komsten av det socialistiska lägret med dess sammanlagda folkmängd på 900 miljoner. Om imperialisterna skulle driva fram ett tred­je världskrig, skulle helt visst ytterligare flera hundra miljoner övergå till socialismen; där­efter blir det inte mycket plats kvar i världen för imperialisterna; det är också troligt att imperialismens hela system totalt störtar sam­man.

"Om den rätta behandlingen av motsätt­ningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 433.

 

Ställa till bråk, misslyckas, ställa till bråk på nytt, misslyckas på nytt ... till dess det är ute med dem. Detta är imperialisternas och reaktionärernas logik över hela världen i de­ras förhållande till folkets sak, och de kom­mer aldrig att handla i strid med denna logik. Detta är en marxistisk lag. När vi säger "im­perialismen är vildsint", menar vi att dess na­tur aldrig kommer att förändras, att imperia­listerna aldrig kommer att lägga ifrån sig sina slaktarknivar, att de aldrig kommer att bli Buddhor, utan kommer att fortsätta som de börjat till dess de går under.

Kämpa, misslyckas, kämpa på nytt, misslyckas på nytt, kämpa igen ... till segern; detta är folkets logik och också det kommer aldrig att handla i strid med denna logik. Detta är en annan marxistisk lag. Det ryska folkets revolution följde denna lag, och det har också det kinesiska folkets revolution gjort.

"Kasta undan illusionerna, bered er till strid" (14 augusti 1949), Valda verk, bd IV, s. 459.

 

Just därför att vi har segrat får vi aldrig slappna i vår vaksamhet mot imperialisternas och deras hejdukars vanvettiga hämndekom­plotter. Den som låter sin vaksamhet slappna avväpnar sig själv politiskt och försätter sig i ett passivt läge.

"Tal till förberedande kommittén för den nya politiska rådgivande konferensen (15 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 436.

 

Imperialisterna och deras hejdukar, de kine­siska reaktionärerna, kommer inte att finna sig i sitt nederlag i Kina. De kommer att fort­sätta att på alla möjliga sätt sammansvärja sig mot det kinesiska folket. De kommer till exempel att smuggla in sina agenter i Kina för att utså tvedräkt och skapa svårigheter. Säkert är, att de aldrig kommer att försumma detta slags verksamhet. De kommer, för att ta ett annat exempel, att egga de kinesiska reaktionärerna att blockera Kinas hamnar och kommer även att sätta in sina egna styr­kor för detta ändamål. De kommer att göra detta så länge det är möjligt. I den mån de fortfarande längtar efter äventyr kommer de dessutom att sända en del av sina trupper att invadera och härja Kinas gränser, detta är heller inte uteslutet. Allt detta måste vi ta med i beräkningen.

A. a., s. 436.*

 

Världen går framåt, framtiden är ljus och ingen kan förändra denna historiens allmän­na utvecklingsriktning. Vi bör föra en ständig propaganda bland folket för att bekantgöra fakta om framstegen i världen och om den ljusa framtid som väntar oss, på det att de ska förlita sig på seger.

"Om Chungkingförhandlingarna" (17 ok­tober 1945), Valda verk, bd IV, s. 64.

 

Officerarna och kämparna i hela Folkets be­frielsearmé får inte ens i minsta mån låta sin stridsvilja slappna. Allt tänkande som mins­kar stridsviljan och nedvärderar fienden är felaktigt.

"Rapport till andra plenarsammanträdet med Kinas kommunistiska partis sjunde centralkommitté (5 mars 1949), Valda verk, bd IV, s. 387.

[UPP]

VI. IMPERIALISMEN OCH ALLA REAKTIONÄRER ÄR PAPPERS­TIGRAR

 

Alla reaktionärer är papperstigrar. Till det yttre är reaktionärerna skräckinjagande, men i verkligheten är de inte så starka. På lång sikt sett är det inte reaktionärerna utan folket som är de verkligt starka.

"Samtal med den amerikanska korres­pondenten Anna Louise Strong" (augusti 1946), Valda verk, bd IV, s. 107 o. Skrif­ter i urval, s. 321.

 

Liksom det inte finns något enda ting i värl­den som icke har en dubbel natur (detta är lagen om motsatsernas enhet) så har imperia­lismen och alla reaktionärer en dubbel natur - de är samtidigt riktiga tigrar och pappers­tigrar. I det förgångna, innan de erövrade statsmakten och under någon tid därefter, var slavägarklassen, den feodala godsägar­klassen och bourgeoisien livskraftiga, revolu­tionära och progressiva. De var riktiga tigrar. Men med tiden, till följd av att deras motpar­ter - slavklassen, bondeklassen och proletariatet - steg för steg tillväxte i styrka, tog upp kampen emot dem och bekämpade dem allt mera förbittrat, förändrade sig dessa härs­kande klasser steg för steg till raka motsat­sen, de förvandlades till reaktionärer, till ef­terblivna människor, till papperstigrar. Och slutligen störtades de eller kommer de att störtas av folket. De reaktionära, efterblivna, ruttnande klasserna behöll sin dubbelnatur ännu in i sina sista strider på liv och död mot folket. A ena sidan var de verkliga tigrar. De åt människor, miljoner och tiotals miljoner människor. Folket genomgick i kampen för sin sak ett skede av svårigheter och lidanden, och dess väg gjorde många krökar och buk­ter. Det tog det kinesiska folket över etthund­ra år att krossa imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens välde i Kina och kostade det tiotals miljoner liv innan det seg­rade 1949. Se nu! Var inte dessa våra fiender levande tigrar, järntigrar, riktiga tigrar? Men till slut förvandlades de till papperstigrar, döda tigrar, leksakstigrar. Detta är historiska fakta. Har inte folk sett eller hört talas om dessa fakta? De har ju förekommit i tusental och tiotusental. I tusental och tiotusental! Följaktligen måste imperialismen och alla reaktionärer, när man på lång sikt, ur stra­tegisk synpunkt betraktar deras väsen, ses för vad de verkligen är - papperstigrar. På detta bör vi bygga vårt strategiska tänkande. A andra sidan är de också levande tigrar, järntigrar, riktiga tigrar, som kan äta män­niskor. På detta bör vi bygga vårt taktiska tänkande.

Ur ett tal vid Politiska byrån i Kinas kommunistiska partis centralkommitté den 1 december 1958 i Wuchang, citerat i fotnot till ovan anfört arbete, Valda verk, bd IV, s, 104-105, o. Skrifter i ur­val, s. 318-320.*

 

Jag har sagt att alla de som mäktiga berykta­de reaktionärerna endast är papperstigrar. Orsaken är att de är skilda från folket. Se här! Var inte Hitler en papperstiger? Blev inte Hitler störtad? Jag har också sagt att tsaren av Ryssland, kejsaren av Kina och den japanska imperialismen allesammans var papperstigrar. Som vi vet, blev de alla stör­tade. Den amerikanska imperialismen har ännu inte störtats och den besitter atombom­ben. Jag tror att den också kommer att stör­tas. Även den är en papperstiger.

Tal vid mötet med kommunistiska och arbetarpartier i Moskva (18 november 1957).

 

 "Att lyfta upp ett stenblock endast för att tappa det på egna fötter" är ett kinesiskt ord­språk som beskriver vissa fånars beteende. Reaktionärerna i alla länder är fånar av det­ta slag. I grund och botten tjänar deras för­följelse av de revolutionära folken endast till att påskynda folkens revolutioner i en allt bredare och mera intensiv omfattning. Fyll­de inte de förföljelser av det revolutionära folket som bedrevs av den ryske tsaren och av Chiang Kai-shek denna funktion i de stora ryska och kinesiska revolutionerna?

"Tal vid Sovjetunionens Högsta sovjets möte till firandet av 40-årsminnet av den stora socialistiska Oktoberrevolutionen" (6 november 1957).

 

Den amerikanska imperialismen invaderade Kinas territorium Taiwan och har hållit det besatt under de senaste nio åren. För en kort tid sedan skickade den sina väpnade styrkor att invadera och ockupera Libanon. Förenta staterna har upprättat hundratals militära ba­ser i många länder över hela världen. Kinas territorium Taiwan, Libanon och alla För­enta staternas militära baser på främmande mark är lika många rep kring den ameri­kanska imperialismens hals. Snarorna har knutits av amerikanerna själva och ingen an­nan, och det är de själva som har lagt dessa snaror kring sina egna halsar och överlämnat repändorna till det kinesiska folket, folken i arabländerna och alla folk i världen som äls­kar fred och bekämpar aggression. Ju längre de amerikanska aggressorerna stannar på des­sa ställen, desto hårdare kommer snarorna kring deras halsar att dras åt.

Tal vid Högsta statskonferensen (8 sep­tember 1958).

 

Imperialismen kommer inte att bestå länge, ty den begår alltid illgärningar. Den envisas med att i alla länder fostra och stödja reak­tionärer som är emot folket, den har med våld tillskansat sig många kolonier och halv­kolonier och många militära baser, och den hotar freden med kärnvapenkrig. Sålunda har mer än 90 procent av folken i världen av imperialismen tvingats att resa sig eller kommer att tvingas att resa sig i kamp emot den. Ändå lever imperialismen alltjämt, den löper alltjämt amok i Asien, Afrika och La­tinamerika. I västerlandet förtrycker impe­rialismen fortfarande sitt eget folk. Denna si­tuation måste förändras. Uppgiften för fol­ken i hela världen är att sätta stopp för den aggression och det förtryck som utövas av imperialismen, framför allt av den ameri­kanska imperialismen.

Intervju med en korrespondent från ny­hetsbyrån Hsinhua (29 september 1958).

 

Den amerikanska imperialismen, som topp­rider världen, har gjort sig till fiende till värl­dens folk och i allt högre grad isolerat sig. De som vägrar att bli förslavade kommer ald­rig att låta sig kuvas av atombomber och vä­tebomber i händerna på de amerikanska im­perialisterna. Den rasande flodvåg som fol­ken i hela världen reser mot de amerikans­ka aggressorerna är oemotståndlig. Deras kamp mot den amerikanska imperialismen och dess hejdukar kommer med all säkerhet att vinna ännu större segrar.

"Uttalande till stöd för Panamas folks rättfärdiga kamp mot den amerikanska imperialismen" (12 januari 1964), People of the World, Unite and Defeat the U.S. Aggressors and All Their Lackeys, 2nd ed., s. 9-10.

 

Om de monopolkapitalistiska grupperna i Förenta staterna framhärdar i sin aggres­sions- och krigspolitik, kommer till slut den dagen att randas då de blir hängda av folken i hela världen. Samma öde väntar Förenta staternas medbrottslingar.

Tal vid Högsta statskonferensen (8 sep­tember 1958).

 

Under en lång period har vi utvecklat föl­jande uppfattning om kampen mot fienden: strategiskt bör vi förakta alla våra fiender, men taktiskt bör vi ta dem alla på allvar. Detta innebär även att vi måste förakta fien­den med hänsyn till det hela, men att vi mås­te ta honom på allvar, när det gäller varje en­skild konkret fråga. Om vi inte föraktar fien­den med hänsyn till det hela, kommer vi att begå ett opportunistiskt fel. Marx och Engels var endast två individer, men ändå hade de redan så tidigt förklarat att kapitalismen skulle störtas i hela världen. Men när vi tar itu med konkreta problem och särskilda fien­der, kommer vi att begå ett äventyrspolitiskt fel därest vi inte tar dem på allvar. I krig kan slag utkämpas endast ett efter ett, och fientliga styrkor utplånas endast en efter en. Fabriker kan byggas endast en i taget. Bon­den kan plöja jorden endast bit för bit. Det­samma gäller även när man äter en måltid. Strategiskt kan vi ta ätandet av en måltid lätt - vi vet att vi kan avsluta den. Men i verkligheten äter vi den en munsbit i taget. Det är omöjligt att stjälpa i sig en hel bankett på en gång. Detta kallas en bit-för-bit lösning. På militärt språk heter det att utplåna fien­dens styrkor en efter en.

Tal vid mötet med kommunistiska och arbetarpartier i Moskva (18 november 1957).

 

Det är min åsikt att det internationella läget nu har nått en ny vändpunkt. Det blåser i dag två vindar i världen, östanvinden och västan­vinden. Ett kinesiskt ordstäv säger, "Anting­en förhärskar östanvinden över västanvinden, eller västanvinden över östanvinden." Jag tror att läget i dag kännetecknas av att östan­vinden förhärskar över västanvinden. Det vill säga, att socialismens krafter har bli­vit förkrossande överlägsna imperialismens krafter.

A. a.

[UPP]

 

VII. VÅGA KAMPA, VÅGA VINNA

 

Folk i hela världen, förena er och slå de ame­rikanska aggressorerna och alla deras hej­dukar! Folk i hela världen, var modiga, våga att kämpa, trotsa svårigheterna och ryck fram i våg efter våg. Då kommer hela värl­den att tillhöra folken. Odjur av alla slag ska förintas.

"Uttalande till stöd för folket i Kongo (L) mot Förenta staternas aggression" (28 november 1964), People of the World, Unite and Defeat the U.S. Aggressors and All Their Lackeys, 2nd ed., s. 14.

 

Kinas kommunistiska parti fann, efter att på den marxist-leninistiska vetenskapens grund ha företagit en klar och väl genom­tänkt värdering av det inrikespolitiska och utrikespolitiska läget, att alla attacker från reaktionärerna här hemma och i utlandet inte blott måste utan också kunde slås ned. När mörka moln tornade upp sig i skyn, framhöll vi att det endast var tillfälligt, att mörkret snart skulle vara över och solen bry­ta fram.

"Det nuvarande läget och våra uppgif­ter" (25 december1947), Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 264.

 

Historiskt sett för alla reaktionära krafter, som befinner sig på randen till förintelse, en sista desperat kamp mot de revolutionära krafterna, och en del revolutionärer låter sig för en tid bedras av denna manifestation av yttre styrka men inre svaghet. De fattar inte det viktiga faktum att fienden närmar sig för­intelsen medan de själva närmar sig segern.

"Vändpunkten i andra världskriget" (12 oktober 1942), Valda verk bd III, o. Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 187.

 

Om de [Kuomintang] börjar strid, ska vi ut­plåna dem fullständigt. Saken står så här: om de angriper och vi utplånar dem, är det det vederlag som kommer dem till del; utplånar vi en del av dem, blir det visst vederlag, ut­plånar vi allesammans, fullständigt vederlag. Kinas problem är komplicerade och våra hjärnor måste också vara en smula komplice­rade. Om de börjar slåss, slåss vi tillbaka för att vinna fred.

"Om Chungkingförhandlingarna" (17 ok­tober 1945), Valda verk, bd IV, s. 61.*

 

Om någon angriper oss och förutsättningarna för strid är gynnsamma, kommer vi säkerli­gen att slå till i självförsvar för att utplåna honom beslutsamt, grundligt, helt och full­ständigt (vi slår aldrig till i hastigt mod, men när vi slår till, gör vi det för att segra). Vi får inte låta oss skrämmas av reaktionärernas skrävel.

"Om fredsförhandlingarna med Kuo­mintang. Cirkulärskrivelse från Kinas kommunistiska partis centralkommitté" (26 augusti 1945), Valda verk, bd IV, s. 54.*

 

Om våra önskningar vore utslagsgivande, skulle vi inte vilja slåss en enda dag till. Men om omständigheterna tvingar oss att kämpa så kan vi fortsätta kampen till slutet.

"Samtal med den amerikanska korres­pondenten Anna Louise Strong" (augusti 1946), Valda verk., bd IV, s. 103, o. Skrif­ter i urval, s. 318.

 

Vi vill fred. Men så länge som den ameri­kanska imperialismen vägrar att uppge sina arroganta och oresonliga krav och sina pla­ner på att utvidga aggressionen, är den enda kurs det kinesiska folket kan följa den att beslutsamt fortsätta att kämpa sida vid sida med det koreanska folket. Vi är inte krigiska av oss. Vi är villiga att stoppa kriget omedel­bart och lämna de återstående frågorna till en senare uppgörelse. Men den amerikanska imperialismen är inte villig därtill. Välan då, låt striden fortsätta. Oavsett i hur många år den amerikanska imperialismen vill slåss, är vi redo att kämpa intill den stund då den är villig att sluta, ända till det ögonblick de kinesiska och koreanska folken vinner full­ständig seger.

Tal vid fjärde sammanträdet med Kine­siska folkets politiska rådgivande konfe­rens' första nationella kommitté, (7 feb­ruari 1953).

 

Vi bör driva ut allt ofruktbart tänkande ur våra led. Alla åsikter, som överskattar fien­dens styrka och underskattar folkets, är fel­aktiga.

"Det nuvarande läget och våra uppgifter" (25 december 1947), Valda verk, bd IV, s. 185.

 

De förtryckta folken och nationerna får inte sätta sitt hopp om befrielse till imperialis­mens och dess lakejers "förnuft". De kom­mer att segra endast genom att stärka sin en­het och framhärda i sin kamp.

"Uttalande emot aggressionen mot Syd­vietnam och Förenta staternas och Ngo DinhDiemklickens nedslaktning av dess folk" (29 augusti 1963), People of the World, Unite and Defeat the U.S. Ag­gressors and All Their Lackeys, 2nd ed., s. 6.

 

När helst detta landsomfattande inbördeskrig bryter ut, måste vi vara väl beredda. Även om det kommer tidigt, låt oss säga i morgon bittida, bör vi vara beredda. Detta är punkt ett. I det nuvarande internationella och inri­kespolitiska läget är det möjligt att inbördeskriget till en tid kan begränsas till omfatt­ningen och hållas inom lokal ram. Detta är punkt två. Punkt ett handlar om vad vi bör förbereda oss på, punkt två rör förhållanden som redan består sedan länge. Kort sagt, vi måste vara beredda. Är vi beredda, kommer vi också att vara i stånd att på rätt sätt ta itu med alla slags komplicerade situationer.

"Läget och vår politik efter segern i för­svarskriget mot Japan" (13 augusti 1945), Valda verk, bd IV, s. 24.

[UPP]

 

VIII. FOLKKRIGET

 

 

Det revolutionära kriget är ett massornas krig; det kan föras endast genom att man mobiliserar massorna och litar till dem.

"Sörj för massornas välfärd, ägna upp­märksamhet åt arbetsmetoderna" (27 ja­nuari 1934), Valda verk, bd I, s. 147.*

 

Vad är det som utgör en verklig järnbastion? Det är massorna, de miljoner och åter miljo­ner människor som uppriktigt och allvarligt stöder revolutionen. De är den verkliga järn­bastionen, som ingen kraft, vilken det än vara må, kan krossa. Kontrarevolutionen kan inte krossa oss; vi ska tvärtom krossa den. Genom att samla miljoner och åter miljoner människor kring den revolutionära regering­en och utvidga vårt revolutionära krig ska vi utplåna all kontrarevolution och överta hela Kina.

A. a., s. 150.*

 

Den rikaste källan till kraft att föra krig lig­ger i folkets massor. Det är främst till följd av att de kinesiska massorna är oorganiserade som japanerna vågar terrorisera oss. När den­na brist är avhjälpt, kommer den japanske angriparen att liksom en vild tjur, som rusat in i en ring av eld, vara omgiven av hundra­tals miljoner av vårt folk som rätat ryggarna, enbart ljudet av deras röster kommer att fyl­la honom med skräck, och han kommer att brännas till döds.

"Om långvarigt krig" (maj 1938), stycke 114, Valda verk, bd II o. Militärpolitiska skrifter, bd II s. 136.

 

Imperialisterna tyranniserar oss på ett sådant sätt att vi måste ta itu med dem på allvar. Vi måste inte endast ha en stark reguljär armé, vi måste också organisera folkmilisavdelning­ar i stor omfattning. Detta kommer att göra det svårt för imperialisterna att i händelse av invasion förflytta sig en enda tum i vårt land.

Intervju med en korrespondent från ny­hetsbyrån Hsinhua (29 september 1958).

 

När man betraktar det revolutionära kriget som helhet, ser man att de operationer som folkgerillan utför och de som utförs av Röda arméns huvudstyrkor kompletterar varandra på samma sätt som en människas höger- och vänsterarmar; och hade vi endast Röda arméns huvudstyrkor och inte folkgerillan, skulle vi vara som en kämpe med endast en arm. I konkreta ordalag, och särskilt med tanke på militära operationer, menar vi, när vi talar om folket inom basområdet som en faktor, att vi har ett väpnat folk. Detta är huvudskälet till att fienden fruktar att närma sig vårt basområde.

"Strategiska problem i Kinas revolutio­nära krig" (december 1936), Valda verk, bd I, s. 238.

 

Seger eller nederlag i krig beror tvivelsutan i stort sett av de militära, politiska och eko­nomiska förhållandena och naturförhållan­dena på båda sidor. Men inte enbart av dessa. Det beror också av varje sidas subjektiva för­måga att leda kriget.

En militär strateg får inte, i sin strävan att vinna ett krig, överskrida de gränser, som de materiella betingelserna sätter; inom dessa gränser kan och bör han emellertid sträva ef­ter seger. Skådeplatsen för en militär strategs aktioner är byggd på de objektiva materiella betingelserna, men på denna scen kan han leda uppförandet av månget drama, fyllt med dåd och färg, kraft och storhet.

A. a., s. 191-192.*

 

Krigets ändamål är specifikt "att bevara sig själv och förinta fienden". (Att förinta fien­den är att avväpna honom eller "beröva ho­nom kraften att göra motstånd", inte att för­inta varje medlem av hans styrka fysiskt). I forna tiders krig använde människorna spjut och sköld, spjutet till att angripa och förinta fienden och skölden till att försvara och be­vara sig själva. Ännu i denna dag är alla va­pen en utveckling av spjutet och skölden. Bombflygplanet, kulsprutan, den långskju­tande kanonen och giftgasen har utvecklats ur spjutet medan skyddsrummet, stålhjäl­men, betongfästningen och gasmasken har utvecklats ur skölden. Stridsvagnen är ett nytt vapen, som förenar både spjutets och sköldens funktioner. Angreppet är det främs­ta medlet till att förinta fienden, men försva­ret kan inte undvaras därvid. Det omedelbara ändamålet med angreppet är att förinta fien­den, men det är samtidigt självbevarelse, ty om fienden inte förintas, kommer du att för­intas. Det omedelbara ändamålet med försva­ret är självbevarelse, men på samma gång är försvaret ett medel att understödja angreppet eller att förbereda övergång till angrepp. Reträtten hör till försvarets kategori och är en fortsättning av försvaret, medan förföljandet är en fortsättning av angreppet. Det bör framhållas att förintandet av fienden är det främsta ändamålet med krig och att självbe­varandet kommer i andra hand, ty endast ge­nom att förinta fienden i stort antal kan man effektivt bevara sig själv. Därför kommer an­greppet, det viktigaste medlet att förinta fien­den, i främsta rummet, medan försvaret, som är ett kompletterande medel till att förinta fienden och ett medel till självbevarelse, mås­te sättas i andra rummet. I verkligt krig spe­las huvudrollen än av försvaret, än av an­greppet, men tar man kriget som helhet för­blir angreppet i främsta rummet.

"Om långvarigt krig" (maj 1938), Valda verk, bd II, stycke 68, o. Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 85-86.

 

Alla de för militära operationer vägledande principerna härrör ur den enda grundprin­cipen: att göra sitt bästa för att bevara sin egen styrka och förinta fiendens.... Hur kan vi då rättfärdiga uppmuntran till heroiska offer i krig? Varje krig betingar sitt pris, ibland ett ytterligt högt pris. Står detta inte i motsättning till "bevara sig själv"? I verklig­heten finns här ingen motsättning alls; mera exakt uttryckt: offer och självbevarelse både står i motsättning till och kompletterar var­andra. Ty sådana offer är nödvändiga, inte blott för att förinta fienden utan också för självbevarelse - partiellt och tillfälligt "icke­bevarande" (offer, eller betalning av priset) är nödvändigt för det allmänna och bestän­diga bevarandets skull. Från denna grund­princip stammar hela raden av principer, som vägleder de militära operationerna, vilka al­lesammans - från principen för skjutningen (ta skydd för att bevara dig själv och utnyttja eldkraften till fullo för att förinta fienden) och till de strategiska principerna - är ge­nomsyrade av andan i denna grundprincip. Alla tekniska, taktiska och strategiska prin­ciper är exempel på tillämpning av denna grundprincip. Principen att bevara sig själv och förinta fienden är grunden för alla mili­tära principer.

"Strategiska problem i gerillakriget mot Japan" (maj 1938), kapitel II, Valda verk, bd II o. Militärpolitiska skrifter, bd I, s. 247-248.*

 

Våra operationsprinciper är följande.

1. Angrip först spridda isolerade fiende­styrkor, angrip koncentrerade, starka fiende­styrkor senare.

2. Ta först små och medelstora städer och vidsträckta landsbygdsområden, ta stora stä­der senare.

3. Gör utplånandet av fiendens effektiva styrka till vårt huvudmål, men gör inte till huvudmål att hålla eller ta en stad eller en ort. En stad eller en ort hålles eller tas som resultat av att fiendens effektiva styrka ut­plånas, och ofta kan en stad eller en ort slut­giltigt hållas eller tas först sedan den flera gånger gått ur hand i hand.

4. Koncentrera i varje slag en absolut över­lägsen styrka (två, tre, fyra och ibland även fem eller sex gånger så stark som fiendens), omringa fiendestyrkorna fullständigt, sträva att utplåna dem helt och hållet och låt ingen slinka ur nätet. Använd under särskilda för­hållanden metoden att tilldela fienden ett för­krossande slag, dvs. koncentrera hela vår styrka för att göra ett frontalangrepp och samtidigt angripa en eller båda av fiendens flanker i syfte att utplåna en del och driva den andra på flykten så att vår armé snabbt kan förflytta sina trupper till att krossa and­ra fiendestyrkor. Sträva att undvika utnöt­ningsslag, i vilka vi förlorar mera än vi vin­ner eller bara får oavgjort. På detta sätt blir vi, ehuru vi är underlägsna som helhet (i nu­merärt hänseende), absolut överlägsna i varje del och i varje särskilt fälttåg, och detta till­försäkrar oss segern i fälttåget. Allt efter som tiden går ska vi bli överlägsna även som hel­het och småningom utplåna alla fiender.

5. Utkämpa inget slag oförberedda, ut­kämpa inget slag som ni inte är säkra om att vinna, gör allt för att vara väl förberedda för varje slag, sky ingen möda för att säkerställa segern under de förutsättningar som före­ligger mellan fienden och oss.

6. Ge fritt spelrum åt vår stridsstil - mod i slaget, ingen fruktan för offer, ingen fruk­tan för utmattning, och oavbruten kamp (dvs. att under kort tid och utan vila utkämpa på varandra följande slag).

7. Sträva att utplåna fienden genom rörlig krigföring. Men ägna samtidigt uppmärk­samhet åt ställningsangreppets taktik och ta fiendens befästa ställningar och städer.

8. Vad angrepp mot städer angår, ta be­slutsamt alla fiendens befästa punkter och städer som är svagt försvarade. Ta vid pas­sande tillfällen och om omständigheterna tillåter alla fiendens befästa punkter och stä­der som försvaras med måttlig styrka. Vad fiendens alla starkt försvarade och befästa punkter och städer angår, vänta till dess för­utsättningarna mognat och ta dem då.

9. Fyll på vår utrustning och numerär med alla vapen som erövras och flertalet av de soldater som tillfångatagits från fienden. Vår armés viktigaste källor för människor och material ligger vid fronterna.

10. Ta väl vara på uppehållen mellan fält­tågen till att låta trupperna vila samt till att utbilda och konsolidera dem. Vilo-, utbild­nings- och konsolideringsperioderna bör som regel inte vara mycket långa, och fienden bör så vitt möjligt inte lämnas något andrum.

Dessa är de viktigaste av de metoder Fol­kets befrielsearmé använt för att besegra Chiang Kai-shek. De är ett resultat av att Folkets befrielsearmé härdats i årslånga stri­der mot såväl inhemska som utländska fien­der och är helt avpassade till vår nuvarande situation.... Vår strategi och taktik är grun­dade på ett folkkrig. Ingen armé som går emot folket kan använda vår strategi och vår taktik.

"Det nuvarande läget och våra uppgif­ter" (25 december 1947), Valda verk, bd IV, s. 171-172, o. Militärpolitiska skrif­ter, bd II, s. 266-269.

 

Utan beredskap är överlägsenhet inte verk­lig överlägsenhet, och det kan inte bli fråga om något initiativ heller. En styrka som är underlägsen men beredd, kan, om den fattat denna sak, ofta besegra en överlägsen fiende genom överrumplingsangrepp.

"Om långvarigt krig" (maj 1938), stycke 83, Valda verk, bd II o. Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 102.

[UPP]

 

IX. FOLKETS ARMÉ

 

Utan en folkarmé har folket ingenting.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt IV, i "Vårt specifika program", stycke 5, Valda verk, bd III.

 

Denna armé är kraftfull därför att alla dess medlemmar har en medveten disciplin. De har kommit samman och de kämpar, inte för ett fåtal individers eller en trång klicks priva­ta intressen, utan för de breda massornas och hela nationens intressen. Hela ändamålet med denna armé är att den ska stå orubbligt sam­man med och helhjärtat tjäna det kinesiska folket.

A. a., avsnitt III, i "Folkets krig", o. Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 195-­196.*

 

Den kinesiska Röda armén är ett väpnat or­gan för genomförande av revolutionens po­litiska uppgifter. Särskilt för närvarande, bör Röda armén sannerligen inte begränsa sig till att strida. Vid sidan om striderna, för att för­inta fiendens militära styrka, bör Röda armén axla så viktiga uppgifter som att bedriva pro­paganda bland massorna, att organisera mas­sorna, beväpna dem, hjälpa dem att upprätta revolutionär politisk makt och bilda partior­ganisationer. Röda armén slåss inte bara för stridens skull, utan för att bedriva propa­ganda bland massorna, organisera dem, beväpna dem och hjälpa dem att upprätta re­volutionär politisk makt. Utan dessa mål för­lorar striden sin mening, och Röda armén förlorar skälet för sin existens.

"Om korrigering av felaktiga idéer i par­tiet" (december 1929), Valda verk, bd I, s. 108.*

 

Folkets befrielsearmé är alltid en kämpande styrka. Även efter den landsomfattande se­gern kommer vår armé att förbli en käm­pande styrka under den historiska period i vilken klasserna i vårt land ännu icke avskaf­fats och det imperialistiska systemet fortfa­rande består i världen. I denna sak bör inga missförstånd och ingen vacklan förekomma.

"Rapport till andra plenarsammanträdet med Kinas kommunistiska partis sjunde centralkommitté" (5 mars 1949), Valda verk, bd IV, s. 389.

 

Vi har en armé för strid såväl som en armé för arbete. För strid har vi Åttonde route­armén och Nya fjärde armén; men även de utför ett dubbelt arbete, krigföring och pro­duktion. Med dessa två slag av arméer, och med en kämpande armé som är skicklig i des­sa två uppgifter och i massarbete, kan vi övervinna våra svårigheter och besegra den japanska imperialismen.

"Organisera er!" (29 november 1943), Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 272.

 

Vårt nationella försvar kommer att konsoli­deras och ingen imperialist tillåtas att än en gång invadera vårt territorium. Vårt folks väpnade styrkor måste vidmakthållas och ut­vecklas med den modiga och stålsatta Fol­kets befrielsearmé såsom grundval. Vi kom­mer att ha inte endast en mäktig armé utan också ett mäktigt flygvapen och en mäktig flotta.

Öppningstal vid första plenarsammanträ­det med Kinesiska folkets politiska råd­givande konferens (21 september 1949).

 

Vår princip är att partiet har kommandot över geväret, och att geväret aldrig får tillåtas ta kommandot över partiet.

"Problem rörande krig och strategi" (6 november 1938), avsnitt II, Valda verk, bd II o. Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 157.

 

Alla officerare och kämpar måste städse ha i minnet att vi är den stora Folkets befrielse­armé, att vi är trupper, som leds av Kinas stora kommunistiska parti. Förutsatt att vi alltid följer partiets direktiv är vi säkra om att vinna.

"Manifest från Det kinesiska folkets befrielsearmé" (oktober 1947), Valda verk, bd IV, s. 163.

[UPP]

XIX. REVOLUTIONÄR HEROISM

 

Denna armé besitter en okuvlig anda och är fast besluten att övervinna alla fiender och aldrig ge sig. Vilka svårigheter och umbäran­den som än må möta, så länge en enda man återstår kommer han att fortsätta kampen.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), kapitel III, avsnitt "Folkets krig", Valda verk, bd III, o. Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 196.*

 

Ge fritt spelrum åt vår stridsstil - mod i sla­get, ingen fruktan för offer, ingen fruktan för utmattning, och oavbruten kamp (dvs. att under kort tid och utan vila utkämpa på var­andra följande slag).

"Det nuvarande läget och våra uppgif­ter" (25 december 1947), Valda verk, bd IV, s. 172.

 

Tusen och åter tusen martyrer har heroiskt lidit döden för folket; låt oss hålla deras ba­nér högt och marschera framåt på den väg som färgats röd av deras blod!

  "Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt V, Valda verk, bd III.

 

Var beslutsamma, frukta inga offer och över­vinn alla svårigheter för att vinna segern.

"Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen" (11 juni 1945). Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 293.*

 

Vid ett kritiskt ögonblick i Nordexpeditio­nens utveckling, ... slog kuomintangmyndig­heternas förrädiska och reaktionära politik, med "partirensning" och massaker, denna nationella enhetsfront i stycken - enhets­fronten mellan Kuomintang och kommunis­tiska partiet och alla grupper av folket, vilken förkroppsligade det kinesiska folkets befriel­se - och all dess revolutionära politik. ... Därefter ersattes enheten av inbördes­krig, demokratin av diktatur och ett Kina fyllt av ljus av ett Kina täckt av mörker. Men Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket blev varken kujonerade eller besegrade eller utrotade. De tog sig samman, torkade av blodet, begravde sina stupade kamrater och gick på nytt i strid. Med revolutionens stora standar högt lyftat, reste de sig till väp­nat motstånd, och på ett väldigt område i Kina bildade de folkregeringar, genomförde jordreformen, byggde upp en folkarmé - den kinesiska Röda armén - och bevarade och utökade det kinesiska folkets revolutio­nära styrkor.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt III, i "Historien följer en sling­rande väg", Valda verk, bd III.*

 

Ni har många goda egenskaper och har gjort stora tjänster, men ni måste alltid komma ihåg att inte bli högmodiga. Ni respekteras av alla, och detta med rätt, men detta leder lätt till högmod. Om ni blir högmodiga, om ni inte är försynta, om ni upphör att bemöda er, och om ni inte respekterar andra, inte respekterar kadrerna och massorna, då kom­mer ni att upphöra att vara hjältar och före­dömen. Det har funnits sådana människor i det förflutna, och jag hoppas att ni inte ska följa deras exempel.

"Vi måste lära oss att utföra ekonomiskt arbete" (10 januari 1945), Valda verk, bd III.

 

I kampen för att utplåna fienden och åter­ställa och öka industri- och jordbrukspro­duktionen, har ni övervunnit många svårig­heter och umbäranden och visat mod, klok­het och initiativ av väldiga mått. Ni står som mönster för hela den kinesiska nationen, ni är ryggraden i den segerrika frammarsch som folkets sak gjort på alla områden, stödjepe­lare för folkregeringen och broar som för­binder folkregeringen med de stora massor­na.

Hälsning till mötet med representanterna för de nationella stridshjältarna och mönsterarbetarna framförd på Kinas kommunistiska partis Centralkommittés vägnar (25 september 1950).

 

Vi kineser har den anda som krävs för att be­kämpa fienden till sista blodsdroppen, vi är beslutna att med egen kraft återta våra för­lorade territorier och vi är i stånd att stå på egna ben i nationernas familj.

"Om taktiken mot den japanska impe­rialismen" (27 december 1935), Valda verk, bd I, s. 169.*

[UPP]

 

 

 

Vi måste se till att alla våra kadrer och alla människor ständigt har för ögonen att vårt land är ett stort socialistiskt land men att det ekonomiskt är efterblivet och fattigt och att detta är en mycket stor motsättning. För att göra Kina rikt och starkt krävs flera årtion­den av intensiva ansträngningar, som bland annat kommer att omfatta strävan att prak­tisera strikt sparsamhet och bekämpa slöseri, dvs. en politik för att bygga vårt land genom flit och sparsamhet.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), skrifter i urval, s. 435.

 

Flit och sparsamhet bör tillämpas vid sköt­seln av fabriker och butiker och alla stats­ägda, kooperativa och övriga företag. Prin­cipen om flit och sparsamhet bör iakttas i allt. Denna princip för ekonomisering är en av grundprinciperna i socialistisk hushåll­ning. Kina är ett stort land, men det är allt­jämt mycket fattigt. Det kommer att ta många decennier att göra Kina välmående. Även då måste vi fortfarande iaktta princi­pen om flit och sparsamhet. Men det är un­der de närmaste få decennierna, under den nuvarande serien av femårsplaner, som vi alldeles särskilt måste förespråka flit och sparsamhet, som vi måste ägna särskild uppmärksamhet åt ekonomisering.

Förord till "Hur ett kooperativ drivs med flit och sparsamhet" (1955), Det socia­listiska uppsvinget på Kinas landsbygd, kinesiska uppl., bd I.

 

Varhelst vi befinner oss måste vi vårda oss om våra mänskliga och materiella tillgångar och vi får inte vara kortsynta och ge oss hän åt slöseri och extravaganser. Varhelst vi be­finner oss måste vi från allra första året av vårt arbete tänka på de många år som ligger framför oss, det långvariga kriget som måste upprätthållas, motoffensiven och återupp­byggnadsarbetet sedan fienden kastats ut. A ena sidan gäller att aldrig vara slösaktig el­ler extravagant, och å den andra, att aktivt utöka produktionen. Tidigare led folk på en del orter ganska mycket, därför att de inte såg saken på lång sikt och försummade att ekonomisera med mänskliga och materiella tillgångar och att utvidga produktionen. Däri ligger läxan och vi måste fästa uppmärksam­heten på den.

"Vi måste lära oss att utföra ekonomiskt arbete" (10 januari 1945), Valda verk, bd III.

 

För att påskynda detta återställande och den­na utveckling [av jordbruksproduktionen och industriproduktionen i småstäderna] måste vi, i vår kamp för det feodala systemets av­skaffande, göra vårt yttersta för att bevara alla användbara medel för produktion och försörjning, vidta beslutsamma åtgärder mot en var som förstör eller förslösar dem, be­kämpa omåttligt ätande och drickande och gå in för sparsamhet och ekonomisering.

"Tal vid en kaderkonferens i befriade området Shansi-Suiyuan" (1 april 1948), Valda verk, bd IV, s. 255.

 

Sparsamhet bör vara den vägledande princi­pen då fråga är om våra regeringsutgifter. Det måste göras klart för alla regeringsarbe­tare att korruption och slöseri är mycket sto­ra förbrytelser. Våra kampanjer mot korrup­tion och slöseri har redan givit en del resul­tat, men ytterligare ansträngningar är nödvändiga. Vårt räkenskapssystem måste väg­ledas av principen att spara även på koppar­slantarna för kriget, för revolutionens sak och för vårt ekonomiska uppbygge.

"Vår ekonomiska politik" (23 januari 1934), Valda verk, bd I, s. 146.

 

På senare tid har en farlig tendens visat sig bland många i våra led - en ovillighet att dela massornas glädje och svårigheter, en in­riktning på personlig berömmelse och vin­ning. Detta är mycket illa. Ett sätt att över­vinna detta är att under vår kampanj för att öka produktionen och hushålla med tillgång­arna, förenkla våra organisationer och över­föra kadrer till lägre nivåer, så att ett bety­dande antal av dem återvänder till produktivt arbete.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), skrifter i urval, s. 435.

 

Arméns produktion för sitt eget underhåll har inte blott förbättrat levnadsvillkoren i armén och lättat bördan på folket samt där­med gjort det möjligt att ytterligare utöka armén. Den har dessutom haft många ome­delbara biverkningar. De är följande.

1. Förbättrade förhållanden mellan offi­cerare och manskap. Officerare och meniga arbetar tillsammans i produktionen och blir som bröder.

2. Bättre inställning till arbetet. . . . Sedan armén började att producera för sitt eget un­derhåll har inställningen till arbetet förbätt­rats och dagdrivarmanéren har övervunnits.

3. Stärkt disciplin. Så långt ifrån att för­svaga disciplinen i strid och i armélivet stär­ker arbetsdisciplinen i produktionen den.

4. Förbättrade förhållanden mellan armén och folket. När en väpnad styrka börjat "hus­hålla" för sig själv förekommer det sällan eller aldrig intrång på folkets egendom. Efter­som armén och folket byter arbete och hjäl­per varandra i produktionen, stärkes vänska­pen dem emellan.

5. Mindre knot i armén över regeringen och förbättrade förhållanden mellan de bäg­ge.

6. En sporre för folkets stora produktions­kampanj. När armén tar itu med att produ­cera blir behovet av att regeringen och and­ra organisationer gör likadant mera uppen­bart och de gör det mera energiskt. Vidare blir behovet av en hela folket omfattande kampanj för ökad produktion givetvis också  mera uppenbart och även kampanjen genom­föres då med större energi.

"Om arméns produktion för sitt eget un­derhåll och om betydelsen av den stora rörelsen för korrigering och för produk­tion" (27 april 1945), Valda verk, bd III, Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 208­210.*

 

En del människor säger, att om arméförban­den ägnar sig åt produktion, kommer de att vara ur stånd att utbilda sig eller att kämpa, och att om administrationen och andra orga­nisationer gör det, kommer de att vara ur stånd att utföra sitt eget arbete. Detta är ett falskt argument. Under de senaste åren har våra arméförband i gränsområdet sysslat med produktion i stor omfattning, för att förse sig själva med föda och kläder i tillräcklig mängd, och har samtidigt bedrivit sin utbild­ning och genomfört sina politiska studier samt lärt sig skriva och läsa och deltagit i andra kurser med mycket större framgång än tidigare, och det råder större enhet än någonsin inom armén och mellan armén och folket. Samtidigt som en omfattande produk­tionskampanj fördes vid fronten i fjol upp­nåddes stora framgångar i striderna och dess­utom inleddes en utbredd utbildningskam­panj. Och tack vare produktionen, lever ad­ministrationens och andra organisationers personal ett bättre liv och arbetar med större hängivelse och effektivitet. Detta är fallet både i gränsområdet och vid fronten.

"Vi måste lära oss att utföra ekonomiskt arbete" (10 januari 1945), Valda verk, bd III.

[UPP]

 

 

 

På vilken basis ska vår politik vila? Den ska vila på vår egen styrka, och detta betyder att nydaningen ska åvägabringas genom våra egna insatser. Vi är inte ensamma, alla län­der och folk i världen, som står i motsättning till imperialismen, är våra vänner. Icke dess mindre understryker vi: nydaning genom våra egna insatser. Stödda på de krafter vi själva organiserar kan vi besegra alla kinesis­ka och utländska reaktionärer.

"Läget och vår politik efter segern i för­svarskriget mot Japan" (13 augusti 1945), Valda verk, bd IV, s. 22.

 

Vi håller på självtillit. Vi hoppas på hjälp från utlandet men vi kan inte bli beroende av den, vi litar till våra egna ansträngningar, till hela arméns och hela folkets skapande kraft.

"Vi måste lära oss att utföra ekonomiskt arbete" (10 januari 1945), Valda verk, bd III.

 

Att vinna en landsomfattande seger innebär bara att ta första steget i en tiotusen li lång marsch. . . . Den kinesiska revolutionen är stor, men vägen efter revolutionen kommer att bli längre, arbetet större och mödosam­mare. Detta måste nu göras klart i partiet. Kamraterna måste läras att förbli anspråks­lösa, förtänksamma och fria från högmod och överilning i sin arbetsstil. Kamraterna måste hjälpas att bevara stilen att leva enkelt och kämpa hårt.

"Rapport till andra plenarsammanträdet med Kinas kommunistiska partis sjunde Centralkommitté" (5 mars 1949), Valda verk, bd IV, s. 401-402.*

 

Vi måste grundligt rensa ut alla föreställning­ar hos våra kadrer om att vi kan vinna lätta segrar genom god tur och utan hård och bit­ter kamp, utan svett och blod.

"Skapa fasta basområden i nordöst" (28 december 1945), Valda verk, bd IV, s. 90.

 

Vi bör föra en ständig propaganda bland fol­ket för att bekantgöra fakta om framstegen i världen och om den ljusa framtid som vän­tar på oss, på det att de ska förlita sig på seger. Samtidigt måste vi berätta för folket och för våra kamrater att vår väg kommer att gå i många krökar och bukter. Det ligger ännu många hinder och svårigheter i revo­lutionens väg. Vårt partis 7. kongress antog att svårigheterna skulle bli många, ty vi före­drar hellre att emotse många svårigheter än att bara vänta oss ett fåtal. En del kamrater tycker inte om att tänka mycket på svårig­heter. Men svårigheter är fakta, vi måste er­känna alla de svårigheter som finns och bör inte tillgripa en politik av "icke erkännande". Vi måste erkänna svårigheterna, analysera och bekämpa dem. Det finns inga raka vägar i världen, vi måste vara beredda att följa en väg som kröker och buktar och inte försöka att få saker billigt. Man får inte inbilla sig att alla reaktionärer en vacker dag ska böja knä av egen drift. Med ett ord, utsikterna är lju­sa, men vägen har bukter och krökar. Fort­farande ligger många svårigheter framför oss, och vi får inte förbise dem. Genom att förena oss med hela folket till gemensamma ansträngningar ska vi säkerligen övervinna alla svårigheter och nå fram till segern.

"Om Chungkingförhandlingarna" (17 ok­tober 1945), Valda verk, bd IV, s. 64-65.

 

Den som ser endast den ljusa sidan men inte svårigheterna kan inte effektivt kämpa för uppfyllandet av partiets uppgifter.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt V, Valda verk, bd III.

 

Samhällets rikedomar skapas av arbetarna, bönderna och de arbetande intellektuella. Om de tar sitt öde i egna händer, följer en marxist­-leninistisk linje och intar en aktiv hållning vid lösandet av problem, i stället för att und­vika dem, kommer det inte att finnas en enda svårighet i världen som de inte kan övervin­na.

Förord till "Partisekreteraren tar led­ningen och alla partimedlemmar hjälper till att driva kooperativen" (1955), Det socialistiska uppsvinget på Kinas lands­bygd, kinesiska uppl., bd I

 

Kamraterna i hela partiet måste ta alltsam­mans detta med i sina beräkningar och vara beredda att övervinna alla svårigheter med okuvlig vilja och på ett planmässigt sätt. Både de reaktionära krafterna och vi själva har svårigheter. Men de reaktionära krafter­nas svårigheter är oöverkomliga ty dessa krafter står på gravens brädd och har ingen ramtid. Våra svårigheter kan övervinnas, ty vi är nya och växande krafter och har en ly­sande framtid.

"Välkomna den kinesiska revolutionens nya flodvåg" (1 februari 1947), Valda verk, bd IV, s. 133-134.

 

I tider då svårigheter möter får vi inte för­lora våra framgångar ur sikte, vi måste se den ljusa framtiden och ta mod till oss.

"Tjäna folket" (8 september 1944), Val­da verk, bd III, o. skrifter i urval, s. 286.

 

Nya företeelser möter alltid svårigheter och bakslag medan de utvecklas. Det skulle vara rena fantasin att tro att socialismens sak går framåt obehindrat och når lättvunna segrar, att man inte möter svårigheter och bakslag eller inte behöver göra väldiga ansträngning­ar.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 413.

 

Vid vissa tidpunkter under den revolutionära kampen väger svårigheterna tyngre än de gynnsamma betingelserna, och därmed utgör de den viktigaste sidan i motsättningen och de gynnsamma betingelserna utgör den se­kundära sidan. Men revolutionärerna kan genom sina ansträngningar steg för steg över­vinna svårigheterna och skapa ett nytt gynn­samt läge. Sålunda ger ett svårt läge plats för ett gynnsamt.

"Om motsättningar" (augusti 1937), Val­da verk, bd I, s. 335, o. skrifter i urval, s. 104.

 

Vad är arbete? Arbete är kamp. Det finns svårigheter och problem för oss att övervin­na och lösa på dessa platser. Vi beger oss dit för att arbeta och kämpa för att övervin­na dessa svårigheter. En god kamrat är en som är ivrig att bege sig dit där svårigheterna är störst.

"Om Chungkingförhandlingarna" (17 ok­tober 1945), Valda verk, bd IV, s. 63.

 

Det finns en gammal kinesisk fabel som heter "Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen". Den berättar om en gammal man, som levde i norra Kina för länge, länge se­dan och var känd som den narraktige gamle mannen på Norra berget. Hans hus vette mot söder och bortom dess port stod de två stora topparna Taihang och Wangwu och stängde vägen. Med stor beslutsamhet ledde han sina söner i arbetet för att med hackor gräva bort dessa berg. Ett annat gråskägg, bekant som den vise gamle mannen, såg dem och sade spefullt: "Så dumt ni bär er åt! Det är allde­les omöjligt för ett fåtal som er att gräva bort dessa båda väldiga berg." Den narrakti­ge gamle mannen svarade: "När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör, kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?" Efter att ha vederlagt den vise gamle mannens felak­tiga åsikt, fortsatte han att gräva varje dag, orubblig i sin övertygelse. Gud blev rörd här­av och sände ned två änglar, som bar bort bergen på sina ryggar. I dag ligger två stora berg som döda vikter på det kinesiska folket. Det ena är imperialismen, det andra är feo­dalismen. Kinas kommunistiska parti har för länge sedan beslutat att gräva bort dem. Vi måste vara ståndaktiga och arbeta utan av­brott, och även vi kommer att röra Guds hjärta. Vår gud är ingen annan än det kine­siska folkets massor. Om de reser sig och gräver tillsammans med oss, varför skulle inte dessa bägge berg kunna skaffas undan?

"Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen" (11 juni 1945), Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 294.*

[UPP]

 

 

XXII. TANKEMETODER OCH ARBETSMETODER

 

Mänsklighetens historia är en kontinuerlig utveckling från nödvändighetens rike till fri­hetens rike. Denna process är utan ände. I ett samhälle där klasser finns kommer klass­kampen aldrig att upphöra. I ett klasslöst samhälle kommer kampen mellan det nya och det gamla och mellan sanning och osan­ning aldrig att upphöra. I kampen för pro­duktion och vetenskapliga experiment gör mänskligheten ständiga framsteg, och natu­ren undergår ständigt förändringar, de förblir aldrig på samma nivå. Därför måste männi­skan ständigt summera sina erfarenheter och fortsätta att upptäcka, uppfinna, skapa och gå framåt. Idéer om stagnation, pessimism, slöhet och självbelåtenhet är helt felaktiga. De är felaktiga därför att de överensstämmer varken med de historiska fakta om den sam­hälleliga utvecklingen under de senaste en miljon åren eller med de historiska fakta om naturen så långt vi hittills känner till dem (dvs. naturen såsom den uppenbaras i himla­ kropparnas, jordens, livets och andra natur­liga företeelsers historia).

Citerat i "Premiärminister Chou En-lais rapport om regeringens arbete tillställd Folkrepubliken Kinas Tredje nationella folkkongress första sammanträde" (21­22 december 1964).

 

Naturvetenskaperna är ett av människans va­pen i hennes kamp för frihet. I syfte att upp­nå frihet inom samhället måste människan göra bruk av samhällsvetenskaperna för att förstå och förändra samhället och genom­föra samhällelig revolution. I syfte att uppnå frihet inom naturens värld, måste människan göra bruk av naturvetenskaperna för att för­stå, besegra och förändra naturen och sålun­da uppnå frihet från naturen.

Tal vid bildandet av Naturvetenskaper­nas forskningssällskap i gränsområdet (5 februari 1940).

 

Den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, har två framträdande känne­märken. Det ena är dess klasskaraktär: den medger öppet att den dialektiska materialis­men står i proletariatets tjänst. Den andra är dess inriktning på praktiken: den betonar teorins avhängighet av praktiken, framhåller att teorin är grundad på praktiken och i sin tur tjänar praktiken.

"Om praktiken" (juli 1937), Valda verk, bd I, s. 298, o. skrifter i urval, s. 59.

 

Marxistisk filosofi anser att det viktigaste problemet är att förstå den objektiva världens lagar, inte blott för att vara i stånd att för­klara den, utan för att aktivt tillämpa kun­skapen om dessa lagar för att förändra värl­den.

A. a., s. 305, o. a. a., s. 67.

 

Varifrån kommer riktiga idéer? Faller de från skyarna? Nej. Ligger de medfödda i hjärnan? Nej. De kommer ur den samhälle­liga praktiken, och ur den allena. De kom­mer ur samhällelig praktik av tre slag: kam­pen för produktionen, klasskampen och det vetenskapliga experimentet.

"Varifrån kommer riktiga idéer?" (maj 1963), Skrifter i urval, s. 460.

 

Det är människans samhälleliga vara som be­stämmer hennes tänkande. Så snart de riktiga idéerna, som kännetecknar den framåtskrid­na klassen, förstås av massorna, förvandlas dessa idéer till en materiell kraft som föränd­rar samhället och förändrar världen.

A. a., s. 460.

 

I sin samhälleliga praktik deltar människor­na i olika slag av kamp och vinner rik erfa­renhet såväl av sina framgångar som av sina misslyckanden. Oräkneliga företeelser i den objektiva yttre världen återspeglas genom människans fem sinnesorgan - organen för syn, hörsel, lukt, smak och känsel - i hennes hjärna. Till en början är kunskapen sinnlig. Språnget till en begreppsbildande kunskap, dvs till idéer, sker då sinnlig kunskap sam­lats i tillräcklig mängd. Detta är en process i vetandets utveckling. Det är det första sta­diet i hela kunskapsprocessen, det stadium som för från objektiv materia till subjektivt medvetande, från tillvaro till idéer. Huruvida ens medvetande eller idéer (teorier, riktlinjer, planer eller åtgärder inberäknade) riktigt återspeglar den objektiva yttre världens lagar är ännu inte bevisat på detta stadium, i vilket det ännu inte är möjligt att förvissa sig om huruvida de är riktiga eller inte. Sedan kom­mer det andra stadiet i kunskapsprocessen, det stadium som leder från medvetande tillbaka till materia, från idéer tillbaka till till­varo och i vilket den under första stadiet för­värvade kunskapen tillämpas i samhällelig praktik för att fastställa huruvida teorierna, riktlinjerna, planerna eller åtgärderna vinner den förväntade framgången. Allmänt talat är de som vinner framgång riktiga och de som misslyckas oriktiga, och detta gäller särskilt människans kamp med naturen. I den sam­hälleliga kampen lider de krafter som repre­senterar den framskridna klassen ibland ne­derlag, inte därför att deras idéer är felaktiga, utan därför att de, i avvägningen mellan de styrkor som är inbegripna i striden, tills vi­dare inte är så starka som reaktionens kraf­ter. Därför blir de tillfälligt besegrade, men de kommer att segra förr eller senare. Genom att prövas i praktiken gör människans kun­skap ytterligare ett språng. Detta språng är viktigare än det föregående. För endast detta språng kan bevisa riktigheten eller oriktig­beten i det första språnget i vetandets utveck­ling, dvs i de idéer, teorier, riktlinjer, planer eller åtgärder som utformats under återspeg­landet av den objektiva yttre världen. Det finns inget annat sätt att pröva sannheten.

A. a., s. 460-461.*

 

Ofta kan riktig kunskap uppnås endast efter många upprepningar av den process som le­der från materia till medvetande och sedan tillbaka till materia, dvs leder från praktik till kunskap och sedan åter till praktiken. Detta är den marxistiska kunskapsteorin, den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin.

A. a., s. 461.

 

Vem som helst som vill ha kunskap om ett ting har inget annat sätt att skaffa den än ge­nom att träda i kontakt med det, dvs genom att leva (praktisera) i dess närhet.... Om ni vill förvärva kunskap, måste ni deltaga i praktiken för att förändra verkligheten. Om ni vill veta hur ett päron smakar, måste ni förändra päronet genom att själv äta det. ... Om ni vill lära känna revolutionens teori och metoder, måste ni deltaga i revolution. All äkta kunskaps ursprung är direkt erfaren­het.

"Om praktiken" (juli 1937), Valda verk, bd I, s. 300-301, o. skrifter i urval, s. 62-63.

 

Kunskap börjar med praktik, och teoretisk kunskap förvärvas genom praktik och måste sedan återvända till praktiken. Kunskapens aktiva funktioner visar sig inte blott i det ak­tiva språnget från sinnlig till rationell kun­skap utan - och detta är viktigare - måste yttra sig i språnget från rationell kunskap till revolutionär praktik.

A. a., s., 305, o. a. a., s. 68.*

 

Därest den som ska utföra någonting, inte förstår de faktiska omständigheterna, sakens natur och dess förhållanden till andra ting, kommer han, som alla vet, inte att känna de lagar som styr den eller att veta hur den ska göras och inte heller att vara i stånd att göra den väl.

"Strategiska problem i Kinas revolutionä­ra krig" (december 1936), Valda verk, bd I, s. 180-181.*

 

Om en människa önskar ha framgång i sitt arbete, det vill säga uppnå de förväntade resultaten, måste hon bringa sina idéer i över­ensstämmelse med den objektiva yttre värl­dens lagar; överensstämmer de inte med des­sa, kommer hon att misslyckas i sin praktik. Efter misslyckandet drar hon sina lärdomar därav, korrigerar sina idéer för att få dem i överensstämmelse med yttervärldens lagar och kan på detta sätt vända misslyckandet till framgång. Detta är vad som avses i ordstäven "misslyckandet är framgångens moder" och "den som faller i en grop vinner i vett".

"Om praktiken" (juli 1937), Valda verk, bd I, s. 298, o. skrifter i urval, s. 59.

 

Vi är marxister, och marxismen lär, att då vi tar upp ett problem, bör vi utgå från objek­tiva fakta, inte från abstrakta definitioner, och att vi bör dra våra vägledande principer, vår politik och våra åtgärder ur en analys av dessa fakta.

"Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst" (maj 1942), slutord, Valda verk, bd III, o. skrifter i urval, s. 235.

 

Den mest grundläggande arbetsmetoden, som alla kommunister måste hålla noga i minnet, är att riktlinjerna för vårt arbete skall fastställas i överensstämmelse med de faktis­ka förhållandena. När vi studerar orsakerna till de misstag vi begått, finner vi att de alle­sammans uppstod därför att vi inte byggde på det faktiska läge som vid en viss given tid­punkt förelåg på en viss plats utan var subjektiva i utformningen av riktlinjerna för vårt arbete.

"Tal vid en kaderkonferens i befriade området Shansi-Suiyuan" (1 april 1948), Valda verk, bd IV, s. 246.*

 

Idealism och metafysik är de lättaste saker i världen, ty folk kan prata så mycket strunt de vill utan att grunda det på den objektiva verkligheten eller pröva det mot verklighe­ten. Materialism och dialektik, å andra si­dan, kräver ansträngningar. De måste grunda sig på och prövas mot den objektiva verklig­heten. Om man inte anstränger sig, är det fara värt att man slinker in i idealism och metafysik.

Förord till "Material om Hu Fengs kont­rarevolutionära klick" (maj 1955).

 

När vi ser på ett ting, måste vi undersöka dess natur och behandla dess yttre endast som en väktare vid tröskeln, och när vi väl trätt över tröskeln, måste vi fatta tingets natur; detta är den enda tillförlitliga och vetenskap­liga analysmetoden.

"En enda gnista kan tända en prärie­brand" (5 januari 1930), Valda verk, bd I, s. 121.

 

Den grundläggande orsaken till ett tings ut­veckling ligger inte utanför, utan i tinget; den ligger i de motsättningar som tinget innehål­ler. Denna inre motsättning finns i vart enda ting, och därav kommer dess rörelse och ut­veckling. Motsättningen inom ett ting är grundorsaken till dess utveckling, medan dess inbördes förhållande till och inverkan på och från andra ting är sekundära orsaker.

"Om motsättningar" (augusti 1937), Val­da verk, bd I, s. 313, o. skrifter i urval, s. 78-79.*

 

Den [materialistiska dialektiken] anser att ytt­re orsaker är förändringens betingelser och inre orsaker är förändringens grundval och att yttre orsaker blir verksamma genom inre or­saker. I en passande temperatur förändras ett ägg till en kyckling, men ingen tempera­tur kan förändra en sten till en kyckling, emedan ägget och stenen har skilda utgångs­punkter.

a., s. 314, o. a. a., s. 80.*

 

Marxismens filosofi anser, att lagen om mot­sättningarnas enhet är universums grundlag. Denna lag verkar överallt, såväl i naturen som i det mänskliga samhället och i människornas tänkande. Mellan motsatserna i en motsättning finns samtidigt enhet och kamp och det är detta som driver tingen att röra sig och förändras. Motsättningar finns överallt, men de skiljer sig i enlighet med olika tings olika natur. I varje given företeelse eller var­je givet ting är motsatsernas enhet villkorlig, tillfällig och av övergående karaktär och följ­aktligen relativ, medan kampen mellan mot­satserna är absolut.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), skrifter i urval, s. 404-405.

 

Den analytiska metoden är dialektisk. Med analys avser vi analys av motsättningarna inom tingen. Och en hållbar analys är omöjlig utan en intim kännedom om livet och utan verklig insikt i de dithörande motsättning­arna.

"Tal vid Kinas kommunistiska partis rikskonferens om propagandaarbete" (12 mars 1957), skrifter i urval, s. 451.

 

Konkret analys av konkreta förhållanden är, sade Lenin, "det väsentligaste i marxismen, marxismens levande själ". Många av våra kamrater, som inte har sinne för analys, vill inte tränga på djupet i komplicerade frågor och analysera och studera dem om och om igen, utan tycker om att dra enkla slutsatser som antingen är absolut bejakande eller ab­solut förnekande. . . . Från och med nu bör vi råda bot för detta förhållande.

"Våra studier och det aktuella läget" (12 april 1944), avsnitt I, stycke 2, Valda verk, bd III.

 

Sättet på vilket dessa kamrater ser på pro­blemen är felaktigt. De ser inte till de väsent­liga eller huvudsidorna utan understryker de oväsentliga eller underordnade. Det bör på­pekas att dessa oväsentliga eller underordna­de sidor inte får förbises, utan måste behand­las en efter en. Men de bör inte tas för de väsentliga eller huvudsidorna, ty då tappar vi orienteringen.

"Till frågan om jordbrukskooperationen" (31 juli 1955), skrifter i urval, s. 370.*

 

Förhållandena i denna värld är komplicerade och bestäms av många faktorer. Vi bör be­trakta problemen ur olika synpunkter och inte bara ur en enda.

"Om Chungkingförhandlingarna" (17 ok­tober 1945), Valda verk, bd IV, s. 58.

 

Endast de som är subjektiva, ensidiga och yt­liga i sitt sätt att angripa problem börjar självbelåtet att utdela order och direktiv i samma ögonblick som de anländer till platsen, utan att ta hänsyn till betingelserna, utan att be­trakta tingen i deras helhet (deras historia och deras nuvarande tillstånd som helhet) och utan att tränga in till tingens väsen (deras na­tur och de inre förhållandena mellan det ena tinget och det andra). Sådana människor kan inte undgå att snubbla och falla.

"Om praktiken" (juli 1937), Valda verk, bd I, s. 303, o. Skrifter i urval, s. 65.

 

Vid studiet av ett problem måste vi sky sub­jektivism, ensidighet och ytlighet. Att vara subjektiv betyder att inte betrakta problemen objektivt, det vill säga, att inte anlägga den materialistiska synpunkten vid betraktandet av problemen. Jag har diskuterat detta i min essä "Om praktiken". Att vara ensidig bety­der att inte se allsidigt på problemen.... Det kan också kallas att se delen men inte hel­heten, att inte se skogen för träden. Det är omöjligt att på det sättet finna metoden att lösa en motsättning, det är omöjligt att utföra de uppgifter revolutionen ställer, att genom­föra ett uppdrag väl eller att på riktigt sätt utveckla den ideologiska kampen inom par­tiet. När Sun Wu Tzu diskuterade militär­vetenskap och sade, "Känn fienden och känn dig själv, och du kan utkämpa ett hundra slag utan att befara nederlag", hänsyftade han på de bägge sidorna i ett slag. Wei Cheng från Tangdynastin förstod också hur felaktig ensidigheten är då han sade: "Lyssna till bägge sidor, och du kommer att bli upplyst, upp­märksamma endast den ena, och du kommer att överraskas av nattmörkret." Men våra kamrater ser ofta ensidigt på problemen, och därför stöter de ofta på oanade hinder. . . . Lenin sade: ... för att verkligen känna ett objekt mås­te vi fatta alla dess sidor, alla sammanhang och "övergångar". Vi kommer aldrig att helt och fullt lyckas med detta, men kravet på allsidighet är ett skydd mot misstag och stelhet.

Vi bör minnas hans ord.

Att vara ytlig betyder att ta hänsyn varken till säregenheterna hos en motsättning i dess helhet eller till särdragen hos var och en av dess sidor; det betyder att förneka nödvän­digheten att tränga djupt in i ett ting och minutiöst studera säregenheterna i dess mot­sättning, utan att i stället bara betrakta den på avstånd, och efter att ha uppfångat en skymt av ytterkonturerna genast försöka lösa motsättningen (att besvara en fråga, bilägga en tvist, sköta ett arbete eller leda en militär operation). Detta sätt att utföra saker måste leda till svårigheter. . . . Att vara ensidig och ytlig är att också vara subjektiv. För alla ob­jektiva ting är i verkligheten inbördes förena­de och styres av inre lagar. Istället för att ta sig an uppgiften att återspegla tingen sådana de verkligen är, betraktar en del människor tingen enbart ensidigt och ytligt, de känner varken det ömsesidiga sambandet mellan tingen eller deras inre lagar, och därför är deras metod subjektiv.

"Om motsättningar" (augusti 1937), Val­da verk, bd I, s. 323-324, o. Skrifter i urval, s. 90-91.

 

Ensidighet betyder att tänka i absoluta be­grepp, det vill säga, att närma sig problemen på ett metafysiskt sätt. När vi bedömer vårt arbete, är det ensidigt att se allting antingen som helt positivt eller helt negativt. . . . Att se allting som positivt är att se endast det goda och inte det dåliga, och att tolerera en­dast beröm och ingen kritik. Att tala som om vårt arbete vore bra i varje avseende strider mot fakta. Det är inte sant att allting är bra, det finns fortfarande brister och misstag. Men det är inte heller sant att allting är då­ligt, och detta strider likaledes mot fakta. Här behövs analys. Att förneka allting är att, utan att ha gjort någon analys, tro att ingenting har gjorts väl och att det stora arbetet med det socialistiska uppbygget, den stora kamp i vilken hundratals miljoner människor deltar, är en enda röra utan något som är värt att prisa. Trots att det finns en skillnad mellan de många människor som hyser sådana syn­punkter och de, som är fientliga mot det so­cialistiska systemet, är dessa synpunkter myc­ket felaktiga och skadliga och tjänar endast till att göra folk nedslagna. Det är fel att be­döma vårt arbete antingen ur den synpunkten att allting är positivt eller ur den att allting är negativt.

"Tal vid Kinas kommunistiska partis riks­konferens om propagandaarbete" (12 mars 1957), skrifter i urval, s. 449.

 

En marxist bör, då han tar upp ett problem, se såväl det hela som delarna. En groda i en brunn säger: "Himlen är inte större än brunnsöppningen". Det är inte sant, ty him­len är alls inte lika liten som brunnsöppningen. Om grodan sade: "En del av himlen är lika stor som en brunnsöppning", så skulle det vara sant, för det stämmer med fakta.

"Om taktiken mot den japanska impe­rialismen" (27 december 1935), Valda verk, bd I, s. 158.

 

Vi måste lära oss att se allsidigt på problem, inte bara se den positiva sidan hos företeel­serna utan också den negativa. Under sär­skilda betingelser kan en dålig företeelse leda till goda resultat och en gynnsam företeelse till dåliga resultat.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), skrifter i urval, s. 432.*

 

Medan vi erkänner att det i den historiska utvecklingen som helhet är det materiella som bestämmer det andliga och det samhälleliga varat som bestämmer det samhälleliga medvetandet, erkänner vi också - och måste vi sannerligen erkänna - det andligas återver­kan på materiella ting, det samhälleliga med­vetandets återverkan på det samhälleliga varat och överbyggnadens på den ekonomis­ka grundvalen. Detta är inte att gå emot ma­terialismen. Tvärtom, det är att undvika me­kanisk materialism och bestämt hävda den dialektiska materialismen.

"Om motsättningar" (augusti 1937), Val­da verk, bd I, s. 336, o. skrifter i urval, s. 105.*

 

De som leder ett krig kan, då de söker uppnå seger, inte gå utöver de gränser som de ob­jektiva betingelserna sätter. Inom dessa grän­ser kan och måste de emellertid skapa en dy­namisk roll i strävan att segra. Skådeplatsen för befälhavarnas handlingar i ett krig måste byggas på objektiva möjligheter, men på denna skådeplats kan de leda uppförandet av många dramer, fyllda med ljud och färg, kraft och storslagenhet.

"Om långvarigt krig" (maj 1938), stycke 62, Valda verk, bd II, o. Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 79, stycke 62.

 

Människor måste anpassa sitt tänkande till de förändrade förhållandena. Naturligtvis bör ingen ge sig hän åt vild fantasiflykt, eller göra upp aktiva planer, som inte motiveras av det objektiva läget, eller gripa efter det omöj­liga. Problemet i dag är emellertid att höger­betonat konservativt tänkande fortfarande ställer till besvär på många områden och hindrar arbetet inom dessa områden från att hålla takten med det objektiva lägets utveck­ling. Problemet i dag är att många människor anser det omöjligt att uträtta saker och ting, som kunde uträttas om de ansträngde sig.

Förord till Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd (27 december 1955), kinesiska uppl., bd I.

 

Vi bör alltid använda våra hjärnor och nog­grant tänka över allt. Ett vanligt ordstäv sä­ger: "Rynka pannan och du kommer på en fint". Med andra ord, mycket tänkande ger visdom. För att göra slut på praktiken att handla i blindo, som är mycket utbredd i vårt parti, måste vi uppmuntra våra kamrater att tänka, att lära metoden att analysera och odla vanan att analysera.

"Våra studier och det aktuella läget" (12 april 1944), avsnitt III, Valda verk, bd III.

 

Om det i någon process finns ett flertal mot­sättningar, måste en av dem vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och av­görande rollen, medan de övriga intar en se­kundär och underordnad plats. Då vi stude­rar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problem lätt lösas.

"Om motsättningar" (augusti 1937), Val­da verk, bd I, s. 332, o. skrifter i urval, s. 100-101.*

 

Den ena av de två varandra motsatta sidorna måste vara den viktigaste och den andra se­kundär. Den viktigaste sidan är den som spe­lar den ledande rollen i motsättningen. Ett tings natur bestämmes huvudsakligen av den viktigaste sidan i motsättningen, den som in­tar den dominerande ställningen. Men detta läge är inte oföränderligt. Huvudsidan och den sekundära sidan i en motsättning om­vandlar sig i varandra och tingets natur för­ändras i överensstämmelse härmed.

A. a., s .332-333, o. a. a., s. 101.

 

Det räcker inte med att ställa uppgifter. Vi måste också lösa problemet om metoderna att genomföra dem. Om det är vår uppgift att gå över en flod, kan vi inte gå över den utan en bro eller en båt. Utan att problemet om bron eller båten löses, är det fåfängt att tala om att gå över floden. Utan att problemet om metoden löses, är det meningslöst att tala om uppgiften.

"Sörj för massornas välfärd, ägna upp­märksamhet åt arbetsmetoderna" (27 januari 1934), Valda verk, bd I, s. 150.

 

De breda massorna kan inte mobiliseras till handling i någon uppgift därest inte en all­män och vittnående uppmaning därtill utges. Men om personer i ledande ställningar be­gränsar sig till att utfärda allmänna upprop - om de inte personligen, djupt och konkret, engagerar sig i några av organisationerna i det arbete uppropet manar till, gör ett ge­nombrott på någon punkt, vinner erfarenhet och använder denna till att vägleda andra or­ganisationer - då har de ingen möjlighet att pröva riktigheten av innehållet i sitt allmän­na upprop eller att berika det, och det är fara värt att det inte leder till någonting.

"Några frågor rörande metoderna för ledningen" (1 juni 1943), stycke 2, Val­da verk, bd III, o. skrifter i urval, s. 265.

 

Ingen i ledande ställning är kompetent att ge allmän vägledning till samtliga enheter därest han inte drar konkret erfarenhet från särskil­da individer och tilldragelser i särskilda underordnade enheter. Denna metod måste främjas överallt så att ledande kadrer på alla nivåer lär sig att tillämpa den.

A. a., stycke 2, o. a. a., s. 266.

 

Man kan inte någonstädes samtidigt ha ett antal centrala uppgifter. Vid varje tidpunkt kan det endast förekomma en central upp­gift, kompletterad med andra uppgifter, som kommer i andra eller tredje hand. Följaktli­gen måste den person, som har det högsta ansvaret på orten, ta hänsyn till kampens his­toria och betingelser på platsen samt ställa de olika uppgifterna i deras rätta ordning. Han bör inte, utan någon egen planering, följa varje instruktion som kommer från de högre instanserna och därigenom skapa en mängd av "centrala uppgifter" och ett tillstånd av förvirring och oordning. Inte heller bör en högre organisation tilldela en lägre organisa­tion en mängd uppgifter samtidigt, utan att ange deras relativa betydelse och vikt och vilken som är den centrala uppgiften, ty detta kommer att leda till förvirring i de åtgärder de lägre organisationerna har att vidta i sitt arbete och sålunda kommer inga bestämda resultat att uppnås. En del av ledningens konst är att i ljuset av de historiska betingel­serna och förhandenvarande omständigheter­na på varje plats ta hela läget med i beräk­ningen och i överensstämmelse därmed pla­nera och fatta ett riktigt beslut om var tyngd­punkten i arbetet ska förläggas och om tur­ordningen i arbetet under varje period, orubb­ligt genomföra beslutet och försäkra sig om att bestämda resultat uppnås.

A. a., stycke 8, o. a. a., s. 270.

 

De [Centralkommitténs byråer och under­byråer] bör ständigt ha grepp om hur arbetet framskrider, se till att erfarenheter utbyts och misstag rättas, de bör inte dröja flera måna­der, ett halvt år eller ett år innan de kallar till möten för att sammanfatta vad som utförts och genomföra en allmän kontroll och all­män korrigering av misstag. Dröjsmål leder till stora förluster medan förlusterna minskas om man rättar misstag så snart de kommit till synes.

"Om politiken för industri och handel" (27 februari 1948), Valda verk, bd IV, s. 216.*

 

Vänta inte till dess att problemen tornar upp sig och åstadkommer en massa besvär innan ni försöker lösa dem. Ledare måste marsche­ra i spetsen för rörelsen och inte hänga efter den.

 

Förord till "Kontrakt baserade på års­tiderna" (1955), Det socialistiskaupp­svinget på Kinas landsbygd, kinesiska uppl., bd III.

Vad vi behöver är en entusiastisk men lugn sinnesstämning och intensivt men välordnat arbete.

"Strategiska problem i Kinas revolutio­nära krig (december 1936), Valda verk, bd I, s. 211.

[UPP]

 

 

XXIII. UNDERSÖKNINGAR OCH STUDIER

Alla som sysslar med praktiskt arbete måste undersöka förhållandena på lägre nivåer. Dy­lika undersökningar är särskilt nödvändiga att göra för dem som endast känner teorin men är obekanta med de faktiska förhållan­dena, ty i annat fall blir de inte i stånd att förena teorin med praktiken. Ehuru mitt påstående: "Ingen undersökning, ingen rätt att tala", har förlöjligats såsom "trång em­pirism", ångrar jag ännu i denna dag inte att jag framställde det. Och långt ifrån att ångra det, hävdar jag fortfarande att utan under­sökning kan det omöjligen förekomma någon rätt att tala. Det finns många människor, som "i samma ögonblick som de stiger ur ämbets­vagnen", ställer till ett stort oväsen, hasplar ur sig omdömen, kritiserar det ena och fördömer det andra, men faktum är ändå att i tio fall av tio kommer sådana människor att misslyckas. Ty åsikter eller kritik som inte baseras på grundlig undersökning är ingen­ting annat än okunnigt snack. Vårt parti har oräkneliga gånger tillfogats skada av dessa "kejserliga sändebud", som rusat hit och dit och allestädes. Stalin säger alldeles riktigt: "Teorin blir naturligtvis meningslös om den ej förknippas med den revolutionära prakti­ken". Och han tillägger lika riktigt: "Prakti­ken blir blind, om den ej låter den revolutio­nära teorin belysa sin väg". Ingen bör beteck­nas som en "trång empiriker" utom "den praktiske man" som trevar omkring i mörk­ret och saknar perspektiv och förutseende.

"Förord och efterskrift till 'Landsbygds­undersökningar"' (mars och april 1941), förord, Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 179-180.*

 

Då man intar en sådan inställning söker man sanningen ur fakta. "Fakta" är alla ting som existerar objektivt, med "sanningen" avses de inbördes förhållandena dem emellan, det vill säga de lagar som styr dem, och "att söka" betyder att studera. Vi bör utgå ifrån de fak­tiska förhållandena inom och utom landet, provinsen, häradet eller distriktet och till väg­ledning för vårt handlande ur dem dra de la­gar som innebor i dem och inte är inbillade, det vill säga, vi bör finna de inre samman­hangen mellan de händelser som utspelas runt omkring oss. Och för att göra det, får vi inte stöda oss på subjektiva föreställning­ar, inte på tillfällig entusiasm, inte på livlösa böcker utan på objektivt existerande fakta. Vi måste tillägna oss materialet i detalj och, vägledda av marxismen-leninismens allmän­na principer, dra de riktiga slutsatserna ur det.

"Förbättra våra studier" (maj 1941), av­snitt III, Valda verk, bd III, o. skrifter i urval, s. 187-188.

 

Att uppträda såsom "en man med förbund­na ögon som fångar sparvar" eller "en blind man som trevar efter fisk", vara plump och vårdslös, att hänge sig åt mångordigt prat och nöja sig med bara en aning kunskap - sådan är den synnerligen dåliga arbetsstil som fort­farande råder bland många kamrater i vårt parti, en stil som står i fullständig motsätt­ning till det grundläggande i marxismen-le­ninismens anda. Marx, Engels, Lenin och Stalin har lärt oss att det är nödvändigt att samvetsgrant studera förhållandena och att utgå från den objektiva verkligheten och inte från subjektiva önskningar. Men många av våra kamrater handlar på ett sätt som direkt bryter emot denna sanning.

A.a., avsnitt II, o. a. a., s. 182-183.

 

Har du ett problem som du inte kan lösa? Nåväl, gå ned och undersök nuvarande fakta i det och dess förhistoria. När du har under­sökt problemet grundligt kommer du att veta hur det ska lösas. Slutsatser nås alltid efter och inte före en undersökning. Endast en tjockskalle bryr sin hjärna alldeles ensam eller tillsammans med en grupp för att "fin­na en lösning" eller "få fram en idé" utan att först ha gjort en undersökning. Det måste understrykas att detta omöjligen kan leda till någon effektiv lösning eller någon god idé.

 "Bekämpa bokdyrkan" (maj 1930), Skrif­ter i urval, s. 35.

 

En undersökning kan liknas vid havandeska­pets långa månader, och lösningen av ett pro­blem vid födslodagen. Att undersöka ett pro­blem är i sanning att lösa det.

A. a., s. 36.

 

En person med denna inställning [den marxist-leninistiska] tillämpar marxismen-leninismens teori och metod vid systematiska och grundliga undersökningar och studier av omgivningen. Han arbetar inte enbart på en­tusiasm utan förenar, som Stalin säger, revo­lutionär hänförelse med driftighet.

"Förbättra våra studier" (maj 1941), av­snitt III, Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 187.

 

Enda sättet att få kännedom om förhållande­na är att företa samhällsundersökningar, att undersöka varje samhällsklass' förhållanden i verkliga livet. Den grundläggande metoden för dem, som fått till uppgift att leda arbetet, att skaffa sig kännedom om förhållandena, är att koncentrera sig på några städer och byar enligt en plan och använda marxismens grundsynpunkt, dvs metoden att analysera klasserna, samt göra ett antal grundliga undersökningar.

"Förord och efterskrift till 'Landsbygds­undersökningar"' (mars och april 1941), förord, Valda verk, bd III, o. skrifter i urval s. 177.

 

Ett möte för att söka fakta behöver inte vara stort; från tre till fem eller sju-åtta deltaga­re är tillräckligt. Man måste ta tillräcklig tid på sig och göra upp en plan för undersök­ningen. Vidare måste man personligen utfrå­ga och diskutera med dem som deltar i mötet samt anteckna vad de säger. Således kan man med visshet inte företa en undersökning eller göra den väl, utan att driva den med nit, utan att vara besluten att rikta blickarna nedåt, utan kunskapstörst och utan att lägga av sig anspråksfullhetens fula mantel och bli en vil­lig lärjunge.          

A. a., förord, o. a. a., s. 178-179.

 

En befälhavares riktiga dispositioner härleder sig ur hans riktiga beslut, hans riktiga beslut härleder sig ur hans riktiga omdömen, och hans riktiga omdömen härleder sig ur en grundlig och nödvändig spaning samt ur att han överväger och sammanfogar de data av olika slag som samlats genom spaningsverk­samheten. Han använder alla möjliga och nödvändiga spaningsmetoder, begrundar de upplysningar som samlats om fiendens läge, förkastar de värdelösa och väljer ut de vä­sentliga, eliminerar det som är falskt och be­håller det som är sant. Han går från ett ting till ett annat och utifrån och in; sedan tar han förhållandena på sin egen sida med i beräk­ningen och gör en jämförande granskning av båda sidorna och deras inbördes förhållan­den, och på så sätt bildar han sina omdömen, bestämmer sig och utarbetar sina planer. Sådan är hela den process som en militär går igenom för att vinna kunskap om ett läge, innan han utformar en strategisk plan, en plan för ett fälttåg eller för ett slag.

"Strategiska problem i Kinas revolutio­nära krig" (december 1936), Valda verk, bd I, s. 189.

[UPP]

 

 

XXIV. KORRIGERING AV FELAKTIGA IDÉER

Även om vi uppnår mycket stora framgångar i vårt arbete, finns det inget skäl alls att kän­na oss högmodiga och förmätna. Blygsam­het hjälper en att göra framsteg, medan hög­mod gör att man släpar efter. Detta är en sanning som vi alltid måste ha i minnet.

"öppningstal vid Kinas kommunistiska partis åttonde rikskongress" (15 septem­ber 1956).

 

Efter segern är det möjligt att vissa stäm­ningar kan växa fram i partiet - högmod, hjältefasoner, slöhet och ovilja mot framsteg, njutningslystnad och avsmak för fortsatt hårt liv. Efter segern kommer folket att vara tack­samt mot oss, bourgeoisien kommer att träda fram för att smickra oss. Det har bevisats att fienden inte kan betvinga oss med vapen­makt. Det är emellertid möjligt att bourgeoisiens smicker kan betvinga de viljesvaga i våra led. Det kan möjligen finnas en del kommunister, som fienderna inte kunde be­segra med gevär och som var värda att kallas hjältar för det sätt på vilket de motstod dessa fiender, men som inte kan motstå socker­mantlade kulor. De kommer att besegras av sockermantlade kulor. Vi måste värja oss emot en sådan situation.

"Rapport till andra plenarsammanträdet med Kinas kommunistiska partis sjunde Centralkommitté" (5 mars 1949), Valda verk, bd IV, s. 401.

 

Många saker blir bagage, blir en black om foten, om vi blint och okritiskt klänger oss fast vid dem. Låt oss illustrera saken. När ni begått misstag, känner ni det kanske som om ni har dem att släpa på vad som än händer och det gör er nedslagna. Om ni inte begått några misstag, kanske ni känner er felfria och så blir ni högfärdiga. Brist på framgång­ar i arbetet kan ge upphov till pessimism och depression medan framgångar kan föda stolt­het och självgodhet. En kamrat, som varit med i kampen endast en kort tid, kan av det skälet undfly ansvar, medan en veteran kan bli inbilsk därför att han varit med i kampen så länge. Kamrater ur arbetarnas och bön­dernas led kan, i stolthet över sitt klassur­sprung, se ned på intellektuella, medan intellektuella, därför att de besitter en viss mängd kunskap, kan vara böjda att se ned på arbetare och bönder. Varje särskild yrkes­skicklighet kan kapitaliseras och därmed leda till högfärd och förakt för andra. Till och med människors ålder kan bli orsak till hög­mod. De unga kan, därför att de är begåvade och duktiga, komma att se ned på de gamla, och de gamlas rika erfarenhet kan föranleda dem att se ned på de unga. Allt sådant blir en black om foten eller bagage, om vederböran­de saknar kritisk medvetenhet.

"Våra studier och det aktuella läget" (12 april 1944), avsnitt III, Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 282-283 (med rubrik "Gör er av med bagaget och sätt igång maskineriet").

 

En del kamrater inom armén har blivit för­mätna och självrådiga i sitt förhållande till soldaterna, folket, administrationen och par­tiet. De skyller alltid på de kamrater som ar­betar lokalt men aldrig på sig själva, de ser alltid sina framgångar, men inte sina brister, och välkomnar alltid smicker men aldrig kri­tik. . . . armén måste bemöda sig att göra sig av med dessa fel.

"Organisera er!" (29 november 1943), Valda verk, bd III, o. skrifter i urval, s. 279.*

 

Hårt arbete är liksom en börda som ligger framför oss och utmanar oss att axla den. En del bördor är lätta, andra är tunga. En del människor föredrar de lätta bördorna framför de tunga, de tar de lätta och lämnar de tunga åt andra. Deras hållning är inte bra. En del kamrater är annorlunda. De låter andra ha det lätt och bekvämt och bär själva de tyngs­ta bördorna. De är de första att ta på sig mö­dorna, de sista att få det bekvämt. De är goda kamrater. Vi bör alla tillägna oss den kom­munistiska anda som besjälar dem.

"Om Chungkingförhandlingarna" (17 ok­tober 1945), Valda verk, bd IV, s. 63.*

 

Inte så få människor finns som är oansvariga i sitt arbete, de föredrar det lätta framför det tunga, de vältrar de tunga bördorna över på andra och väljer de lätta för egen del. De tänker vid varje tillfälle främst på sig själva. När de gör någon liten insats, sväller de av stolthet och skryter om det av fruktan för att andra inte ska få reda på det. De känner ingen värme gentemot kamraterna och folket, utan är kalla, likgiltiga och apatiska. Sådana människor är i verkligheten inte kommunis­ter, eller kan åtminstone inte räknas såsom sanna kommunister.

"Till minnet av Norman Bethune" (21 december 1939), Valda verk, bd II, o. skrifter i urval, s. 163-164.

 

De som hävdar detta slag av "självständig­het" är vanligen förmälda med "mig först"-­doktrinen och har i allmänhet en felaktig uppfattning av förhållandet mellan individen och partiet. Ehuru de i ord förebär respekt för partiet, sätter de i praktiken sig själva främst och partiet i andra rummet. Vad är dessa människor ute efter? De är ute efter ryktbarhet och position och vill stå i ramp­ljuset. När helst de sätts att ta hand om ett arbetsområde, hävdar de sin "självständig­het". I detta syfte drar de in en del männi­skor, knuffar ut andra och använder sig av skryt, smicker och värvning bland kamrater­na och inför sålunda de borgerliga politiska partiernas vulgära stil i kommunistiska par­tiet. Det är deras oärlighet som gör att det går illa för dem. Jag anser att vi ska göra saker och ting på ett ärligt sätt, ty utan att uppträ­da ärligt är det omöjligt att uträtta något i denna värld.

"Korrigera partiets arbetsstil" (1 februari 1942), Valda verk, bd III, o. skrifter i ur­val, s. 202.

 

De [kommunisterna] måste fatta principen att delens behov ska underordnas det helas behov. Om ett förslag verkar passande för ett partiellt läge men inte för läget som hel­het, måste delen ge vika för helheten. Omvänt, om förslaget inte passar delen men är passande med hänsyn till läget som helhet, måste återigen delen ge vika för helheten. Detta är vad som menas med att betrakta lä­get som helhet.

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938), i "Betrakta läget som helhet . . .", Valda verk, bd II, o. skrifter i urval, s. 131-132.

 

Nöjeslystnad. I Röda armén finns också rätt många, vilkas individualism tar sig uttryck i nöjeslystnad. De hoppas alltid att deras för­band ska marschera in i stora städer. De vill komma dit, men inte för att arbeta utan för att roa sig. Minst av allt vill de arbeta i de röda områdena, där livet är hårt.

"Om korrigering av felaktiga idéer i partiet" (december 1929), Valda verk, bd I, s. 115.

 

Vi måste bekämpa tendensen att själviskt gynna den egna gruppens intressen på bekost­nad av de andras. Envar som ställer sig lik­giltig till andras svårigheter, som vägrar att då så begärs överföra kadrer till andra enheter eller endast släpper ifrån sig dåliga kad­rer, "använder grannens fält som utsläpp för sin översvämning" och inte tar minsta hän­syn till andra avdelningar, orter eller män­niskor - denne person är en avdelnings­egoist, som helt förlorat den kommunistiska andan. Brist på hänsyn till helheten och full­ständig likgiltighet för andra avdelningar, or­ter och människor är kännetecknen på en av­delningsegoist. Vi måste intensifiera våra be­mödanden att fostra dessa personer för att få dem att förstå, att avdelningsegoismen är en sekteristisk tendens, som, om den tillåtes ut­veckla sig, kommer att bli mycket farlig.

"Korrigera partiets arbetsstil" (1 februari 1942), Valda verk, bd III, o. Skrifter i ur­val, s. 204.

 

Liberalismen tar sig olika uttryck.

Att, då en person uppenbart felat, låta det­ta passera för lugnets och vänskapens skull och avstå från en principiell diskussion där­för att han är en gammal bekant, kommer från ens egen hemstad, är en skolkamrat, en nära vän, någon som man håller kär, en gam­mal kollega eller en före detta underordnad. Eller att, för att bevara vänskapen, endast beröra saken lätt i stället för att gå till grun­den med den. Resultatet är att både organisa­tionen och individen skadas. Detta är en typ av liberalism.

Att privat ge fritt lopp åt oansvarig kritik i stället för att aktivt lägga fram sina förslag inför organisationen. Att hålla tyst inför män­niskor, men förtala dem bakom deras ryg­gar, eller att hålla tyst vid ett möte men skvallra efteråt. Att inte visa minsta hänsyn för det kollektiva livets principer utan följa sin egen böjelse. Detta är en andra typ.

Att låta saker bero så länge de inte angår en personligen; att säga så litet som möjligt medan man fullkomligt väl vet vad som är fel, att vara världsvis och gardera sig och en­bart söka att undvika klander. Detta är en tredje typ.

Att inte lyda order, utan sätta sin egen me­ning i främsta rummet. Att kräva särskild hänsyn av organisationen men förkasta dess disciplin. Detta är en fjärde typ.

Att ge fritt lopp åt personliga angrepp, söka gräl, vräka ur sig sin personliga illvilja eller söka hämnd i stället för att ta upp en dis­kussion och bekämpa felaktiga åsikter för enhetens eller framåtskridandets skull eller för att få arbetet riktigt utfört. Detta är en femte typ.

Att lyssna till felaktiga åsikter utan att ve­derlägga dem och till och med lyssna till kontrarevolutionära anmärkningar utan att rapportera dem, utan i stället ta det lugnt som om ingenting hänt. Detta är en sjätte typ.

Att vara ute bland massorna och underlåta att föra propaganda och agitation eller tala vid möten eller bedriva undersökningar och förfrågningar bland dem och i stället vara likgiltig för dem och inte bry sig om deras välbefinnande, att glömma att man är kom­munist och uppföra sig som om man vore en vanlig icke-kommunist. Detta är en sjunde typ.

Att åse hur någon skadar massornas in­tressen och ändå inte bli indignerad, eller av­råda eller stoppa honom eller tala reson med honom, men låta honom fortsätta. Detta är en åttonde typ.

Att arbeta halvhjärtat utan en bestämd plan eller inriktning; att arbeta vårdslöst och dra sig fram på en slump - "Så länge man är munk, fortsätter man att dra i klockre­pet". Detta är en nionde typ.

Att anse att man gjort revolutionen stora tjänster, stoltsera med att man är veteran, fnysa åt småuppgifter samtidigt som man är helt oförmögen att gå i land med de stora, vara slarvig i arbetet och slapp i studierna. Detta är en tionde typ.

Att vara medveten om sina egna misstag men ändå inte försöka rätta till dem, att ta en liberal inställning till sig själv. Detta är en elfte typ.

"Bekämpa liberalismen" (7 september 1937), Valda verk, bd II, o. skrifter i ur­val, s. 122-123.

 

Liberalismen är ytterst skadlig i ett revolutio­närt kollektiv. Den är ett frätämne som frä­ter bort enheten, undergräver sammanhåll­ningen, orsakar likgiltighet och skapar splitt­ring. Den berövar de revolutionära leden fast organisation och fast disciplin, hindrar politikens genomförande och skiljer parti­organisationerna från de massor som partiet leder. Den är en mycket dålig tendens.

A. a. o. a. a., s. 123-124.

 

Folk som är liberaler betraktar marxismens principer som abstrakta dogmer. De godtar marxismen men är inte beredda att tillämpa den eller tillämpa den helt och fullt; de är inte beredda att byta ut sin liberalism mot marx­ismen. Dessa människor har sin marxism men har samtidigt sin liberalism - de talar marxism men tillämpar liberalism; de tilläm­par marxismen på andra men liberalismen på sig själva. De har bägge slagen av varor i la­ger och finner användning för vart och ett. På detta sätt fungerar vissa människors hjärnor.

A. a., o. a. a., s. 124.

 

Folkets stat beskyddar folket. Endast då fol­ket har en sådan stat kan det i hela landet fostra och omforma sig självt med demokra­tiska metoder och, med vars och ens medver­kan, skaka av sig de inhemska och utländska reaktionärernas inflytande (som alltjämt är mycket starkt, kommer att bestå under en lång tid och inte kan förintas snabbt), frigöra sig från dåliga vanor och idéer som förvär­vats i det gamla samhället, sörja för att de inte vilseleds av reaktionärerna och fortsätta frammarschen - frammarschen till ett so­cialistiskt och kommunistiskt samhälle.

"Om folkets demokratiska diktatur" (30 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 447, o. skrifter i urval, s. 350.

 

Det är inte svårt för en människa att göra en liten smula gott. Vad som är svårt är att göra goda gärningar hela livet igenom och aldrig göra något som är dåligt, att ständigt handla i de breda massornas, ungdomens och revolutionens intressen och att i decennier delta i en mödosam kamp. Detta är det svå­raste av allt!

"Lyckönskningar på kamrat Wu Yu­changs 60-årsdag" (15 januari 1940).

[UPP]

 

 

 

XXV. ENHET

Landets enande, enhet inom folket och enhet mellan våra olika nationaliteter - detta är den grundläggande garantin för att vår sak kommer att segra.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), skrifter i urval, s. 395.

 

Det är endast genom enhet inom kommunis­tiska partiet som enhet inom hela klassen och hela nationen kan uppnås, och det är endast genom enhet inom hela klassen och hela na­tionen som fienden kan besegras och den na­tionella och demokratiska revolutionen slut­föras.

"Vinn de miljonhövdade massorna till den antijapanska nationella enhetsfron­ten" (7 maj 1937), Valda verk, bd 1, s. 293.*

 

Vi ska fast förena alla krafter i vårt parti en­ligt den demokratiska centralismens princi­per för organisation och disciplin. Vi ska för­ena oss med vilken kamrat som helst om han följer partiets program, stadgar och beslut.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt V, Valda verk, bd III.*

 

Denna demokratiska metod att lösa motsätt­ningar inom folket sammanfattades år 1942 i formeln 'enhet - kritik - enhet'. Innebör­den av den är, att vi utgår från en önskan om enhet och löser motsättningarna genom kri­tik eller kamp, så att vi uppnår ny enhet på ny grundval. Vår erfarenhet visar, att detta är en riktig metod att lösa motsättningar folket.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari1957), skrifter i urval, s. 401.

 

Armén har åstadkommit en betydande enhet inom sina led och med dem som befinner sig utanför dess led. Inom armén råder enhet mellan officerare och manskap, mellan högre och lägre grader och mellan militärt arbete, politiskt arbete och underhållstjänst. Och utåt råder enhet mellan armén och folket, mellan armén och regeringsorganisationerna och mellan vår armé och de vänskapliga arméerna. Allt som kan skada denna enhet är bannlyst.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), i "Folkets krig", Valda verk, bd III, o. Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 196.*

[UPP]

 

 

XXVI. DISCIPLIN

Inom folkets led står demokratin i ett växel­förhållande till centralismen och friheten till disciplinen. De utgör de två motsatserna i en enda företeelse. De står i motsättning men är samtidigt förenade, och vi bör inte ensidigt betona den ena på bekostnad av den andra. Inom folkets led kan vi inte undvara frihet, inte heller kan vi undvara disciplin; vi kan inte undvara demokrati, inte heller kan vi undvara centralism. Denna förening av de­mokrati och centralism, av frihet och disci­plin, utgör vår demokratiska centralism. I detta system åtnjuter folket en vidsträckt de­mokrati och frihet, men samtidigt måste det hålla sig inom ramen för den socialistiska disciplinen.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), skrifter i urval, s. 400.

 

Vi måste ånyo fastställa partiets disciplin, nämligen:

1. individen är underordnad organisatio­nen,

2. minoriteten är underordnad majorite­ten,

3. den lägre nivån är underordnad den högre nivån och

4. alla medlemmar är underordnade Cen­tralkommittén.

En var som bryter mot dessa disciplinbe­stämmelser slår sönder partienheten.

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938), i "Par­tidisciplin", Valda verk, bd II, o. Skrifter i urval, s. 134-135.*

 

Ett av partidisciplinens krav är att minorite­ten ska böja sig för majoriteten. Om minori­tetens mening har förkastats, måste den stöd­ja majoritetens beslut. Om så är nödvändigt, kan den ta upp saken till omprövning vid näs­ta möte, men bortsett därifrån får den inte på något sätt handla i strid med beslutet.

"Om korrigering av felaktiga idéer i par­tiet" (december 1929), Valda verk, bd I, s. 111.

 

De Tre disciplinära grundreglerna är följan­de:

1. Lyd order i allt vad ni gör.

2. Ta inte ens en enda synål eller ett stycke tråd från massorna.

3. överlämna allt byte.

De Åtta punkterna att iaktta är följande:

1. Tala hövligt.

2. Betala skäligt för vad ni köper.

3. Återlämna allt ni lånar.

4. Betala för alla eventuella skador.

5. Slå inte människor och svär inte åt dem.

6. Skada inte växande gröda.

7. Ta er inga friheter med kvinnorna.

8. Behandla inte fångar illa.

 "Om nyutgivandet av de Tre disciplinära grundreglerna och de åtta punkterna att iaktta - instruktion från det kinesis­ka folkets befrielsearmés general-
högkvar­ter" (10 oktober 1947), Militärpolitiska skrifter, bd II, s. 257-258.

 

De [alla officerare och soldater i vår armé] måste höja sin känsla för disciplin och beslut­samt utföra givna order, genomföra vår poli­tik, genomföra de Tre disciplinära grundreg­lerna och de Åtta punkterna att iaktta - med armén och folket enade, armén och regeringen enade, officerare och soldater enade och hela armén enad - och inte tillåta några disciplinbrott.

"Manifest från det kinesiska folkets be­frielsearmé" (oktober 1947), Militärpoli­tiska skrifter, bd II, s. 253.

[UPP]

 

 

XXVII. KRITIK OCH SJÄLVKRITIK

Kommunistiska partiet fruktar inte kritik ty vi är marxister, sanningen är på vår sida och de avgörande massorna, arbetarna och bön­derna, är på vår sida.

"Tal vid Kinas kommunistiska partis rikskonferens om propagandaarbete" (12 mars 1957), Skrifter i urval, s. 447-448.

 

Verkliga materialister är utan fruktan; vi hoppas att alla våra medkämpar ska modigt axla de uppgifter de ansvarar för och över­vinna alla svårigheter utan att frukta vare sig bakslag eller smädelser och inte heller dra sig för att kritisera oss kommunister och ge oss sina förslag. "Den som inte fruktar dö­den från ett tusen hugg vågar kasta kejsaren av hästen" - detta är den oövervinneliga anda som behövs i vår kamp för att bygga socialismen och kommunismen.

A. a., s. 448-449.

 

Vi har kritikens och självkritikens marxist-leninistiska vapen. Vi kan göra oss av med en dålig stil och behålla den goda.

"Rapport till andra plenarsammanträdet med Kinas kommunistiska partis sjunde Centralkommitté (5 mars 1949), Valda verk, bd IV, s. 402.

 

Samvetsgrant tillämpad självkritik är ännu en hallstämpel som skiljer vårt parti från alla andra politiska partier. Som vi brukar säga, dammet kommer att hopa sig, om ett rum inte rengörs regelbundet, våra ansikten kom­mer att bli smutsiga, om de inte tvättas regel­bundet. Våra kamraters hjärnor och vårt partiarbete kan också samla damm och ock­så behöva sopas och tvättas. Ordstävet "rin­nande vatten blir aldrig unket och ett gång­järn blir aldrig maskätet" betyder att ständig rörelse hindrar baciller och andra organismer att tränga in. Att regelbundet göra översikter av vårt arbete och i denna process utveckla en demokratisk arbetsstil, att frukta varken kritik eller självkritik och tillämpa sådana goda, populära kinesiska motton som "säg allt du vet och säg det utan återhållsamhet", "anklaga inte den som talar utan ta varning av hans ord" och "korrigera misstagen, om du begått dem, och var på din vakt emot dem, om du inte begått några" - detta är det enda effektiva sättet att hindra alla slag av politiskt damm och baciller från att förgifta våra kamraters hjärnor och vårt partis kropp.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt V, Valda verk, bd III.

 

Motsättningar och kamp mellan olika slag av idéer förekommer ständigt inom partiet. Det­ta är en återspegling inom partiet av motsätt­ningarna mellan klasserna och mellan det nya och det gamla i samhället. Om inga mot­sättningar och ingen ideologisk kamp för att lösa dessa förekom i partiet, skulle partiets liv ta slut.

"Om motsättningar" (augusti 1937), Val­da verk, bd I, s. 317, o. Skrifter i urval, s. 83-84.

 

Vi håller på aktiv ideologisk kamp därför att den är vapnet att säkra enhet inom par­tiet och de revolutionära organisationerna till förmån för vår kamp. Varje kommunist och varje revolutionär bör göra bruk av detta vapen. Men liberalismen förkastar den ideologis­ka kampen och håller på en principlös fred och ger därmed upphov till en dekadent, kälkborgerlig hållning och framkallar politiskt förfall inom vissa grupper och hos vissa individer i partiet och de revolutionära organisationerna.

"Bekämpa liberalismen" (7 september 1937), Valda  verk, bd II, o. Skrifter i ur­val, s. 122.

 

I kampen mot subjektivism, sekterism och schablonmässigt skriveri i partisaker måste vi slutligen ha två syften i tankarna: för det förs­ta "lär av begångna misstag för att undvika att göra nya", och för det andra "bota sjuk­domen för att rädda patienten". Begångna misstag måste avslöjas utan hänsyn till någons känslor; det är nödvändigt att det som var dåligt i det förflutna analyseras och kritiseras med en vetenskaplig inställning så att arbetet i framtiden blir noggrannare och bättre ut­fört. Detta är vad som menas med "lär av be­gångna misstag för att undvika att göra nya". Men vårt syfte med att avslöja misstag och kritisera brister är, liksom då en doktor kure­rar en sjukdom, blott och bart att rädda pa­tienten och inte att doktorera honom till döds. En person med inflammerad blindtarm räddas då läkaren tar bort hans blindtarm. Så länge en person som begått misstag inte döljer sin sjukdom av fruktan för behandling eller inte fortsätter sina misstag till dess han inte kan botas, så länge han ärligt och upprik­tigt önskar bli kurerad och bättra sig, bör vi välkomna honom och kurera hans sjukdom så att han kan bli en god kamrat. Vi kan aldrig lyckas om vi bara släpper oss själva lösa och piskar på honom. När man behand­lar en ideologisk eller politisk sjuka, får man aldrig gå hårdhänt och förhastat tillväga utan måste inrikta sig på att "bota sjukdomen för att rädda patienten", vilken metod är den enda riktiga och verksamma.

"Korrigera partiets arbetsstil" (1 februa­ri 1942), Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 208-209.

 

En annan sak, som bör nämnas i samband med kritiken inom partiet, är att en del kam­rater, då de anför kritik, förbiser de stora frå­gorna och begränsar sin uppmärksamhet till småsaker. De förstår inte, att kritikens främs­ta uppgift är att påpeka politiska och organi­satoriska misstag. Vad personliga brister be­träffar, finns det, så vitt de inte har med po­litiska och organisatoriska misstag att göra, inget behov av att vara allt för kritisk, ty då kommer vederbörande kamrater inte att veta vad de ska ta sig till. Dessutom är det, om det slagets kritik utvecklar sig, stor fara för att partimedlemmarna kommer att helt kon­centrera sig på småfel och att alla kommer att bli försagda och överdrivet försiktiga och glömma partiets politiska uppgift.

"Om korrigering av felaktiga idéer i par­tiet" (december 1929),  Valda verk, bd I, s. 113.*

 

I kritiken inom partiet, var på vakt mot sub­jektivism, godtycke och vulgarisering av kri­tiken; uttalanden ska grundas på fakta, och kritik bör inriktas på politiken.

A. a., s. 114.*

 

Kritiken inom partiet är ett medel att stärka partiorganisationen och höja dess kampdug­lighet. Kritiken inom partiorganisationerna i Röda armén är emellertid inte alltid av detta slag och förvandlas till personliga attacker. Som ett resultat härav skadar den både par­tiorganisationen och individerna. Detta är ett uttryck för småborgerlig individualism. Me­toden att åstadkomma rättelse är att hjälpa partimedlemmarna att inse att kritikens än­damål är att höja partiets kampduglighet i syfte att vinna seger i klasskampen och att den inte bör användas som ett medel till per­sonliga angrepp.

A. a., s. 112.

 

Om vi har brister, är vi inte rädda för att få dem påtalade och kritiserade, ty vi tjänar fol­ket. En var, det må vara vem som helst, får påtala våra brister. Om han har rätt, kommer vi att rätta till dem. Om det som han föreslår är till förmån för folket, kommer vi att ge­nomföra det.

"Tjäna folket" (8 september 1944), Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 285.

 

Vi kinesiska kommunister grundar allt vårt handlande på de högsta intressena hos det ki­nesiska folkets breda massor och är helt över­tygade om rättfärdigheten i vår sak, drar oss aldrig för något personligt offer och är vid alla tidpunkter beredda att ge våra liv för saken. Kan vi då tveka att göra oss av med någon idé, synpunkt, mening eller metod som inte passar för folkets behov? Kan vi vara vil­liga att tillåta politiskt damm och baciller att smutsa våra rena ansikten eller äta sig in i våra friska organismer? Otaliga revolutionä­ra martyrer har gett sina liv för folkets intres­sen, och våra hjärtan är fyllda av smärta när vi, de levande, tänker på dem - kan det då finnas något personligt intresse som vi inte skulle offra eller något fel som vi inte skulle göra oss av med?

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt V, Valda verk, bd III.*

 

Vi får inte bli självbelåtna för någon fram­gång. Vi bör tygla vår självbelåtenhet och ständigt kritisera våra brister, liksom vi var­je dag bör tvätta våra ansikten eller sopa gol­vet för att ta bort smutsen och hålla dem rena.

"Organisera er!" (29 november 1943), Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 280.*

 

Vad kritik beträffar, framför den i god tid, ta inte för vana att kritisera först sedan skadan är skedd.

"Till frågan om jordbrukskooperationen"  (31 juli 1955), Skrifter i urval, s. 376.

 

Vi har lärt av misstagen och bakslagen, har blivit visare och handhar våra angelägenhe­ter bättre. Det är svårt för ett politiskt parti eller en människa att undvika misstag, men vi bör göra så få som möjligt. Och har ett misstag gjorts, bör vi rätta det, och ju snab­bare och grundligare vi gör detta desto bättre är det.

"Folkets demokratiska diktatur" (30 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 451, o. Skrif­ter i urval, s. 354.

[UPP]

 

 

XXVIII. KOMMUNISTER

En kommunist bör vara vidsynt, ståndaktig och aktiv, betrakta revolutionens intressen som sitt liv och underordna sina personliga intressen dem som hör revolutionen till. Han bör alltid och allestädes hålla fast vid prin­ciper och föra en outtröttlig kamp mot alla felaktiga idéer och handlingar, i syfte att be­fästa partiets kollektiva liv och stärka banden mellan partiet och massorna. Han bör bry sig mer om partiet och massorna än om någon privatperson och mer om andra än om sig själv. Endast då kan han anses vara en kom­munist.

"Bekämpa liberalismen" (7 september 1937), Valda verk, bd II, o. Skrifter i urval, s. 124.

 

Alla kamrater måste bringas att förstå att den slutliga prövningen av en kommunists ord och handlingar gäller huruvida de över­ensstämmer med den överväldigande folk­majoritetens högsta intressen och åtnjuter stöd från folkets överväldigande flertal.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt V, Valda verk, bd III.*

 

Aldrig och under inga omständigheter bör en kommunist sätta sina personliga intressen i främsta rummet; han bör underordna dem nationens och massornas intressen. Därför är själviskhet, slapphet, korruption, försök att ställa sig i rampljuset och så vidare högst för­aktliga, medan osjälviskhet, att arbeta med hela sin energi, ge sig helhjärtat hän åt att tjäna samhället och arbeta hårt i det tysta, kommer att ge respekt.

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938), i "Kommunister bör vara föredömen i det nationella kriget", Valda verk, bd II, o. Skrifter i urval, s. 128.

 

Kommunister måste alltid vara beredda att kämpa för sanningen, därför att sanningen ligger i folkets intresse; kommunister måste alltid vara beredda att rätta sina misstag, där­för att misstag är emot folkets intressen.

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt V, Valda verk, bd III.

 

Kommunister måste alltid se på orsakerna och skälen till allt, bruka sina huvuden och noga tänka över huruvida det rör sig om svarar mot verkligheten och är väl grundat. De bör på inga villkor följa blint och på intet vis uppmuntra slaviskhet.

"Korrigera partiets arbetsstil" (1 februa­ri 1942), Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 208.

 

Vi bör uppmuntra kamrater att ta hänsyn till det helas intressen. Varje partimedlem, varje slag av arbete, varje uttalande och varje hand­ling måste utgå från hela partiets intressen. Det är absolut otillåtligt att bryta mot denna princip.

A.a.o.a.a. s. 201-202

 

Kommunister bör vara föredömen genom att vara såväl praktiska som framsynta. Endast genom att vara praktiska kan de genomföra de utstakade uppgifterna, och endast fram­synthet kan hindra dem från att gå vilse un­der marschen framåt.

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938), i "Kommunister bör vara föredömen.. .", Valda verk, bd II, o. Skrifter i urval, s. 128-129.

 

Kommunisterna bör vara de mest förutseen­de, de mest självuppoffrande, de beslutsam­maste och de minst fördomsfulla, då det gäl­ler att värdera situationerna, och bör lita till massornas flertal och vinna deras stöd.

"Kinas kommunistiska partis uppgifter under den period då försvaret mot Japan pågår" (3 maj 1937), Valda verk, bd I, s. 275.

 

Kommunister bör vara föredömen i studier; de bör alltid vara massornas lärjungar såväl som deras lärare.

"Kinas kommunistiska partis roll i det na­tionella kriget" (oktober 1938), i "Kom­munister bör vara föredömen . . .", Val­da verk, bd II, o. Skrifter i urval, 129.*

 

Varenda kommunist som arbetar i massrörel­serna bör vara en vän till massorna och inte en pådrivare, en outtröttlig lärare och inte en byråkratisk politiker.

A. a. o. a. a., s. 128.

 

Kommunister får aldrig skilja sig från folkets flertal eller försumma det genom att leda endast ett fåtal progressiva grupper i en iso­lerad och obetänksam framstöt, utan måste smida fasta länkar mellan de progressiva ele­menten och de breda massorna. Detta är vad som menas med att tänka med hänsyn till flertalet.

A. a.,* o. a. a., s. 132.

 

Vi kommunister är frön och folket är jorden. Vart vi beger oss måste vi bli ett med folket, slå rot och blomma bland det.

"Om Chungkingförhandlingarna" (17 ok­tober 1945), Valda verk, bd IV, s. 63.

 

Vi kommunister måste kunna förena oss med massorna i allt. Om våra partimedlemmar hela tiden sitter inomhus och aldrig går ut för att möta världen och trotsa stormen, till vad nytta kommer de att bli för det kinesiska fol­ket? Ingen alls, och vi behöver inte sådana människor som partimedlemmar. Vi kom­munister bör djärvt gå världen till mötes och tappert möta stormen, den stora världen av masskamp och masskampens mäktiga storm.

"Organisera er!" (29 november 1943), Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 277.

 

Kommunisternas roll som ett föredömligt avantgarde är av största vikt. Kommunister i Åttonde routearmén och Nya fjärde armén bör vara ett föredöme i att kämpa modigt, utföra order, iaktta disciplin, utföra politiskt arbete och fostra inre enhet och solidaritet.

"Kinas kommunistiska partis roll i det na­tionella kriget" (oktober 1938), i "Kom­munister bör vara föredömen. ..", Valda verk, bd II, o. Skrifter i urval, s. 127­-128.*

 

En kommunist får aldrig vara egensinnig och dominerande eller tro att han är bra i allt och andra inte är bra i någonting. Han får aldrig stänga in sig i sitt lilla rum eller skryta och skrävla och spela herre över allt och alla.

"Tal inför gränsområdet Shensi-Kansu­Ningsias representantförsamling" (21 no­vember 1941), Valda verk, bd III.

 

Kommunisterna måste uppmärksamt lyssna till meningsyttringar från folk utanför partiet och låta dem säga sin mening. Om det de sä­ger är riktigt, bör vi välkomna och lära av deras starka sidor; om det är felaktigt, bör vi låta dem tala till slut och sedan tålmodigt förklara saken för dem.

A. a.

 

En kommunists hållning gentemot en männi­ska, som har begått fel i sitt arbete, bör vara att övertyga henne i syfte att hjälpa henne att ändra sig och börja om på nytt, och inte utesluta om hon inte är oefterrättlig.

"Kinas kommunistiska partis roll i det na­tionella kriget' (oktober 1938), i "Kom­munister bör vara föredömen . . .", Valda verk, bd II, o. Skrifter i urval, s. 128.

 

Vad människor som är politiskt efterblivna angår, bör kommunister inte ringakta eller förakta dem, utan bjuda dem vänskap och förena sig med dem, övertyga dem och upp­muntra dem att gå framåt.

A. a., o. a. a.. s. 128.

[UPP]

 

 

XXIX. KADRER

För att försäkra oss om att vårt parti och land inte skiftar färg, måste vi ha inte endast en riktig linje och riktig politik, utan måste också utbilda och uppfostra miljoner efter­trädare, som ska föra den proletära revolu­tionens sak vidare. I grund och botten är frågan om att utbilda efterträdare för proletariatets revolutionära sak en fråga om huruvida det kommer att finnas människor, vilka kan föra vidare den marxist-leninistiska revolutionära kamp som inletts av den äldre generationen av proletä­ra revolutionärer, huruvida vårt partis och vår stats ledning ska stanna i händerna på proletära revolutionärer, huruvida våra ef­terkommande kommer att fortsätta att mar­schera längs den riktiga väg som marxismen-­leninismen utstakat, eller, med andra ord, huruvida vi kan lyckas hindra uppkomsten av chrusjtjovitisk revisionism i Kina. Kort sagt, det är en ytterligt viktig fråga, en fråga om liv och död för vårt parti och vårt land. Det är en fråga av grundläggande betydelse för den proletära revolutionära saken för ett hundra, ettusen, nej tiotusen år framöver. Stödda på förändringarna i Sovjetunionen sätter de imperialistiska profeterna sina för­hoppningar om "fredlig evolution" till den tredje eller fjärde generationen i det kinesiska partiet. Vi måste krossa dessa imperialistiska profetior. Vi måste överallt, från våra högsta organisationer och ned till gräsrötterna, ägna ständig uppmärksamhet åt att utbilda och uppfostra efterträdare i kampen för revolu­tionens sak.

Vilka är de krav som måste ställas på vär­diga efterträdare i kampen för proletariatets revolutionära sak?

De måste vara verkliga marxist-leninister och inte, såsom Chrusjtjov, revisionister svep­ta i marxismen-leninismens mantel.

De måste vara revolutionärer, som helhjär­tat tjänar det stora folkflertalet i Kina och hela världen och får inte vara lika Chrusjtjov, som tjänar både intressena hos de till en handfull människor uppgående medlemmar­na av det privilegierade bourgeoisieskiktet i sitt eget land och den utländska imperialis­mens och reaktionens intressen.

De måste vara proletära statsmän i stånd att enas och arbeta tillsammans med det över­väldigande flertalet. De måste enas, inte blott med de som är överens med dem, de måste vara skickliga i att enas med de som icke är överens och även med de som tidigare be­kämpat dem och därefter har bevisats ha fel i praktiken. Men de måste särskilt se upp med karriärister och konspiratörer sådana som Chrusjtjov och hindra dylika dåliga element från att tillvälla sig ledningen på någon nivå inom partiet och regeringen. De måste vara mönster i fråga om tillämp­ning av partiets demokratiska centralism, de måste behärska metoden att leda på grundval av principen "från massorna, till massorna", och de måste odla en demokratisk stil och be­sitta god förmåga att lyssna till massorna. De får inte, som Chrusjtjov, vara despotiska och bryta mot partiets demokratiska centralism, göra överrumplingsangrepp mot kamrater eller handla godtyckligt och diktatoriskt. De måste vara försynta och förtänksamma och akta sig för högmod och häftighet. De måste vara genomsyrade av självkritikens anda och ha mod att rätta fel och brister i sitt arbete. De får aldrig, liksom Chrusjtjov, skyla över sina fel och göra anspråk på allt beröm för egen del och vältra över all skuld på andra.

Efterträdare i kampen för proletariatets revolutionära sak framgår ur masstrider och härdas i revolutionens stora stormar. Det är väsentligt att pröva och känna kadrerna och välja och utbilda efterträdare i masstridernas långa lopp.

Anfört i broschyren "Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen", (14 juli 1964), s. 61-62.*

 

Våra partiorganisationer måste utbredas över hela landet och vi måste ändamålsenligt ut­bilda tiotusentals kadrer och hundratals först­klassiga ledare. De måste bli kadrer och le­dare som är förtrogna med marxismen-lenin­ismen, politiskt framsynta, skickliga i arbe­te, fyllda av självuppoffringens anda, i stånd att på egen hand ta itu med problem, orubb­liga när svårigheterna tornar upp sig omkring dem och som lojalt och hängivet tjänar natio­nen, klassen och partiet. Det är till dessa kad­rer och ledare partiet litar för sina förbindel­ser med medlemmarna och massorna, och det är genom att lita till deras fasta ledning av massorna som partiet kan lyckas att besegra fienden. Sådana kadrer och ledare måste vara fria från själviskhet, individualistisk heroism, skrytsamhet, lättja, passivitet och sekteristisk högfärd, och de måste vara nationens och klassens osjälviska hjältar. Sådana är de egen­skaper och den arbetsstil som fordras av vårt partis medlemmar, kadrer och ledare.

"Vinn de miljonhövdade massorna till den antijapanska nationella enhetsfron­ten" (7 maj 1937), Valda verk, bd I, s. 292.*

 

När väl den politiska linjen har bestämts, är kadrerna en avgörande faktor. Därför är det vår kampuppgift att på ett planmässigt sätt utbilda ett stort antal nya kadrer.

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938), i "Ka­derpolitik", Valda verk, bd II, o. Skrif­ter i urval, s. 132-133.

 

Det rättesnöre kommunistiska partiet bör föl­ja i sin kaderpolitik är huruvida en kader be­slutsamt genomför partiets linje, iakttar par­tiets disciplin, har intima förbindelser med massorna, är i stånd att självständigt oriente­ra sig och är aktiv, arbetar hårt samt är osjälvisk. Detta är vad som menas med "till­sätt folk efter deras meriter".

A. a. o. a. a., s. 133.

 

Det är nödvändigt att upprätthålla systemet med kadrernas deltagande i kollektivt pro­duktivt arbete. Vårt partis och vår stats kad­rer är vanliga arbetare och inga höga herrar, som rider på folkets axlar. Genom att deltaga i kollektivt produktivt arbete upprätthåller kadrerna omfattande, ständiga och nära för­bindelser med det arbetande folket. Detta är en viktig åtgärd av grundläggande betydelse för ett socialistiskt system, den bidrar till att övervinna byråkratin och att förhindra revi­sionism och dogmatism.

Anfört i broschyren "Om Chrusjtjovs falska kommunism och dess historiska lärdomar för världen" (14 juli 1964), s. 58.*

 

Vi måste veta hur man bedömer kadrer. Vi får inte inskränka vår bedömning till en kort period eller till en enstaka händelse i en ka­ders liv, utan bör betrakta hans liv och hans arbete som en helhet. Detta är huvudmeto­den i bedömandet av kadrer.

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938), i "Ka­derpolitik", Valda verk, bd II, o. Skrif­ter i urval, s. 133.

 

Vi måste förstå att använda kadrer väl. I grund och botten innebär ledning ansvar för två viktiga ting: att arbeta fram idéer, och att använda kadrer väl. Sådana ting som att göra upp planer, fatta beslut och ge order och direktiv tillhör alla kategorin "arbeta fram idéer". För att omsätta idéer i praktiken mås­te vi sammansvetsa kadrerna och uppmuntra dem att gå till handling; detta tillhör katego­rin "använd kadrerna väl".

A. a., o. a. a., s. 133.

 

Vi måste förstå att ta väl hand om kadrer. Det finns flera sätt att göra detta.

För det första, ge dem vägledning. Det­ta betyder att ge dem fria händer i sitt ar­bete, så att de har mod att ta på sig ansvar, och samtidigt ge dem passande instruktio­ner så att de, vägledda av partiets politiska linje, är i stånd att till fullo bruka sitt ini­tiativ.

För det andra, höj deras nivå. Detta be­tyder att fostra dem genom att ge dem till­fälle att studera så att de kan stärka sitt grepp om teorin och sin arbetsförmåga. För det tredje, se över deras arbete och hjälp dem att sammanfatta sina erfarenhe­ter, gå vidare med sina framgångar och rätta sina misstag. Att utdela arbete utan att kontrollera det och att uppmärksamma det enbart när allvarliga fel begås - detta är inte rätta sättet att ta väl hand om kad­rer. För det fjärde, använd i regel mot kad­rer, som begått misstag, övertygelsemeto­den och hjälp dem att rätta sina misstag. Kampmetoden bör begränsas till de som begår allvarliga fel men ändå vägrar att ta emot vägledning. Här är tålamod ytterst viktigt. Det är felaktigt att lättvindigt sät­ta etiketten "opportunister" på folk eller att lättvindigt börja "föra kamp" emot dem.

För det femte, hjälp dem i deras svårig­heter. När kadrer befinner sig i trångmål som resultat av sjukdom, ansträngd eko­nomi, familjeproblem eller andra svarig­heter, måste vi visa dem så mycken om­sorg som möjligt. Detta är rätta sättet att ta väl hand om kadrer.

A. a., o. a. a., s. 134.

 

En ledande grupp som är verkligt enig och förbunden med massorna kan bildas endast så småningom under masskampens utveck­ling men inte isolerat från denna. Under en stor strids förlopp, kan och bör den ledande gruppens sammansättning i de flesta fall inte förbli helt oförändrad under det inledande, det mellanliggande och det slutliga stadiet. De aktiva, som framträder under kampens gång, måste oavbrutet befordras för att ersät­ta de av den ledande gruppens ursprungliga medlemmar som är underlägsna jämförda med dem eller har urartat.

"Några frågor rörande metoderna för ledningen" (1 juni 1943), stycke 3, Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 266­-267.

 

Om vårt parti inte har ett stort antal nya kad­rer som i enighet och samverkan arbetar till­sammans med de gamla kadrerna, kommer vår sak att hejdas. Därför bör alla gamla kad­rer välkomna de nya med största entusiasm och visa dem den varmaste omsorg. Det är sant att nya kadrer har sina brister. De har inte länge varit med i revolutionen och sak­nar erfarenhet, och många av dem för ound­vikligen med sig rester av det gamla samhäl­lets fördärvliga ideologi, rester av den små­borgerliga individualismens ideologi. Men dessa brister kan småningom övervinnas ge­nom fostran och härdning i revolutionen. De nya kadrernas starka sida är, som Stalin sagt, att de är mycket känsliga för det nya och där­för i mycket hög grad entusiastiska och akti­va - just de egenskaper som en del av de gamla kadrerna saknar. Kadrerna, de nya och de gamla, bör respektera varandra, lära av varandra och övervinna sina brister genom att lära av varandras starka sidor för att enas som en man för den gemensamma saken och värja sig emot sekteristiska tendenser.

"Korrigera partiets arbetsstil (1 februari 1942), Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 204-205.

 

Vår omsorg bör omfatta såväl kadrer utanför partiet som partikadrer. Det finns många skickliga människor utanför partiet som vi inte får förbigå. Det är varje kommunists plikt att göra sig av med sådana egenskaper som otillgänglighet och högmod och att arbeta väl med kadrer utanför partiet, ge dem uppriktig hjälp, inta en varm, kamratlig hållning gentemot dem och förmå dem att ägna sitt initiativ åt den stora saken att be­kämpa Japan och återuppbygga nationen.

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938), i "Ka­derpolitik", Valda verk, bd II, o. Skrifter i urval, s. 133.

[UPP]

 

 

XXX. UNGDOMEN

Världen tillhör er, likaväl som oss, men i den slutliga analysen tillhör den er. Ni unga människor, fyllda av energi och livskraft, står i livets blomning, liksom solen vid åtta ­eller niotiden om morgonen. Vårt hopp vilar på er.

---

Världen tillhör er. Kinas framtid tillhör er.

Tal vid ett möte med kinesiska studeran­de och lärlingar i Moskva (17 november 1957).

 

Vi måste hjälpa alla våra ungdomar att inse, att vårt land fortfarande är mycket fattigt, att vi inte i grunden kan ändra den situatio­nen på kort tid och att Kina endast genom att den yngre generationen och hela vårt folk med sina egna händers arbete bemödar sig därom kan göras starkt och välmående inom en tidsrymd av flera decennier. Upprättandet av vårt socialistiska system har öppnat den väg som leder till framtidens idealsamhälle, men vi måste arbeta hårt, om vi ska kunna förverkliga detta ideal.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 420.*

 

På grund av bristande erfarenhet av politik och samhällsliv är ganska många unga män­niskor ur stånd att se skillnaden mellan det gamla och det nya Kina; det är inte lätt för dem att ingående förstå vilka umbäranden folket i vårt land gick igenom i kampen för att befria sig från imperialisternas och kuo­mintangreaktionärernas förtryck, eller vilken lång tid av mödosamt arbete som behövs, in­nan ett lyckligt socialistiskt samhälle kan upprättas. Det är därför vi ständigt måste bedriva ett livfullt och effektivt politiskt upp­fostringsarbete bland massorna. Vi bör all­tid säga dem sanningen om de svårigheter som uppkommer och diskutera med dem hur svårigheterna ska övervinnas.

A. a., s. 430-431.

 

Ungdomen är samhällets mest aktiva och vitala kraft. Den är ivrigast att lära och minst konservativ i sitt tänkande. Detta gäl­ler särskilt i socialismens era. Vi hoppas att de lokala partiorganisationerna på olika platser kommer att hjälpa och samarbeta med Ungdomsförbundets organisationer och ta upp frågan om att ge fritt spelrum särskilt åt vår ungdoms energi. Partiorganisationerna bör inte behandla dem som de behandlar alla andra och förbise deras speciella kännetec­ken. Naturligtvis bör ungdomen lära av de gamla och av andra vuxna och sträva att så mycket som möjligt delta i alla slag av nyttig verksamhet efter överenskommelse med dem.

Förord till "En ungdomens stötbrigad från Jordbruksproducenternas koopera­tiv nr 9 i kommunen Hsinping i Chung­shans härad" (1955), Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd, kinesis­ka uppl., bd III.

 

Hur bör vi bedöma huruvida en ung männi­ska är en revolutionär? Hur kan vi veta det? Det kan endast finnas en norm, nämligen huruvida hon är villig att förena sig med ar­betarnas och böndernas breda massor och i praktiken gör det eller inte. Om hon är villig att göra det och verkligen gör det, är hon en revolutionär; annars är hon en ickerevolu­tionär eller en kontrarevolutionär. Om hon i dag förenar sig med arbetarnas och bönder­nas massor, då är hon i dag en revolutionär; om hon i morgon slutar att göra det och vän­der om och förtrycker folket, då blir hon en icke-revolutionär eller en kontrarevolutionär.

"Ungdomsrörelsens inriktning" (4 maj 1939), Valda verk, bd II.

 

De intellektuella är ofta böjda för att vara subjektiva och individualistiska, opraktiska i sitt tänkande och obeslutsamma i handling innan de helhjärtat kastat sig in i de revolu­tionära masstriderna eller bestämt sig för att tjäna massorna och bli ett med dem. Ehuru massan av de revolutionära intellektuella i Kina kan spela en roll som avantgarde eller tjäna som förbindelselänk med massorna kommer följaktligen inte alla av dem att för­bli revolutionärer till slutet. En del kommer att falla ur de revolutionära leden i kritiska ögonblick och bli passiva, medan några få till och med kan bli fiender till revolutionen. De intellektuella kan övervinna sina brister endast i masskamp under en lång period.

"Den kinesiska revolutionen och Kinas kommunistiska parti" (december 1939), Valda verk, bd II.

 

Ungdomsförbundet bör, bortsett från att det fortsätter att samverka med partiet i dess huvuduppgift, utföra sitt eget arbete anpas­sat till ungdomens särskilda kännetecken. Nya Kina måste sköta sin ungdom och visa omsorg om den unga generationens utveck­ling. Unga människor måste studera och ar­beta, men de befinner sig i den fysiska upp­växttiden. Därför bör full uppmärksamhet riktas på både deras arbete och deras studier samt deras rekreation, idrott och vila.

Tal vid mottagningen för presidiet vid Ungdomsförbundets Andra rikskongress (30 juni 1953).

[UPP]

 

 

XXXI. KVINNORNA

I Kina är en man vanligen underkastad tre system för herravälde [politiskt välde, klan­välde och religiöst välde]. . . . Kvinnorna be­härskas inte blott av dessa tre myndighets­system utan också av männen (den äkta ma­kens välde). Dessa fyra välden - det poli­tiska, klanen, det religiösa och det maskuli­na - förkroppsligar hela det feodalt-patriar­kaliska systemet och dess ideologi och är de fyra tjocka rep som fjättrar det kinesiska fol­ket, framför allt bönderna. Hur bönderna brutit ned godsägarnas politiska välde på landsbygden har ovan berättats. Godsägarnas politiska välde är ryggraden i alla de övriga systemen för herravälde. Då det störtats bör­jar klanväldet, det religiösa väldet och den äkta mannens välde allesammans att vackla. ... Vad den äkta mannens välde beträffar har det alltid varit svagare bland de fattiga bönderna, därför att den ekonomiska nöd­vändigheten tvingat deras kvinnfolk att ut­föra mera kroppsarbete än kvinnorna i de rikare klasserna och därmed också givit dem mera att säga till om och större makt att be­sluta i familjeangelägenheter. Med lanthus­hållningens under senare år tilltagande bank­rutt har grundvalen för männens dominans över kvinnorna redan försvagats. I och med bonderörelsens uppkomst har kvinnorna på många platser börjat att organisera förening­ar för landsbygdens kvinnor, de har fått en möjlighet att räta på nacken och de äkta män­nens auktoritet blir darrigare med varje dag. Med ett ord sagt, hela det feodalt-patriarkaliska systemet och dess ideologi sviktar med bondemaktens tillväxt.

"Rapport om en undersökning av bonde­rörelsen i Hunan" (mars 1927), Valda verk, bd I, s. 46-48.*

 

Förena er och delta i produktionen och den politiska verksamheten för att förbättra kvin­nornas ekonomiska och politiska status.

Motto för tidskriften Nya Kinas kvinnor tryckt i dess första nummer, 20 juli 1949.

 

Skydda ungdomens, kvinnornas och barnens intressen - ge stöd åt unga studerande flyk­tingar, hjälp ungdomen och kvinnorna att or­ganisera sig i syfte att i jämställdhet delta i allt arbete som är till nytta för krigsansträngningarna och det sociala framåtskridandet, säkra frihet till äktenskap och jämlikhet mel­lan män och kvinnor och ge ungdom och barn en nyttig uppfostran ...

"Om koalitionsregering" (24 april 1945), avsnitt IV,  i "Vårt detaljerade program", Valda verk, bd III.

 

[I jordbruksproduktionen] är vår grundläg­gande uppgift att på ett organiserat sätt reg­lera arbetskraftens användning och att upp­muntra kvinnorna att utföra jordbruksarbete.

"Vår ekonomiska politik" (23 januari 1934), Valda verk, bd I, s. 143.*

 

För att bygga ett mäktigt socialistiskt sam­hälle är det av största vikt att väcka kvinnor­nas breda massor till att delta i produktiv verksamhet. Män och kvinnor måste erhålla lika lön för lika arbete inom produktionen. Verklig jämlikhet mellan könen kan förverk­ligas endast under processen för hela sam­hällets socialistiska omvandling.

Förord till "Kvinnorna har begivit sig till arbetsfronten" (1955), Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd, kinesiska uppl., bd I.

 

Nu när jordbrukskooperationen har slutförts, lider många kooperativ brist på arbetskraft. Det har blivit nödvändigt att väcka den stora massan av kvinnor, som inte tidigare arbetat på fälten, i syfte att få dem att inta sin plats på arbetsfronten.... Kinas kvinnor utgör en väldig reserv av arbetskraft. Denna reserv bör utnyttjas i kampen för att bygga ett mäktigt socialistiskt land.

Förord till "Lös bristen på arbetskraft genom att väcka kvinnorna till att delta i produktionen" (1955), Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd, kinesiska uppl., bd Il.

 

Gör det möjligt för varje kvinna, som är i stånd att arbeta, att inta sin plats i arbetsfron­ten enligt principen lika lön för lika arbete. Detta bör göras så snabbt som möjligt.

Förord till "Om att vidga möjligheterna för kvinnorna att arbeta i jordbrukskoo­perationsrörelsen" (1955), Det socialistis­ka uppsvinget på Kinas landsbygd, kine­siska uppl., bd I.

[UPP]

 

 

XXXII. KULTUR

I dagens värld är all kultur, all litteratur och konst bestämda klassers tillhörighet och sammankopplade med bestämda politiska linjer. Det finns i själva verket ingenting så­dant som konst för konstens egen skull, konst som står över klasserna, eller konst, som är lösgjord från eller oberoende av politiken. Proletär litteratur och konst är en del av pro­letariatets hela revolutionära rörelse. De är, som Lenin sade, kuggar och hjul i hela den revolutionära maskinen.

"Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst' (maj 1942), slutord, avsnitt III, Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 249.

 

Revolutionär kultur är ett mäktigt revolutio­närt vapen för folkets breda massor. Den förbereder ideologiskt jordmånen innan re­volutionen kommer och är en viktig, faktiskt livsviktig kämpande front inom den allmänna revolutionära fronten under revolutionens gång.

"Om ny demokrati" (januari 1940), Val­da verk, bd II.

 

All vår litteratur och konst är avsedd för fol­kets massor och i första hand för arbetarna, bönderna och soldaterna. Den skapas för ar­betarna, bönderna och soldaterna och för att användas av dem.

"Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst" (maj 1942), slutord, avsnitt II, Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 246-247.*

 

Våra litterära och konstnärliga arbetare mås­te genomföra denna uppgift och ändra sin ståndpunkt. De måste undan för undan gå över till arbetarnas, böndernas och soldater­nas sida, till proletariatets sida, genom att bege sig in i deras mitt och in i den praktiska kampen och genom studier av marxismen och samhället. Endast på detta sätt kan vi få en litteratur och en konst, som verkligen är till för arbetarna, bönderna och soldaterna, en sant proletär litteratur och konst.

"Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst" (maj 1942), slutord, avsnitt I, Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 240.

 

[Vårt syfte är] att säkerställa, att litteratur och konst passar väl in i den revolutionära maskinen såsom en beståndsdel av denna, att de kan verka såsom mäktiga vapen för attena och fostra folket och för att angripa och förinta fienden, och att de hjälper folket att som en man bekämpa fienden.

A. a., inledning, o. a. a., s. 230.*

 

I litteratur- och konstkritiken finns två nor­mer: den politiska och den konstnärliga ... Vi har den politiska normen och den konst­närliga; vilket är förhållandet dem emellan? Politik kan inte likställas med konst, inte hel­ler kan en allmän världsåskådning likställas med en metod för konstnärligt skapande och kritik. Vi förnekar inte blott att det finns en abstrakt och absolut oföränderlig politisk norm, utan också att det finns en abstrakt och absolut oföränderlig konstnärlig norm. Varje klass i varje klassamhälle har sina egna politiska och konstnärliga normer. Klen alla klasser i alla klassamhällen sätter oföränder­ligen den politiska normen i första och den konstnärliga normen i andra rummet ... Vad vi kräver är enhet mellan politik och konst, enhet mellan innehåll och form, det revo­lutionära politiska innehållets förening med högsta möjliga fulländning av den konstnär­liga formen. Konstnärliga arbeten, som sak­nar konstnärligt värde, har ingen kraft, hur progressiva de än är politiskt sett. Därför be­kämpar vi både konstnärliga verk med felak­tiga politiska synpunkter och den tendens till "affisch- och parollstil", som företräder en riktig politisk uppfattning men saknar konst­närlig kraft. I frågor rörande litteratur och konst måste vi föra kamp på två fronter.

A. a., slutord, avsnitt IV, o. a. a., s. 251-­253-254.*

 

Politiken att låta hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla är avsedd att befordra konstens och vetenskapens ut­veckling och en blomstrande socialistisk kul­tur i vårt land. Olika former och stilar i kons­ten bör utvecklas fritt och olika skolor i ve­tenskapen bör tävla fritt. Vi anser att det är skadligt för konstens och vetenskapens ut­veckling, om administrativa åtgärder används för att knäsätta en särskild konststil eller åsiktsriktning och bannlysa en annan. Frågor om rätt och fel i konsten och vetenskapen bör avgöras genom fri diskussion i konstnär­liga och vetenskapliga kretsar och under det praktiska arbetet inom konst och vetenskap. De bör inte avgöras summariskt.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 423.

 

En armé utan kultur är en tjockskallig armé, och en tjockskallig armé kan inte besegra fienden.

"Enhetsfronten i kulturarbetet"  (30 ok­tober 1944), Valda verk, bd III.

[UPP]

 

 

XXXIII. STUDIER

I vårt arbete för att omvandla ett efterblivet, jordbrukande Kina till ett framskridet indu­striland står vi inför krävande uppgifter, och vår erfarenhet är långt ifrån tillfyllest. Där­för måste vi vara duktiga i att lära oss.

"öppningstal vid Kinas kommunistiska partis åttonde rikskongress" (15 septem­ber 1956).

 

Förhållandena förändrar sig ständigt, och för att anpassa sitt tänkande till de nya förhål­landena måste man studera. Till och med de som har ett bättre grepp om marxismen och har en relativt fast proletär ståndpunkt måste fortsätta att studera, måste suga upp det nya och studera nya problem.

"Tal vid Kinas kommunistiska partis riks­konferens om propagandaarbete" (12 mars 1957), Skrifter i urval, s. 444.

 

Vi kan lära oss det vi inte vet. Vi är skickliga inte bara att förinta den gamla världen, vi är också skickliga att bygga den nya.

"Rapport till andra plenarsammanträdet med Kinas kommunistiska partis sjunde ’Centralkommitté" (5 mars 1949), Valda verk, bd IV, s. 402.

 

Nu finns det två olika attityder när man lär av andra. Den ena är den dogmatiska atti­tyden: att överföra allting, vare sig det passar eller inte, till våra förhållanden. Detta är inte bra. Den andra attityden innebär, att man använder huvudet och lär sig de saker som passar våra förhållanden, dvs. tillgodogör sig alla de erfarenheter som är nyttiga för oss. Detta är den inställning som vi bör anta.

"Om den riktiga behandlingen av mot­sättningarna inom folket" (27 februari 1957), Skrifter i urval, s. 437.

 

Marx, Engels, Lenins och Stalins teori är uni­versellt tillämplig. Vi bör betrakta den inte som en dogm utan som en vägledning till handling. Att studera den innebär inte bara att lära sig terminologi och fraser utan att lära sig marxismen-leninismen som revolu­tionens vetenskap. Det gäller inte enbart att förstå de allmänna lagar som Marx, Engels,

Lenin och Stalin härledde ur sina vittgående studier av det verkliga livet och av revolutio­när erfarenhet, utan att studera deras stånd­punkt och metod när de undersökte och löste problem.

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938), i "Stu­dier", Valda verk, bd II, o. Skrifter i ur­val, s. 140.

 

Om vi har en riktig teori, men endast pratar om den, stoppar in den i ett fack men inte omsätter den i praktiken, då har denna teori, hur bra den än må vara, alls ingen betydelse.

"Om praktiken" (juli 1937), Valda verk, bd I, s. 305, o. Skrifter i urval, s. 68.

 

Det är nödvändigt att behärska den marxis­tiska teorin och att tillämpa den, att behärska den uteslutande för syftet att tillämpa den. Om ni kan tillämpa den marxist-leninistiska synpunkten vid klarläggandet av ett eller två praktiska problem, bör ni berömmas och hål­las räkning för viss insats. Ju fler problem ni klarlägger och ju fullständigare och mera djupgående ni gör det, desto större är er in­sats.

"Korrigera partiets arbetsstil" (1 februa­ri 1942), Valda verk, bd III, o. Skrifter i urval, s. 195.

 

Hur ska den marxist-leninistiska teorin förbindas med den kinesiska revolutionens praktik? Det ska, för att använda ett vanligt uttryck, ske genom att "skjuta pilen mot må­let". Vad pilen är för målet, är marxismen-­leninismen för den kinesiska revolutionen. Några kamrater håller emellertid på att "skjuta utan mål", att skjuta på måfå, och sådana människor riskerar att skada revolu­tionen.

A. a., o. a. a., s. 199-200.

 

De som har erfarenhet i arbete måste börja studera teori och måste läsa på allvar; endast då blir de i stånd att systematisera och skapa en syntes av sin erfarenhet samt höja den till teorins nivå, endast då kan de undgå att för­växla sin partiella erfarenhet med den all­mängiltiga sanningen och att begå empiriska fel.

A. a., o. a. a., s. 199.

 

Att läsa är att lära, men att tillämpa är också att lära, och därtill det viktigare sättet att lära. Vår främsta metod att lära oss krigfö­ring är att föra krig. En person som inte haft tillfälle till skolgång kan dock lära krigföring - han kan lära genom att kämpa i krig. Ett revolutionärt krig är ett massföretag; ofta är det inte en fråga om att först lära och sedan göra, utan om att göra och sedan lära, ty att göra är i sig självt att lära.

"Strategiska problem i Kinas revolutio­nära krig" (december 1936), Valda verk, bd I, s. 190.

 

Det finns en skiljelinje mellan en vanlig civil människa och en soldat, men den är inte nå­gon kinesisk mur och kan snabbt bryggas över, och sättet att brygga över den är att deltaga i revolution, i krig. När vi säger, att det inte är lätt att lära och tillämpa det man lär sig, menar vi, att det är svårt att lära grundligt och tillämpa skickligt. När vi säger, att civila mycket snabbt kan bli soldater, me­nar vi att det inte är svårt att stiga över trös­keln. För att föra samman dessa två uttalan­den, kan vi citera det kinesiska ordstävet: "Ingenting i världen är svårt för den som läg­ger manken till." Att stiga över tröskeln är inte svårt, och att uppnå mästerskap är också möjligt, förutsatt att man inriktar sig på upp­giften och är skicklig i att lära.

A. a., s. 190.

 

Vi måste lära att utföra ekonomiskt arbete av alla som vet hur det ska göras, vilka de än måvara. Vi måste värdera dem som lärare och lära av dem respektfullt och samvetsgrant. Vi får inte låtsas veta det som vi inte vet.

"Om folkets demokratiska diktatur" (30 juni 1949), Valda verk, bd IV, s. 452, o. Skrifter i urval, s. 354-355.

 

Kunskap är en fråga om vetenskap, inte minsta grand av oärlighet eller högmod är tillåtet. Vad som krävs är avgjort raka mot­satsen - ärlighet och blygsamhet.

"Om praktiken" (juli 1937), Valda verk, bd I, s. 301, o. Skrifter i urval, s. 63.

 

Självgodheten är studiernas fiende. Vi kan egentligen inte lära någonting innan vi gör oss av med självgodheten. Vår inställning till oss själva bör vara, "ha ett omättligt begär att lära", och gentemot andra, "var outtrött­lig som lärare".

"Kinas kommunistiska partis roll i det nationella kriget" (oktober 1938) i "Stu­dier", Valda verk, bd II, o. Skrifter i ur­val, s. 142.

 

En del människor har läst några marxistiska böcker och anser sig vara ganska lärda, men det som de har läst har inte trängt in på dju­pet, har inte slagit rot i deras hjärnor, följ­aktligen vet de inte hur de ska använda del och deras klasskänslor förblir desamma som förr. Andra är mycket övermodiga, och se­dan de lärt sig några fraser ur böcker, anser de att de är något och gör sig mycket vik­tiga. Men närhelst det blåser upp till storm intar de en hållning som markant skiljer sig från den som arbetarna och flertalet av bön­derna visar. De vacklar, medan de senare står fast, de slingrar sig, medan de senare är rätt­framma.

"Tal vid Kinas kommunistiska partis riks­konferens om propagandaarbete" (12 mars 1957), Skrifter i urval, s. 443-444.

 

För att få ett riktigt grepp om marxismen måste man lära den inte bara ur böcker utan främst genom klasskamp, genom praktiskt arbete och nära förbindelser med arbetarnas och böndernas massor. När våra intellektuella, förutom att de läst några marxistiska böcker, också förvärvat en viss förståelse genom nära förbindelser med arbetarnas och böndernas massor och genom sitt eget praktiska arbete, kommer vi alla att tala samma språk, inte endast patriotismens och det socialistiska systemets gemensamma språk, utan antagligen även den kommunistiska världsåskådningens gemensamma språk. Om detta sker, kommer vi alla säkerligen att arbeta mycket bättre.

A. a., s. 446.

[UPP]